Pendlings­rörelser och kluster

En fördel med denna studie är att vi inte har varit begränsade till kommunaggregerade dataunderlag. Administrativa gränser inom länderna styr sällan människors rörelsemönster. När kulturvanor undersöks är detta inte avhängigt avgränsade geografiska områden utan deltagande i kulturliv sker på flera platser och invånare reser för att ta del av kultur.

I detta kapitel diskuteras hur avståndsberäkningar kan användas för att förstå möjligheter till pendling och gränsutbyten. Kapitlet avslutas med en tentativ utblick om potentiella kulturkluster.

Framhävt i det nordiska samarbetet är möjligheter till rörelse och utbyte över nationsgränser. Norden ska vara en av de mest integrerade regionerna (Nordiska ministerrådet, 2020). Kultur rör sig mellan att vara nationsöverbryggande med mål om internationalisering och att vara specifik nationell.

Möjligheten med att analysera avståndsbaserad tillgänglighet är att tillgång till kultur inte avgränsas utifrån administrativa gränser. De kulturverksamheter som ingår i studien är långt ifrån att bara vara kommunala angelägenheter/åtaganden. Undantag är kommunala folkbibliotek. Lokaliseringen av kulturverksamheter styrs snarast av en kombination av faktorer såsom ett lokalt initiativ, strategisk placering i förhållande till befolkningskoncentration, lokalt ekonomiskt intresse etcetera.

Det som sticker ut är folkbiblioteken som i allra högsta grad just är ett kommunalt ansvar och tydligt utpekat i lagstiftning på området. I övrigt styrs inte kulturverksamheterna i avseende på geografisk placering.

Den statliga inbladningen i kulturverksamheter har också olika motiv och bakgrund.

Vi kan konstatera att tillgängligheten till kultur varierar sett till geografiska avstånd. Men avstånd upplevs också olika beroende på plats och syfte med resan. Någonstans finns en smärtgräns för hur långt man är villig att resa för att ta del av en kulturaktivitet. Att kulturen som har studerats rent geografiskt är koncentrerade till södra delarna av Norge, Sverige och Finland, samt utmed kusten i Island följer bosättningsmönster i stort och generella befolkningstätheter (se figur 1 och 2). Det befolkningsviktade avståndsmåttet som användes i resultatpresentationen i föregående kapitel får en betydelse utifrån att det tar hänsyn till befolkningsstorlek. Samtidigt är det försvårande att det finns grupper av invånare som har betydligt längre avstånd till kulturverksamhet.

Av det analyserade materialet framkommer att det finns kommuner i exempelvis Finland och Sverige där en stor andel av befolkningen i själva verket har närmare till en kulturverksamhet i grannlandet. Frågan om språktillgänglighet blir avgörande för huruvida det är rimligt att man reser över landsgränser för att ta del av kultur. Här kan man tänka sig att vissa kulturaktiviteter är lättare att ta del av över språkgränser, såsom scenkonst och konserter. Deltagare i kulturlivet rör sig potentiellt över större geografiska ytor än den egna boendekommunen. Samtidigt visar analyser av kulturutbyten mellan Sverige och Danmark att publiken sällan rör sig mellan länderna (Öresundsinstitutet 2022).

I figur 8 har de koordinatsatta kulturverksamheterna placerats ut ovanpå lagret av de lokala arbetsmarknadsregionerna. Motivet är att undersöka hur enskilda verksamheter har potential att locka till besök av en större grupp än bara de boende i det lokala närområdet. Del i en sådan diskussion är hur vardagliga rörelsemönster vidgar den egna geografin. Förutsättningarna att ta del av ett varierat kulturutbud påverkas dels av närhet till mer befolkningstäta områden, dels av avstånd inom kommunen.

Beräkningen av arbetsmarknadsregioner är begränsad till respektive land vilket gör att kartan inte tar hänsyn till den gränsöverskridande pendling som äger rum mellan exempelvis Danmark och Sverige, Sverige och Norge samt Sverige och Finland. I mer integrerade områden utjämnas administrativa gränser när reserörelser för arbete och nöje sker över kommungränser. Möjligheter till detta bärs upp av utbyggnad av pendling och kollektivtrafik men också av arbetstillfällen.  Urbaniseringen i de nordiska länderna har förutom ett ökat antal invånare i städer också inneburit en ökad koncentration av arbetstillfällen till urbana områden (SYKE 2022).

Att kommunernas storlek varierar gällande befolkningsstrukturer och geografiska arealer är en aspekt, den andra aspekten är kommunens geografiska sammanhang och närhet till mer befolkningstäta centrumbildningar (SOU 2020:8, s. 520). Fördelen med att ligga nära en större stad är bland annat tillgång till en större arbetsmarknad men också tillgång till ett större kulturutbud.  Att andelen högutbildade är högre i de urbana områdena hänger både ihop med utbildningstillfällen och tillgången till högkvalificerade arbeten. Men bosättning styrs självklart även av andra preferenser.

Figur 8. Karta över lokala arbetsmarknads­områden och koordinatsatta kultur­verksamheter.

Källa: Nordregio och Kulturanalys Norden baserat på uppgifter från nationella statistikmyndigheter.

De lokala arbetsmarknadsregionerna skiljer sig åt i storlek och skapas olika geografier inom länderna. Som maximalt utgör 37 kommuner ett och samma arbetsmarknadsområde. Här får behöver man också ha i åtanke att kommuner i Norden skiljer mycket åt i storlek och area. Det finns kommuner i de nordiska länderna som saknar större pendlingsmönster och därmed sammankoppling i större arbetsmarknadsregioner. Det motsvarar de kommuner som på kartan är gulfärgade. Främst är det de norra delarna av Norge, Sverige och Finland som utmärker sig. Med kartan i figur 8 synliggörs att de mörkare blå, och därmed större, arbetsmarknadsregionerna också har centrala koncentrationer av kulturverksamhet. Etablerade pendlingsstråk leder potentiellt till fler besökare för dessa verksamheter.

Kulturpolitikens genomförande är nära fler politikområden, inte minst blir frågan om tillgänglighet en större fråga inom regional- och landsbygdspolitiken. Där har en förskjutning skett från fokus på regional utjämning under 1960- och 1970-talet, till en mer tillväxtorienterad politik under de sista decennierna (Tillväxtanalys 2021, s.13). Det gör också att lokala platser hamnar mer i fokus av diskussionen. Här lyfts resonemang om att tillgång till olika typer av kultur är en viktig del av serviceutbudet som även bidrar till den lokala attraktiviteten (SOU 2020:8). Och att lokala, nordiska perspektiv på en hållbar samhällsutveckling och livskvalitet för landsbygdsområden innebär att säkerställa en allmän service som även inkluderar kulturaktiviteter (Nordregio 2023).

En viktig del i regionala strategier är idag att skapa förutsättningar för flera centrumbildningar som kan vara geografiska noder. Syftet är att utveckla en robust struktur som inte bara utgår från de allra mest tätbefolkade storstadsområdena. Detta är något som omnämns som flerkärnigt eller polycentrism och det bygger helt enkelt på att fokusera på fler än ett geografiskt område/plats. Därmed ska även tillgängligheten kunna öka när kulturaktiviteter blir möjliga på fler platser.  Perspektiven genomsyras av idén om att stad och land innehåller flera lager och att de inte står i konflikt med varandra. De är olika men tillför viktiga värden båda två.

Parallellt drivs många utvecklingsinsatser med hjälp av en ökad digitalisering. Inte minst har Covid-19 pandemin initierat ett utökat digitalt kulturutbud som breddat sättet att delta i kulturlivet (Kulturanalys Norden 2021b). Generella trendbrott som också diskuterades under pandemin är att möjligheter till distansarbete bidrar till andra livsval och boendeorter (Nordregio 2022). Om vi ska förstå detta i relation till pågående längre samhällsrörelser så har urbaniseringstakten över tid fortsatt att öka och då utarmat landsbygd ur många aspekter. De motrörelser som pandemin öppnat upp för är svår att dra några mer långtgående slutsatser av än.

Figur 9. Kulturverksamheternas lokalisering och koncentrationer.

Källa: Nordregio och Kulturanalys Norden baserat på uppgifter från nationella statistikmyndigheter.

Av figur 9 framkommer hur tätt placerade kulturverksamheterna är och hur kort avståndet är mellan dem. Som tidigare diskuterats tenderar kulturverksamheter ligga mycket nära varandra, på kartan markeras detta som orangea och röda områden.

Men både figur 8 och figur 9 synliggör att klustren av kulturverksamheter sammanfaller med de nordiska storstadsområdena och andra större befolkningskoncentrationer som i den nordiska urban-rural typologin klassas som urbana områden. Det går därför inte att tydligt avgränsa andra former av kulturkluster än de som redan utgör etablerade befolkningskoncentrationer. Här finns dock en potential att inkludera fler kulturverksamheter framöver för att bättre förstå vad som utgör ”kulturintensiva” platser.