Inledning

Bakgrund och syfte

Det finns inte någon särskild internationell konvention som behandlar lgbti-personers rättigheter , utan de bör tolkas utifrån de två centrala människorättsprinciperna om alla människors lika värde och principen om icke-diskriminering. Med andra ord ska mänskliga rättigheter respekteras och implementeras oavsett personens könsidentitet och/eller sexualitet.

I praktiken är lgbti- personers rättigheter sällan skyddade i samma utsträckning som rättigheterna för heterosexuella och cis-personer. De rättigheter som särskilt uppmärksammas i relation till gruppen är rätten till fysisk integritet (att inte utsättas för tortyr, våld och annan omänsklig behandling på grund av sin könsidentitet eller sexualitet), rätten till familjeliv (att välja sin partner och ingå äktenskap), rätten att inte utsättas för diskriminering på arbetsmarknaden eller i andra offentliga sammanhang.

Lgbti-personers utsatthet för hedersrelaterat våld och förtryck lyfts allt oftare fram i olika sammanhang. FN:s råd för mänskliga rättigheter uppmuntrar stater att kriminalisera diskriminering mot lgbti-personer baserat på könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning, samt vidta åtgärder mot våld i nära relationer.

De nordiska regeringarna samarbetar för lika rättigheter och möjligheter för lgbti-personer i Norden. I Nordiska ministerrådets samarbetsprogram för jämställdhet och lgbti 2025–2030 betonas att könsbaserat våld, sexuella trakasserier och sexuella kränkningar drabbar personer som bryter mot normerna för kön, könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning, och att många lgbti-personer är drabbade i oproportionerligt stor utsträckning.

Hedersrelaterat våld och förtryck beskrivs ofta som en konsekvens av så kallade hedersnormer, som inkluderar starka konservativa, patriarkala och heteronormativa normer. Det innebär att lgbti-personer kan bli utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck för att deras könsidentitet och/eller sexualitet bryter mot dessa normer. Som konsekvens är lgbti-personer utsatta för vissa specifika våldsuttryck som till exempel omvändelseförsök.

Föregående avsnitt visar att begreppet hedersrelaterat våld och förtryck används som ett paraplybegrepp för allt våld och förtryck som begås i en hederskontext, vilket inkluderar våldsyttringar som tvångsäktenskap, könsstympning, barnäktenskap och andra så kallade “hedersrelaterade gärningar”. Beroende på hur hederskontexten förstås och definieras kan även våld mot lgbti-personer betraktas som en form av hedersrelaterat våld och förtryck. Samtidigt finns andra sätt att definiera och tolka våld som riktas mot lgbti-personer på grund av könsidentitet och/eller sexualitet – till exempel som hatbrott eller som våld inom familjen (”family abuse”).

I den här delen av publikationen undersöks hur lgbti-personers utsatthet för hedersrelaterat våld och förtryck presenteras och behandlas i nationella styrdokument och annat relevant material i de nordiska länderna och de självstyrande områdena. Hur problemet beskrivs och hur det förhåller sig till den generella problembeskrivningen gällande hedersrelaterat våld och förtryck analyseras.

Metod och material

Insamlingen av material har genomförts i samarbete med ett nordiskt nätverk mot negativ social kontroll och hedersrelaterat våld. Representanter från varje nordiskt land och de självstyrande områdena har kontaktats med en förfrågan om att hjälpa till att identifiera och samla in relevant material kopplat till arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck som riktas mot lgbti-personer. Även företrädare för myndigheter och civilsamhällesorganisationer i Norden har kontaktats i syfte att bidra med underlag.

Lgbti-personer betraktas som en grupp med särskilt hög risk att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck i Norden, men det har varit svårt att hitta material som specifikt behandlar lgbti-personers utsatthet för hedersrelaterat våld och förtryck. Därför har både styrdokument som rör hedersrelaterat våld och förtryck och styrdokument som rör lgbti-personers rättigheter inkluderats. Fokus har framför allt varit på de handlingsplaner som rör lgbti-personers rättigheter, inklusive arbete mot våld. I vilken utsträckning hedersrelaterat våld uppmärksammas i dessa planer varierar.

Utöver dessa styrdokument har även grå litteratur inkluderats, såsom myndighetsrapporter och andra kartläggningar, som representanter för myndigheter i olika länder och civilsamhällesorganisationer har hänvisat till. Vissa av dessa rapporter utgör underlag för de nu gällande nationella handlingsplanerna om lgbti-personers rättigheter. Det empiriska materialet har även kompletterats med relevanta vetenskapliga artiklar som ger forskningsperspektiv på våld i lgbti-personers relationer, samt spänningar mellan lgbti-personers rättigheter och hur deras utsatthet för våld representeras.

Analysen av materialet har utgått ifrån en tematisk innehållsanalys i kombination med ett kritiskt perspektiv. En tematisk innehållsanalys är enligt Braun och Clarke en kvalitativ metod som används för att identifiera, analysera och tolka återkommande mönster eller teman i ett datamaterial. Analysen genomförs i sex steg, där forskaren bekantar sig med materialet, kodar relevanta delar, söker efter och granskar teman, definierar och namnger dem samt slutligen presenterar resultatet. Den tematiska innehållsanalysen har använts induktivt, det vill säga att teman bildades utifrån de studerade styrdokumenten och rapporterna.

Det kritiska perspektivet baserades på Carol Bacchis policyanalysmodell ”What’s the problem represented to be?” (WPR). En central utgångspunkt i modellen är att de problem som styrdokument syftar till att lösa bör förstås i relation till den sociala kontexten i vilken de formuleras. I denna studie har analysmodellens frågebatteri anpassats till undersökningens syfte och inriktning med fokus på följande frågor:

Hur representeras problemet med hedersrelaterat våld och förtryck i relation till lgbti-personers rättigheter i styrdokumenten och i annat relevant material?
Vilka andra former av våld uppmärksammas specifikt med lgbti-personers utsatthet?

Lgbti-personers rättigheter i Norden

ILGA-Europes Rainbow Map rankar årligen 49 europeiska länder utifrån hur lgbti-vänliga de är. Där granskas lagar och policyer som har en direkt inverkan på lgbti-personers mänskliga- och lika rättigheter. Som alla index av sådant slag finns det risk för att en bild skapas som säger relativt lite om implementering av rättigheterna samt hur verkliga levnadsvillkor ser ut. Samtidigt innehåller ILGA-Europes Rainbow Map flera olika bedömningsgrunder som nyanserar de problem som lgbti-personer upplever och vilka kränkningar de riskerar att utsättas för.

ILGA-Europes Rainbow Map rangordnar varje land i sju kategorier med totalt 76 kriterier. Kategorierna inkluderar jämlikhet och icke-diskriminering; familj; hatbrott och hatretorik; juridiskt erkännande av kön; intersexuell kroppslig integritet; det civila samhällets utrymme; och asyl. Utöver den kvantitativa data som samlats in för Rainbow Map, finns det också kvalitativa data som ger förklaringar för rankningspoängen för de olika länderna.

Enligt den senaste granskningen (2025) ser rankningen av de nordiska länderna ut på följande sätt:

Island – plats 3 (84,06 %)

Danmark – plats 4 (80,1 %)

Finland – plats 6 (69,85 %)

Norge – plats 9 (68,6 %)

Sverige – plats 12 (66,07 %)

I rankningen ingår inte utsatthet för våld som särskild kategori men omvändelseförsök. Omvändelseförsök delas in i två kategorier omvändelseförsök på grund av sexuell läggning och omvändelseförsök på grund av könsidentitet. De definieras på följande sätt:

Förbud mot omvändelseförsök (sexuell läggning) för minderåriga omfattar lagstiftning och policyer som förbjuder reparativa försök eller omvändelseförsök som bygger på antagandet att homosexualitet/bisexualitet i sig är en psykisk störning eller bygger på ett antagande i förväg att en patient bör ändra sin sexuella läggning.

Förbud mot omvändelseförsök (könsidentitet) för minderåriga omfattar lagstiftning och policyer som förbjuder reparativa försök eller omvändelseförsök som bygger på antagandet att transidentiteter i sig är en psykisk störning och kan ändras.

För närvarande är omvändelseförsök förbjudet i Norge och Island.

Ett annat sätt att skydda lgbti-rättigheter är genom hatbrottslagstiftning. Hatbrott är ett samlingsbegrepp för brott med rasistiska, främlingsfientliga och lgbti-relaterade motiv, till exempel homofobiska eller transfobiska. Hatmotiv är konstituerande för hatbrott och innebär en straffskärpningsgrund för sådana brott som exempelvis misshandel, ofredande, olaga hot och diskriminering. Enligt en kartläggning från Nordiska ministerrådet har det skett en positiv utveckling i de nordiska länderna under de senaste decennierna, i och med tillkomsten av ny lagstiftning som skyddar lgbti-personer och förebyggande arbete för att motverka hatbrott. Med start 1987 i Danmark och Sverige har sexuell läggning införts som en skyddad grund för hatbrott i allt fler lagstiftningar. När det kommer till transpersoners och intersexpersoners skydd ser situationen sämre ut, men även där syns en positiv utveckling. Kartläggningen visar också att hatbrottens intersektionella natur har erkänts i allt högre utsträckning under de senaste åren, när individer som tillhör flera utsatta grupper samtidigt drabbas, som till exempel lgbti-personer som också är muslimer. Förekomsten av hatbrott mot lgbti-personer visar också att de problem som hatbrottslagstiftning adresserar fortsätter att existera i de nordiska länderna.

Teoretiska perspektiv på våld mot lgbti-personer

Det finns flera olika teoretiska modeller och begrepp som kan vara användbara för att förstå och analysera våld mot lgbti-personer. Här följer en kort genomgång och beskrivning av några centrala perspektiv på våld, med specifikt fokus på hedersrelaterat våld och förtryck. Syftet med denna genomgång är att belysa de perspektiv som fokuserar på det som är unikt för våld mot lgbti-personer i kombination med den kollektivistiska dimension som är typisk för hedersrelaterat våld och förtryck. Med detta sagt är genomgången inte heltäckande när det gäller teorier och forskning om våld mot lgbti-personer eller våld i lgbti-personers relationer.

Identitetsbaserade kränkningar och kontroll

Den våldsutsatthet som förekommer i lgbti-personers relationer beskrivs ofta inom ramen för våld i nära relationer. Det kännetecknas av makt och kontroll över den som utsätts, isolering, psykiskt och fysiskt och sexuellt våld inklusive ekonomiska och digitala dimensioner av våld. Det som brukar lyftas upp som specifikt för lgbti-gruppen är att våldet kan riktas mot den utsattas könsidentitet och/eller sexualitet, till exempel när förövaren hotar att avslöja den utsattas könsidentitet, könsuttryck eller sexuella läggning (på engelska – ”identity abuse”).

Våld och kontroll inom familjen

När det gäller hedersrelaterat våld och förtryck kan våld mot lgbti-personer ofta ta formen av våld i nära relationer. De som ingår i begreppet nära relationer kan variera mellan till exempel föräldrar och andra familjemedlemmar, släktingar, medlemmar av trossamfund. Våldets motiv kan vara direkt kopplat till könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning. Det grundar sig i patriarkala konservativa föreställningar kring kön, könsroller och relationer. I likhet med andra former av våld är det viktigt att vara öppen för att det kan finnas flera motiv bakom våldet och kontrollen.

Catherine Donovan, professor i sociologi vid University of Sunderland, har introducerat begreppet “family abuse” (våld och kontroll inom familjen) för att beskriva denna form av utsatthet. I sin forskning använder Donovan begreppet ”queer” som en samlingsbeteckning för lesbiska, homosexuella, bisexuella, transpersoner och icke-binära. Enligt Donovan är våld och kontroll mot queerpersoner inom familjen ett viktigt problem som sällan får uppmärksamhet. Det beror delvis på att våld och kontroll inom familjen främst associeras med etniska minoriteter och/eller trossamfund, som till exempel, hedersrelaterat våld och förtryck, tvångsäktenskap och kvinnlig könsstympning. Det är viktigt att notera att Donovan hänvisar till hedersrelaterat våld och förtryck som en form av våld vid sidan om tvångsäktenskap, och inte använder hedersrelaterat våld som ett samlingsbegrepp.

Donovan et al. menar att det finns likheter mellan våld och kontroll som riktas mot queerpersoner inom familjen och hedersrelaterat våld och förtryck. Logiken bakom sådant våld handlar framför allt om att individens intresse, önskningar och val är underordnade familjens eller en gemenskaps (community) intresse. Båda våldsformerna inkluderar försök att med tvång kontrollera individens könsidentitet och sexualitet samt att bestraffa brott mot de konforma normerna.

I den dominerande och snäva förståelsen av våld och kontroll inom familjer läggs mycket fokus på våld bland etniska minoriteter. Det bidrar i sin tur till att cis- och heteronormativa perspektiv på våld, i relation till majoritetsbefolkningen, reproduceras och kvarstår som det dominerande narrativet (”the public story”). Donovan introducerar begreppet “the public story” för att kritisera de antaganden som skapar det dominerande narrativet kring våld i nära relationer. The public story handlar om cis män som utsätter cis kvinnor för våld. Om vi följer Donovans logik kan man konstatera att det dominerande narrativet kring familjevåld också kan tolkas som ”the public story”, som utgår ifrån att familjevåld mot lgbti-personer främst förekommer bland etniska minoriteter.

Transfobiskt hedersrelaterat våld

En annan forskare som tittat specifikt på hedersrelaterat våld mot transpersoner är Michaela Rogers. I sin studie om hedersrelaterat våld mot transpersoner visar Rogers att det sker ett samspel mellan flera olika dynamiker: våld och förtryck i nära relationer, transfobi, stigma och hedersbaserad ideologi. Rogers utgår ifrån kriminologiprofessorn Aisha Gills perspektiv på hedersrelaterat våld, där heder förstås som en social konstruktion som används för att rättfärdiga och legitimera våld. En sådan förståelse går bortom kulturella förklaringar och innebär en snäv syn på hedersrelaterat våld som något som enbart är förknippat med vissa kulturer, geografiska områden eller religiösa traditioner. Istället menar Rogers att sociologiska perspektiv på skam och stigma är användbara för att förstå familjers agerande: Våld och förtryck används för att bevara eller återställa familjens och/eller gemenskapens ”heder” genom att ta bort ”skammen”.

Minoritetsstress hos marginaliserade grupper

Hittills har några olika teoretiska modeller presenterats, som hjälp att förklara och analysera våld mot lgbti-personer, såsom identitetsbaserade kränkningar och kontroll (”identity abuse”), våld och kontroll från familjemedlemmar (”family abuse”) och transfobisk hedersrelaterat våld och förtryck (”transphobic ’honour’-based abuse”). Ett annat teoretiskt perspektiv som brukar appliceras i relation till våld mot lgbti-personer fokuserar på att vara i minoritet och minoritetsstress. Minoritetsstress är en teoretisk modell som används för att förklara hur diskriminering, trakasserier, hot och hat leder till risk för sämre hälsa hos marginaliserade grupper. Det innebär alltså en stress som ligger bortom och utöver den vanliga stress som alla personer, oavsett grupptillhörighet, kan uppleva. Minoritetsstress kan leda till en internalisering av samhällets, omgivningens och förövarens negativa attityder mot lgbti-personer.

I rapporten Hbtqi-personer och våld i nära relationer. Om hjälpsökande och stödinsatser (2025) belyser Nicole Ovesen och Renita Sörensdotter ett ökat fokus på minoriteter inom minoriteter. De visar att det har skett förskjutningar i de skandinaviska länderna (Danmark, Norge och Sverige) mot ett ökat fokus på lgbti-personer som tillhör etniska minoriteter (till exempel i Danmarks och Norges handlingsplaner för lgbti-personer) och på hedersrelaterat våld och förtryck (Sveriges Handlingsplan för hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter). Utöver förskjutningar i handlingsplaner har även kriscenter med specifika inriktningar öppnats, som exempelvis, RED+ kriscenter och ny stödlinje i Danmark.

Lgbti-rättigheter och homonationalism

Slutligen kan teorin om homonationalism ge verktyg för att förstå hur synen på lgbti-personers rättigheter riskerar att missbrukas för nationalistiska ändamål. Begreppet homonationalism myntades av forskaren Jasbir K. Puar. Puars visar i sin forskning hur behandlingen av lgbti-personer i olika samhällen används som ett kriterium för att kategorisera länder som antingen progressiva och toleranta eller homofobiska och barbariska. Med andra ord används inte begreppet ”homonationalism” för att beskriva vissa stater som homonationalistiska utan för att problematisera att liberala demokratier i väst tenderar att använda lgbti-rättigheter för att demonisera andra samhällen, och förstärka narrativet om civilisering av de Andra, och på så sätt bidra till islamofobi. I likhet med frågor om jämställdhet och kvinnors rättigheter, riskerar lgbti-rättigheter att missbrukas i syfte att konstruera skillnader i värderingar mellan olika kulturer och etniciteter. Självbilden som lgbti-vänliga (”gay-friendly”) och jämställda stater förstärks. Det försvårar även en kritisk bedömning av den utveckling som äger rum idag i flera västerländska länder med framväxt av nationalistiska rörelser och högerpopulism.

Med utgångspunkt i ovan har Katharina Kehl studerat sammanvävningen mellan homonationalism och konstruktionen av den svenska identiteten. Kehl menar att lgbti-rättigheter och andra liberala svenska värderingar definierar ”svenskheten”. Hon skriver:

Människor som rasifieras som icke-vita och/eller muslimer tilldelas positionen som "konstitutiva outsiders" i ett väst som nyligen blivit lgbt-vänligt, där deras samhällen förkroppsligar den homo-, bi- och transfobi som västerländska samhällen påstår sig ha lämnat efter sig. Inkluderingen av vissa lgbtq-personer i nationella gemenskaper av samhörighet förlitar sig därför inte bara på att de inte är "för queera"; det används också för att ytterligare exkludera minoriteter.

Med andra ord fungerar lgbti-rättigheter som en mekanism för exkludering och skapandet av en nationell självbild om moralisk överlägsenhet (”gender exceptionalism”). Effekter av den exkluderande mekanismen blir särskilt tydliga i jämförelse med det ökade fokus på etniska minoriteter och hedersrelaterat våld och förtryck som Ovesen och Sörensdotter belyser. Parallellt genomförs en mer restriktiv flyktingpolitik och hantering av asylärenden där asylskälet är könsidentitet och/eller sexualitet. Flera studier har visat att asylärenden präglas av bristande tillit till asylsökandes vittnesmål, på grund av heteronormativa och homonationalistiska föreställningar. Exempelvis ökade trovärdigheten i vittnesmålen om asylsökande beskrev hela det samhälle som de kom från som förövare. Det understryker i sin tur vikten av att undersöka hur lgbti-personers rättigheter respekteras i asylprocesser, genom att analysera de diskurser som rör lgbti-rättigheter, hur dessa konstrueras i relation till olika grupper och sammanhang, samt vilka funktioner de fyller.

Diskriminering och samvarierande utsatthet

Flera studier som undersöker lgbti-personers utsatthet och livsvillkor har genomförts i de olika nordiska länderna. I Finland har en intersektionell analys av lgbti-personer utsatthet genomförts på uppdrag av Institutet för hälsa och välfärd (THL). Den rapporten tar upp flera olika problem som inte alla är explicit kopplade till hedersrelaterat våld och förtryck, men som ändå är relevanta för denna analys. Rapporten berör problem som lgbti-personer upplever i det finska samhället, men visar att hur dessa problem uppfattas och förstås kan nyanseras mer utifrån hur olika faktorer samverkar och påverkar lgbti-personers våldsutsatthet. I likhet med andra länder är dubbeldiskriminering eller minoritet inom minoritet ett signifikant tema.

Tidigare forskning har visat att lgbti-personer utsätts för flera olika former av diskriminering på grund av sin minoritetsstatus och utifrån de olika strukturella problem som minoriteter kan stöta på. Intervjuerna från THL:s studie visar att personer som identifierar sig inom lgbti-gruppen och som även representerar etniska minoriteter upplever utmaningar i det finländska samhället, på grund av sin migrationsstatus och på grund av sin könsidentitet och sexualitet. De upplever både öppen och dold diskriminering, inklusive fysiskt och verbalt kränkande beteende, samt exkludering i det finska samhället.

Forskarna anlägger i rapporten ett intersektionellt perspektiv och förklarar diskriminering just som ett intersektionellt fenomen, det vill säga när två eller flera diskrimineringsgrunder förekommer på ett ”oskiljaktigt sätt”. Diskriminering förstås som negativ särbehandling på grund av att en individ tillhör en viss social grupp. Tillhörigheten till en social grupp och social status är kärnelement i diskriminering. Samtidigt kan diskriminering även beskrivas som ”alla sätt att uttrycka och institutionalisera sociala relationer av dominans och förtryck”.

Intersektionell diskriminering skiljer sig från dubbeldiskriminering eller multipel diskriminering. Med utgångspunkt i Crenshaw teori om intersektionalitet, uppstår intersektionell diskriminering när flera diskrimineringsgrunder verkar samtidigt och samverkar med varandra och vilket gör diskrimineringen kvalitativt annorlunda. Lgbti-personer med utländsk bakgrund i Finland vittnar om erfarenheter av majoritetssamhällets ras- och etnicitetsbaserade diskriminering. Samtidigt upplever de diskriminering på grund av könsidentitet och sexuell läggning inom den egna diasporan. Detta skapar en intersektionell utsatthet där olika former av förtryck förstärker varandra. Lgbti-personer med utländsk bakgrund är exkluderade från olika grupper, inklusive lgbti-”communityt” i Finland. Hur lgbti-identiteter definieras och konstrueras kan i sig vara exkluderande, särskilt i relation till etnicitet och religion.

Enligt THL-rapporten beskrivs Finland som en trygg plats för lgbti-personer från det ögonblick de anländer till landet. Samtidigt är upplevelsen av trygghetsubjektiv och inte ett privilegium för alla. Slutsatsen baseras på intervjupersonernas berättelser där de jämförde sina erfarenheter av Finland med sina ursprungsländer. Även om de upplevde större trygghet och viss säkerhet i Finland, betonade de att dessa känslor är kontextuella och situationsberoende.

Föreställningen om Finland som ett paradis för homosexuella (”a gay heaven”) skapas i relation till andra länder som framställs som exceptionellt förtyckande och homofientliga/homofobiska. Detta konstaterar Inka Söderström som disputerat med en avhandling där hon undersöker hur socialt arbete uppfattas av personer som har migrerat till Finland och sökt asyl på grund av sin sexuella läggning eller kön. Liknande mönster har studerats i andra nordiska länder, inklusive Sverige, Danmark och Norge. Dessa narrativ bygger på en essentialistisk bild av kultur, där kultur framställs som någonting oföränderligt och homogent. Söderström skriver att lgbti-rättigheter har använts som instrument för att konstruera skillnader mellan Finland och den homofobiska Andre. Den Andre består av både minoriteters ursprungsländer och landsmän i diaspora som bor i Finland (”the Bubble of Oppression”).

I sin avhandling refererar Söderström till en studie av Røthing and Svendsen från 2010 som konstaterar: “the problem of homophobia was pushed into the margins; it was not regarded as a structural issue in Finnish society but a problem of homophobic individuals”. Studien menar alltså att homofobi reduceras till individuella negativa attityder snarare än ett samhälleligt problem. I en annan studie noterar Akin och Svendsen att två processer sker parallellt: å ena sidan ser vi en ökande tolerans mot lgbti-personer, vilket blir en del av den nationella identiteten, och å andra sidan en växande strukturell rasism och islamofobi.

På Island har en studie om våld i samkönade relationer och familjevåld mot lgbti-personer genomförts av Institutet för samhällsvetenskap vid Islands universitet. Studiens syfte var att kartlägga våldets omfattning och olika uttryck för våld. Data samlades in genom en enkät som skickades till medlemmar i föreningen Samtökin78 och en som lämnades in till en diskussionsgrupp på ett lgbti-forum, samt individuella intervjuer med lgbti-personer. Även gymnasieelevers svar i undersökningen analyserades och resultatet visade att några grupper löpte större risk att utsättas för våld av familjemedlemmar och i sina nära relationer: unga som identifierar sig som queer eller ”annat kön”, pansexuella eller bisexuella. Studien var en av åtgärderna som gjordes i frågan om lgbti-personers våldsutsatthet, men utan något specifikt fokus på hedersrelaterat våld. Den exemplifierar ett bredare perspektiv på familjevåld.

En undersökning bland medlemmar i föreningen Samtökin78 fann bland annat att majoriteten av deltagarna hade upplevt någon form av psykiskt våld i en tidigare relation. En relativt hög andel av de svarande hade också upplevt att de utsatts av sådant beteende av föräldrarna, medan en lägre andel upplevt att de hade blivit utsatta för psykiskt kränkande beteende av en nuvarande partner eller annan familjemedlem. I personlig kommunikation med Guðnýju Gústafsdóttur gällande frågeställningen för denna studie framgick det att det inte görs någon särskild hänvisning till hedersrelaterat våld och förtryck i undersökningen.