Fortbildnings­insatser för vård-, omsorgs- och social­veten­skapliga professioner

Universitet och högskolor erbjuder till viss grad påbyggnadskurser och valbara kurser för yrkesverksamma inom vård- omsorgs- och social­vetenskapliga professioner, där kunskap om kön, sexualitet och LGBTI-perspektiv ingår – framförallt med fokus på yrkesgrupper som möter barn och unga (Solberg 2017, Stubberud et al 2018). I denna del ska vi se på kortare fortbildnings­insatser som har varit och fort­farande är viktiga för hur yrkesaktiva inom dessa professioner får kunskap. Fortbildningsinsatserna är också viktiga eftersom många i äldre­omsorgssektorn inte har högre utbildning, fick sin utbildning ett tag tillbaka i tiden – eller inte fått med sig LGBTI-perspektiv från sin utbildning.

Materialet tar utgångspunkt i studier av fortbildning och intervjuer med utbildare i olika länder som genomförts i samband med kun­skapsinventeringen. Kunskapen om den norska kontexten är hämtat framförallt från författaren själv, som arbetat med fortbildning i äldreomsorgen i Oslo de senaste åren.

Janne Bromseth arbetade som utbildningsledare för FRI Oslo Vikens utbildningsprogram Skeiv kunskap med särskilt ansvar för äldreomsorgsfältet 2017–2022.

Fortbildning genomförs framförallt i regi av civilsamhäl­lsorganisationer, framförallt LGBTI-organisationer och andra organisa­tioner som jobbar med SRHR-relaterade frågor. I Sverige och Norge har de nationella LGBTI-organisationerna egna utbildnings­enheter, och utbildning bedrivs i alla de nordiska länderna samt på Åland i större eller mindre grad. Utbildnings­aktiviteterna finansieras huvud­sakligen av statligt och kommunalt stöd i de flesta länder, medan svenska RFSL bedriver utbildning som aktiebolag där hbtq-certifiering utgör en betydande del av upp­dragen, i hög grad för verksamheter i offentlig sektor.

Hbtq-certifiering har erbjudits i Sverige sedan början av 2000-talet. De är längre, processorienterade utbildningar med obligatoriskt del­tagande, och krav på en handlings­plan för den period certifikatet gäller. Certifieringen resulterar i ett synligt märke efter genomgången kurs, om verksamheten uppnått ett antal krav till att certifieras i relation till likvärdiga tjänster och jämställda och icke-diskriminerande arbetsmiljö. Certifieringsmodellen finns i olika varianter i flera europeiska länder, och har expanderat i takt med att lagstadgat skydd mot diskriminering på grund av könsidentitet, köns­uttryck och sexuell läggning instiftats och skärpta krav på före­byggande arbete (Christophersen 2021, Pijpers 2022).

I Sverige finns flera olika modeller där verksamheter i kommuner och regioner har utvecklat sin egen modell, hbtq-diplomering, som ofta är kortare och riktade mot hälso- och vårdpersonal

Västra Götalands Närhälsans HBTQ-diplomering upprättades 2009, Region Stockholms HBTQ-diplomering för vårdcentraler 2015, Stockholm stad har även en egen HBTQ-diplomering.

(Linander & Nilsson 2021). Nationella medel för att öka kunskapen för mer jämlik tillgång till vård för LGBTI-personer i regionerna har även avsatts (Linander & Nilsson 2021). I Norden erbjuds certifiering av verksamheter också i Finland, Island, Norge och på Åland i olika varianter. I Danmark håller civilsamhällsorganisationer kurser men erbjuder inte certifiering. Den finska LGBTI-organisationen SETA utvecklade en certifiering specifikt för äldreomsorgs­verksamheter 2018, utifrån den nederländska Pink Passkey-modellen som sedan 2008 har riktat sig mot vård- och omsorgsinstitutioner med äldre LGBTI-personer som målgrupp. Pink Passkey-modellen bygger på att äldre LGBTI-personer själva utgör en aktiv del i utbildningsprocessen, vilket de svenska och den norska modellen inte gör. Den norska Regnbuefyrtårn bygger på svenska aktörers erfarenheter och lanserades av FRI Oslo Viken 2020. Reykjaviks kommun har en anställd som håller kurser för kommunens anställda i olika verksamheter, som också utvecklat en kortare certifiering. Det pedagogiska upplägget i olika modeller verkar ha utvecklats med bakgrund i andra aktörers erfaren­heter och upplägg. Lärandeutbyte har dokumenterats i vissa fall, fram­förallt på beställning av ansvarig fortbildningssamordnare (Ahlsdotter 2017, Johansson Wilén & Lundsten 2019, Tapper 2016, Linander & Nilsson 2021).

Värt att notera är att en majoritet av dessa utbildningar idag bygger på normkritiska perspektiv, som lyfts som en central ingång för förändring av flera i de refererade studierna i del 2 (Tengelin et al 2019, Lundberg, Malmqvist & Wurm 2018). Vilka resultat ger dessa i praktiken?

Det saknas kvalitativa kunskaps­underlag som undersöker hur fort­bildningsinsatser påverkar vård­verksamheterna, något också Linander & Nilsson påpekar i sin studie av LGBTI-diplomering från ett patientperspektiv i Västerbottens län i Sverige

Denna studie används framförallt för att se på utbildningens strukturella och pedagogiska ramar, och inte i förhållande till patientperspektivet då den bygger på patienter mellan 20 och 40 sina erfarenheter av diplomerade vårdverksamheter i Region Västerbotten.

:

Det finns några få studier som ser på resultaten av fortbildnings­insatser hos den personal som har utbildats (se även del 1). Dessa är dock inte specifikt inriktade mot äldreomsorgsverksamheter, men kan ha äldre vuxna som del av sin mål­grupp. Flera av de svenska studierna av vård- omsorgs- och social­veten­skapliga professionellas kunskap och praktik inkluderar även deltagare som tagit del av fortbildnings­insatser även om utbildningen i sig inte är huvudfokus (Sommarö m.fl. 2017, Smolle och Espvall 2021, Johansson Wilén & Lundsten 2019, Solberg 2017). Johansson, Wilén och Lundsten (2019) undersökte Kunskapscentrum för sexuell hälsa (KSH) processorienterade kurs kring normmedvetet bemötande, på uppdrag av Västra Götalands­regionen (som finansierar HBTQ-diplomeringen). Studien bygger på såväl intervjuer med LGBTI-identifierade vårdsökandens upplevelser av diplomerade verk­samheter, och anställdas erfaren­heter av utbildningen och hur den hade påverkat verksamheten i efterhand. KSH har certifierat olika typer av vårdgivande verksamheter: Närhälsan (primärvården), sjukhus­verksamheter, vårdcentraler, admini­strativa enheter inom hälso- och sjukvård i Västra Götalandsregionen och samtliga barnmorske­mot­tagningar och de flesta ungdoms­mottagningar inom regionen.

Diplomeringen har sedan uppstart 2009 genomgått två större för­ändringar, med gradvis större fokus på normmedvetet bemötande som mål och processorienterad verksamhetsanalys som pedagogisk ansats och färre föreläsningar, och denna studie gjordes precis innan den sista omläggningen. Anställda som deltog i studien jobbade i två olika verksamheter; en terapi­mottagning och en vårdverksamhet. Erfarenheterna skilde sig åt på flera sätt:

Medan terapimottagningen kunde bygga på en redan etablerad praktik med att reflektera kring samtal och bemötande i lunchraster och arbetsgemenskap, där normmed­vetet bemötande och LGBTI-perspektiv blev en fördjupning av detta, var detta betydligt mer utmanande i en vårdpraktik med hög personalomsättning. På terapi­mottagningen har praktiken ändrats på flera olika sätt i rutinarbetet berättar en anställd:

Också rutiner kring könsneutralt språk och att fråga efter pronomen är i dag en integrerad del i verksam­hetens praktik. I vårdverksamheten fanns liknande positiva erfarenheter av att integrera ny kunskap i existe­rande rutiner. Samtidigt hade vård­verksamheten större utmaningar relaterad till stor personalomsät­tning som dessutom också innebar vikarierande från andra avdelningar som inte genomgått diplomering, samt tidsbrist i systemet för att integrera kunskapen tillräckligt.

Kunskap om LGBTI-personer blir ofta ett ansvar för anställda som själva identifierar sig som LGBTI. Att behöva utbilda vårdpersonal som patient är även en vanlig erfarenhet bland äldre LGBTI-personer, i synnerhet för transpersoner (se del 1). Också i diplomerade verksam­heter upplever LGBTI-identifierade anställda att de får ta ett större ansvar för att implementera LGBTI-perspektiv än kollegorna, skriver Johansson Wilén & Lundsten (2019):

I Sommarö et als (2017) studie av kön, sexualitet och LGBTI-perspektiv i två habiliteringsenheter för personer med intellektuella funk­tionsnedsättningar hade alla anställda på två av fyra team också genomgått en LGBTI-diplomering:

Fortbildningen ledde till viktiga förändringar i verksamheten: inkluderande och könsneutralt språk i scheman, könsneutrala toaletter samt ökad medvetenhet om att de påverkades av heteronormativitet i sina tankar och arbetssätt, samt vilja att använda insikten till att fortsätta ett normmedvetet självreflexivt förhållningssätt i arbetet. Trots detta tyckte flera att det fortfarande var svårt att tematisera LGBTI-relaterade ämnen i samtal med patienter om inte patienten initierade samtalet, och kunde känna sig osäkra i synnerhet i anknytning till normbrytande könsidentiteter. Det skedde heller ingen tydlig integrering av LGBTI-perspektiv i verksamhetens policy och riktlinjer som var synlig för nyanställda och patienter.

Kunskapsbrist och osäkerhet om könsidentitet och könsuttryck var också påtaglig i Smolle och Espvalls intervjuer med socialarbetare som möter äldre. Bland deras infor­manter hade ungefär hälften deltagit i fortbildningskurs i form av certifiering eller dylikt (2021). De kunde dock inte se någon större skillnad i hur informanterna pratade om hur kunskap om normer, köns­identitet, könsuttryck och livserfarenheter och inkluderande möten med brukare och patienter om de hade gått kurs eller ej. Att utvärdera utbildningsprocessen och dessas förutsättningar var dock inte deras huvudfokus och de efterfrågar mer forskning om utbildnings­insatsernas effekter på kunskap om kön och transerfarenheter.

Johansson Wilén & Lundsten (2019) rekommenderar mot bakgrund av sina resultat specifika ramar och förutsättningar för fortbildnings­insatser, som drar lärdom av de undersökte verksamheternas erfarenheter:

Det studerade diplomerings­upplägget genomgick en större omläggning efter denna utvärdering, och fokuserar i dag framförallt på verksamhetsnära processorienterad analys och har mindre föreläsningar, något som efterlystes i studien.

Eftersom fortbildningsinsatsernas effekter kommer att vara beroende av såväl innehållsmässigt och pedagogiskt upplägg som struktu­rella och organisatoriska ramar för verksamheten (kommunal/privat, storlek, generella arbetsvillkor, del av kommunal strategi etc.) samt andra kontextuella faktorer måste effekterna av fortbildning ses i samspel med detta.

Efterfrågan på kurser och certifie­ringar har ökat de senaste fem åren, berättar utbildare som intervjuats för denna studie. Detta är båda ett resultat av skärpta diskriminerings­lagar och explicit policy att öka kompetensen och att den kunskap som ges i professionsutbildningarna är otillräcklig. Det leder till ett rejält glapp mellan krav att arbeta förebyggande mot diskriminering och förmåga att göra det i praktiken. Svandis Anna Sigurdadottir är anställd av Reykjavik kommun sedan 2017, och utvecklar resurser och genomför kurser i alla kommunens verksamheter om kön, sexualitet, LGBTI och normer som enda anställd. Under 2019 utvecklade hon en kortare certifiering på 4,5 timme för verksamheterna, med krav på etablering av egen handlingsplan och uppföljningskurs efter tre år. I dag är 90 verksamheter certifierade. Men ingen äldreomsorgsverksamhet har hört av sig: ”I have not received any trainings from departments pro­viding elder care. This is an under­developed topic in Iceland, I experience.”  Över åren har positiva förändringar i olika kommunala verksamheter tydligt ägt rum, tycker hon, något hon har kunnat följa inifrån över tid:

Nu står 40 verksamheter i kö, men det tillförs inte mer resurser i form av anställda, vilket lett till utmat­tning och frustration. I synnerhet när hon ser positiva resultat över tid i de verksamheter som utbildats, berät­tar hon: “I´ve got really conflicted feelings because I´ve just been burnt out, because of work, and I can´t see how it will change in the future because there is no funding and obviously the political will is mainly there around pride week, but they do not want to put real money into it. “

Det är en politisk fråga i sig, säger Svandis, att kommunen ska ta ansvar för frågan, och äga kun­skapen:” Shouldn’t we as an arena be responsible for these issues, shouldn’t we build up the compe­tence within the system, not always buy it from external parties who we do not have control over?”

Den isländska LGBTI-organisationen Samtökin 78 bedriver också utbild­ning i Island, och har bland annat gjort kortare utbildningar för vård­personal, i skolor och i lärarutbild­ningen. Det finns mycket god vilja, berättar Daniel Arnarsson vid Samtökin 78, verksamheterna vill ha kunskap. Men Samtökin 78 har inte heller varit inne i äldreomsorgs­verksamheter: 

Verksamheter inom civilsamhället som bedriver utbildning med statligt eller kommunalt stöd berättar om pressade villkor, både när det gäller omfattning på stöd och möjlighet till kontinuitet (Nordisk Råd 2021). SETA har varit drivande i att skapa bättre vård- och omsorg för äldre LGBTI-personer sedan början av 2000-talet i Finland. 2010 skrevs ett kunskaps­underlag för en äldresatsning för att skapa en ”elementär uppfattning av lhbt-äldres situation i Finland med fokus på vårdbehov” (Irni & Wickman 2010, i Wickman 2013). De fick medel till två projekt där äldre LGBTI-personer var huvudmålgrupp, med utveckling av utbildning av vård- och omsorgsverksamheter som del av projektet Likställd ålderdom som finansierades 2012. Efter två års utveckling av material och en egen modell baserat på nederländska Pink Passkey certifierades två senior­centra. Sen tog finansieringen hastigt slut, berättar Touko Niinimäki, som ansvarade för utbild­ningen. I dag har inte SETA särskilt stöd för att utbilda äldreomsorgs­verksamheter, berättar Outi Tjurin i SETA:

Materialet, en kunskapsresurs med intervjuer av äldre LGBTI-personer riktad mot vård- och omsorgspro­fes­sionella, och en kortfilm, Jag skulle kunna berätta, finns dock kvar. Ledaren för Sateenkaariseniorit – Regnbågsseniorer, Tanja von Knorring, berättar att organisa­tionens aktivister nu ger utbildningar under temat ”Hur möta äldre regnbågspersoner i vårdkontakter" gratis:

Regnbågsseniorer är också aktiva i politiskt påverkansarbete för att förbättra LGBTI-perspektiv i professionsutbildningarna: “We are also active in policy work and are trying to influence on the education schemes of vocational and higher education institutes, thus that they would include enough teaching on rainbow related questions”. På Åland utvecklades en LGBTI-certifiering, men tyvärr fick det ingen vidare finansiering efter projektslut:

De säljer nu utbildningen, men hon tvivlar på om någon äldreomsorgs­verksamhet har råd med att betala vad den kostar.

I Danmark håller LGBT+ Danmark kurser för anställda i det LGBTI-profilerade sjukhemmet Slottet. Det finns även ett treårig besöksväns­projekt vid LGBT+ Danmark med stöd från Köpenhamns kommun. Efter att ha försökt förankra projektet inom kommunens äldre­omsorg blev det tydligt hur viktigt ett kunskapslyft var i kommunens allmänna arbete för att motverka social isolering bland äldre. Projekt­ledare Kamille Hjuler Kofoed började hålla kurser för anställda inom äldreomsorgen men är osäker på om det blir en vidare finansiering- eller om projektet återigen måste drivas på ideell basis i fortsättningen. Aids­fonden utbildar också hälso- och vårdpersonal om sexualitet och SRHR-relaterade frågor, och kämpar ständigt med att hålla finansieringen vid liv, som ges kortsiktigt och är för knapp för att kunna möta efter­frågan.

Av 158 personer över 50 som testade sig hos Aidsfonden för hiv och STI, säger bara 30 personer att de skulle testat sig hos sin egen läkare om de inte hade gjort det hos Aidsfondens teststation (Aidsfonden 2023).

I Norge har Rosa kompetanse, före­ningen FRI:s nationella utbildnings­organ, fått mycket få efterfråg­ningar från äldreomsorgen, och har inte heller en särskild finansiering för detta. Lokalföreningen FRI Oslo Viken har dock jobbat politiskt och socialt med äldre LGBTI-personers villkor i åldrandet under en längre tid (Möllerop 2013). Från 2015 har de fått årliga medel från kommunen för att utbilda vård­personal med äldreomsorg som prioriterad område och en egen utbildningsenhet, Skeiv kunnskap, som primärt arbetar i Oslo kommun. Från 2018 intensifie­rades arbetet eftersom direktiv om att sektorn skulle öka LGBTI-kompetensen kom in i sektorns budgetanvisningar för två år, något som var avgörande eftersom verksamheterna då var tvungna att prioritera det. Äldreomsorgs­verk­samheter utgör i dag en betydlig andel av utbildnings­verk­sam­hetens uppdrag, och sektorn har en egen handlingsplan och ett tätt sam­arbete med Skeiv kunnskap om olika fortbildningsinsatser.

Sex seniorcentrum blev Regnbuefyrtårn under 2021–2022.

Svenska RFSL Utbildning, som inte drivs med statligt eller kommunalt stöd, erfar att trots en enorm ökning i efterfrågan av hbtq-certifiering, har det varit väldigt få äldreomsorgs­verksamheter som har certifierats. Det berättar Åsa Wern på RFSL Utbildning:

Äldreomsorgsverksamheter prioriteras när detta är ett särskilt fokus för projekt eller för politiska prioriteringar, som i Finland och Norge, men annars verkar det utgöra en liten del av aktörernas utbild­nings­insatser. Detta gäller även de regionalt drivna hbtq-diplomeringar i Sverige (Johansson Wilén & Lund­sten 2019, Linander & Nilsson 2021). Här kan det verka som att det finns ett osynliggörande av äldre ålder, resursknapphet i efterutbildning om kön, sexualitet, LGBTI-perspektiv och icke-diskriminerande praktik i kombination med resursknapphet inom äldreomsorgssektorn som blir en olycklig kombination.

En positiv tendens är att LGBTI-perspektiv oftare verkar integreras i fortbildningskurser eller existerande kunskapsresurser för vård- och omsorgspersonal som möter äldre. Som i Oslo kommun i Norge, där finansiering av fortbildning i äldre­omsorgssektorn prioriterats sedan 2016. Därmed har också sektorn höjt sin interna kunskap över tid, något som skapar större potential för att integrera kunskapen i det dagliga kvalitetsarbetet. En lättläst fort­bildningsresurs, Veier til inkluderende eldreomsorg. Skeive perspektiv (Bromseth 2019) publicerades i samarbete med Oslo kommun och ett samarbetsprojekt om en dokumentärfilm, Gammel og skeiv (som båda var externfinansierade) och andra läranderesurser för hälsopersonal i äldreomsorgen utvecklades 2019–2021. Dessa bygger på normkritiska perspektiv och ingår sedan 2021 också i Eldreomsorgens ABC som är en regionalt organiserad introduktions­kurs för alla som jobbar i äldre­omsorgen med ungefär 5000 deltagare varje år. Det är det norska helsedirektoratets nationella kompetenscenter, Aldring og helse, som är ansvarig för utbildnings­materialet till kurserna.

I Danmark finns en digital resurs på danska Sundhetsstyrelsens kompetens­centrum, Videnscenter for værdig ældrepleje , om hur verksamheter bör arbeta med normkritiska ingångar till likvärdig och LGBTI-inkluderande äldre­omsorg, med utgångspunkt i erfarenheter från Köpenhamns kommuns sjukhem, Slottet. Slottet fick en LGBTI-profil 2015, och en av strategierna för att proaktivt skapa en kunskapsinformerad inkluderande miljö har varit ett tätt samarbete med LGBT+ Danmark som håller workshops vid tre tillfällen per år, där alla nyanställda får totalt nio timmar kompetenshöjning och som hand­leder anställda fortlöpande vid behov över året. Här används Simon Meggers Matthiesens kartläggning som undervisningsresurs, som finansierades av fonden Ensomme Gamles Værn (Meggers Mathisen 2019, se del 1). Den digitala resursen beskriver bland annat det norm­kritiska arbetssätt som används som ram för verksamheten;

Kommunen avsatte 350 000 danska kronor till ett kunskapslyft vid övergången till ett LGBTI-profilerat sjukhem, och insatsen har blivit mycket uppmärksammat. En del av Slottets erfarenheter av processen, och centrala delar i arbetet med ett enhetligt kompetenshöjningsarbete beskrivs i den digitala resursen, tillsammans med filmer och konkreta fallstudier.

I Sverige publicerade Kunskaps­centrum för sexuell hälsa i Västra Götalands-regionen en resurs om demensomsorg och sexualitet, Sexualitet och demens, i samarbete med svenskt demenscentrum, med en normmedveten ingång i kunskaps­grund och fokus i fallstudier och reflektionsuppgifter. 2021 gavs den forskningsbaserade resursen Queer äldreomsorg ut av RFSL skriven av Anna Siverskog. Den är baserad på intervjuer med äldre LGBTI-personer med erfarenheter av äldreomsorg, med vård- och omsorgspersonal inom äldre­omsorgen som målgrupp. Året efter använde Stockholms stad på eget initiativ resursen som utgångspunkt för en digital kurs som nu erbjuds kommunens anställda.

Ett tydligt mönster är att lokala handlingsplaner är viktiga för att sätta igång och driva fortbildnings­insatser. Långsiktigt arbete med fortbildning i vissa svenska stor­stadskommuner och regioner verkar ha bidragit till större integrering av ansvar för och genomförande av kompetenshöjning med det som flera refererar till som ”normmedvetet arbetssätt” (framför LGBTI-kompetens), där kommuner och regioner själv är ansvarig för fortbildning (Johansson Wilen & Lundsten 2019, Linander & Nilsson 2021). Det ser väldigt olika ut, säger Åsa Wern, vissa kommuner har en haft ett långsiktigt arbete över flera år, även några mindre kommuner. Eftersom RFSL:s certifiering också är kostnadskrävande krävs även här en politisk förankring som också lyfter behovet i politiska fora som kommunstyrelser. Det finns ofta god vilja och en förståelse av att kunskapslyft är nödvändigt, tycker hon. Men också det motsatta har skett de senaste åren; att verk­samheter vill ha kunskap men inte ett synligt diplom- i synnerhet i Skåne, där högerkonservativa krafter vuxit sig starka i kommunstyrelser och aktivt motarbetat LGBTI-fortbildningsinsatser.

Trots en positiv utveckling när det gäller att integrera kunskap om LGBTI-perspektiv, kön och sexualitet i statliga och kommunala resurser för vård- och omsorgspersonal, är det otillräckligt i förhållande till de kunskapsbehov som finns bland yrkesverksamma. Detta präglar alla nordiska länder med undantag för Sverige där fortbildningsinsatser lyfts på statlig och regional policynivå i relation till arbete med jämlik tillgång till vård, och med tydligare integrering där regioner själva utför fortbildning (se även Wickman 2013). Otillräckliga resurser leder lätt till ytliga ”bock-i-rutan”- åtgärder där en kort digital lektion eller ett kortare föredrag ska täcka behovet, och att kunskapen räknas som frivillig och inte som en integrerad del av verksamheten, säger flera av de intervjuade utbildarna:

Den som ofta tar ansvar för att utbildningen ska bli av är en nyckelperson som har ett särskilt intresse på grund av att den är LGBTI själv eller har en familje­medlem som är det. Det är också densamma som tar ansvar för att utbilda hälsopersonal när kunska­perna inte räcker till, något som också tas upp av queera anställda i Johansson Wilén & Lundstens studie av certifierade vårdverksamheter (2019):

Det är i hög grad LGBTI-organisationerna och LGBTI-identifierade personer som utbildar med knappa resurser, där högt utbildad personal arbetar på korta och osäkra kontrakt med projekt­finansiering som plötsligt kan ta slut. Dessa personer känner nödvändig­heten av att kunskapen ska finnas för det egna levda livet, sina vänners, LGBTI-gemenskapen eller regn­bågsfamiljers liv. Svandis Anna Sigurdadottir berättar hur hon känner ett stort ansvar i ett litet land där få har hennes kompetens att fortsätta påverka genom utbildnings­­verk­samheten. Detta hänger också ihop med en påtaglig oro för det politiska klimatet där LGBTI-rättigheter och i synnerhet transpersoners rättigheter aktivt motarbetas av anti-gender-rörelser de senaste åren:

Kunskapsnivån är låg och organisa­tionerna bär ett stort ansvar för att tillföra den kunskap som skulle varit del av personalens grund­utbildningar, säger Kamille Hjuler Kofod i LGBT+ Danmark- och samtidigt blir det slumpartat vem som får den:

Det finns ingen policy för utbildnings­insatser specifikt för äldreomsorgsverksamheter i Island, berättar Daniel Arnarsson, ledare för Samtökin 78. Ökade krav på skolorna att integrera kunskap om sexuell läggning, könsidentitet och köns­uttryck har dock lett till att organisationen ger lärare en lektion i årskurs 3 i utbildningen, men det är inte tillräckligt för att säkerställa förändring i praktiken:

Även här är det LGBTI-organi­sationen som går in som kunskaps­givare för att uppfylla ett lagstadgat krav i lärarutbildningen, och sam­tidigt konkluderar med att det inte är tillräckligt för att förändra lärarnas kompetens för att utföra sitt uppdrag i praktiken.

Materialet visar att det över lag verkar finnas ett betydligt glapp mellan policy och praktiknivå när det gäller integrering av kunskap i vård- och omsorgsverksamheter som möter äldre. Studier visar att fort­bildningsinsatser har viss effekt, men vem som får kunskap är slumpartat och sårbart. LGBTI-organisationer utför stor del av fortbildnings­insatserna på knappa resurser och osäkra finansieringsvillkor, och känner stort ansvar för att höja kunskapsnivån. Det finns exempel på strategiska åtgärder för att inte­grera kunskap i kommunal sektor, framförallt i Sverige, där kommuner eller regioner ansvarar för utbildnings­insatser. Äldreomsorgs­sektorn är dock sällan representerad bland de verksamheter som utbildas.