Hälsa

Hur den psykiska och fysiska hälsan ser ut bland äldre LGBTI-personer har förstås relevans för behovet av kontakt med vård, omsorg och social service. I kvantitativa studier kan vi få kunskap om större trender vad gäller vilka betydelser av sexualitet och könsidentitet har för hälsa och välmående bland de äldre ålders­grupperna. När det gäller sexuell hälsa samt erfarenheter av att leva med hiv bland äldre LGBTI-personer baseras kunskapen även på kvalitativ forskning och ger perspektiv på upplevelser, erfarenheter samt normer kring kön, ålder och sexualitet. 

Hur sexualitet och ålder spelar in för psykiskt och fysiskt välmående undersöks bland annat i data från nationella folkhälsostudier i Danmark och Sverige. När det gäller att skatta sin egen generella hälsa är det inga större skillnader bland homo- och bisexuella jämfört med heterosexuella personer i Sverige, där 57–59 % av alla i åldersgrupperna 65–84 uppger att de har ett bra allmänt hälsotillstånd. Något högre andel homo- och bisexuella kvinnor (9,7 %) i åldersgruppen uppger ett dåligt allmänt hälsotillstånd jämfört med heterosexuella kvinnor (7 %) (Folkhälsomyndigheten, 2014). Bland transpersoner var det 72 % som skattade sin hälsa som god (Zeluf et al., 2016). I Danmark är det vanligare bland hetero- och bisexuella personer (82–83 %) att skatta sin hälsa som god eller utmärkt jämfört med lesbiska och bögar (74 %) i åldrarna 60 år och äldre. Det är också lägre andel jämfört med yngre åldersgrupper (Bindesbøl Holm Johansen et al., 2015:30).

Beträffande fysisk hälsa så visar den danska studien hur det finns ett samband mellan ålder och fysisk ohälsa, där denna blir sämre med åldern och sämst i äldre åldrar, där 19 % av lesbiska/bögar uppger dålig fysisk hälsa jämfört med 18 % av bisexuella och 16 % heterosexuella i samma åldersgrupper (Bindesbøl Holm Johansen et al., 2015). Den svenska enkätundersökningen visar hur äldre homo- och bisexuella kvinnor är den grupp som i högst utsträckning rapporterar att de har en stillasittande fritid jämfört med alla grupper av kvinnor. Även äldre homosexuella män har en mer stillasittande fritid jämfört med heterosexuella män i samma ålder (2014:140).

När det gäller psykisk hälsa går det att se hur homo- och bisexuella generellt rapporterar sämre psykisk hälsa jämfört med heterosexuella i samma åldersgrupper, men det går samtidigt att se ett samband med ålder, där den psykiska hälsan blir bättre med åldern även om skill­nader kvarstår bland äldre (Bindes­bøl Holm Johansen et al., 2015; Folkhälsomyndigheten, 2014; Gustafsson et al., 2017). I åldrarna 65–84 är det i den svenska studien ungefär dubbelt så många homo- och bisexuella som uppger att de lider av svår ängslan, oro eller ångest samt sömnbesvär jämfört med heterosexuella (Folkhälsomyndig­heten, 2014:146 ff.). I den danska studien rapporterar 9 % bland lesbiska och bögar i de äldre åldersgrupperna att de har dålig psykisk hälsa, jämfört med 4 % bland bisexuella och 6 % bland hetero­sexuella i samma ålder (Bindesbøl Holm Johansen et al., 2015:32). Bränström et al. (2016, 2022) analyserar hur skillnader i psykisk hälsa mellan heterosexuella och sexuella minoriteter skiljer sig i olika åldersgrupper utifrån svensk nationell folkhälsodata. De visar att riskerna för ångest och depression är högre bland homo- och bisexuella över hela livsloppet, men att skill­naderna utifrån sexualitet samtidigt minskar med åldrande (Bränström et al., 2016, 2022). Även Zeluf et al. (2016) konstaterar att när det gäller transpersoners hälsa ökar andelen som rapporterar god hälsa och livskvalitet med åldern (Zeluf et al., 2016:46).

Den svenska studien visar hur andelen homo- och bisexuella män och kvinnor som någon gång de senaste 12 månaderna haft själv­mordstankar å ena sidan sjunker med åldern, men å andra sidan är nästan dubbelt så stor jämfört med bland heterosexuella i åldersgruppen 65–84 (Folkhälsomyndigheten, 2014:150).  En studie utgår från registerdata i Danmark och Sverige för att undersöka faktiska självmord och betydelsen av att leva i ett samkönat respektive heterosexuellt äktenskap (Erlangsen et al., 2020). Deras resultat visar att det var högre frekvens av självmord bland samkönade par i alla åldersgrupper och för de som var 65 år och äldre var risken 2,5 gånger högre bland samkönade par. Sett till personer i samkönade äktenskap i alla ålders­grupper hade de som var äldre än 65 år högre frekvens av suicid jämfört med yngre personer (Erlangsen et al., 2020:79). Bland transpersoner 65–94 år var det 17 % som någon gång försökt ta sitt liv och 11 % som senaste 12 månaderna allvarligt övervägt att ta sitt liv. Detta hade en tydlig korrelation till ålder, där risken för självmord sjönk i de äldre åldersgrupperna (Zeluf et al., 2018). 72 % av de transpersoner (i alla åldrar) som någon gång försökt ta sitt liv svarade att det berodde på viss del av transerfarenheten (Folkhälsomyndigheten, 2015).

Skillnaderna i hälsa utifrån sexualitet och könsidentitet förklaras ofta genom teorin om minoritetsstress, det vill säga den ökade risk för psykosociala stressfaktorer som det kan innebära att befinna sig i en minoritetsposition (Bränström et al., 2016, 2022). Gustafsson m.fl. (2017) visar också hur en ojämlik distribu­tion av materiella resurser (som ekonomi, position på arbetsmark­naden och tillgång till vård) var lika bidragande som psykosociala stress­faktorer i att förklara skillnader utifrån sexualitet för hälsa. De menar att det inte bara handlar om utsatthet för stressfaktorer, utan även om social ojämlikhet som är relaterade till orättvis fördelning av resurser som pengar, socialt kapital och makt som kan bidra till hälso­fördelar (Gustafsson et al., 2017).

När det gäller sexuell praktik, sexuella begär samt sexuell hälsa tenderar forskningen om äldre LGBTI-personer i stor utsträckning att utgå från homosexuella män. Forskningen fokuserar på olika aspekter som rör sig från normer och föreställningar kring sex och masku­linitet, samtycke, förändringar på grund av prostatacancer samt erfarenheter av att åldras med hiv.

I Hans Wiggo Kristiansens kvalitativa studie med fältarbete och levnadsberättelser från 23 homo/bisexuella män 60–85 år i Norge undersöker han hur männen förhåller sig till sexuella begär och sexuella relationer. I intervjuerna fann han att två ömsesidigt motstridiga förhållningssätt. Å ena sidan uttryckte vissa resignation, att sexualiteten var något de lämnat bakom sig i linje med att ”åldras med värdighet”. Å andra sidan framhöll andra män, ofta med stolthet, att de fortfarande var sexuellt aktiva, och att de träffade yngre män (Kristiansen, 2013).

När det gäller sex utan samtycke undersöks erfarenheter hos personer 60–75 år i Norge genom en enkät­studie. Resultaten visar hur det var ungefär fem gånger vanligare bland homo- och bisexuella män att ha erfarenheter av sex utan samtycke under livet. Studien visar också korrelationer mellan erfarenheter av sex utan samtycke med ångest och depression, minskat välmående och ökade känslor av ensamhet (Træen et al., 2020).

En svensk intervjustudie undersöker äldre homosexuella mäns erfaren­heter av sexuella förändringar efter prostatacancer-behandling, i relation till den fysiska kroppen, identitet och relationer (Danemalm Jägervall et al., 2019). Fysiska förändringar som en följd av behandlingen var förän­drade orgasmer, oförmåga att ejakulera samt erektionsproblem. I stort liknar berättelserna andra studier där heterosexuella män har varit i fokus. Något som skilde sig var dock hur ejakulationen återkom som viktig i studien, där männen pratar om denna som en viktig del av sexuell njutning, som materiell mani­festation av maskulin sexuell prestation. Åldrande var centralt i berättelserna, och att förstå sin kropp och sjukdom i relation till förväntat åldrande. Hur det sexuella livet förändrades påverkades också utifrån vilka relationer männen hade. För de som hade partner fanns berättelser om hur praktiker som fysisk närhet och emotionell intimitet kunde stärkas, medan för de som sökte tillfälliga sexuella kontakter var impotensen ett uppenbart problem (Danemalm Jägervall et al., 2019). I en dansk intervjustudie där 32 homo- och bisexuella personer 63–95 år intervjuats, berättar Paul, 73 år, om hur han känt sig osynliggjord som bög efter att han genomgått en prostatacancerbehandling. Efter operationen sökte han efter informationsmaterial som kunde ge svar på om det var möjligt att ha analsex, men det material han fick utgick endast från heterosexuella par (Meggers Matthiesen, 2019:91–92).

Irene, en 70-årig lesbisk kvinna, säger att hennes lust är lika stark på äldre dar:

Här upprepas det egna ansvaret för sexualiteten vilket speglar en sam­tida diskurs där äldre personer i allt större utsträckning görs ansvariga för att bibehålla en aktiv sexualitet, där detta görs till ett personligt ansvar. Kroppen nämns här, som i andra intervjuer, som något som kan begränsa möjligheterna till viss sexuell praktik. I citatet nämns också det materiella bortom kroppen relevant för att möjliggöra sex, som en fastare säng och vibratorer.

Bland transpersonerna i samma studie återkommer en frustration kring att söka sexuella partners online, och att både behöva förklara sin (trans)identitet, med en över­hängande risk att inte bli sedd som den en är. Sexuella situationer innebär ett blottande av kroppen som också utgör en risk att bli avvisad. I dessa berättelser blir det tydligt hur könsidentitet, begär och sexualitet är sammanflätade, där vad och vem en begär också är beroende av vad och vem en tillåts vara och bli i de situationerna (Siverskog, 2016:213–215).

Många av de som åldras idag och som befann sig i homo- och bisexuella gemenskaper under 1980-talet tiden har starka minnen och förluster från denna tid när hiv bröt ut (Åberg, 2018; Meggers Matthie­sen, 2019; Siverskog, 2016; Vester­lund, 2013; Alasuutari, 2020). Tack vare den medicinska utvecklingen med bromsmediciner är hiv nu en kronisk sjukdom och personer åldras med hiv. Därtill diagnostiseras allt fler äldre med hiv, vilket i sin tur gör att allt fler äldre som lever med hiv möter vård och äldreomsorg (Åberg, 2018). Mellan 3 och 4 % av män som har sex med män (MSM) lever med hiv i Sverige, jämfört med 0,06 % i den generella befolkningen. Även andra sexuellt överförbara sjukdomar som syfilis och gonorré är vanligare i MSM-gruppen. I en svensk enkät­studie med 656 MSM som har rest utomlands, undersöks erfarenheter av hiv/sti-prevention (Qvarnström & Oscarsson, 2015). Det var få som hade stött på preventionskampanjer i Sverige (5 %) och utomlands (23 %), och en majoritet (58 %) av deltagarna uttryckte att det borde finnas mer preventionsinsatser. Fri tillgång till kondomer och glidmedel var det som föredrogs av flest av männen. De äldsta (60–75 år) deltagarna var (tillsammans med de yngsta) de som hade minst erfaren­het av preventionsinsatser (Qvarn­ström & Oscarsson, 2015). 

En deltagare i en norsk studie berättar om hur han mist hela sin vänkrets och sin partner på grund av sin hiv-diagnos. Han kunde inte vara öppen inför sin familj med den då de inte hade accepterat att han var homosexuell. Dock fick han stöd och hjälp genom en stödgrupp som det norska Helserådet organiserade (Eggebø et al., 2019:80). En annan aspekt är kontakten med läkare och primärvård, där det kan krävas att man är öppen med sin sexuella praktik för att få testa sig regel­bundet. I en dansk studie som fokuserar på erfarenheter från vården, uttrycker en homosexuell man 70 år, att han har anonymt sex och därför vill hiv-testas årligen vilket han fått ett gott bemötande kring av sin läkare:

I studien finns även exempel på personer som sökt sig till andra läkare, eller till specifika testnings­kliniker för att på så vis kunna förbli anonyma för sina ordinarie läkare (Egede et al., 2019:92). I en finsk studie fanns ett exempel där en bisexuell man sökte vård för fysiska besvär vilket ledde till en lång process av undersökningar. Han hade då en kvinnlig partner och var rädd för att berätta om sina tidigare relationer med män av rädsla för diskriminering, något som gjorde att läkare missade att hiv-testa honom tills sent in i processen. Även geografi spelar in här, där personer från mindre orter uppger att de är rädda för att hiv-testa sig på grund av rädsla för omgivningens reaktioner och att resultaten från testet skulle sprida sig (Törmä et al., 2014). Dessa rädslor, i kombination med att preventionskampanjer sällan riktar sig mot äldre förstärker risken att äldre med hiv inte upptäcker detta förrän i ett senare skede av sjuk­domen när den hunnit progressera. Dessutom ökar det risken för att smitta andra med hiv.

Även om kunskapen har blivit bättre över tid så lever stigmat kring sjuk­domen ibland kvar. En homosexuell man som fick sitt hiv-besked några år tidigare i samband med en hjärtinfarkt säger:

Även om de som är öppna med sin hiv-status framhåller det som en viktig politisk strategi så är det vanligt att bara vara öppen för de allra närmaste och i övrigt dölja. Sammanhang med andra som lever med hiv kan vara viktiga för att få dela erfarenheter (Backer Grønning­sæter & Skog Hansen, 2018). Det är vanligt att sjukdomen medfört allvarliga hälsoproblem, i synnerhet för dem som blev diagnostiserade innan de mer utvecklade medicinerna kommit samt för de som varit sjuka men blivit diagnostiserade i ett sent skede. Bland deltagarna i en norsk studie om att åldras med hiv är det vanligt att ha upplevt ensamhet, ångest och oro över den egna hälsan, där flera refererar till sig själva som ”långtidsöverlevare” (Backer Grønningsæter & Skog Hansen, 2018).

När personer som lever med hiv får frågan om vad de tänker om att åldras och hur de ser på framtiden så framkommer en oro hos flera av deltagarna (Åberg, 2018; Backer Grønningsæter & Skog Hansen, 2018). En person uttrycker att han är ”livrädd” och eftersom han själv arbetat i äldreomsorgen så vet han att medicineringen ibland glöms bort, något som han är orolig för eftersom hans hiv-medicinering är så avgörande. En annan homosexuell man som fick sitt hiv-besked 1991 säger:

Här blir både det homosexuella livet såväl som hans hiv något han önskar att hans ska kunna leva öppet med. Deltagarna är också överens om att det måste finnas kunskap inom vård och omsorg om hiv (Åberg, 2018). Gemensamt är också att de ofta har omfattande erfarenheter av kontakt med vård och omsorg, något som leder in på nästa avsnitt som handlar mer specifikt om tidigare erfaren­heter såväl som tankar inför framtida kontakt med vård och omsorg.