BAKGRUND

Givet att det refererade materialet använder sig av olika begrepp, så samlar denna ordlista begrepp som förekommer i denna kunskapsöversikt. Eftersom det finns lite olika traditioner i olika nordiska länder så inkluderas ibland korta förklaringar om detta också.

Samlingsbegrepp för att uppleva sig som kvinna eller man och trans. Binär betyder att något är uppdelat i två, och syftar i detta sammanhang på att människor delas in i ett av de två juridiska könen kvinna eller man. En binär transperson identifierar sig inte med det kön som tilldelades vid födseln, men identifierar sig som antingen kvinna eller man. I de skandinavisktalande länderna används ofta begreppen transkvinna och transman. I Finland är det vanligt att använda begreppen transfeminin och transmaskulin.

En person vars könsidentitet motsvarar det (juridiska) kön som personen tilldelades vid födseln. Lite förenklat är en cisperson den som inte är transperson. Begreppet kom till för att beskriva normen. Ordet "cis" är latin och betyder ungefär "på denna sida om".

Heteronormativitet innebär den norm där den dominerande föreställningen är att det endast finns två kön – kvinna och man – och att de två könen är motsatsen till varandra och förväntas känna begär till varandra. Det medför att heterosexualitet ses som normen eller det “normala”, det som förväntas, och att annat än heterosexualitet ses som avvikande.

En person som varken upplever sig själv som kvinna eller man. Det finns många sätt att vara ickebinär, man kan till exempel uppleva sig själv som både man och kvinna, någonstans emellan eller flytande mellan man och kvinna, som ett tredje kön, eller helt bortom könskategorier. Många ickebinära personer ser sig själva som transpersoner, men inte alla.

Det kön som registrerats för en person i folkbokföringen i de nordiska länderna. Juridiskt kön tilldelas i den absoluta majoriteten av alla fall baserat på utseendet på de yttre könsorganen hos det nyfödda barnet.

Ett samlingsbegrepp för olika sätt att förändra kroppen så att den stämmer bättre överens med en persons könsidentitet och/eller så att en persons könsidentitet blir mer lättläst för andra i sociala situationer. Exempel på könsbekräftande behandlingar är hormonbehandling, kirurgi, hårborttagning eller röst- och kommunikationsträning. Både binära och ickebinära transpersoner kan önska könsbekräftande vård, men alla vill inte det.

Könsdysfori innebär att man lider av, eller upplever hinder i sin vardag på grund av att det kön man blev tilldelad vid födseln inte stämmer överens med ens könsidentitet. En vanlig form av könsdysfori är kroppslig könsdysfori – att delar av kroppen inte känns rätt eftersom de inte stämmer överens med ens könsidentitet. Könsdysfori kan också vara social och handla om att andra inte ser och behandlar en som den man faktiskt är. Alla transpersoner har inte könsdysfori. Könsdysfori kan se olika ut för olika personer – den kan till exempel handla om olika delar av kroppen och vara olika i olika situationer. Om man har könsdysfori kan man vilja genomgå könsbekräftande behandling. Ofta gör behandlingen att könsdysforin minskar.

Könsinkongruens är upplevelsen av att det kön man tilldelades vid födseln inte stämmer överens med ens könsidentitet. Inkongruens betyder just att något inte stämmer överens med något annat. De flesta transpersoner upplever eller har någon gång upplevt könsinkongruens. Om könsinkongruensen är förknippad med ett psykiskt lidande eller skapar hinder i vardagen kallas det för könsdysfori. Alla som har könsinkongruens har inte könsdysfori. men att till exempel bli benämnd med rätt namn och bekräftad i sin könsidentitet kan vara viktigt för alla med könsinkongruens, oavsett om man också har könsdysfori eller inte.

Könsidentitet är en persons självupplevda kön, till exempel upplevelsen av att vara en man, en kvinna eller en ickebinär person. De flesta människor, både cis- och transpersoner, upplever sig ha ett kön och har därmed en könsidentitet. Ett undantag är personer som är agender, som är att inte uppleva sig tillhöra eller ha något kön.

Könsuttryck handlar om hur man uttrycker kön med hjälp av till exempel kläder, röstläge, hår på huvudet, hår i ansiktet, hår på kroppen eller smink. Normer för könsuttryck varierar över tid och beror också på bland annat var man befinner sig i världen och vilken samhällsklass man rör sig i. Alla har inte det könsuttryck de själva helst skulle vilja ha: till exempel vill en del förändra kroppen med hormoner innan man börjar leva mer enligt sin könsidentitet, eller så kanske det inte är säkert för en person att uttrycka kön på det sätt hen vill.

Lgbti är en förkortning för Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender och Intersex. Efter beslut av de nordiska jämställdhetsministrarna används begreppet i det officiella nordiska samarbetet, för att motsvara andra internationella organisationer. Samlingsbegreppet används i denna sammanställning, med undantag då andra publikationer refereras och där andra begrepp används. Det kan exempelvis vara lhbti (används i Norge), hbtqi (används i Sverige) och hbtqia (används på Åland). I de senare begreppen ingår även personer som identifierar sig som queera respektive asexuella.

Att befinna sig i en minoritetsposition medför en ökad risk för att utsättas för olika psykosociala stressfaktorer, som att behöva förhålla sig till mobbning, diskriminering, våld etcetera. Sådana stressfaktorer kan påverka den psykiska hälsan vilket ofta kallas minoritetsstress. Mer vardagliga, subtila negativa händelser kan också bidra till minoritetsstress. Det kallas mikroaggressioner och exempelvis vara blickar och kommentarer som speglar oförståelse eller fördomar.

Ett begrepp som kan användas exempelvis om en person som har genomgått könsbekräftande vård och inte längre ser sig själv som trans. Vissa personer som transitionerar upplever trans som en tillfällig erfarenhet snarare än en identitet, medan andra upplever trans som en livslång erfarenhet och identifierar sig med termen och kallar sig transmän, transkvinnor eller ickebinära transpersoner. Termen används också för att inkludera både personer som identifierar sig som transpersoner och personer som inte gör det, men som har erfarenheter som kan beskrivas som transerfarenheter.

Queer kan ha flera olika betydelser. Det kan användas som en identitet och innebär att på något sätt bryta mot normer kring kön, sexualitet och/eller relationer. Queer är även ett begrepp som kan beskriva ett kritiskt förhållningssätt till normer och då både handla om kön och sexuell läggning.

Transfeminina personer har oftast tilldelats könet man vid födseln och identifierar sig som till exempel kvinna eller ickebinär. I Finland är det vanligt att benämna transkvinnor som transfeminina.

Transmaskulina personer har oftast tilldelats könet kvinna vid födseln och identifierar sig som till exempel man eller ickebinär. I Finland är det vanligt att benämna transmän som transmaskulina.

Ett samlingsbegrepp för olika individer som upplever att det juridiska kön de tilldelades vid födseln inte stämmer överens med deras könsidentitet och/eller könsuttryck. Begreppet inkluderar både binära och ickebinära könsidentiteter.

Samtliga nordiska länder har lagar mot diskriminering som har samband med könsidentitet. I alla länder finns skydd i arbetslivet och inom tjänstesektorn. Alla nordiska länder har tillsynsorgan med ansvar över diskrimineringslagarna och planer för uppföljning. På Färöarna, Grönland och Åland, varierar lagstiftningen stort på diskrimineringsområdet. Åland har i stor utsträckning samma diskrimineringslagstiftning som Finland, medan Grönland och Färöarna i stort sett saknar diskrimineringsskydd för lgbti-personer – både på arbetsplatsen, inom skolan och vården.

Antalet anmälningar till diskrimineringsombud när det gäller diskriminering som har samband med könsidentitet är dock relativt få och få domar har avkunnats. Mörkertalet antas vara stort, enligt svenska Diskrimineringsombudsmannen (DO, 2022).

När det gäller arbetsmarknadsreglering och lönesättning så ser modellen likartad ut i alla de nordiska länderna. Den nordiska modellen bygger på arbetsmarknadens autonomi, ett samarbete mellan staten och arbetsmarknadens parter. Den nordiska modellen präglas av hög organisationsgrad och en relativt omfattande grad av arbetsmarknadsreglering genom kollektivavtal. Arbetstagarna är till stor del organiserade i fackförbund, medan arbetsgivarna representeras av arbetsgivarorganisationer. När det gäller lönesättningen är grunden att lönen ska sättas i förhandlingar mellan parterna, utan statlig inblandning. Löner och anställningsvillkor regleras i kollektivavtal. Det har med denna bakgrund länge funnits en samsyn om att statlig inblandning i lönebildningen så långt det går ska undvikas. Fackförbund och arbetsgivare, och i förlängningen, arbetsgivarorganisationer har även ett stort ansvar när det gäller diskriminering på arbetsmarknaden i Norden. Arbetsgivare har ansvar för att arbetstagare och arbetssökande inte ska diskrimineras, och ska arbeta med aktiva åtgärder för att förebygga diskriminering på arbetsplatsen. Det är även förbjudet med alla typer av repressalier mot personer som påtalat att de upplever sig diskriminerade. Fackförbunden har ett stort ansvar i att hjälpa sina medlemmar i ärenden som handlar om diskriminering och det är till sitt fackförbund arbetstagare uppmanas höra av sig först om de upplever diskriminering.