Avslutande kommentarer

Att alla ska ha möjlighet till deltagande i kulturlivet är en viktig del av kulturpoliti­ken i de nordiska länderna. Denna rapport har fördjupat vår förståelse av tillgäng­lighet till kulturverksamhet och dess geografiska spridning. Grundmaterialet består av koordinatsatta data om kulturutbud som samkörts med befolkningsdata på rutnätsnivå (kilometerrutor). Kulturanalys Nordens fokus har varit verksamheter om folkbibliotek, biografer, museer och statligt finansierad scenkonstverksamhet.

Möjligheten att inkludera ytterligare kulturverksamheter har varit begränsad på grund av bristande jämförbarhet i statistikinsamling. Det har i denna undersökning heller inte funnits underlag att studera förändring över tid. Framöver kommer det gå att återupprepa studien och därmed följa utvecklingen.

Tidigare undersökningar har visat på en stor samstämmighet kring offentlig finansiering av kultur i de nordiska länderna (Kulturanalys Norden 2022a, 2022b). Denna samstämmighet riktas mot resurssättande av en institutionsbaserad infrastruktur tillsammans med bidragsgivning riktad till enskilda kulturskapare. Att bygga ut en kulturell infrastruktur har varit en viktig del av kulturpolitik under hela 1900-talet, vilket som politisk strategi först tagit skepnad av en demokratisering av kulturen (sprida konstarterna ut i landet) till att övergå i en kulturell demokrati (möjliggöra för fler kulturuttryck och kulturutövande) (se resonemang hos Duelund 2003, Kulturanalys Norden 2022b & c). Men dilemman uppstår lätt när resurser ska fördelas till professionell kultur av hög kvalitet och samtidigt vara jämnt spridda geografiskt. En begränsad ekonomisk pott leder till att det är svårt att utveckla finansieringen till nya verksamheter.

Tillgängligheten till kultur varierar inom Norden. Analysen har utgått från fem fastställda avståndsintervaller: mycket hög 0–2 kilometer, hög 2–10 kilometer, medelgod 10–40 kilometer, låg 40–70 kilometer samt mycket låg 70 kilometer eller längre.

Skillnader i tillgänglighet mätt i reseavstånd är i stor utsträckning sammankopplat med en urban–rural skala. Nordiska invånare bosatta i mer urbana områden har kortare avstånd till kultur än övriga. Det handlar också om skillnader mellan de nordiska länderna där Danmark utmärker sig med en bättre geografisk spridning av kulturverksamheter och därmed mindre skillnader i tillgänglighet mellan invånare i stad och landsbygd.

Tillgängligheten till folkbibliotek är hög. De nordiska invånarna, räknat på befolkade kilometerrutor, har tillgång till ett bibliotek på ett genomsnittligt avstånd av cirka 11 kilometer. Grovt uppskattat motsvarar det en resa i fordon på cirka 10 minuter. Många har ännu kortare avstånd, motsvarande mycket hög tillgänglighet. För boende i de glesbyggda områdena är det dock betydligt längre avstånd.

Tillgängligheten till övriga kulturverksamheter är lägre men det innebär inte att det är det samma för alla. Över lag har invånarna i urbant kategoriserade områden en hög till medelgod tillgänglighet till alla de kulturverksamheter som har studerats, medan invånarna i norra delen av Norden och framför allt de rurala områdena ofta har avstånd som överstiger 40 kilometer. Statligt finansierad scenkonstverksamheten är som mest geografiskt begränsad och stora delar av Island, Norge, Sverige och Finland har avstånd som överstiger 70 kilometer. För att då få till en fungerande struktur är det avgörande att det parallellt också finns en turnerande scenkonstverksamhet som ökar den geografiska spridningen.

Upplevelsen av avstånd är olika men tillgänglighet förutsätter rimliga färdsätt. I glesbebyggda områden finns kanske en vana att transportera sig längre sträckor till service. Det finns någonstans en smärtgräns för hur långt man är villig att resa för att ta del av en kulturaktivitet i sin vardag. Med stöd i Tillväxtverkets (2021) resonemang finns en sådan när resan överstiger 45 minuter. Här kan man diskutera vad som är en vardagsaktivitet och vad som är en ”mer sällan” kulturaktivitet att delta i.  

Deltagande i kulturlivet är svårt att förklara fullt ut med tillgänglighetsanalyser och olika avståndsmått. Samtidigt kan vi inte negligera att det är lättare att ta del av kultur som är synlig i ens vardag. Att ha en geografisk närhet till kultur påverkar i positiv riktning hur ofta vi deltar i och besöker kulturaktiviteter (Magnusson & Wärnlöf Bové 2019, Oscarsson 2011). Här utgör låg tillgänglighet en tröskel för deltagande.

Ju mer förekommande en kulturverksamhet är, desto bättre tenderar den geografiska spridningen vara och därmed är skillnader i tillgänglighet mindre. Kulturverksamheter som är numerärt färre är till övervägande del lokaliserade till de mest urbana, tätbefolkade områdena i den nordiska urban-rural typologin (se kapitel 2). Den demografiska utvecklingen har koncentrerat befolkningarna till mer urbana områden, i genomsnitt är 78 % av befolkningen i de nordiska länderna bosatta inom någon av de fyra urbana kategorierna.  Detta sammanfaller med att andelen högutbildade är högre i urbana områden. Skillnader mellan högutbildade och invånare med gymnasieutbildning eller lägre tyder på förutom geografiska variationer även på olika tillgänglighet till studerad kulturverksamhet.
Högutbildade har högre tillgänglighet till alla kulturverksamheter i analysen, störst skillnad är det i förhållande till statligt finansieras scenkonstverksamhet.  

Analysen tydliggör geografisk tillgänglighet till kultur utan hänsynstagande till administrativa gränser. Den ger också en mer rättvisande lägesbild av hur den kulturella infrastrukturen möjliggör för deltagande oberoende av kommuntillhörighet. Viss typ av kultur såsom bibliotek genererar troligen inte resor över kommungränser i någon större utsträckning. Och de få gränsöverskridande studier som hittills gjorts visar på att publikrörelser mellan länder är små (Öresundsinstitutet 2022).

De kulturverksamheter som ingår i studien är långt ifrån att bara vara kommunala angelägenheter/åtaganden. Lokaliseringen av kulturverksamheter styrs snarast av en kombination av faktorer såsom ett platsbundet initiativ, strategisk placering i förhållande till befolkningskoncentration, lokalt ekonomiskt intresse etcetera. Undersökningen har synliggjort potentiella utbyten över administrativa gränser och avståndsberäkningarna har inte tagit hänsyn till huruvida den närmaste kulturverksamheten ligger i boendekommunen eller inte. I stället visar resultatet att invånare i vissa kommuner i exempelvis Finland och Sverige i själva verket har närmare till en kulturverksamhet i grannlandet.

Med närhet mellan kulturverksamheter finns så klart potentiella möjligheter till samarbeten, besök och vidareutveckling. Klustren av kulturverksamheter sammanfaller med de nordiska storstadsområdena och de som i den nordiska urban–rurala typologin klassas som urbana områden. Detta skapar en geografisk skevhet som drabbar större sammanhängande landsbygdsområden. Det går inte att tydligt avgränsa andra former av kulturkluster än de som redan utgör etablerade befolkningskoncentrationer. Här finns dock en potential att inkludera fler kulturverksamheter framöver för att bättre förstå vad som utgör ”kulturintensiva” platser.