Möte med vård och omsorg

I detta avsnitt fokuseras de studier som handlar om mötet med sociala tjänster, vård och omsorg – både tidigare i livet såväl som vid tiden för deltagande i studierna. Inledningsvis diskuteras tidigare vårderfarenheter som personerna haft under livet och sedan handlar det om erfarenheter av samt farhågor inför äldreom­sorgen. I detta avsnitt är det fram­förallt kvalitativa studier som dominerar. I den svenska folkhälso­enkäten är det färre lesbiska 65–84 år (14 %) som uppger att de har lågt förtroende för sjukvården jämfört med heterosexuella kvinnor (19 %), och 22 % bland homosexuella män jämfört med 18 % av heterosexuella män. När det gäller lågt förtroende för socialtjänsten, (inom vilken äldreomsorgen faller), är det något högre andel (32 %) av de lesbiska jämfört med heterosexuella (27 %) som uppger lågt förtroende, medan 44 % av de homosexuella männen har lågt förtroende, jämfört med 34 % bland heterosexuella män (Folkhälsomyndigheten, 2014:117–122). 

De tidigare erfarenheter man haft genom livet från möten med vården och omsorg, kan spela in för förvänt­ningar och rädslor för hur möte med vård och omsorgen på äldre dar kommer att se ut. Historiskt sett har LGBTI-personer ofta haft en dålig relation till hälsovården såväl som psykiatrin, där medicinsk teori och praktik varit aktiva i att skapa föreställningar om social normalitet, avvikelse, vad som är friskt och sjukt (Møllerop, 2013). Inte minst har detta aktualiserats genom patologisering, det vill säga hur psykiatrin sett homosexualitet såväl som transuttryck som psykisk sjukdom (Törmä et al., 2014).

När det gäller transpersoner har de ofta en specifik relation till vården eftersom de som önskat transvård också har behövt ha kontakt med vården för att genomgå utredning, få diagnos och rätt till vård. Det är återkommande hur processen beskrivs som svårnavigerad, präglad av binära könsnormer och krävande för att få rätt till det man önskar (Egede et al., 2019; Linander, 2018; Siverskog, 2014, 2015, 2016; Törmä et al., 2014). Geografi spelar även in här, där närhet till transvård får betydelse för förutsättningarna. På Åland sker exempelvis transvården ofta på annan ort, där personer remitteras till Helsingfors, Tammer­fors eller Stockholm och där det tar lång tid att få en remiss. Det kan vara svårt att få stöd på Åland under processens gång vid exempelvis psykisk ohälsa (Ålands landskapsregering, 2019).

För de som genomgår en transition som äldre kan detta innebära särskilda erfarenheter. Samtidigt som det är vanligt bland äldre transkvinnor att ha kommit ut efter pensionering, har flera som önskar genomgå kirurgi behövt inse att hälsan sätter stopp för de ingrepp de vill ha. Det kan vara hjärtproblem som omöjliggör den nedsövning som krävs för att genomgå den kirurgi man önskar (Siverskog, 2016:115–116; Törmä et al., 2014). Det kan också handla om att möta ålderistiska föreställningar under transutred­ningen där nödvändigheten att genomgå en transition ifrågasätts eftersom personen ”inte har så lång tid kvar att leva” (Siverskog, 2016; Linander, 2018).

I en dansk studie minns flera deltagare en tid där homosexualitet klassats som psykisk sjukdom, hur de stött på föreställningar om homosexualitet som nervsjukdom, symptom för psykos samt osäkerhet kring sin könsidentitet (Vesterlund, 2013). Att det klassats som en diagnos har även påverkat huruvida personer har sökt samtalsstöd för att få förhålla sig till sin sexualitet. En deltagare berättar om hur han behövde stöd, men inte ville registreras utifrån sin sexualitet och därför undvek att uppsöka en psykiater trots psykisk ohälsa (Vesterlund, 2013:124–125). I en norsk studie minns en äldre lesbisk kvinna att diagnostiseringen begränsade de upplevda möjligheterna att vara öppen, att lesbiskheten genom sjukdomsförklaringen inte blev förknippad med stolthet utan snarare med en kategori som man inte ville höra till. För homosexuella män betydde det i en norsk kontext dessutom kriminalisering, vilket sammantaget bidrog till de diskretionsideal som diskuterats i tidigare avsnitt (Eggebø et al., 2019:79).

Det kan också handla om att tidigare under livet stött på homo- eller transfobi i kontakt med vård och omsorg vilket deltagare i flera kvalitativa studier vittnar om. I värsta fall får detta konsekvenser i form av att personer låter bli att söka den vård de faktiskt behöver (Meggers Matthiesen, 2019; Møllerop, 2013; Siverskog, 2016; Törmä et al., 2014). Exempel på detta finns i Törmäs m.fl. studie (2014) där ett par där den ena partnern hade demens hade avstått från att söka sig till vården då de var rädda för hur de skulle bli bemötta. Studien visar också hur anhöriga i samkönade relationer ibland avstod att följa med till vårdtillfällen som stöd för att slippa risken för diskriminering (Törmä et al., 2014).

Öppenhet framhålls ofta som en viktig strategi i möte med vård och omsorg (Siverskog, 2021; (Meggers Matthiesen, 2019). Men hur öppna personer är i mötet varierar (Siverskog 2021; Löf & Olaison, 2020). Några framhåller att det krävs tillit till personalen ifall man ska våga komma ut, en lesbisk kvinna pratar om att hon gärna känner av atmosfären först och försöker läsa av om hon tror att personen kommer att ta det bra (Löf & Olaison, 2020: 257). Äldre LGBTI-personer upplever att social service och vård är präglad av hetero- samt könsnormativt tänkande. Detta tar sig uttryck i att det antas att alla är heterosexuella cispersoner vilket i sin tur innebär ett osynliggörande av LGBTI-personer. Formulär är ett exempel, där endast två kön är möjliga att fylla i, och där det saknats alternativ för att fylla i partnerskap under civilstatus även innan äktenskap var möjligt för samkönade par. Deltagarna upplever också att det saknas språk och kunskap kring LGBTI-identiteter vilket skapar ett osynliggörande och en tystnad som i sig upplevs som diskriminering (Törmä et al., 2014).

Det finns också en spänning i att komma ut mellan osynlighet och hypersynlighet, att komma ut kan innebära en trygghet, att bli sedd som den man är, men det finns samtidigt ett motstånd mot att på så vis ”bara bli sin kategori”, stereotypiserad och reducerad till sin LGBTI-identitet (Eggebø m.fl., 2019:36).  Hur detta kan se ut i praktiken berättar en transperson om, där erfarenheten är att så fort man berättat om sin transidentitet uppstår ofta förvirring från vård­personalen och de har svårt att slutföra det de håller på med, där transidentiteten plötsligt tar allt fokus och det som vårdbesöket handlar om hamnar i periferin (Törmä et al., 2014).

Det är återkommande i kvalitativa studier, i synnerhet bland äldre transpersoner, att uttrycka en frustration och trötthet över att behöva utbilda den vårdpersonal man möter (Bindesbøl Holm Johansen et al., 2015:83 ff.; Löf & Olaison, 2018; Siverskog, 2014, 2016; Törmä et al., 2014):

Vissa deltagare beskriver att de har för vana att ta med informations­broschyrer om trans för att förekomma okunskapen och slippa upprepa sig igen och igen. Till och med under transutredningen hade vissa träffat personer med dålig kunskap, som exempelvis logoped samt kurator (Siverskog, 2014, 2016). Flera deltagare har varit med om att bli refererade till med fel namn, kön och pronomen. I vissa fall har transpersonerna upplevt en direkt ovilja från vården att hjälpa dem på grund av deras transidentitet, där de upplevt att läkare inte velat undersöka eller behandla dem. Vårdcentraler har även nekat att ta blodprover som har med trans­processen att göra. Det har för vissa transpersoner lett till att de sökt sig till privata kliniker och att många transpersoner skaffar privata sjukförsäkringar för att kunna välja kliniker och läkare som de vet har transkompetens (Törmä et al., 2014). Det betonas återkommande hur viktigt det är att det finns LGBTI-kompetens inom omsorgen.

Likabehandlingsperspektivet som varit starkt inom vård och omsorg problematiseras i flera studier eftersom det riskerar att leda till exkludering och osynliggörande av LGBTI-personer. Idén om att alla är lika innehåller ofta antaganden om heteronormativitet (Löf & Olaisson, 2020:258; Siverskog, 2021).

Tiden efter pensionering kan innebära ökade möjligheter att själv välja vilka sammanhang man vill vara i och vilka personer man önskar ha omkring sig, vilket i sin tur kan leda till större möjligheter att vara öppen. Men ett större omsorgsbehov kan istället innebära att dessa möjlig­heter minskar och att ens hem också blir någon annans arbetsplats (Siverskog, 2021a). De allra flesta deltagarna i de kvalitativa studierna är vid tiden för intervjuerna inte i behov av äldreomsorg, men det ingår personer med äldreomsorgsinsatser i några studier (Löf & Olaison, 2018; Meggers Matthiesen, 2019) och en studie fokuserar särskilt på LGBTI-personer med äldreomsorgsinsatser (Siverskog, 2021a, 2021b).

Bland de som ännu inte har omsorgs­behov finns det en åter­kommande oro för hur det ska bli den dagen de blir i behov av omsorg från andra. Medan alla äldre kan oroa sig för sjukdom, beroende, nedsättningar i förmågor och att behöva flytta till institution till­kommer rädslor som är specifika för LGBTI-gruppen. Denna oro är knuten till rädslor för bristande LGBTI-kunskap inom äldreomsorgen, samt för att bli dåligt bemött på grund av könsidentitet eller sexualitet av andra boende eller personal. Det kan handla om rädslor för att bli diskriminerad av vårdpersonal, att inte få hjälp med det som är viktigt för en i relation till könsidentitet, att bli bortvald som vårdtagare, att få demenssjukdom och förlora förmågan att berätta vad som är viktigt för en, oro kring hur det ska bli med hormonbehandling, oro över att inte få sina relationer erkända eller kunna vara öppen och att kanske till och med behöva ”gå tillbaka in i garderoben” igen (Lindholm, 2013; Meggers Matthiesen, 2019; Siverskog, 2014, 2016). Lindholm förstår denna oro utifrån hur äldreomsorgen, och i synnerhet äldreboendet, ses som en hetero­normativ institution och motståndet att flytta till ett sådant kan förstås som ett motstånd att inordna sig i heteronormativiteten (Lindholm, 2013). Meggers Matthiesen tolkar denna oro, som att den utöver att handla om en generell oro för kvalitéten i äldreomsorgen handlar om att möta homofobi, det vill säga negativa attityder eller beteenden gentemot homo- eller bisexuella, samtidigt som man har svårt att värja sig eller försvara sig. (Meggers Matthiesen, 2019).

Bland de som har erfarenhet av äldreomsorg berättas det om en generell tystnad kring könsidentitet och sexualitet inom omsorgen, vilket kan förstås utifrån olika faktorer. Dels handlar det om att äldre­omsorgen under många år utsatts för nedskärningar och effektivisering vilket skapat pressade arbetsvillkor, något som i sin tur lämnar lite utrymme för samtal i vardagen mellan personal och omsorgstagare. Det handlar också om normer, om omsorgen som en avsexualiserad plats där sex inte är något som pratas om. Denna tystnad, till­sammans med heteronormativitet, gör att ansvaret att komma ut eller lyfta LGBTI-perspektiv hamnar helt på omsorgstagarna (Siverskog, 2021a, 2021b). För de som har hemtjänst kan detta vara krävande eftersom det är så många olika som besöker en. Bland de som är öppna med sin LGBTI-identitet framhålls detta som viktigt. Det kan både handla om att komma ut verbalt, men också att manifestera sin LGBTI-identitet genom konst, böcker, foton och bilder (Meggers Matthie­sen, 2019; Siverskog, 2021a). Öppen­heten framhålls som en strategi, ett sätt att ta tolkningsföreträde i situationen och förekomma. Detta inbegriper emellertid ofta en ständig beredskap att agera i det fall man skulle bli dåligt bemött, flera deltagare berättar om att de skulle möta homofobi så kommer de säga ifrån och understryker att det är deras hem, och där är homofober inte välkomna (Meggers Matthiesen, 2019; Siverskog, 2021a).

Alla är dock inte öppna inom äldre­omsorgen, det finns flera exempel på hur personer levt öppet tidigare i livet men som inte är öppna i omsorgen. Ett exempel är Helle, en lesbisk kvinna 78 år som bott på äldreboende i fyra år. Hon säger att hon funderar återkommande på varför hon inte vågat gå ut ur garderoben och känner att hon är ”lite feg” (Siverskog, 2021a:106). I en norsk studie beskriver en av deltagarna hur:

Frågan om särskilda LGBTI-äldreboenden kommer upp i flera studier, och genomgående är deltagarnas känslor och tankar blandade. Medan vissa ser detta alternativ som välkommet och något som garanterar en frihet från homo- och transfobi, samt att kunna dela erfarenheter med andra boende, så är andra mer tveksamma, eller ointresserade (Löf & Olaison, 2018; Meggers Matthiesen, 2019; Siverskog, 2016; Vesterlund, 2013).

Något annat som framkommer i intervjuerna är hur äldreomsorgs­kontexter, och i synnerhet äldre­boende, innebär minskad integritet och uppluckrade gränser mellan privat och offentligt – något som kan få stor betydelse för äldre LGBTI-personer mot bakgrund av hur det egna hemmet ofta varit en frizon i en heteronormativ värld. Det handlar framförallt om att personalen knackar, men inte väntar på svar vilket gör att de upplevda möjligheterna för intimitet och sexuell praktik blir begränsade (Siverskog, 2021a, 108 ff.). Även tillgång till deltagande i LGBTI-sammanhang kan försvåras genom äldreomsorgsbehov. Detta exemplifieras genom att inte få tillgång till internet i samband med flytt till äldreboende, något som gjort att en deltagare i Siverskogs studie förlorat alla kontakter med en gay-gemenskap. Eller att hem­tjänsten sällan kommer på utsatt tid gör att andra aktiviteter, som deltagande i en senior gay-grupp ibland behöver avbokas (Siverskog, 2021a). Detta leder över till betydelsen av relationer, sociala nätverk och LGBTI-gemenskaper.