Normer och kunskaps­perspektiv i vård- och social­veten­skapliga utbild­ningar i de nord­iska länderna

Hur manifesterar sig kunskaps- och färdighetskrav i praktiken, i vård- och socialvetenskapliga utbildningar?  Det finns relativt lite forskning om vilken kunskap och vilka kunskaps­perspektiv om kön, sexualitet, LGBTI-personers livsvillkor och åldrande som finns inom olika utbildningar i de nordiska länderna. Förekomsten varierar också stort mellan länderna. Störst brist är det på studier som specifikt undersöker äldre och åldrande, och de inkluderade studierna fokuserar därför i huvud­sak på kön- och sexualitets­perspektiv. (se bilaga 3). Den största delen av materialet är kvalitativa studier som undersöker utbildningar i vårdvetenskap/​sjuksköterskeutbildning, socialt arbete, psykologi, fysioterapi och medicin. Fokus är framförallt på studie- och ämnesplaner, kurs­litteratur och studenters erfaren­heter av närvaro av kunskap om kön, sexualitet och LGBTI-perspektiv. De kvalitativa analyser som gjorts inom olika professionsutbildningar ses i relation till mönster i de norska och svenska indikatorkartläggningar som refererats i föregående avsnitt, eftersom de ger en bred kontext att läsa resultaten i relation till (Schindele et al 2017, Areskoug-Josefsson & Solberg 2023). Kompletterande intervjuer och e-postintervjuer med personer verk­samma inom hälso- och socialfältet på universitet och högskolor används i tillägg till den litteratur som fram­kommit i sökningarna. Intervju­personerna är främst från Finland och Island, då ingen litteratur hittats därifrån.

Utbildningsplaner är en viktig länk mellan samhälle och utbildning, eftersom de är grundade i specifika värderingar och kunskap, och representerar konsensus­produkten av ideologiska kamper när det gäller förväntningar och mål för lärandet, skriver Tengelin et al (2019) i sin studie av studie- och kursplaner för sjuk­sköterske­utbildningen. Att förstå hur normer formar professionell interaktion och bidrar till att utmana eller upprätthålla social skillnad i tillgång till vård är centralt.

Normkritiska perspektiv används emellertid som teoretisk ram och metodiskt verktyg i flera studier som ingår i detta litteratururval för att undersöka relationen mellan uttalade kunskapsmål relaterade till framförallt kön, sexualitet, klass, etnicitet, funktionsförmåga och ålder i såväl riktlinjer, utbildnings- och kursplaner och vilket kunskapsperspektiv de verkar bygga på när det gäller normer och maktrelationer. Normkritiska perspektiv bygger på feministisk-, queer- och poststrukturalistisk teoribildning, och introducerades i Sverige under början av 2000-talet, och har framförallt fokuserad på normer, makt och lärande inom olika lärandekontexter och i mindre grad hälso- och socialvetenskapliga professionsutbildningar. (Björkman & Bromseth 2019).

Utbildnings- och kursplaner bygger på en heteronormativ kunskaps­grund visar alla studier som ingår i denn kunskapsinventering (Schindele et al 2017, Giertsen 2019, Tengelin et al 2019, Areskoug Josefsson & Solberg 2023). Tengelin et al (2019) analyserar i en studie nationella mål i sjuksköterskeutbildningen i Sverige, utbildningsplaner och 17 kursplaner för sjuksköterskeprogrammet vid en utbildningsinstitution, samt obliga­torisk litteratur som specificerades i kursplanerna, med fokus på vilka dominerande perspektiv som fanns representerade i texterna utifrån normkritiska perspektiv.

Författarna undersökte hur natio­nella lärandemål fylls med innehåll och konkretiseras i utbildnings- och kursplaner i relation till de två lärandemål som har fokus på ordet ”samhälle”. Det första; ”sociala förhållanden som påverkar barn, kvinnor och mäns hälsa”, vidareförs utan vidare konkretisering i utbildningsplanen, och finns inte alls med i kursplanerna med undantag av en, där studenterna ska “describe societal power structures related to gender, class, culture, and age”. Begrepp som LGBTI fanns inte med i någon kursplan och kurslitteraturen förmedlade en konventionell syn på sexualitet, som jämställde sexualitet med reproduktion. Ett läromedel i psykiatri som var kurslitteratur inkluderade homosexualitet och transsexualism i ett kapitel med titeln ”Sexuality and Disturbed Gender Identities”- ett kapitel som började med att jämföra människors könsroller med djurs (ibid, 29). Social rättvisa är inte ett prioriterat perspektiv i socialiseringen av framtida sjuksköterskor, konkluderar författarna. Tvärtemot underbygger utbildningens starka fokus på en professionsroll där sjuksköterskan uppmanas använda självreflektion och empati som viktiga verktyg ett återskapande av en normativ kunskapsgrund. Här osynliggörs eller framställs den Andre (den som bryter mot normer) som avvikande och annorlunda; som i ”andra kulturer”, ”queer sexualitet”, där lösningen är att en ökad förståelse för den Andre ska leda till ökad tolerans. 

En retorik där allas lika värde används i kombination med en normreproducerande kunskapsgrund och en indelning i ”vi och dem” är vanlig, där utbildningens lärandemål och de kunskapsperspektiv som dominerar, inte går i samma riktning.  

Också i sjuksköterskeutbildningen i Finland finns ett liknande mönster, berättar Minna Laiti, högskolelektor på sjuksköterskeutbildningen på Universitetet i Turku, fast kanske än mer osynliggjord. LGBTI-perspektiv i forskning och utbildning är närmast icke-existerande inom de hälso- och socialvetenskapliga fälten i Finland, kanske för att LGBTI-politiken länge varit mer restriktiv än i de andra nordiska länderna, tänker Laiti:

Ett liknande mönster verkar finnas i socialt arbete. Merethe Giertsen (2017) analyserade kurslitteratur för åren 2013–2014 i kandidat­programmet i socialt arbete vid 11 institutioner i Norge. Detta var innan införandet av de nya nationella riktlinjerna för hälso- och social­vetenskapliga professions­utbildningar. I de tidigare nationella riktlinjerna för socialt arbete fanns sexualitet endast med under socialmedicin. Trots professions­baserade riktlinjer om att socialt arbete aktivt ska motverka diskriminering och marginalisering på grund av sexuell läggning (IFSW och FO) är socialt arbete som vetenskapsfält fortfarande för­ankrat i en heteronormativ grund, som belyser lesbiska, homosexuella och bisexuella, men sällan heterosexualitet, skriver Giertsen:

Giertsens analys av kurslitteraturen bekräftar detta mönster. Framförallt är sexua­litet som tema mycket frånvarande, och tas upp i bara 0,08 % av litteraturen (90 sidor) i sex artiklar som används på grundkursen vid fem av elva utbildningar. En av dessa artiklar på femton sidor används dock av tre program och utgör därmed 45 av dessa sidor. När sexualitet tas upp är det framförallt av sexualitetsforskare från andra professionsfält. Fem av sex har en queerteoretisk ingång, medan endast en belyser homosexuellas problem med att avvika från normerna utan att ifrågasätta den heteronormativa grund som skapar dem. Sexuali­tet är över lag osynlig­gjord i det mesta av kärnlitteraturen i utbildningen för socialt arbete.

Tittar vi på Areskoug Josefsson & Solbergs kartläggning av SRHR-indikatorer i hälso- och social­vetenskaplig yrkesutbildning i Norge har enbart fyra av åtta studieplaner i utbildningar i socialt arbete indikatorer för könsidentitet, köns­uttryck och sexuell orientering (Areskoug Josefsson & Solberg 2023), men i kursplanerna för socialt arbete saknas detaljerade beskrivningar av hur de ingår. Ett liknande mönster verkar också prägla socialt arbete i en finsk kontext. I det pågående projektet Queering social work skriver forskargruppen på projektets hem­sida att trots den positiva utvecklingen, med ökad fokus på LGBTI, kön, sexualitet och normer i fältet internationellt, och profes­sionella riktlinjer nationellt, dominerar essensialistiska för­ståelser av sexuell identitet och kön i relation till vård- och omsorgs­tjänster och behov.

Projektet har inte publicerat något än, men en av projektdeltagarna, Inka Söderström som själv under­visar i socialt arbete, berättar att det inte finns några obligatoriska kurser eller någon finsk kurslitteratur som tar upp LGBTI-teman: ”This is unfortunate but true. The courses in social work might talk about diversity and intersectionality in a general level, but not specifically about LGBTQ+ identities.”.

E-postintervju med Inka Söderström 23.02.23.

LGBTI-perspektiv verkar något bättre representerat inom socio­nom­programmen på grundnivå, som framförallt finns på högskolorna. Sandra Hagman på Diak högskola är själv queerforskare och undervisar på kandidatprogrammet:

At the moment, three of my students plan to make their bachelor thesis about queer elderly care in cooperation with Helsinki city and with the queer seniors’ association. This is a very topical issue especially in Helsinki city.  (E-post-intervju med Sandra Hagman) 

Det finns alltså intresse för tema­tiken, men om och på vilket sätt normer, kön, sexualitet och LGBTI-perspektiv finns med i utbildnings­programmen verkar vara genom­gående personberoende- även när det är explicit fastställt i nationella riktlinjer för lärandemål.

I en isländsk kontext verkar det finnas ett liknande mönster, enligt intervju med nyckelpersoner. Guðbjörg Ottósdóttir, universitets­lektor i socialt arbete berättar att könsidentitet och sexuell läggning nämns i yrkesprofessionella riktlinjer, men att det inte finns med i kurs­litteraturen eller som lärandemål i det allmänna kandidatprogrammet i socialt arbete:

Studenter önskar alltså mer kunskap om kön, sexualitet och LGBTI-perspektiv men får inte tillräckligt i sina utbildningar – ett mönster som upprepas i flera studier av olika vård- och socialvetenskapliga utbildningar.

I en svensk studie av fysioterapi­studenters erfarenheter av SRHR-perspektiv i utbildningen fram­kommer det att såväl LGBTI- som sexualitetsperspektiv är nästintill helt frånvarande. Studenterna tycker att det skulle vara särskilt svårt att prata om sexuell hälsa med patient­grupper som bryter med förvänt­ningar på kön och sexualitet (Areskoug Josefsson och Gard 2015). Studenter uttrycker att de är positiva till att arbeta med sexuell hälsa, skriver Areskoug Josefsson & Gard (2015), och att sexuell hälsa är en viktig del av livet och därför också borde vara en del av fysioterapi­utbildningen. Studien visar också att studenter saknar kunskap om LGBTI-perspektiv, sexuell hälsa och känsliga teman:

Ökad kunskap i utbildningen skulle sannolikt göra det lättare att arbeta med sexuell hälsa, i kombination med att arbeta fall-orienterat med att träna på kommunikativa färdigheter för att hantera känsliga teman, men det behövs även utforskas empiriskt (ibid).

Studenters attityder till att studera sexuell hälsa är över lag positiva inom vård- och socialvetenskapliga utbildningar i Norge, Sverige och Danmark. Det visar flera studier där forskare gemensamt utvecklat nationellt kontextsensitiva verktyg för att kartlägga studenters attityder och kunskap (Areskoug-Josefsson et al 2016, Gerbild et al 2017, Lunde et al 2022). De gäller i synnerhet sexuell läggning, visar en norsk studie (Lunde et al 2022). Studierna har frågat om studenternas attityder till att fråga patienter om sexuell hälsa i relation till ålder, sexuell läggning, kön, könsidentitet, funktionedsättningar med flera, men inte direkt om äldre ålder. 

Fysioterapi-, socionom- och sjuk­sköterskeprogrammen var bland de professionsutbildningar där det fanns särskilt få SRHR-indikatorer i utbildnings- och kursplaner i både den svenska och den norska kart­läggningen.  Också jurist-, polis-, läkar-, psykolog- samt arbets­terapeutprogrammet hade få indikatorer (Schindele et al 2017, Areskoug-Josefsson & Solberg 2023). Det finns bara ett fåtal nordiska studier av hur kön, sexualitet och LGBTI-personers livsvillkor ingår i dessa professionsutbildningar, och ingen om äldre LGBTI-personer.

Vilka kunskapsperspektiv präglar medicin och psykologi i relation till kön, sexualitet, åldrande och LGBTI-personers livserfarenheter? Bara en av fem kursplaner för läkarut­bildningen i Norge har de för kunskapsinventeringen relevanta indikatorerna sexuell läggning, könsinkongruens och transhälsa (Areskoug Josefsson & Solberg 2023). Dock finns ett högre antal indikatorer i läkarutbildningens utbildningsplaner än i kursplaner, där flera är viktiga för denna kartläggning:

Åldrande och sexuell hälsa och LGBTI finns dock inte representerade i vare sig utbildnings- eller kursplaner. I den jämförbara svenska kartläggningen innehöll två av sju yrkesbeskrivningar på̊ landets läkarprogram någon del om hivprevention och SRHR, men indikatorn ”hbtq

Detta är det svenska begrepp som används i den refererade studien och står för homosexuell, bisexuell, transperson och queer.

” var enbart inklu­derat i fyra kursplaner (Schindele et al 2017). Flera centrala indikatorer som ingår i den norska kartläg­gningen var dock inte med i den svenska kartläggningen som gjordes sju år tidigare, bland dessa köns­identiteter, könsuttryck, könsinkon­gruens, transhälsa (som blivit mer etablerade begrepp under dessa år).

Könsidentitet och heteronorma­tivitet ingår inte i kursplaner på läkarutbildningen varken i den svenska eller norska kartläggningen av SRHR-indikatorer (Schindele et al 2017, Areskoug Josefsson & Solberg 2023). Detta kan indikera att fokus är mer kliniskt orienterat i relation till transhälsa, med utgångspunkt i ett könsbinärt tankesätt (Linander et al 2021). Såväl identiteter, kroppar och beteenden som betraktats bryta med sociala och kulturella förvänt­ningar till kön och sexualitet har patologiserats inom socialmedicinen och psykiatrin sedan mitten av 1800-talet genom diagnoser, där det ”onormala” betraktats som sjukligt avvikande från det normala (Foucault 1976, Kveim Lie & Slagstad 2018). Transsexualism togs bort som psykiatrisk diagnos i WHO:s diagnosmanual ICD11 först 2018 och ersattes med olika diagnoser för könsinkongruens. Detta innebär framförallt att könsidentitet betrak­tas som flytande, i kontrast till en binär ”född i fel kropp”- förståelse, där den nya diagnosen anser könsinkongruens vara:

Till exempel kommer icke-binära lättare få tillgång till vård inom denna förståelsesram. Trots att förståelser av normbrytande könsuttryck och könsidentiteter har ändrats betydligt de senaste tio åren, lever patologiserande förstå­elser fortfarande kvar i nutida rikt­linjer för transhälsa (Linander et al 2021). I artikeln Two steps forward, one step back. A policy analysis of Swedish guidelines for trans-specific healthcare analyseras vilka förstå­elser som ligger till grund för de nya riktlinjerna för transspecifik vård/könsbekräftande behandling.

Sverige har endast haft vedertagna riktlinjer för transspecifik vård/könsbekräftande behandling för personer med transerfarenhet sedan 2015, trots att det har behand­lats sedan 70-talet. Resultaten visar att trots ambitioner om att depatologisera transerfaren­heter, präglar psyko-medicinska förståelser av könsinkongruens fortfarande riktlinjerna för vem som har rätt till behandling. Det läggs fortfarande vikt vid en linjär förstå­else mellan könsidentitet och socialt könsuttryck för att kunna få tillgång till behandling, visar Linander (et al 2021). Det innebär ett tankesätt där binära transpersoners erfarenheter lättare värderas som trovärdiga än icke-binäras, där könsidentitet och önskat könsuttryck är linjära och stämmer överens enligt normativa konventioner.

Vilka kunskapsperspektiv profes­sions­utbildningar inom medicin och psykologi bygger på, och vilka riktlinjer som reglerar LGBTI-personers tillgång till medicinsk och psykologisk behandling är särskilt viktig för personer med trans- och intersexerfarenheter då tillgång till statligt finansierad behandling är diagnosrelaterad. I psykologi integrerades kön, könsidentitet och sexualitet i nordiska etiska profes­sionsriktlinjer 2013 (Lundberg, Nordlund och Narvola 2017). I artikeln Normkritiska perspektiv: nya möjligheter för psykologisk praktik beskriver Lundberg, Nordlund och Narvola riktlinjerna som ”de hittills mest kraftfulla riktlinjerna i Sverige där det hävdas att psykologer bör ha kunskap i frågor som rör kön, köns­identitet och sexualitet.” Även om riktlinjerna inte är direkt kopplade till nationella lärandemål för utbild­ningen är de också relevanta i olika delar av utbildningen.

E-postintervju med Matilda Wurm, mars 2023.

Eftersom policydokumentet inte ger vägledning i hur hänsyn ska tas till den sociokulturella kontexten i praktiken eller vilka underliggande perspektiv som bemötandet ska bygga på, behöver detta proble­matiseras och utforskas, skriver författarna vidare. Artikeln lyfter fram vilka skrivningar som finns i andra länders policydokument och går igenom vilka kritiska perspektiv som använts inom psykologin i en historisk kontext och syftar till att undersöka hur psykologer kan anlägga ett normkritiskt perspektiv med särskilt fokus på kön och sexualitet i sin praktik:

Artikeln beskriver centrala element i normkritisk pedagogik, och hur de kan användas för att kritiskt granska såväl normer i psykologprogrammet som i professionell praktik. Norm­kritiska perspektiv bygger på en feministisk, intersektionell och post-strukturalistisk teoretisk grund, där självreflexivitet kring maktstruk­turers påverkan på egna värderingar och praktik står i centrum. Lundberg, Nordlund och Narvola avslutar med konkreta förslag till ansatser för att arbeta med normer och värderingar i praktiken, individuellt såväl som på en gemensam arbetsplats som senare vidareutvecklas i antologin HBTQ+. Psykologiske perspektiv på bemötande (i kapitlet Normkritiska metoder for psykologi (Narvola & Nordlund 2017) och bilagan Riktlinjer, som riktar sig till utbildare, forskare och praktiker (Wurm & Traczyk 2017). Boken är en omfattande antologi med fokus på LGBTI-perspektiv på psykologi med grund i queerteori och normkritiska perspektiv med studenter och yrkesaktiva som målgrupp.

I antologin medverkar 21 författare – där alla utom en har vetenskaplig bakgrund i psykologifältet (Lundberg, Malmqvist & Wurm 2017). Detta kan tyda på att LGBTI-perspektiv och sexualitet till viss grad är integrerat i det egna professions­fältet och inte enbart kommer från queer- och sexualitetforskningen (jmf Giertsen 2019). I kapitlet HBTQ+ och åldrande ger Ingela Steij Stålbrand, med bakgrund i psykologi, gerontologi som sexologi värdefulla insikter i såväl LGBTI-perspektiv på åldrande som vad äldre ålder innebär för sexualitet, identitet och livs­erfarenheter, samt implikationer för möten med hälso- och vård­institutioner.

I kartläggningen av SRHR-indikatorer i svenska professionsstudier i psykologi finns bland annat LGBTI med i 7 av 10 yrkesbeskrivningar (Schindele et al 2017). I 157 av 251 kursplaner finns indikatorer för sexuell hälsa, bland dessa är genus, etik och kommunikation bland de vanligaste medan LGBTI och heteronormativitet är marginellt representerade; med tre träffar på varje.

Trots att antalet studier av hur kunskap om kön, sexualitet och LGBTI implementerats i olika professionsutbildningar är få, finns ett tydligt mönster i materialet, oberoende av profession och land: Huruvida studenter får kunskap i sina utbildningar varierar starkt, både mellan och inom utbildnings­anordnare, och är ofta person­beroende. Varför tas LGBTI-perspektiv och kunskap om sexualitet i liten grad in kursplaner och under­visning trots tydliga riktlinjer och krav i rådande policydokument? Också i de länder med tydliga riktlinjer och policys, som i Norge, saknas perspektiven. Detta trots att nya gemensamma riktlinjer för vård- och socialvetenskapliga utbildningar införts med syfte att säkerställa lärandeutbyte, bland annat kopplad till likvärdiga vård- och omsorgs­tjänster och könsidentitet, köns­uttryck och sexuell läggning. Hilde Lunde, som undervisat i många år i hälsovetenskap vid Oslo Met reflekterar kring varför:

Hvorfor er det sånn at de ulike helsefagutdanningene ikke har SRHR-fokus i utdanningen. Det er egentlig helt ubegripelig - det er jo deres mandat på en måte - så jeg vet ikke.. er det redsel for at en ikke har nok kompe­tanse... at en synes feltet er så vanskelig... er det unnvikelse, at andre ting tar plass hele tiden eller... Ja. Jeg tror det er så mange forskjellige ting at det er personavhengig enda, at det ikke er læringsutbytte. Og det må være læringsutbytte, og det må være pensum. Ellers så vil ikke studentene vekte det, og ikke lærerne. Så vi må bare, det må inn der. (Hilde Lunde, universitetslektor i helsefag, Oslo Met, intervju) 

Trots att Islands universitet arbetat med att integrera jämställdhets- och mångfaldspolicys i verksamheten i flera år, med pedagogiska målsät­tningar för en mer inkluderande undervisning, saknas ett aktivt arbete med kunskapsperspektiv som integrerar LGBTI, säger Gudbjörg Ottosdottir, professor i socialt arbete: ”Men nu måste policy bli praktik. Det måste bli standardiserat att mångfald ingår som obligatorisk del av utbildningarna också i vård- och socialvetenskapliga ämnen.” Istället verkar det vara studenter som är drivande i att efterfråga LGBTI-perspektiv i undervisningen i allmänhet, och i förhållande till LGBTI- åldrande i synnerhet, berättar vetenskapligt anställda i yrkesutbildningarna som delar sina erfarenheter som del av kunskaps­inventeringen. Studenter tematiserar det också i kandidat- och masteruppsatser.

Eftersom masteruppsatser inte ingår i denna studie är det flera relevanta arbeten som inte inkluderats här.

När en majoritet verkar vara positivt inställda till att ta in LGBTI, kön och sexualitet i undervisningen varför görs det inte av fler? Ett av proble­men med integrering av kön, sexualitet och normer i professions­utbildningarna, är att det finns för få lektorer som är forskarmeriterade och kan forska och skriva kurslit­teratur på norska, resonerar Hilde Lunde. Hon bedriver själv ett omfat­tande nordiskt samarbete som har varit centralt i utvecklingen av en masterutbildning i sexuell hälsa vid Oslo Met i Norge. Här ska också en egen kurs om sexualitet och åldrande ingå som en av sju kurser. Att arbeta tvärvetenskapligt och med en bred ansats kopplat till sexuell hälsa kan vara en strategi som på sikt även breddar förståelsen av relevans och vidare ämnesintegrering, tänker hon:

Matilda Wurm, som själv undervisat i psykologi sedan 2012 säger att det över lag finns positiva attityder bland kollegor att ha LGBTI-perspektiv som del av undervisningen i professionsutbildningen, och att det finns med i ökande grad i kursplaner på många institutioner. Samtidigt kan det lätt bli personberoende. Då hen själv lämnade sin institution fanns det ingen som kunde överta kursen i LGBTI-perspektiv på psykologi:

Trots frånvaro i den obligatoriska undervisningen i yrkesutbildningarna finns valbara ämnen, enskilda kurser och mastersprogram där kunskap finns, men det blir sårbart till följd av ett personberoende och få forskarmeriterade lektorer.

Läromedel på skandinaviska språk om sexualitet är också viktiga för att det ska tas in i undervisningen, berättar flera av de intervjuade lärarna. Om man söker på centrala utgivningar som rör äldre LGBTI-personers livsvillkor finns de med som kurslitteratur på enskilda professionsutbildningar, något som tyder på en positiv utveckling. Merete Giertsen lyfter fram denna poäng i sin anmälan av Hans Knutagårds lärobok, Sexualitet och socialt arbete:

Detta var också en drivkraft till antologin HBTQ+ och psykologiska perspektiv; att bidra till den svenska kunskapsgrunden för professions­fältet. Anna Siverskog, som är en av de få som publicerat forskning om äldre LGBTI-personers livsvillkor i Norden på svenska blir också positivt överraskad över att se sin egen avhandling (2016) användas som kurslitteratur inom flera olika professionsutbildningar:

Här spelar kunskapsperspektiv i litteraturen en betydande roll, som flera av de refererade författarna pekar på. Om könsidentitet bara gäller transpersoner och inte cispersoner, uppfattas det lätt som ”marginellt” och en normativ före­ställning om en avvikande minoritet förs vidare. Majoriteten av den litteratur som är refererad här har dock en normkritisk ingång. Repre­sentation i kurslitteratur bör följas upp i vidare forskning, och också hur den används i undervisning.

Vidare ska vi se på vilken kunskap som finnas bland professionsutövare om LGBTI-personers livserfarenheter och behov, och erfarenheter av att möta äldre LGBTI-personer som patienter och brukare.