De nordiska arbetsmarknadsmodellerna har det gemensamt att de kännetecknas av såväl hög kollektivavtalstäckningsgrad som hög organisationsgrad. Modellerna beskrivs som självreglerande i den mening att de kännetecknas av en hög grad av partsautonomi, där staten i huvudsak hålls utanför lönebildningsprocessen. Statlig inblandning förekommer dock på olika sätt. Exempelvis finns lagstiftning i Finland, Norge och på Island som innebär att det största kollektivavtalet inom en viss bransch kan allmängiltigförklaras. Därmed utsträcks kollektivavtalet att gälla även hos de arbetsgivare som inte tecknat kollektivavtal. Allmängiltigförklaringen är framför allt av betydelse för att fastställa lägstalönerna inom olika branscher. I majoriteten av EU:s medlemsländer, däribland Tyskland och Frankrike, fastställs lägstalöner direkt av staten, vilket i regel innebär att lägstalönen utgör en riksnorm utan hänsyn till villkoren eller lönsamheten i olika branscher. I Danmark och i Sverige gäller lönenivåer och arbetsvillkor som framgår av ett kollektivavtal enbart för de parter som täcks av avtalet.
En likhet mellan de nordiska länderna är att de är förhållandevis små och att den exportorienterade industrin getts en särställning i ländernas lönebildningsprocesser. I detta kapitel ges en kortfattad överblick av hur denna fråga hanteras. I detta sammanhang kommenteras även den roll som ländernas olika institutioner för medling i arbetsmarknadstvister spelar. Utifrån ett jämställdhetsperspektiv är frågan om den exportorienterade tillverkningsindustrins lönenormerande ställning av viss betydelse, då de kvinnodominerade branscherna i första hand utgörs av företag, myndigheter eller organisationer som betjänar den inhemska marknaden. Rapportens begränsade format ger inget utrymme för att närmare referera till den mångfald av diskussionsämnen som denna frontfagsmodell regelmässigt genererar.
I Danmark har det sedan 1990-talet etablerats en tradition som innebär att den exportorienterade industrin är först ut om att sluta avtal om löner och arbetsvillkor för den privata sektorn. Dessa avtal är i stort sett sifferlösa. I överenskommelsen som tecknats mellan Dansk Industri och CO-industri (förhandlingsorganisationen för LO-fackföreningar på industriområdet) och som gäller för arbetare finns däremot en siffra. Den anger en minimilönenivå samt löneökningsnivån för lärlingar. Därmed ges en indikation om lämplig löneökningstakt även för andra avtalsområden. Som nummer två sluts avtal för transportsektorn som är den största normallønsoverenskomst, vilket innebär att lönenivåer fastställs i själva avtalet. Därefter följer övriga sektorer. Av Lønstrukturkomitéens hovedrapport framgår att löneutvecklingen i den privata sektorn utgör den överordnade ramen för den samlade löneökningstakten i den offentliga sektorn. Uppdraget för danska medlare, forligsmand, är begränsat till att få till stånd ett avtal mellan motstående parter.
I
Finland har det hittills inte funnits någon institutionaliserad förhandlingsordning där en viss bransch blir normerande för den övriga arbetsmarknaden. I början av år 2024 genomförde finska fackliga organisationer omfattande strejker som hade flera orsaker. En av kritikpunkterna riktade sig mot att regeringen haft för avsikt att begränsa
Riksförlikningsmannens möjligheter att förhandla. Syftet med dessa begränsningar skulle vara att förhindra framtida medlingsbud som ligger över den så kallade
allmänna linjen. Detta innebär att ingen ska kunna få större lönelyft än exportindustrin. Den största finlandssvenska dagstidningen Huvudstadbladet rapporterade i slutet av november 2023 om att ”missnöjet pyr mot att industrin ska sätta nivån - vårdare och lärare kan hamna i en lönefälla”.
På
Island finns ingen etablerad förhandlingsordning som motsvarar de modeller som förekommer i Danmark, Norge eller Sverige. En av anledningarna är att det saknas något som liknar ett danskt ”
hovedavtal”. Enligt information erhållen från
Ríkissáttasemjari (det nationella medlingsinstitutet) tenderar breda överenskommelser på den privata arbetsmarknaden att föranleda regeringen att anta vissa ”
action packages”. Dessa åtgärder från regeringens sida innebär att även andra avtalsområden har att förhålla sig till breda överenskommelser om löner.
Ríkissáttasemjari har inga instruktioner om att upprätthålla någon specifik lönenivå i sin medlingsverksamhet. År 2019 publicerades studien
A new model for wage formation in Iceland. I studien föreslås att Island
borde införa något som liknar en ”frontfagsmodell”. Enligt studien skulle en sådan modell kunna utgöra en stabiliserande faktor för den isländska ekonomin i sin helhet. Rapporten ger en samlad bild av hur frontfagsprincipen har hanterats i övriga nordiska länder. Av en nyhetsartikel daterad 8 mars 2024,
New Wage Agreement Aims to Stabilise Iceland’s Economy, framgår att det nåtts en 4-årig överenskommelse. Bakom denna ”
stability agreement” finns en bred koalition av parterna på arbetsmarknaden. I båda ovan refererade dokument saknas kopplingar till frågan om lönejämställdhet.
Norges förhandlingssystem har vissa likheter med det danska och det svenska på så vis att den konkurrensutsatta tillverkningsindustrin sätter nivån för löneökningarnas storlek som övriga aktörer på arbetsmarknaden förväntas följa. Mer konkret handlar det om
Industrioverenskomsten som tecknas mellan
Fellesforbundet,
medlem i den fackliga paraplyorganisationen LO,
och
Norsk Industri som är medlem i
Næringslivets Hovedorganisasjon, NHO. Inom den privata sektorn sluts överenskommelser om löneökningarnas storlek enbart för arbetare. Lönebildningen för tjänstemän äger rum på lokal nivå. Nivån för löneökningarnas storlek i
Industrioverenskomsten är kalkylerad utifrån att tjänstemännens löneökningar relaterar till denna norm vid de lokala förhandlingarna, dock utan att normen ska uppfattas vare sig som ett golv eller tak. Märket som sätts för övriga sektorer utgörs av den sammantagna nivån som de centrala och lokala överenskommelserna resulterat i inom tillverkningsindustrins avtalsområde. Denna modell går allmänt under beteckningen
frontfagsmodellen. Den norska medlingsinstitutionen
Riksmekleren har enbart till uppgift att medla i tvister mellan arbetsmarknadens parter vid förhandlingar om kollektivavtal. Till skillnad mot det svenska
Medlingsinstitutet har den norska institutionen inte något specifikt uppdrag att verka för en väl fungerande lönebildning utifrån ett bredare samhällsperspektiv. En rapport som handlar om fronfagsmodellens möjliga inverkan på könslönegapet refereras kortfattat i
kapitel 7,
Likelønn og det kjønnsdelte arbeidsmarkedet. Individuelle preferanser eller strukturelle begrensninger? För Medlingsinstitutet i Sverige är det samhällsekonomiska uppdraget överordnat uppdraget om att verka för arbetsfred. Därmed ingår det inte i medlarnas uppgift att till varje pris söka åstadkomma arbetsfred. Detta innebär att medlare utsedda av Medlingsinstitutet inte medverkar till avtal som står i strid med en väl fungerande lönebildning, vilket tolkas som att den konkurrensutsatta sektorn är normerande för ökningstakten av löner och andra arbetskostnader. De först träffade avtalen inom industrin utgör normen, dvs. märket för den övriga arbetsmarknaden. De ledande kollektivavtalen utgörs av två avtal. Det ena är Teknikavtalet för arbetare, mellan Teknikarbetsgivarna och IF Metall. Det andra är Teknikavtalet för tjänstemän, mellan Teknikarbetsgivarna och de tre fackförbunden Unionen, Sveriges Ingenjörer och Ledarna. Märkets normering befästs dessutom genom en rad förhandlingsordningsavtal.
Utöver de ovan nämnda uppdragen ingår i Medlingsinstitutets arbete att bland annat analysera löneutvecklingen från ett jämställdhetsperspektiv, att följa frågan om diskriminering i lönesättningen på andra grunder än kön samt att vid sina överläggningar med arbetsmarknadens parter om kommande och pågående avtalsförhandlingar fästa uppmärksamheten på vikten av att de centrala kollektivavtalen konstrueras så att de främjar de lokala parternas arbete med lönefrågor ur ett jämställdhetsperspektiv.
Diskussion
Som inledningsvis antytts är diskussionerna om frontfagmodellernas legitimitet ständigt pågående och ytterst komplexa och där jämställdhetsperspektivet endast utgör en av många parametrar. Här refereras ytterst kortfattat till tre aktuella inlägg i denna debatt. Gemensamt för det norska och det svenska debattinlägget är att skribenterna pekar på att respektive lands ”frontfagsmodell” möjliggör betydligt flexiblare tillämpningar än vad de dominerande tolkningarna gjort gällande. Särskilt med hänsyn till löneutvecklingen inom den kvinnodominerade offentliga sektorn.
Den norska dagstidningen
Dagens Næringsliv publicerade den 29 december 2023 ett debattinlägg av Lise Lyngsnes Randberg som är ledare för fackförbundet
Akademikerne,
Lønn er en del av løsningen på bemanningskrisen.
Akademikerne är en facklig organisation som säger sig värna frontfagsmodellen. Kritiken riktar sig mot att frontfagsuppgörelserna tolkats som ett strikt facit istället för att fungera som en referenspunkt. Enligt Lyngsnes Randberg lämnar frontfagsmodellen utrymme för att göra nödvändiga anpassningar till specifika ekonomiska förutsättningarna i olika avtalsområden. Det påpekas att lönenivåerna inom den offentliga sektorn inte på något sätt riskerar den konkurrensutsatta sektorns möjligheter att rekrytera arbetskraft. Tvärt om, så har lönegapet mellan offentlig och privat sektor ökat över tid. Idag finns det stora problem med att rekrytera yrkeskunnig personal till offentligt finansierade välfärdstjänster. En del av lösningen på bemanningskrisen är att den offentliga sektorn ges möjligheter till bättre anpassning av lönenivåer.
I den svenska tidningen Lag & Avtal publicerades den 20 mars 2024 en debattartikel, av Kurt Junesjö som tidigare varit verksam som fackföreningsjurist på LO/TCO rättsskydd,
Märket och kejsarens nya kläder. Junesjö påpekar att
Regeringens instruktion till Medlingsinstitutet inte föreskriver en praktisk tillämpning med innebörd att den konkurrensutsatta tillverkningsindustrins löneavtal ska uppfattas som en tvingande norm. Detta framgår, enligt Junesjö, av formuleringen om att Medlingsinstitutet ska värna om en samsyn bland arbetsmarknadens parter. En sådan saknas gällande hur
märkets normerande roll har kommit att hanteras. Därmed brister myndigheten i förhållande till grundlagens krav på opartiskhet. Junesjö hänvisar till att instruktionen öppnar upp för att Medlingsinstitutet i sina samtal med arbetsmarknadens parter ska ta upp eventuella problem utifrån statistiska analyser och det samhällsekonomiska läget, till exempel jämställdhetsproblem.
I en rapport som publicerades år 2018,
Industrins lönenormering kan och bör reformeras, identifierar Lars Calmfors en rad skäl till att reformera den rådande praktiken gällande industrimärket. Behovet av framtida relativlöneförändringar hänger samman såväl med frågan om jämställda löner som med behovet av att hantera svåra obalanser på olika delarbetsmarknader.
Sammanfattningsvis kommer Frontfagsmodellen tydligast till uttryck i Danmark, Norge och i Sverige. Den svenska modellen utmärker sig på så vis att det samhällsekonomiska uppdraget hos Medlingsinstitutet har tolkats som överordnat det uppdrag myndigheten har om att verka för arbetsfred. Staten intar därmed en aktivare roll i den svenska ’frontfagsvarianten’. Rapporteringen från de finska strejkerna i början av året visar att en liknande modell som den svenska övervägs av den finska regeringen.