Relationer, nätverk och LGBTI-samman­hang

Från internationell kvantitativ forskning vet vi att de äldre LGBTI-personer som upplever sig ha socialt stöd och känner tillhörighet i LGBTI-gemenskapen har bättre hälsa, samt lägre nivåer av depressiva symptom och upplevd stress (Fredriksen-Goldsen et al., 2013). Även studier rörande unga LGBTI-personer visar på sambandet mellan att ha goda relationer och välmående (Alanko & Lund, 2020; Thorsteinsson et al., 2017). Inte minst blir relationer och nätverk viktiga när det gäller att ha socialt och praktiskt stöd i vardagen, som informella omsorgsgivare, samt som stöd i relation till kontakt med vård och omsorg. I det här avsnittet kommer inledningsvis kvantitativa studier som rör relationer och nätverk lyftas fram, därefter fokuseras familjer och nära relationer, och sist diskuteras LGBTI-sammanhang.

Det finns ett par kvantitativa studier där vi kan utläsa vissa mönster om äldre LGBTI-personers relationer och nätverk och därtill ett flertal kvalita­tiva studier som fokuserar på detta.

I den danska nationella folkhälso­studien är det en större andel LGBTI-personer över 60 år som uppger att de sällan eller aldrig har kontakt med familj som de inte bor tillsammans med jämfört med heterosexuella i samma ålder, där siffrorna är 6 % för heterosexuella, 10 % för lesbiska och bögar och 25 % för bisexuella. När det gäller de som sällan eller aldrig har kontakt med vänner är det lika stor andel bland heterosexuella och bisexuella som uppger det, och något högre andel bland lesbiska och bögar. Även när det gäller de som uppger att de är oönskat ensamma ibland, så är det något högre andel bland bögar och lesbiska som uppger att de är det jämfört med heterosexuella samt bisexuella. I den svenska folkhälsoenkäten visar resultaten hur lesbiska kvinnor i åldrarna 64–84 är den grupp där flest (33 %) uppger lågt socialt deltagande jämfört med heterosexuella i samma ålder och kvinnor i alla åldrar. Även bland homosexuella män i samma ålders­grupp är det flest som uppger lågt socialt deltagande jämfört med heterosexuella män i samma ålder samt yngre män. (Folkhälso­myndigheten, 2014:116). När det gäller tillit till de flesta människor är siffrorna något högre bland lesbiska och bögar jämfört med hetero­sexuella kvinnor och heterosexuella män (2014:117). 

När det gäller möjligheten att kunna få praktiskt stöd och hjälp vid sjukdom är det färre bland bögar och lesbiska som inte räknar med att få hjälp, jämfört med bisexuella och heterosexuella. På frågan om man aldrig eller nästan aldrig har någon att tala med svarar 4 % av de heterosexuella att det är fallet för dem, medan 5 % bland lesbiska och bögar uppger att det är så och 9 % bisexuella (Bindesbøl Holm Johansen et al., 2015). I en svensk kontext, är det en mycket högre andel (11 %) bland lesbiska kvinnor som uppger att de saknar praktiskt stöd jämfört med 3,7 % bland heterosexuella kvinnor. Bland män är siffrorna mer liknande bland homosexuella män (5,7 %) jämfört med heterosexuella (5,2 %) (Folkhälsomyndigheten, 2014).

När det gäller emotionellt stöd så uppger nästan hälften av de till­frågade transpersonerna i åldrarna 65–94 år att de saknar stöd. Bland homosexuella män i åldersgruppen 65–84 år var motsvarande siffra 16 %, vilket kan jämföras med 9–11 % för lesbiska kvinnor och hetero­sexuella i samma åldersgrupp (Folkhälsomyndigheten, 2014, 2015:34). Bränström et al. (2022) som utgått från folkhälsoenkäten från 2018 visar att skillnader mellan homo- och bisexuella jämfört med heterosexuella när det gäller social isolering var särskilt stora bland de äldre åldersgrupperna. Andelen homo- och bisexuella personer i 70-årsåldern som rapporterade att de var socialt isolerade var tre gånger högre jämfört med heterosexuella i samma ålder (Bränström et al., 2022).

Med andra ord pekar de kvantitativa studier som finns mot att homo- och bisexuella personer i hög ålder mer sällan har kontakt med familj och vänner, och att de i högre utsträck­ning saknar emotionellt stöd i jäm­förelse med övriga befolkningen i en dansk respektive svensk kontext. En mycket högre andel bland äldre transpersoner i Sverige saknar emotionellt stöd. I den kvalitativa forskningen är relationer, familj och gemenskap i LGBTI-sammanhang ofta centrala teman.

I de kvalitativa studier där relationer med ursprungsfamiljer diskuteras skiljer sig ofta erfarenheter bland deltagarna, där vissa blivit accep­terade och har goda relationer med sin ursprungsfamilj, medan andra fått kämpa med att bli erkända och förstådda i de relationerna. Som diskuterades i det förra avsnittet är det en vanlig erfarenhet att familj, släkt och vänner tagit avstånd från en i samband med att en kommit ut med sin sexualitet eller könsidentitet. Ibland är det personerna själva som till slut brutit kontakten som strategi för att slippa möta homo- eller transfobi (Bromseth, 2013; Meggers Matthiesen, 2019; Siverskog, 2016). Relationerna med ursprungsfamiljen är ofta villkorade av heteronormens premisser och tolkningsramar för vad som räknas som acceptabla och värdefulla relationer (Bromseth, 2013).

Vissa deltagare i de kvalitativa studierna har barn från tidigare relationer. Bland dem har det för några varit oproblematiskt medan andra haft svåra relationer. Som tidigare diskuterats har vissa erfarenheter av att ha förlorat vårdnaden över sina barn på grund av sin sexualitet eller att barnen brutit kontakten under livet (Meggers Mathiessen, 2019:40; Siverskog 2016:93). Andra har kvar relationer till sina barn, men ibland villkorat av att inte kunna vara helt öppen:

Som Bromseth skriver finns hetero­normativiteten med och påverkar hur man navigerar fram i vardags­livet och utformar sina nära relationer (2013:63).

Något som är återkommande i forskningen är hur så kallade valda familjer framhålls som betydelsefulla och viktiga bland många äldre LGBTI-personer. Med detta menas en idé om familj som går bortom blodsband och släktskap. Ofta ges vänner en viktig roll här, som Irene, en 70-årig lesbisk kvinna som säger att ”min familj är min vänkrets”. Hon poängterar också att blodrelationer kan vara viktiga, men det är ”inte alltid man hittar meningsfränder bland dem” (Irene, i Siverskog, 2016:186). Vigdis, 68 år, är inne på samma spår:

Det som Vigdis framhåller, att ursprungsfamiljen väljer man inte, blir viktigt att förstå mot bakgrund av det som diskuterades i avsnittet om diskriminering och öppenhet, där många äldre LGBTI-personer har erfarenheter av att ursprungsfamilj (och andra) har tagit avstånd från en. Detta kommer igen i fler studier:

Dessa relationer kan förstås också inbegripa biologisk familj, men består som citaten visar ofta av partners och vänner som utgör socialt och praktiskt stöd i vardagen. Det som skiljer här är alltså att vänner, och inte sällan ex-partners, ofta ges en viktig roll och framhålls som personer man kan räkna med för stöd och hjälp i vardagen. Birgit, 69 år, förklarar att ex ofta finns kvar som nära vänner genom att de lesbiska sammanhangen under 1970-talet var så små att det blev för socialt besvärligt att inte komma bra överens även om kärleksrelationen tog slut (Meggers Mathiessen, 2019:33). Partners är förstås ofta viktiga, och har ibland utgjort kärleksrelationer som pågått under flera decennier. Här kan det skilja sig mellan cispersoner i samkönade relationer och transpersoner, där det för cispersonerna som har kärleksr­elationer innebär en delad erfarenhet av avvikelsen från heteronorma­tiviteten, där man tillsammans kan omförhandla normer, dela erfaren­heter och utforma strategier (Siverskog, 2016:92; Bromseth, 2013:62; Eggebø et al., 2019:61ff.). För transidentifierade personer som har eller har haft kärleksrelationer med cispersoner så saknas möjlig­heten att dela erfarenheter av att vara transperson och att bryta med cisnormer (Siverskog, 2016:92).

Att ha en samkönad partner har dock nödvändigtvis inte inneburit att bli bekräftad och sedd av omgivn­ingen. Studierna visar hur hetero­normativiteten skapar andra förut­sättningar för de som inte har relationer som lever upp till hetero­normen. En deltagare i den norska studien berättar om hur hon inte blev sedd av arbetsgivare och omgivning i sin lesbiska relation; ”Att bli behand­lad som en som var ensam var det svåraste. Jag fick löneavdrag den dagen jag skulle gå på min partners begravning” (Møllerop, 2013:287).

Även bland de som har haft nära stärkande relationer kan åldrandet emellertid innebära att många omkring en går bort (Eggebø et al., 2019; Siverskog, 2016). Sture, en icke-binär transperson 76 år säger att ”Man får ju inse att ju äldre man blir desto ensammare är man” (Sture, 76, i Siverskog, 2016:237). En annan deltagare berättar:

Som Maj säger går delade erfarenheter, minnen och relationer förlora­de när de som tidigare varit nära försvinner. Som tidigare nämnts har många av de som är äldre idag också varit i LGBTI-gemenskapen under tiden för hiv- och aids-epidemin som särskilt drabbade homosexuella män, där många har erfarenheter av att ha förlorat närstående. Aksel, 65 år säger: ”Jeg kan navngive i hvert fald 30, der er forsvundet på den konto... det tror jeg også følger en, fordi det som egentlig skulle have været netværk, de er jo væk.” (Meggers Mathiessen, 2019:55).

Den tiden är präglad av personliga förluster, rädsla och en i samhället uppiskad homofobi, men det är också en tid där ett LGBTI-gemen­skapen kollektivt hanterar kris, förluster och tillsammans stöttar varandra (Siverskog, 2016:180). Dessa erfarenheter kan aktualiseras igen i samband med omsorgsbehov och i relation till livets slutskede. En deltagare som är på hospice berättar om hur det är samma personer som finns där för honom som han tidigare i livet både delat förluster och politisk kamp med:

Men även om många äldre LGBTI-personer ingår i vad de kallar valda familjer och har starka nätverk och relationer så är det långt ifrån alla som har det. Berättelser om ensamhet, självvald såväl som oönskad, finns närvarande i studierna.

Känslan av ensamhet kan aktuali­seras särskilt under familjeorien­terade högtider. I vissa fall har personer stora nätverk, men få stödjande relationer av mer personlig karaktär. Det är alltså viktigt att se till kvalitén på relationer. Även andra faktorer spelar in för hur relationer och nätverk ser ut; sociala, kulturella och ekonomiska resurser; huruvida en bor i stad eller på landsbygd och närheten till sammanhang (Siverskog, 2016; Bromseth, 2013). Många av de som har starka nätverk och valda familjer har tidigare ingått i politiska sammanhang vilket i sin tur ofta är präglat av medelklass­erfarenheter (Siverskog, 2016). Heteronormativt språk kan också förvirra och skapa osäkerhet, exempelvis i vårdsituationer. I en dansk studie berättar Søren om hur han skulle fylla i kontaktperson i ett vårdsammanhang:

När det gäller att etablera nya relationer på äldre dar kan det upplevas som svårare att finna nya vänner (Siverskog, 2016:237). Bland de som lever utan partner i studierna finns det ibland en längtan att träffa någon, att dela erfarenheter och vardag med såväl som närhet och intimitet (Meggers Mathiessen, 2019:56 ff.; Siverskog 2016:). Här framträder också tydliga könsskil­lnader, där homosexuella män ofta möter ungdomliga ideal i dejting­världen, där ens egen höga ålder gör att en sjunker i hierarki och status (Kristiansen, 2013; Meggers Matthiesen, 2019; Siverskog, 2016; Vesterlund, 2013). Bland kvinnor är detta inte lika närvarande, även om berättelser om ålderism i lesbiska sammanhang förekommer så har ofta den lesbiska rörelsen varit tätt sammankopplad med en feministisk rörelse där kroppsideal ofta aktivt problematiserats (Siverskog, 2016:209 ff.). I transpersoners berättelser om dejting som äldre är det, som tidigare nämnts, centralt att bli sedd som en vill och önskar, där tidigare erfarenheter av transfobi ofta finns med. Ofta behöver de förklara sin transerfa­renhet och vad denna innebär (Siverskog, 2016:213 ff.).

Juridiskt finns en ytterligare viktig aspekt här, där många äldre LGBTI-personer som lever i parrelationer kanske inte ingått partner- eller äktenskap, på grund av tidigare diskretionsideal eller för att de blev tillsammans i tider där detta inte var juridiskt möjligt. Detta kan i sin tur innebära att den valda familjen står utan juridiska rättigheter om en person blir sjuk eller avlider. Då kan istället den biologiska familjen, som kanske inte haft kontakt under flera decennier, bli inkopplade vid viktiga beslut som gäller arv, vård och begravning. Detta pekar mot vikten av testamenten och andra dokument som beskriver önskemål (Alasuutari, 2020; Møllerop, 2013:291). I en finsk studie om LGBTI-personers erfaren­heter av döende, sorg och ritualer beskriver en av de äldre deltagarna, Reino, hur hans ex-partner gick bort. Trots att Reino var arvtagare fick varken han eller ex-partnerns nya partner vara delaktiga i planeringen av begravningen. Den biologiska familjen förlade begravningen på den lilla ort där de bodde, istället för i den stad där mannen levt sitt liv. Under begravningen fick Reino och den nya partnern lägga sina blom­mor sist av alla, i den hierarkiska ordning som återspeglar en före­ställd betydelse av de sörjande och som erkänner vissa och inte andra (Alasuutari, 2020:132 ff.).

En deltagare i en norsk livslopps­studie berättar om när hennes partner gick bort och intervjuaren frågar henne om hon vid begrav­ningen sågs som den närmast sörjande varpå hon svarar att hon satt långt bak bland vänner efter­som familjen inte såg henne som något annat än en väninna, och dessutom tog de avstånd från henne efter att partnern gått bort (Eggebø et al., 2019:53). Detta innebär ett osynliggörande av deras relation, av hennes betydelse som partner och av deras sexualitet.

Mot bakgrund av den historiska kontexten, där LGBTI-identiteter varit kriminaliserade, patologiserade och många gånger inte socialt accepterade under äldre LGBTI-personers liv så har LGBTI-samman­hang ofta varit mycket viktiga för LGBTI-personer. Det kan vara politiska grupper, bar- och klubbmiljöer, internetrum – platser där könsidentitet och/eller sexualitet utgör en gemensam nämnare för sammanhanget. De har utgjort platser och sammanhang där LGBTI-personer har kunnat hitta kraft, styrka och gemenskap och utgjort frizoner från heteronormativitet, samt platser för politisk kamp. Ofta har dessa sammanhang varit platser där en kunnat träffa vänner, älskare och partners, som ibland blivit livslånga relationer (Meggers Matthiesen, 2019; Siverskog, 2016; Siverskog & Bromseth, 2019). Dessa upphör inte att vara viktiga för den som är äldre, tvärtom berättar äldre LGBTI-personer att seniorsam­man­hang (utan LGBTI-inriktning) ofta kan upplevas som ”heterorum” där det lätt uppstår en känsla av att bli osynlig, utanför eller isolerad (Meggers Mathiessen, 2019; Möllerup, 2013).

Äldre LGBTI-personer har kommit ut i olika tider – och in i sammanhang i olika tider. För de som kom ut under femtio- och sextiotalen var platserna där en kunde träffa andra ibland svåråtkomliga och krävde ibland att en legitimerade sig och/eller blev rekommenderad av någon som redan ingick.  Det finns berättelser om gayklubbar med fördragna gardiner, annonser med kodord i tidningar dit man kunde ansöka om att bli kontaktad. Men väl inne i dessa sammanhang finns ofta mycket viktiga sammanhang som känns fria och ibland helt livsav­görande:

För många lesbiska har kvinno­rörelsen varit ett viktigt samman­hang och metaforen att finna sammanhang som synonymt med att ”komma hem” förekommer i flera olika studier (Siverskog, 2016:173; Meggers Mathiessen, 2019:63). Metaforer som anspelar på familj är inte heller ovanliga. I Synnes och Malteruds (2019) studie av queera narrativ från Norge deltar en 71-årig man:

Paul refererar till bröder och systrar från hela världen, och det är inte ovanligt med familjebegrepp som utmanar kärnfamilj och blodsband där queera generationer istället blir ett koncept som sträcker sig över generationer, där kamp och gemen­skap väver dem samman. (Jmf Siverskog, 2016:266). Många som funnit vänner och nätverk genom LGBTI-sammanhang har kvar dessa över decennier och för många utgör de viktiga stöttande relationer på äldre dar (Siverskog, 2016; Meggers Mathiessen, 2019:63–64). Lisa Blackman (2011) menar att koncep­tet queer familj tillåter oss att föreställa oss banden och kopplin­garna som binder oss inter-gene­rationsmässigt och som därför pekar mot sammanhangen som cirkulerar genom plats och tid. Dessa kopplin­gar är inte alltid uttalade eller lätta att artikulera, men de är samtidigt förkroppsligade på komplexa sätt och skapar linjer som skär genom generationer för att se hur affekt, trauman och skam blir kommuni­cerade inter-generationellt (Blackman, 2011). Freeman (2010:64–65) har också skrivit om hur generationskonceptet inte behöver vara baserat på familj, utan exempelvis kan vara kopplat till politiskt arbete för att producera delade subjektiviteter och erfaren­heter som går bortom familj.

Som Meggers Mathiessen (2019:68) påpekar utgörs samlingsplatser för homosexuella ofta av kommersiella bar- och klubbmiljöer i storstäder vilket inte nödvändigtvis upplevs som lättillgängliga platser för en äldre målgrupp. Vissa deltagare i studierna uttrycker att det kan vara svårare att komma in i sammanhang i de fall där en kommit ut senare i livet, inte minst för män på grund av de ungdomliga ideal som ofta präg­lar de sammanhangen (Vesterlund, 2013:133; Eggebø et al., 2019:83–84). Men även kvinnor uttrycker att det kan vara svårt att komma in och känna sig hemma:

Medan Pia i det första citatet kommit ut som äldre och har svårt att hitta ”in” har Kari i det andra citatet tidigare i livet varit engage­rad i lesbiska grupper, men det sammanhang som tidigare varit viktigt och känts som hemma gör plötsligt inte det på grund av åldersmarkörer. Andra upplever att sammanhangen som de en gång kände sig hemma i förändras över tid, exempelvis kan det ha funnits gemenskap kring saker som en kämpade för tillsammans, rättig­heter som nu är självklara. Det kan också handla om en känsla av att de ungdomsdominerande sammanhangen är akademiska och att det i sin tur gör det svårt att kunna delta:

Klass, åldersnormer och andra strukturer skär igenom LGBTI-sammanhang och påverkar vem som kan få tillträde, ta plats och känna sig bekväm och hemma. Även en åldrande kropp och nedsatt funk­tionsförmåga kan begränsa möjlig­heterna att delta i gemenskap, exempelvis genom funktionsned­sättningar som gör att man hellre avstår än att delta och känna sig isolerad (Meggers Mathiessen, 2019:67). Samtidigt finns berättelser bland äldre lesbiska feminister om hur de kan känna uppskattning från yngre lesbiska, för att de ”gått före” och bedrivit kamp för levbara lesbiska liv. Här blir hög ålder en tillgång och källa till beundran, men reserverat för de som har ett politiskt kapital (Siverskog, 2016:211).

Medan den forskning som finns i Norden framförallt fokuserar på homo- och bisexuell gemenskap historiskt såväl som nu, så finns det mindre empirisk forskning om äldre transpersoners erfarenheter av organisering och sammanhang. I Sverige bildades de första trans­föreningarna under sextiotalet och det rådde hårda krav på anonymitet:

Lily berättar om hur det samman­hang som fanns egentligen inte var i linje med hur hon själv identifierade sig. Medan hon själv upplevde sig vara kvinna rådde det hårda normer på att i de transgrupper som fanns identifiera sig som man och klä om ibland, och gärna leva ett hetero­sexuellt liv utåt. Trots detta upp­levdes dessa sammanhang, och möjligheten att få träffa andra och kunna bli sedd som den en vill, som mycket viktiga, stärkande och betydelsefulla (Fabbre & Siverskog, 2019; Siverskog, 2016:165). Under 70- och 80-talen fanns det en trend inom homo­sammanh­ang såväl inom transsammanhang att separera kön(söverskridande) från (homo)sexualitet (Siverskog, 2016:168). År 2001 inkluderade den svenska paraply­organisa­tionen RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter) transpersoner som en del av sin målgrupp, något som inte var helt oproblematiskt. De äldre trans­personerna i Siverskogs studie berättar om att de upplevde sig uttittade av en homo- och bisexuell publik, och att de ofta får ligga på för att bevaka transfrågorna i sina lokala RFSL-grupper. En icke-binär deltagare berättar att hen är noga med att berätta att hen är hetero­sexuell eftersom det finns ”många medlemmar som tror att minsta gemensamma nämnaren det är homosexualitet och det är det ju inte längre utan den minsta gemen­samma nämnaren idag är ju det här att man bryter mot det som RFSL kallar för heteronormen” (Kjell, 65 år, i Siverskog, 2016:170).

Här finns alltså en skillnad i de tidiga grupper som riktade sig mot trans­personer respektive de som riktade sig mot homosexuella, där de först­nämnda ofta utgått från att avvikelse från heteronormativiteten sker tillfälligt i låsta rum och där deltagarna i övrigt förutsätts leva relativt normativa liv, medan homo­sexuella gemenskaper byggt på en gemenskap präglad av metaforer om att ”hitta hem” och ”familj”. Detta har skapat olika ingångar till sammanhang och gemenskap som ofta finns med på äldre dar, där berättelser om valda familjer och starka nätverk inte finns närvarande på samma vis i äldre transpersoners berättelser (Siverskog, 2016).

Sammanfattningsvis har detta avsnitt visat hur äldre homo- och bisexuella mer sällan har kontakter med familj och vänner samt saknar emotionellt stöd jämfört med heterosexuella i samma ålder. Bland transpersoner är det mycket högre andel som uppger att de saknar emotionellt stöd jämfört med cis­personer i samma ålder. Det har också visat hur heteronormen finns med och villkorar LGBTI-personers relationer tidigare under livet såväl som på äldre dar, men hur nära relationer, valda familjer samt LGBTI-sammanhang framhålls som viktiga andrum från hetero­normativiteten.

I rapportens gemensamma avslutande del finns en samman­fattning av denna första del, rekommendationer som studierna utmynnat i och där sammanfattar vi även de kunskapsluckor vi har identifierat utifrån rapportens resultat.