PROBLEMOMRÅDE 2

I många fall riskerar arbetsgivare i ett annat nordiskt land att behöva hålla inne skatt och redovisa löneutbetalningar i flera länder för samma medarbetares löneinkomst. Det betyder att företag riskerar att vara tvungna att registrera sig som arbetsgivare i det berörda landet, vilket medför en stor extra administrativ börda. Den extra administrativa bördan kan göra det mindre attraktivt att anställa en medarbetare från ett annat nordiskt land och låta vederbörande arbeta på distans. Hindret begränsar därmed de nordiska medborgarnas rörlighet och möjligheter och företagens kompetenstillgång.

En medarbetare som är bosatt i Sverige arbetar delvis hemifrån i Sverige, men även i Danmark för sin danska (formella) arbetsgivare. Eftersom Norge också ingår i medarbetarens ansvarsområde kräver arbetet att han delvis utför arbete vid koncernbolaget i Oslo. Koncernbolaget bedöms vara den ekonomiska arbetsgivaren enligt norsk lagstiftning.

Slutsats: Danska formella arbetsgivare ska utöver arbetsgivarskyldigheterna i Danmark registrera sig som arbetsgivare i Norge och Sverige, hålla inne skatt och rapportera löneinkomst beträffande den del av inkomsten som avser det arbete som fysiskt har utförts i Norge respektive Sverige.

I många fall riskerar arbetsgivare i ett annat nordiskt land att behöva hålla inne skatt och redovisa löneutbetalningar i flera länder för samma medarbetare. Företaget kan bara göra detta om det registrerar sig som arbetsgivare i medarbetarens bosättningsland, vilket leder till en stor extra administrativ börda.

I Danmark inträder arbetsgivarskyldighet för ett företag från ett annat nordiskt land om företaget anses ha ett fast driftställe i Danmark, jfr avsnittet om fast driftställe ovan.

Sverige och Norge har dock en mer omfattande lagstiftning. Här får utländska företag registreringsplikt så snart de anställer en medarbetare som är bosatt i Sverige/Norge och medarbetaren utför en del av sitt arbete från ett hemmakontor. I Finland måste en utländsk arbetsgivare rapportera löner till det finska inkomstregistret varje månad.

I slutet av avsnittet hittar du mer detaljerade beskrivningar av lagstiftning och praxis i varje nordiskt land.

Registreringsskyldigheten är ett hinder för en flexibel virtuell arbetsplats där den fysiska närvaron på ett kontor inte är nödvändig. Lagstiftningen är också ett allvarligt hinder för en integrerad arbetsmarknad, eftersom nordiska arbetsgivare kan välja bort att anställa personer som bor i ett annat nordiskt land. Detta gäller särskilt för mindre företag som inte har en ekonomi-/lönefunktion eller resurser för att hantera de ytterligare skyldigheter som redovisning av löner och tillgångar enligt utländska lagar innebär.

Eftersom det inte finns några siffror på hur många medarbetare som arbetar över gränserna, t.ex. hemifrån eller också är anslutna till ett koncernbolag i ett annat nordiskt land, är det svårt att bedöma hur stort hindret är.

Det rekommenderas att källskatt framöver endast ska rapporteras och hållas inne i arbetsgivarens land, så att arbetsgivaren inte längre riskerar att behöva administrera flera länders lagstiftning för samma löneinkomst – bland annat beträffande olika beskattningstidpunkter, skattemässigt värde på tillgångar, rapporteringsskyldigheter, innehållande av skatt m.m.

Syftet med det nordiska handräckningsavtalet som trädde i kraft den 1 januari 1998 var just att källskatt endast skulle hållas inne i ett land. Därför har två blanketter utfärdats, NT1 och NT2. Blanketterna gör det möjligt för en medarbetare och en arbetsgivare som är hemmahörande i olika länder att begära att all skatt ska hållas inne antingen i bosättningslandet eller i arbetslandet (vid arbete i ett annat nordiskt land).

Det föreslås att handräckningsavtalet kompletteras med införandet av en utökad NT3-blankett till situationer där arbetsgivaren är hemmahörande i ett annat nordiskt land än där medarbetaren är bosatt. En nordisk arbetsgivare med en medarbetare som är bosatt i ett annat nordiskt land kan via NT3-blanketten begära att all lön ska rapporteras och att all skatt ska hållas inne i arbetsgivarens land. I slutet av året avräknas eventuell skatt till medarbetarens bosättningsland. Det skulle förenkla administrationen för arbetsgivare och säkerställa att ett löpande dubbelt innehållande av skatt inte sker. Samtidigt skulle det säkerställa att arbetsgivarens land och bosättningslandet får korrekt skatt. Med en godkänd NT3-blankett undviker arbetsgivaren också registrerings- och rapporteringsskyldigheter i medarbetarens bosättningsland.

Ovanstående kräver dock en upprustning av den nuvarande administrationen av handräckningsavtalet, då det i många fall tar alldeles för lång tid innan självdeklarationerna har fastställts, skatten har fördelats mellan länderna och en eventuell skatteåterbäring eller restskatt för medarbetaren har beräknats. I detta syfte kan det övervägas att skattemyndigheterna i Norden inför en gemensam elektronisk kalender, som medarbetarna kan använda för att registrera i vilket land arbetet har utförts. På så sätt får skattemyndigheterna de uppgifter de behöver vid fastställandet.

Det föreslås att samma process ska tillämpas i de fall en medarbetare är skattepliktig för sin löneinkomst i mer än två nordiska länder. Skattskyldighet i mer än två länder är inte ovanligt när en person arbetar i en nordisk funktion eller till exempel bor i Sverige och är anställd av en dansk arbetsgivare (formell arbetsgivare), men utför en del av sitt arbete i Norge för exempelvis ett koncernbolag (ekonomisk arbetsgivare). När arbetsgivaren skickar in den föreslagna NT3-blanketten underrättas myndigheterna i Norge och Sverige om att lön rapporteras och källskatt innehålls på hela löneinkomsten i Danmark. Löneinkomsten fördelas därefter för beskattning baserat på den rapporterade informationen om medarbetarens arbetsmönster via den elektroniska kalendern.

Förslaget på lösning bör förutom privatanställda även omfatta anställda artister och sportutövare

Förslaget tar inte hänsyn till fall där betalningen går till ett företag som upprättats av artisten eller om betalningen går till en agent. Fokus ligger på artister och sportutövare som är knutna till en privat aktör i ett annat nordiskt land, t.ex. en opera eller en fotbollsklubb.

samt offentligt anställda.

För de nordiska företagen blir det lättare och attraktivare att anställa över gränserna i Norden, eftersom man inte längre riskerar att vara tvungen att administrera två eller flera länders lagstiftning för samma löneinkomst, bland annat beträffande olika beskattningstidpunkter, skattemässigt värde på tillgångar, rapporteringsskyldigheter och innehållande av skatt.

Den rekommenderade lösningen skulle samtidigt stärka rörligheten för nordiska arbetstagare, som i högre grad får möjlighet att ta ett jobb i andra nordiska länder (även om de till exempel vill utföra en del av arbetet från ett hemmakontor).

Ur ett nordiskt perspektiv kan de nuvarande registreringsskyldigheterna inte motiveras av skatteintäkter i förhållande till medarbetare som arbetar hemifrån eller i andra nordiska länder. Detta beror på att länderna får den skatt de ska ha enligt det nordiska skatteavtalet via medarbetarens deklaration och det nordiska handräckningsavtalet. Så länge en skatteåterbäring i arbetsgivarlandet inte betalas ut innan en eventuell skatteskuld har stämts av med bosättningslandet, förhindras skattefusk. Den rekommenderade lösningen kommer med andra ord inte att få konsekvenser för de enskilda ländernas skatteintäkter.

Om det nordiska handräckningsavtalet uppdateras enligt beskrivningen ovan kommer det att administrativt underlätta myndigheternas arbete i förhållande till arbetstagare som arbetar över hela Norden.

Nedan följer en beskrivning av de enskilda nordiska ländernas lagstiftning och praxis beträffande krav på registrering av löneutbetalning till medarbetare som är bosatta i det berörda landet.

Sverige införde begreppet ”ekonomisk arbetsgivare” i svensk lagstiftning från och med den 1 januari 2021. Lagstiftningen är inte problematisk i sig. På ett område har den nya lagstiftningen dock fått omfattande konsekvenser för nordiska arbetsgivare.

Den problematiska delen av den nya lagstiftningen innebär att utländska – bland annat nordiska – arbetsgivare som betalar ut lön till en medarbetare som är bosatt i Sverige på månadsbasis ska rapportera och hålla inne skatt i Sverige för löneinkomst för arbete som utförts i Sverige, bland annat från ett hemmakontor. För att kunna efterleva detta krävs att det danska, norska eller finska företaget registrerar sig som arbetsgivare hos Skatteverket i Sverige. Lön och tillgångar ska beräknas enligt svensk lag, baserat på hur många dagar individen arbetar i Sverige under den aktuella månaden.

Norge har liknande bestämmelser som Sverige. Det innebär att ett utländskt företag som har en anställd som delvis arbetar från sitt hemmakontor i Norge är skyldigt att registrera sig i Norge och att rapportera lön och betala källskatt till skattemyndigheterna i Norge.

Idag har den utländska arbetsgivaren en rapporteringsskyldighet i Finland när det gäller medarbetare med ett hemmakontor i Finland.

I Danmark beror arbetsgivarens skyldigheter på om den utländska arbetsgivaren har ett skattemässigt fast driftställe i Danmark – t.ex. på grund av ett hemmakontor. Om det inte finns något skattemässigt fast driftställe i Danmark har den utländska arbetsgivaren ingen skyldighet att rapportera eller innehålla skatt på löneinkomsten. Medarbetaren ska dock fortsatt själv – via sin självdeklaration – ange den del av löneinkomsten som är skattepliktig i Danmark.