Detta inledande avsnitt handlar om erfarenheter av diskriminering under livet, både nuvarande och tidigare erfarenheter. Som tidigare nämnts har den historiska kontexten i vilka äldre LGBTI-personer levt sina liv inneburit andra förutsättningar och villkor än hur det ser ut idag. Tidigare erfarenheter av diskriminering kan även prägla livet som äldre, samt påverka hur man förhåller sig till vård och omsorg.
Större folkhälsoundersökningar visar att när det gäller diskriminering så är det en större andel i åldersgruppen 64–84 år bland homo-och bisexuella kvinnor och män jämfört med heterosexuella som uppger att de under de tre senaste månaderna blivit behandlade eller bemötta så att de känt sig kränkta. I samma åldersgrupp är det mer än dubbelt så många homo- och bisexuella kvinnor och män jämfört med heterosexuella i åldersgruppen som uppger att de varit utsatta för våld det senaste året (Folkhälsomyndigheten, 2014:108–109). Inga skillnader i andelen som var rädda för att gå ut ensamma kunde påvisas mellan homo- och bisexuella kvinnor och heterosexuella kvinnor i någon åldersgrupp. Bland män däremot var andelen större bland homo- och bisexuella genomgående i alla åldrar (Folkhälsomyndigheten, 2014). Det är något fler av homo- och bisexuella kvinnor (34 %) jämfört med heterosexuella kvinnor (32 %) i åldersgruppen 64–84 år som har avstått från att gå ut ensamma av rädsla för överfall, rån eller annat ofredande. För männen är det nästan dubbelt så många (16 %) som uppger att de avstått jämfört med bland heterosexuella män (8,8 %) (2014:135). Bland transpersoner 65–94 år är det strax över 20 % som ibland avstår från att gå ut (2015:35). Inga kvinnor i åldersgruppen 64–84 uppger att de varit utsatta för våld på allmän plats, medan 0,5 % homosexuella män uppger det jämfört med 0,1 % heterosexuella. 17 % i åldersgruppen 65–94 har någon gång varit utsatt för våld på grund av sin transerfarenhet (Folkhälsomyndigheten, 2015:32).
I de kvalitativa studierna framkommer erfarenheter av att under livet ha blivit diskriminerad på grund av könsidentitet eller sexualitet i skolan, på arbetsplatser, i religiösa samfund, i föreningslivet samt på offentliga platser. Det kan handla om anonyma lappar i postfacket på arbetet, att förlora jobbet för att man kommer ut, att möta och förhålla sig till homo- eller transfoba stämningar på arbetet, eller att bli utsatt för fysiskt våld eller hot om våld på offentliga platser på grund av sin könsidentitet eller sexualitet. Den historiska kontexten spelar in här, där kriminalisering, patologisering och tider där andra normer kring kön och sexualitet har präglat vad som varit möjligt att vara och säga i olika tider (Eggebø et al., 2019; Robertsson, 2013; Siverskog, 2016; Synnes & Malterud, 2019; Vesterlund, 2013).
En annan svår erfarenhet som kommer igen i många studier är att personer som tidigare varit nära bryter kontakten med en i samband med att en kommer ut (Bromseth, 2013; Eggebø et al., 2019; Meggers Matthiesen, 2019; Siverskog, 2016). Nedan följer ett exempel där Viktors sexualitet påverkat relationen tills hans son, samt gett konsekvenser för relationen till hans barnbarn:
Min søn på 40 år nu, han er homofob, det er han. [Med] hele hans foragt over for homoseksuelle. Og mit barnebarn bliver snart 12 år, og så kan man jo få samkvem, og det ved jeg ikke, om jeg skal gøre. Det er vel derfor... Hvis jeg skal have samkvem med hans søn, så skal han i hvert fald ikke vide, at jeg er bøsse. For ellers så ville han jo sætte himmel og jord i bevægelse, ikk’? At skulle sende sin egen søn herned til en farfar, der er bøsse... (Viktor, 74 år homosexuell man, i Meggers Mathiessen, 2019:39)
Här villkoras relationen till barnbarnet, där de kan ses endast om Viktor inte är öppen med vem han är. Ett annat är Lena som lever på landsbygden och som tidigare haft goda relationer med sina grannar där de ofta träffades och fikade. Efter att hon blev ofrivilligt ”outad” som trans av sin före detta partner blev hon inte längre hembjuden till grannarna:
Det blir rätt ensamt för att ”vanliga människor” (…) de vill inte bjuda hem Lena, och jag har ju bytt namn då, ja ett år sen då, och de vill ju inte bjuda hem Lena och fika för att ’vad ska grannarna säga’, då kommer normen in igen. Det kan ju liksom skvätta över på dem, på nåt sätt. (...) Ja, men jag tror folk känner så, vi kan inte bjuda hem Lena och dricka kaffe, vad ska grannarna tycka och tänka. (Lena, 65 år, transidentifierad, i Siverskog 2016:138)
Det kan som i exemplen vara barn eller grannar som bryter kontakten, men det kan också vara partners, ursprungsfamilj, barnbarn, vänner och bekanta. Något annat som aktualiserats för flera deltagare är att de förlorat rätten till sina barn. Det kan både handla om att förlora vårdnaden om sitt barn där den andra föräldern använt sexualitet som grund för att de inte ska få ses, eller att ha varit medförälder med en samkönad partner i en tid då man saknade juridisk rätt att fortsätta ha en relation med barnet vid separation (Meggers Matthiesen, 2019:40; Siverskog, 2016:93).
Det finns alltså en koppling mellan erfarenheter av diskriminering och öppenhet, där öppenheten innebär ett risktagande; en risk för trakasserier och att bli dåligt bemött, och där tidigare erfarenheter av diskriminering kan försvåra att våga vara öppen (Meggers Matthiesen, 2019). Flera faktorer spelar in i relation till frågan om öppenhet, där erfarenheterna präglas av när under livet man kommit ut – och eventuellt in i LGBTI-sammanhang. Som tidigare nämnts har olika tider präglats av olika normer, där diskretion utåt länge sågs som självklart i homo- och transsammanhang för att sedan ersättas med ideal om öppenhet. Det är vanligt bland personerna att de växlat mellan öppenhet och diskretion i olika sammanhang och vissa gör det även vid tiden för intervjuerna (Eggebø et al., 2019; Lindholm, 2013; Møllerop, 2013; Robertsson, 2013; Siverskog, 2016; Siverskog & Bromseth, 2019; Vesterlund, 2013; Alasuutari, 2020). Att dölja sin könsidentitet eller sexualitet utåt är ofta förknippat med stress och ångest. En homosexuell man som dolt existensen av sin partner i tjugo år berättar om hur hemskt detta var, att förneka den viktigaste personen i hans liv – och med det även hans egen livshistoria (Törmä et al., 2014). Mer om öppenhet följer i avsnittet om möte med vård och omsorg.
Det är återkommande bland homo- och bisexuella personer i de kvalitativa studierna att de berättar om att de var medvetna om sin sexualitet som unga, men att det sågs som ett omöjligt livsval på grund av tidens anda, att leva som homo- eller bisexuell. Därför ingick många heterosexuella äktenskap, för att leva upp till omgivningens förväntningar, för att bara passera som ”normal”, eller för att det sågs som enda möjligheten att få barn (Meggers Matthiesen, 2019; Robertsson, 2013; Siverskog, 2016).
I flera studier är det särskilt vanligt bland transpersoner att ha kommit ut sent i livet, ofta efter pensionering (Löf & Olaison, 2020:261; Siverskog, 2016). I den svenska Folkhälsomyndighetens kvantitativa studie var det samtidigt vanligast att dölja sin transerfarenhet i de äldre åldersgrupperna (2015:31). Att komma ut sent i livet förklaras exempelvis genom att arbetslivet setts som otänkbart att komma ut i och att tiden efter arbetslivet är lite friare för att välja de sammanhang man vill vara i, men också för att samhället och synen på trans förändrats över tid. För vissa har det inneburit decennier av att dölja sin transidentitet, där det finns berättelser om att gömma kläder, bränna kläder, smussla inför partners och barn (Siverskog, 2016). För de som genomgått en könsbekräftande behandling har läkarna i utredningen tidigare uppmuntrat personer att flytta till en ny ort och börja om, och inte berätta för någon om sin bakgrund. Ett sådant exempel är en man som genomgick könsbekräftande behandling på 1970-talet och flyttade till en ny ort där han endast kommit ut för ett fåtal personer sedan flytten. Hans läkare säger att han ”är expert på att dölja” på vilket han svarade att; ”jag vet, jag har tränat hela livet” (Siverskog, 2016:135). Men det kräver ständiga bortförklaringar, ursäkter och han berättar också om att han ibland drömmer om att få åka på Pride eller vara med i ett LGBTI-sammanhang.
Upplevelser av diskriminering, såväl som möjligheterna att kunna vara öppen påverkar vardagen såväl som välmående, vilket leder in på hur det ser ut med äldre LGBTI-personers hälsa.