Bakgrund: LGBTI-politik och historia i Norden

Det finns både likheter och skillnader mellan de nordiska länderna när det gäller LGBTI-personers historia, rättigheter och livsvillkor (Bromseth & Siverskog, 2013). Homosexualitet har varit förbjudet i lag i alla de nordiska länderna och har avkriminaliserats under 1900-talet i följande ordning: Danmark 1933, Island 1940, Sverige 1944, Finland 1971 samt Norge 1972. Några generella drag är att det under 1950- och 60-talen fanns starka antihomo­sexuella stämningar i samhället och få mötesställen, vilka också kunde vara svåråtkomliga. Under 1960- och 70-talen växte en mer offentlig homokultur fram parallellt med en mer öppen homorörelse. På 1980-talet hade alla nordiska länder avkriminaliserat homosexualitet, men utbrottet av hiv och aids skapade nya stigman kring homo­sexualitet och homomiljön drab­bades av många förluster (Bromseth & Siverskog, 2013). Flera av de nordiska länderna var tidiga med lagstiftning som möjliggjorde juridisk ändring av kön samt tillgång till transvård efter utredning och diagnostisering, men lagstiftningen har samtidigt präglats av snäva normer kring kön.

De största LGBTI-organisationerna i de nordiska länderna bildades redan på 1940-talet, exempelvis i Danmark 1948, i Norge 1949 och i Sverige 1948. I Finland bildades den första organisa­tionen med homosexuella som målgrupp 1969, i Island 1978, på Åland i början av 1990-talet och på Grönland i början av 2020-talet. De organisationer som bildades tidigt riktade sig mot bi- och homosexuella personer, och separata transgrupper bildades på 1960-talen i flera nordiska länder. Först under 2000-talet blev transpersoner officiellt inkluderade i paraply­organi­sationerna och på senare år har även intersex kommit att ingå under LGBTI-paraplyet. Lesbiska kvinnor har också ofta byggt egna feminis­tiska sammanhang och organiserat sig utanför de nationella LGBTI-organisationerna. Dessa uppdelnin­gar präglar fortfarande de som idag är äldre och har ingått i de miljöerna. (Bromseth & Siverskog, 2013).

LGBTI-miljön fortsätter vara viktig för de som är äldre, och flera nordiska länder har organisationer som erbjuder sociala och politiska träffpunkter som riktar sig specifikt till äldre LGBTI-personer. Dessa har också ofta varit drivande i att sätta äldre LGBTI-personers specifika livsvillkor på den politiska agendan. I Finland etablerades Gummedalen för lesbiska och bisexuella kvinnor och Fin-Bears för homo-och bisexuella män på 1990-talet, som sociala mötesplatser, vilka även drev igenom den första kartläggningen av äldre LGBTI-personers villkor i Finland. Sedan 2021 finns även Sateenkaariseniorit – Regnbågs­seniorer, som också inkluderar trans- och intersexpersoner. Föreningen drivs ideellt som social mötesplats i Helsingfors och genomför även utbildningar för vården. I Norge initierade FRI Oslo Akershus 2006 ett projekt om queert åldrande, fram­förallt drivet av äldre aktivister i organisationen. Flera sociala grupper etablerades med äldre som specifik målgrupp, och dessa existerar i dag, i tillägg till en eget Regnsbågsträff för seniorer i Oslo. Flera seniorcentrum för äldre har också startat upp egna regnbågsträffar under 2022. I Sverige finns flera sociala grupper som etablerades under sent 1990-tal och tidigt 2000-tal i flera storstäder; Gayseniorerna och Golden ladies i Stockholm, HBT-seniorerna i Göte­borg, och sedan några år tillbaka finns även lokala seniorgrupper inom RFSL i Gävle, Malmö, Västerås och Örebro. RFSL har sedan 2018 äldrefrågor som prioriterat område på riksnivå. I Göteborg och Stockholm finns även intergenerationella projekt, Regnbågsseniorer respektive Generation hbtqi, som syftar till att skapa möten mellan personer i olika åldrar. FPES, en förening för transpersoner, har inte äldre som målgrupp men många äldre bland sina medlemmar. I Danmark finns flera grupper som inte nödvändigtvis är profilerade mot äldre, men som har medlemmar som är 50+, som delar specifika intressen, identiteter eller historia. I Island finns ingen specifik träffpunkt för äldre LGBTI-personer, men ett projekt sätts i gång hösten 2023.

Färöarna, Grönland och Åland har inga egna sociala träffpunkter för äldre LGBTI-personer, men aktiva LGBTI-organisationer. Regnbågs­fyren på Åland är en medlemsorga­nisation under finska SETA, och startades 2005. LGBT+ Føroyar startades 2012 men har få äldre deltagare på sina aktiviteter. Lgbtq+ Greenland är helt nystartad, men har inga aktiva äldre medlemmar.

Den internationella LGBTI-organisationen ILGA kartlägger årligen statusen för LGBTI-personers rättigheter i Europa med fokus på skydd mot diskriminering, rätt till familjebildning, skydd mot hatbrott, erkännande av juridiskt kön och rätt till kroppslig integritet, civilsamhälle och asyllagar. I den senaste rap­porten rankas alla nordiska länder högt Danmark (3), Island (5), Finland (6), Sverige (8) och Norge (9) bland de 49 länder som finns med i rankningen (ILGA Europe, 2023). Färöarna, Grönland och Åland ingår inte i kartläggningen. I den senaste kartläggningen konstaterar ILGA att det går att se en generell trend med en ökning av hatiska uttalanden, i synnerhet mot transpersoner. Både Danmark, Finland, Island och Sverige nämns som länder där politiker och statliga representanter har uttalat sig hatiskt mot LGBTI-personer. De ser också en trend med ökat våld mot LGBTI-personer där bland annat två personer blev mördade och tjugo skadade vid en attack utanför en LGBTI-bar i Oslo under 2022 (ILGA Europe, 2023).

Samtliga nordiska länder har i dagsläget lagar mot diskriminering som omfattar sexuell läggning och könsidentitet. Det varierar hur skyddet ser ut och vilka sektorer av samhället som omfattas. I alla länder finns skydd i arbetslivet. Ur ett internationellt perspektiv har de nordiska länderna även kommit långt när det gäller möjligheter för LGBTI-personer att bilda familj. I alla nordiska länder har samkönade par rätt att gifta sig och de omfattas av sambolagen precis som olikkönade par. (Nordiska ministerrådet, 2020).

Även när det gäller möjligheterna att ändra juridiskt kön varierar det hur dessa ser ut i de olika länderna. I Danmark, Sverige och Finland är åldersgränsen för att ändra juridiskt kön 18 år och i Norge är den 6 år (över 16 utan vårdnadshavares eller statsförvaltarens godkännande). I Island finns ingen åldersgräns, men barn under 15 år måste ha sin vårdnadshavares samtycke eller få ett samtycke från en expertkommitté. I Norge, Danmark, Finland och Island bygger processen idag på självbestämmande och det behövs således inte medgivande från en tredje part (läkare, domare) för att byta juridiskt kön. I Sverige krävs könsutredning och en diagnos (könsdysfori) för att ändra juridiskt kön. På Färöarna och Grönland är det inte möjligt att ändra juridiskt kön.

I Island finns lagstiftning som förbjuder ingrepp som förändrar könsegenskaper på nyfödda med en intersex­variation, tills de själva har åldern att ge samtycke. Denna typ av lagstiftning saknas i de andra nordiska länderna. I internationell jämförelse ligger flera av de nordiska länderna efter när det gäller lag­stiftning kring erkännande av juridiskt kön och kroppslig integritet för personer med intersexvariationer. Alla nordiska länder planerar dock insatser, eller nya lagar inom området (ILGA Europe, 2023; Nordiska ministerrådet, 2020).