Gå till innehållet

Samman­fattning

Under 2022 har Kulturanalys Norden i samverkan med forskningsinstitutet Nordregio fördjupat kunskapen kring tillgänglighet till kultur i de nordiska länderna. Arbetet är en fortsättning på tidigare kartläggningsprojekt som belyst kulturtillgång på kommunnivå i Norden. I det fortsatta arbetet har kulturverksamheter med hjälp av platskoordinater kartsätts på rutnätsnivå och samkörts med befolkningsdata på samma detaljeringsnivå.
Syftet med undersökningen är att studera de nordiska invånarnas tillgänglighet till kultur mätt i reseavstånd. Samt att fördjupa resonemang kring potentiella utbyten över kommun- och landsgränser. Det finns även ett parallellt fokus på att undersöka skillnader i tillgänglighet mellan invånarna kopplat till socioekonomiska variabler såsom utbildning. Avgränsningen har gjorts till kulturverksamheterna folkbibliotek, biografer, museer och statligt finansierad scenkonstverksamhet. Beräkningarna baseras på geografiskt avstånd mellan kulturverksamhet (servicepunkt) och befolkning, och baseras på rutnät om 1000 x 1000 meter (kilometerruta).
Analysen har utgått från fem fastställda avståndsintervaller: mycket hög 0–2 kilometer, hög 2–10 kilometer, mellan 10–40 kilometer, låg 40–70 kilometer samt mycket låg 70 kilometer eller längre.

Tillgängligheten varierar men är generellt hög till folkbibliotek

Tillgängligheten till kultur varierar inom Norden. Resultatet synliggör att kulturverksamheters fysiska placering följer befolkningsstrukturer i stort. Där flest kulturverksamheter återfinns i de mer tätbefolkade kommunerna och där huvudstadsområdena i särklass har flest kulturverksamheter. Geografiskt utmärker sig de nordiska länderna samtidigt med stora glesbebyggda områden där tillgängligheten till kultur är lägre. Skillnader i tillgänglighet mätt i reseavstånd är i stor utsträckning sammankopplat med en urban – ruralt skala. Nordiska invånare bosatta i mer urbana områden har kortare avstånd till kultur än övriga. Det handlar också om skillnader mellan de nordiska länderna där Danmark utmärker sig med en bättre geografisk spridning av kulturverksamheter och därmed mindre skillnader mellan invånare kopplat till boendeplats.
Tillgängligheten till folkbibliotek är generellt hög i Norden. De befolkade kilometerrutorna har ett genomsnittligt avstånd till folkbibliotek på cirka 11 kilometer. Grovt uppskattat motsvarar det en resa i fordon på cirka 10 minuter. Många invånare har ännu kortare avstånd, motsvarande mycket hög. Det som drar upp medelvärdet är de glesbyggda områdena där invånare har längre avstånd. Tillgängligheten till övriga kulturverksamheter är lägre men det innebär inte att det är det samma för alla. Över lag har invånarna i urbant kategoriserade områden en hög tillgänglighet till de verksamheter som har studerats. Statligt finansierad scenkonstverksamheten är som mest geografiskt begränsad och stora delar av invånarna i Island, Norge, Sverige och Finland har avstånd som överstiger 70 kilometer. För att få till en fungerande struktur är det avgörande att det parallellt också finns en turnerande scenkonstverksamhet.
Ju mer förekommande en kulturverksamhet är, desto bättre tenderar den geografiska spridningen vara. Kulturverksamheter som är numerärt färre är till övervägande del lokaliserade till de mest urbana, tätbefolkade områdena. Detta sammanfaller med att andelen högutbildade är högre i urbana områden. Högutbildade har högre tillgänglighet till alla kulturverksamheter i analysen, störst skillnad är det i förhållande till statligt finansieras scenkonstverksamhet. 

Kulturutbyten är möjliga men begränsas till redan etablerade pendlingsområden

Undersökningen har synliggjort potentiella utbyten över administrativa gränser och avståndsberäkningarna har inte tagit hänsyn till huruvida den närmaste kulturverksamheten ligger i boendekommunen eller inte. I stället visar resultatet att invånare i vissa kommuner i exempelvis Finland och Sverige i själva verket har närmare till en kulturverksamhet i grannlandet. Analysen tydliggör att den uppmätta tillgängligheten ökar när tillgången till kultur inte avgränsas av administrativa gränser. Det ger också en mer rättvisande lägesbild av hur den kulturella infrastrukturen möjliggör för deltagande oberoende av kommuntillhörighet.
Klustren av kulturverksamheter sammanfaller med de nordiska storstadsområdena och de som i den nordiska urban-rural typologin klassas som urbana områden. Detta skapar en geografisk skevhet som drabbar större sammanhängande landsbygdsområden. Det går inte att tydligt avgränsa andra former av kulturkluster än de som redan utgör etablerade befolkningskoncentrationer. Här finns dock en potential att inkludera andra kulturverksamheter framöver för att bättre förstå vad som utgör ”kulturintensiva” platser.