Urbana och rurala skillnader

Detta kapitel är en fördjupning av diskussionen kring urbana–rurala skillnader i Norden. Först diskuteras skillnader mellan kulturverksamheter i olika delar av Norden, därefter presenteras en urban–rural typologi som samkörts med kulturverksamheternas geografiska placering.

Kulturanalys Nordens rapport Kulturens geografi i Norden (2022b) synliggjorde ojämn tillgång till kulturutbud i de nordiska länderna. Resultatet pekade på tydliga koncentrationer av kulturverksamheter kopplat till kusterna och huvudstadsområdena, och att detta geografiska mönster generellt var sammankopplat med bosättningsmönster i stort. Danmark framstod vara det nordiska land med minst skillnad i antal kulturverksamheter mellan stad och land.

Den diskussion om tillgänglighet och kultur i hela landet som präglar undersökningens fokus och även tidigare studier om tillgång till allmän service är inte ny. Den har försökts överbryggas med politiska insatser, nyetableringar

Etableringen av en regional infrastruktur har exempelvis i Sverige drivits fram med motiv om att föra ut professionell kulturverksamhet i hela landet. Från 1960-tal fram till 1980-tal etablerades exempelvis flera av de scenkonstinstitutioner som idag bär upp regionala uppdrag med statlig delfinansiering (Celsing 2020, s. 14ff).

och ekonomiska incitament. Under den tid som den nordiska kulturpolitiken gått från tankar om demokratisering av kulturen till kulturell demokrati, har en kulturell infrastruktur utvecklats i de nordiska länderna. Motiven har präglats av att kultur behöver vara nära invånarna och synligt i vardagen. (se resonemang i Kulturanalys Norden 2022b)

Hur ansvar för kulturverksamhet ser ut i de olika nordiska länderna skiljer sig åt. Den administrativa nivå som är närmast invånaren är kommunen. För den enskilda kommunen kan förutsättningar att hantera uppgifter kring kulturutbud te sig väldigt olika och det kommunala självstyre som präglar Norden innebär utrymme för lokala lösningar. Den regionala nivån utgör i olika utsträckning en mellannivå för offentligt huvudmannaskap kring kultur.  Samverkan mellan nationella och regionala institutioner kan i flera fall bli en möjlighet för den kommunala kulturen. Det gör att enstaka kommuner har tillgång till större kulturinstitutioner i regi av staten eller en region. Men i första hand rör detta tätortsbetonade, urbana kommuner.

Medan Sverige har en sparsam lagstiftning

Mest konkret är det för folkbiblioteksverksamhet som är lagstadgat krav att svenska kommuner ska ansvara för (SFS 2013:801). Liknande bibliotekslagstiftning finns i övriga nordiska länder (se mer utförligt i Kulturanalys Norden 2022b).

på kulturområdet, finns i övriga länder en mer utvidgad lagstiftning som också definierar ansvar för kultur och kriterier för offentlig finansiering (se Kulturanalys Norden 2022b). Kulturverksamhet därutöver är frivilliga åtaganden även om det över tid utvecklats normer för vad som ses som rimliga offentliga ansvar. Sammanfattningsvis kan den kulturella infrastrukturen karaktäriseras som fysiska, regionalt baserade kulturinstitutioner inom teater, musik, bildkonst och kulturarv som tillkommit under 1900-tal (ibland även tidigare). Utöver det finns en struktur av folkbibliotek som förgrenar sig ut i varje nordisk kommun. För film på bio och viss typ av scenkonst finns kommersiella intressen som bidragit till etablering av verksamheter. Museer å sin sida har kommit att inrättas av en kombination av föreningsdrivna initiativ, offentliga åtaganden och i viss mån även privata intressen. Medan bibliotek däremot idag är en lagstyrd verksamhet där tidiga idéburna initiativ inkorporerats in i verksamhet i offentlig regi (Viirman & Johannisson 2008, Audunson et al 2022).

De kulturverksamheter – bibliotek, biografer, museer och statligt finansierad scenkonstverksamhet – som ingår i både denna och tidigare undersökning varierar mycket i storlek och format. Vad som utgör en kulturlokal kan i många fall skilja sig åt mellan stad och landsbygd - en biograf i någon av Nordens huvudstäder är inte alltid samma som en biograf i norra Nordens kommuner, det rör sig från en platsbyggd biografsalong till en enklare lokal med flexibel stolsmöblering. På samma sätt kan ett folkbibliotek integreras i en skolbyggnad eller annan allmän lokal, alternativt vara placerad i en dedikerad byggnad av storslagen arkitektur. Detta gör att kulturupplevelsen också blir olik på olika platser. Förenklat bygger verksamhetens storlek på en kombination av det befolkningsunderlag som finns i närområdet och förmågan att attrahera externa besökare.

För att öka geografisk spridning av professionell kulturverksamhet sker föreställningar och förmedling även i en kompletterande, turnerande form. Många gånger främjas en sådan lösning av den offentliga bidragsgivningen på kulturområdet. Inte minst handlar det om scenkonstverksamhet vars resursintensiva produktioner inte är möjliga att ta fram på alla platser, utan i stället sprids genom turnerande till mer glesbefolkade geografiska områden. Men det förekommer även mobila bibliotek och biografer. Det gör att geografiska analyser lätt blir förenklade utifrån att vi bara tar ställning till den adressbundna verksamheten snarare än de turnerande aktiviteterna som sker i samverkan med lokala arrangörer.

Som framgått tidigare är den geografiska spridningen av större professionella kulturverksamheter ojämn (Kulturanalys Norden 2022b, Kulturanalys Norden 2021a). Tendensen är att kulturverksamheters fysiska placering följer bosättningsmönster i stort, där flest kulturverksamheter återfinns i de mer tätbefolkade kommunerna och där huvudstadsområdena har i särklass flest kulturverksamheter.

Geografiskt utmärker sig de nordiska länderna med stora glesbebyggda områden. Många kommuner är att betrakta som landsbygd för att inte säga glesbygd. Detta är något som diskuteras i förhållande till vikande befolkningsunderlag och kompenserande skatteutjämningssystem.

Tillväxtanalys 2021. Alla de nordiska länderna har någon form av skatteutjämningssystem för att kompensera skillnader i demografiska och ekonomiska förutsättningar.

Klassificering av stad och landsbygd är ofta tät sammankopplad med en nationell definition och indelning. Bakgrunden är någon form av bedömning och sammanvägning av befolkningsstorlek, tätortsstrukturer och närhet till större befolkningskoncentrationer.

Nordregio har i samarbete med Ubigu utvecklat en sammanhållen urban–rural typologi

Metoden är inspirerad av det finländska arbetet med en nationell typologi framtaget av Finlands miljöcentral SYKE. Den nordiska indelningen är ett samarbetsprojekt mellan Nordregio och företaget Ubigu och pågick mellan 2021 och 2022.

för de nordiska länderna. Baserat på rutnätsdata skapas i denna typologi sju olika urban–rurala kategorier, detaljerad beskrivning finns metodbilagan. I figur 1 finns en helhetsbild över Norden och hur kategorierna fördelar sig mellan och inom länderna. För urbana områden används kategorierna inner urban area, outer urban area, peri-urban area och local centre in rural areas. För rurala områden används en skala om sparsely populated rural area, rural heartland och rural area close to urban. Detta är en mer detaljerad typologi än den europeiska Degurba-klassificeringen

Degree of urbanisation (Degurba) är beräknad på befolkningstäthet och avstånd till större befolkningskoncentration, måtten är harmoniserade av Eurostat för att gälla hela Europa. I Norden finns det 61 kommuner som klassas som densely populated areas, 289 kommuner som klassas som intermediate density areas och 785 kommuner som klassas som sparsely populated areas. När dessa kategoriseringar användes för att bearbeta tillgång till kultur visade resultatet på att landsbygd i Danmark inte alls präglades av samma låga tillgång till kultur som landsbygd i övriga nordiska länder (Kulturanalys Norden 2022b).

som bygger på endast tre kategorier (densely populated areas, intermediate density areas, sparsely populated areas).

Av den nordiska urban–rurala typologin framkommer att landsbygdsområden i Danmark är av en annan karaktär än i övriga nordiska länder, se figur 1 samt kartbilagans figur 10. Medan den danska landsbygden består av så kallat hjärtland, domineras landsbygd i övriga länder av glesbygd. Kartbilden visar också att Nordens geografi domineras av landsbygd. Samtidigt är större delen av befolkningarna ändå boende i urbant klassade områden.

Figur 1. Nordisk urban–rural typologi med koordinatssatta kulturverksamheter

Källa: Nordregio och Kulturanalys Norden baserat på uppgifter från nationella statistikmyndigheter.

Kulturverksamheter tenderar att vara koncentrerade till de allra mest centrala delarna i de fall de är placerade i urbana områden. Det gör att det blir svårt att urskilja de inre urbana områdena liksom lokala centrum i rurala områden eller yttre urbana områden. I de fall som kulturverksamheterna är lokaliserade utanför stora befolkningstätheter följer de generellt de befolkningstätheter som finns inom större landsbygds- eller glesbygdsområden. Dessa motsvarar ofta så kallade rurala hjärtland.

Det finns väldigt stor variation i storlek och invånarantal mellan kommuner i Norden.

Kommunernas invånartal kan skilja sig från 40 upp till närmare 1 miljon invånare.

I norra Sverige finns flera kommuner som sträcker sig över mycket stora geografiska områden. Dessa områden har utmaningar kring invånarnas tillgänglighet till kultur eftersom de samtidigt är glest befolkade. Kartan synliggör att kulturverksamheter ofta ligger placerade ungefär i kommunernas mitt. Det är också vanligt att verksamheterna är placerade väldigt nära varandra, vilket blir svårt att urskilja när punkter hamnar ovanpå varandra. I enstaka fall (gäller alla länder utom Danmark) ligger kulturverksamheter i yttre kanten av kommunen. Där förefaller utmaningarna med att nå hög tillgänglighet vara större för kommunen som helhet.

En enkel sammanställning av kulturverksamheters lokalisering i förhållande till urban–rural typologin visar på att statligt finansierad scenkonstverksamhet till en övervägande del är belägen i urbana områden, från 89 % i Sverige och uppåt. Motsvarande andelar för folkbibliotek är från 32 % i Island upp till 70 % i Danmark.

Nordregios typologi ger en tydlig indikation på hur den nordiska befolkningen är spridd över länderna. Av figur 1 framgår att det finns ett mindre antal renodlade urbana områden men att dessa koncentrerar en hög nivå av de nordiska invånarna. Allra mest koncentrerat är det i Island, där mer än 60 % av befolkningen bor i inre urbana områden och över 77 % bor i någon form av urbant präglade områden. Motsvarande andelar för Norge är drygt 74 % av befolkningen i urbana områden varav över 34 % i de inre urbana. Danmark är det av de nordiska länderna som har högst andel av befolkningen, nästan 82 %, boende i urbana områden. Genomsnittet för alla fem länder är 78 %.

Norge å sin sida är det land med största andel, över 25 %, av befolkningen boende i rurala områden. Tätt följd av Finland med närmare 24 % och Island strax över 23 %.

Tabell 1. Andelar av befolkning som är bosatt inom respektive urban–rural kategori, av befolkningen som helhet, per land.

Kommentar: Siffror är uppjusterade till en decimal vilket gör att alla kolumner inte helt summerar till 100.
Källa: Nordregio, beräkning av befolkningsandelar gjord av Kulturanalys Norden.

På samma gång som Island har den högsta andelen koncentrerad till de inre urbana områdena har landet även högst andel, 14 %, av befolkningen som bor i glest befolkade rurala områden. Lägger vi till rurala hjärtland går andelen upp till 19 %. Motsvarande i Sverige är 2 % medan det för både Finland och Norge är närmare 5 %.

Av kartan i figur 2 framkommer bosättningsmönster baserat på kilometerrutor. De områden som i föregående karta var grönmarkerade synliggörs på denna karta som ljusgrå och är till stora delar utan bofasta. 

Figur 2. Befolkningens bosättningsmönster/fördelning av befolkade kilometerrutor.

Källa: Nordregio baserat på uppgifter från nationella statistikmyndigheter.