Gå till innehållet

Lagstiftning i respektive land och självstyrande område

Detta avsnitt utgör den huvudsakliga deskriptiva genomlysningen av heders­relaterad straff­lagstiftning. Snarare än att följa en strikt genom­gång land för land i bokstavs­ordning inleds den med de två länder som präglas av mest omfattande lag­stiftning: Sverige som infört heders­förtryck som ett specifikt brott och Danmark som har den mest omfattande lag­stiftningen sett till antalet gärningar som kan utgöra brott i heders­kontext. Därefter följer redovisningen bokstavs­ordning land för land. Eftersom – som redo­gjorts ovan – färöisk straff­lagstiftning replikerar den danska och åländsk straff­lagstiftning replikerar den finska, redovisas dessa själv­styrande områden tillsammans med det aktuella landet i respektive avsnitt. Grönland tillskrivs ett kort avsnitt som konstaterar att det i praktiken saknas heders­relaterad straff­lagstiftning som motsvarar den som finns i de övriga länderna och själv­styrande områdena.

Svensk lagstiftning

Svensk lagstiftning innehåller både de äldsta och de senast genom­förda lag­stiftningarna i Norden, i bemärkelsen att ett helt nytt lagrum och ny brotts­rubricering har utformats. Den äldsta är lagen om kvinnlig köns­stympning (SFS 1982:316) som trädde i kraft 1 januari 1983. Den senast genomförda är den så kallade heders­förtrycks­paragrafen (4 kap 4e § BrB) med ikraft­trädande 1 juli 2022.

Det särskilda brottet hedersförtryck

I Sverige finns sedan 2022 ett specifikt lagrum som förbjuder upprepade handlingar som utgör brott mot person eller dennes egendom och ”ett motiv varit att bevara eller åter­upprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder […] Om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens själv­känsla” kan en person dömas för brottet heders­förtryck. Straff­skalan är ett till sex år i fängelse (BrB 4 kap. 4e §).
Centralt i lagrummet är rekvisitet ”upprepad kränkning av personens integritet” vilket finner sin motsvarighet i brotts­balken (BrB) 4 kap. 4a §, som berör grov frids­kränkning och grov kvinno­frids­kränkning och som också tilldelas samma straff­skala. I likhet med frids­kränknings­brotten behöver inte de enskilda gärningarna vara av särskilt grov natur. Även mildare former av kränkningar, miss­handel eller liknande uppfyller rekvisiten, under förut­sättning att det rör sig om upprepade händelser.
Medan frids­kränknings­brotten uttryckligen inriktar sig på kränkningar som begås mot en närstående eller tidigare närstående, lägger heders­förtrycks­paragrafen större betoning på gärnings­personens motiv. En behöver alltså inte vara närstående till brotts­offret för att dömas för heders­förtryck. Lagstiftaren före­faller här ha beaktat att många heders­relaterade brott begås mot pojkvänner som inte accepteras av en kvinnas familj. Brotts­offret kan inte i sådana fall betraktas som närstående.
Dock är begreppet ”motiv” problematiskt. Heders­förtrycks­paragrafen är enda stället i hela brotts­balken där ”motiv” utgör ett rekvisit, alltså någonting en åklagare måste bevisa ägt rum. Frågan är dock hur ett motiv ska kunna bevisas, eftersom det krävs att en domstol övertygas om att en person i så fall tänkt på ett specifikt sätt i samband med gärningarna, dessutom med betoning på att personen ska antas ha tänkt på detta sätt vid ett upprepat antal tillfällen. Fortfarande saknas praxis (hovrätts­dom eller dom i Högsta domstolen) för lag­rummet, medan viss väg­ledning finns för att bedöma heder som motiv i fråga om straff­skärpning, vilket redogörs för i näst­kommande avsnitt.

Straffskärpning vid hedersmotiv

Ett något tidigare svenskt lag­rum som trädde i kraft 1 juni 2020 är den så kallade straff­skärpnings­regeln som återfinns i brotts­balken 29 kap. 2 § 10 pkt. Formuleringen är i stort densamma som i heders­förtrycks­paragrafen då den stadgar att vid straff­mätning ska det anses vara en försvårande omständig­het ”om ett motiv för brottet varit att bevara eller åter­upprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder”. Att lag­rummet tillämpas vid straff­mätning innebär att en person först måste dömas för ett brott, det vill säga att en straff­bar gärning ägt rum, och att det står utom tvivel att den åtalade begått gärningen. Först när dessa två kriterier är uppfyllda kan ett straff utdömas. Då kan domstolen på åklagarens yrkande bedöma om brottet begåtts med heders­motiv, vilket kan föranleda ett hårdare straff. Till exempel skulle en misshandel av normal­graden där ett straff på sex månaders fängelse vore normal­straffet för själva gärningen i stället kunna rendera ett straff på åtta månaders fängelse.

Kvinnlig könsstympning

Enligt Lag (1982:316) med förbud mot köns­stympning av kvinnor är det ett brott att begå ”ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstad­komma andra bestående förändringar av dem […] oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte”. Grund­straff­skalan är minst två till högst sex års fängelse, vid grovt brott fem till tio års fängelse. Straff­skalan motsvarar vid brott av normal­graden ungefär straff­skalan för grov miss­handel. Vid grovt brott motsvaras det av brotts­rubriceringen synnerligen grov miss­handel. Rubriceringen lindrig köns­stympning – motsvarande miss­handel av normal­graden – finns inte. Däremot finns för köns­stympning den möjliga rubriceringen mindre grovt brott, med den före­skrivna påföljden fängelse i högst fyra år. Det går också att dömas för försök, stämpling eller förberedelse till brott.

Äktenskapstvång och barn­äktenskaps­brott

I Sverige regleras äktenskaps­tvång och barn­äktenskap i brotts­balken 4 kap. 4c §. Dessutom straff­beläggs vilse­ledande till äktenskaps­resa genom brotts­balken 4 kap. 4d §. Brottet äktenskaps­tvång trädde i kraft 2014 och barn­äktenskaps­brott trädde i kraft 2020. Sedan 2022 kriminaliseras även förberedelse, försök samt stämpling till de ovan­stående brotten genom brottsbalken 4 kap. 10 §.
Något förkortat omfattar rekvisitet för äktenskaps­tvång att ”genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägen­het förmå[r] en person att ingå ett äktenskap”. Genom paragrafens andra stycke likställs en ”äktenskaps­liknande för­bindelse” med äktenskap, vilket innebär att även i de fall en formellt dokumenterad vigsel­handling saknas så kan det räcka med att äktenskapet anses existera genom en grupps sedvänjor, samt – vilket är en central del av rekvisitet – att upplösningen av förbindelsen på något sätt är villkorad.
Brottsbeskrivningen för barn­äktenskaps­brott (BrB 4 kap 4c § 3 st.) är snarlik den för tvångs­äktenskap, förutom att det specificeras att den bort­gifta personen (mål­sägande) är under arton år. Lag­stiftaren har också över­vägt att den som är under arton år har begränsat juridiskt handlings­utrymme, vilket innebär att även den som tillåter att ett barn gifts bort (under­förstått en vårdnads­havare) kan dömas för brottet.
Påföljden är densamma oavsett om det rör sig om äktenskaps­tvång eller barn­äktenskaps­brott, det vill säga fängelse i högst fyra år.
Genom 4d § tillkommer även brotts­rubriceringen ”vilse­ledande till äktenskaps­resa”. Det innebär att den som ”genom vilse­ledande förmår en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att personen ska utsättas för [äktenskaps­brott]” gör sig skyldig till vad som kan beskrivas som ett slags med­hjälp eller förberedelse till äktenskaps­brott eller barn­äktenskaps­brott. I detta fall är påföljden något lägre, fängelse i högst två år.
Enligt Äktenskaps­balkens 5 kap. 5 § har en person som utsatts för äktenskaps­tvång rätt att begära äktenskaps­skillnad utan betänke­tid (betänke­tid är annars ett normal­villkor vid skilsmässa). Samma paragrafs tredje stycke ger åklagare mandat att driva en fråga om äktenskaps­skillnad, och en social­nämnd som får känne­dom om barn­äktenskap är skyldig att lämna upplysningar som har betydelse för ett sådant ärende till åklagaren.

Slöjtvång och omvändelse­försök

Det finns ingen svensk lag­stiftning som straff­belägger att tvinga någon annan att bära respektive undvika att bära någon särskild klädsel. På senare år har ett antal kommuner infört lokala regler som förbjuder huvud­sakligen flickor i låg- och mellanstadiet att bära slöja under skoltid. Efter­följandet av dessa lokala regler har varierat men har att döma av mass­media varit starkt begränsat, huvud­sakligen därför att rektorer inte har tvingat (eller kunnat tvinga) lärare eller annan skol­personal att verk­ställa förbuden.
Omvändelseförsök, det vill säga handlingar som syftar till att förmå individer att bejaka en hetero­sexuell livsstil, och därmed ta avstånd från andra möjliga sexuella läggningar, har i jäm­förelse med i till exempel Norge varit relativt odebatterat i Sverige. På senare tid har frågan även fogats in i policy­dokument som berör heders­relaterade frågor (se policy­analys i föregående del av publikationen), men på lag­stiftnings­nivå före­kommer ännu ingen diskussion om att specificera omvändelse­försök som ett särskilt brott. På ett teoretiskt plan, för ännu finns ingen domstols­praxis som bekräftar det, skulle upprepade omvändelse­försök med bevisad hänvisning till familje­heder kunna prövas under tidigare nämnda heders­förtrycks­paragrafen. På motsvarande sätt skulle en bevisad enskild kränkning av en persons sexuella läggning kunna medföra straff­skärpning, om domstolen bedömer att gärningen har ett under­liggande heders­motiv.

Dubbel straffbarhet

I brottsbalken 2 kap. 5 § 2 st. föreskrivs att även om huvud­regeln i samma para­grafs första stycke är att brott som begåtts av eller mot personer med svensk anknytning (i praktiken medborgar­skap eller uppehålls­tillstånd) endast kan prövas om det miss­tänkta brottet är ett brott även i det land där det begås, så kan vissa brott som inkluderas brotts­balkens 4 kap. prövas även om det inte är brottsligt där gärningen har begåtts. Bland dessa inkluderas äktenskaps­tvång, barn­äktenskap och heders­förtryck. Även köns­stympning inkluderas bland brott för vilka en person kan dömas även om brottet har begåtts i ett land där sådana gärningar inte utgör brott.

Dansk och färöisk lagstiftning

I dansk lagstiftning har i praktiken alla nu gällande straff­rättsliga lagrum införts under 2000-talet. 2003 straff­beläggs kvinnlig köns­stympning. 2012 straff­beläggs äktenskaps­tvång. 2019 införs straffe­lovens § 243 som straff­belägger psykiskt våld som utförs mot nära familje­medlemmar. Detta psykiska våld antas inom rekvisitet ingå i så kallad negativ social kontroll.
Färöarna har ingått i det danska kungariket sedan 1380 och följde dansk lag­stiftning mellan 1816 och 1948, då området blev själv­styrande. Sedan 1948 har området efter hand lämnat dansk lag­stiftning till förmån för en egen, med Løgting som lag­stiftande församling (Nyborg Lauritsen 2019). Sedan 2010 har Färöarna en egen kriminal­lag­stiftning (Revsilógin) som i allt väsentligt är en färöisk översättning av den danska straff­lagen. Samtliga före­kommande heders­relaterade danska lagrum före­kommer även i Revsilógin. Det i danska straff­lagen före­kommande uttrycket ”negativ social kontrol” finner sin motsvarig­het i färöiskans ”neiligt sosialt eftirlit”.

Straffskärpning

Även i dansk/​färöisk lag­stiftning tillämpas straff­skärpning för heders­relaterade brott. Till skillnad från i svensk lag­stiftning skrivs dock högre straff­mätning ibland in i enskilda lag­paragrafer, utöver att brott i vissa kontexter samlas i en straff­mätningsparagraf (straffe­lovens § 81 a-d). Straff­skärpning avseende dansk/​färöisk lag­stiftning kommer därför behandlas dels för respektive brotts­typ, dels inom ramen för den generella straff­skärpnings­paragrafen.

Negativ social kontroll

I danska straffe­loven föreskrivs att den som genom för­summelse eller ned­värderande behandling kränker sin partner, sitt barn eller minder­årig som står under ens vårdnad eller annan släkting eller ingift i rakt upp- eller ned­stigande led döms till fängelse i upp till två år (§ 213). Detta lagrum, som åter­finns i kapitel 23 om brott i familje­förhållanden är av något äldre slag och skulle kunna vara tillämp­bart på heders­relaterade gärningar. Sedan 2019 återfinns dock i straffe­lovens § 243 ett lagrum med brotts­rubriceringen ”psykiskt våld”. Rekvisiten för § 243 är att grova kränkningar "i syfte att otillbörligt styra någon annan genom negativ social kontroll " utförs upprepade gånger under en period mot någon i ett hushåll som en själv har anknytning till. Periodens längd specificeras inte, men det mer centrala rekvisitet bör vara upp­repningen av gärningar, vilket kan jämföras med den svenska heders­förtrycks­paragrafen. Perioden avgränsas då till att äga rum under perioden mellan den första och sista bevisade gärningen.
Att brottet beskrivs äga rum i en hushålls­kontext snarare än i en familje­kontext innebär att det kollektiva intresset vidgas bortom tydliga familje­band. Här kan jämföras mot ovan nämnda § 213, där tillämp­bara släkt­skap är tydligt definierade. Begreppet ”hushåll” kan implicera familje­band, men kan även tolkas som personer med intressen i ett kollektiv men där släkt­skap inte är strikt nödvändigt. Denna utvidgning av begreppet innebär dels att personer med något mer distanserat släkt­skap kan impliceras i brottet, dels att personer som saknar släkt­skap men på annat sätt har intressen i en familje- eller klansfär kan vara medgärnings­personer. Så var till exempel fallet i ett uppmärk­sammat heders­mord i Danmark som ägde rum 2005 (se Wikan 2010) liksom i ett heders­mord som ägde rum i Sverige 2016 (Hovrätten Nedre Norrland, mål B 821-17; se även Rosquist 2020).
I § 243 används uttryckligen begreppet ”negativ social kontroll” som i Danmark (och Norge och i viss mån Finland) utgör ett samlings­begrepp för det kollektivt präglade sanktions­system som utgör heders­förtryck. Negativ social kontroll utförs i syfte ”att bestraffa de som bryter mot de normer och beteende som familjen eller kollektivet anser vara anständigt” (se publikationens första del). Det som lyfts fram här är att den negativa sociala kontrollen är accepterad och sanktionerad inom det kollektiv (eller hushåll) vars heder anses hotad genom en utpekad persons normbrott. I omnämnandet av negativ social kontroll finner vi motsvarig­heten till det svenska lag­rummet som i stället fokuserar på att ett motiv har varit att upprätt­hålla eller åter­ställa en familjs eller liknande grupps heder.

Fysiskt våld och straff­skärpnings­grunder

I straffelovens efter­följande paragrafer (§§ 244-246) avhandlas vålds­brott (brott mot ”legeme”, på svenska ”kroppen”) av gradvis ökande allvarlighets­grad, från misshandel av normal­grad till grovt vållande till annans död. Här betonar lag­stiftaren att sådana brott anses allvarligare om de har begåtts mot någon som ingår eller har ingått i gärnings­personens hushåll. Se till exempel § 244 där max­straffet för misshandel av normal­graden fördubblas från tre till sex års fängelse i de fall våldet begås mot en närstående. Här ska dock påpekas att närstående begreppet är tillämpbart på alla former av våld i familje­relationer, inte ute­slutande på heders­relaterat familje­våld.

Kvinnlig könsstympning (kvindelig omskæring)

Dansk/​färöisk lag­stiftning använder – som enda nordiska land – begreppet ”kvindelig omskæring” (kvinnlig omskärelse) snarare än kvinnlig köns­stympning eller köns­lemlästning. Lagrummet som berör kvinnlig omskärelse tillförs straffe­loven (§ 245a) genom Lov 2003-05-28 nr. 386 om ændring af straffe­loven og udlændinge­loven. I praktiken handlar det om tillägg till den befintliga § 245 om straff­ansvar vid tillfogande av kropps­skada genom medicinskt ingrepp, där högsta straff är fängelse i sex år. Samtidigt inkluderas kvinnlig omskärelse i § 246 som berör grov kropps­skada eller döds­fall, där straff­mätningen uppgår till fängelse i tio år. Tillika kan brott som inkluderas i § 245, 245a eller 246 vid upprepad förseelse skärpas med ytterligare femtio procent av straff­värdet (straffe­loven § 247).

Äktenskapstvång, slöj­förbud och barn­äktenskap

I dansk/​färöisk lag­stiftning finns sedan 2012 ett straff­rättsligt lagrum (straffe­loven § 260 2 st.) som likställer äktenskaps­tvång med olaga tvång. Det infördes genom Lov 2013-05-01 nr. 434 om ændring af straffe­loven og udlændinge­loven. Äktenskaps­tvång innebär här att tvinga någon att ingå äktenskap, att ingå vigsel inom religiösa former eller liknande äktenskaps­liknande förbindelse, eller att tvinga någon att stanna kvar inom ett sådant förhållande. I detta lagrum skulle alltså vägran att godta en skilsmässa också kunna utgöra äktenskaps­tvång, men detta behöver ses i ljuset av att skilsmässa är en relativt vanlig företeelse i Danmark, och att det inte är ovanligt att mot­parten mot­säger sig skilsmässa. För att tvång att stanna i ett äktenskap skulle utgöra äktenskaps­tvång får det antas att gärnings­manna­skapet sträcker sig bortom de två gifta parterna och även inkluderar den utökade familje­kretsen. På så sätt skulle klanens eller familjens inblandning utgöra en heders­relaterad omständighet.
Straffelovens § 260 är en portal­paragraf i kapitel 26 som berör ”brott mot personlig frihet”, motsvarande ”brott mot frihet och frid” i den svenska brotts­balkens fjärde kapitel. Där olaga tvång av ”normal­graden” (§ 260 1 st.,) medför ett straff från böter upp till fängelse i två år kan äktenskaps­tvång enligt andra stycket bestraffas med fängelse i upp till fyra år. Likaså innebär samma paragrafs tredje stycke, infört i augusti 2018, att den som tvingar någon att bära klädsel som är ägnad att dölja ansiktet (”slöj­tvång”) också riskerar fängelse i högst fyra år. Straff­mätnings­mässigt värderas alltså äktenskaps­tvång och slöj­tvång som en särskilt allvarlig form av brott mot personlig frihet. Det är också noter­bart att äktenskaps­tvång och slöj­tvång berörs i så nära anknytning till varandra inom lag­texten, och att dessa får särskild betydelse ur straff­mätnings­synpunkt. Detta indikerar att dansk lagstiftning fäster särskilt stor uppmärksamhet på att kodifiera beivrande av heders­praktik.
Barnäktenskap regleras i straffe­lovens § 260a. Enligt denna paragraf (1 st.) kan en vigsel­förrättare som viger ett barn under arton år straffas med böter eller fängelse i upp till två år. Samma straff utdöms för den som låter viga sitt barn (under­förstått en vårdnads­havare) enligt 2 st. samma paragraf. Anmärknings­värt är alltså att barn­äktenskap i praktiken beläggs med ett lägre straff­värde än tvångs­äktenskap. Här får dock antas att frågan om tvångs­äktenskap skulle utredas parallellt och i före­kommande fall yrkas separat av åklagare.
Det kan också noteras att enligt dansk/​färöisk lagstiftning kan en vigsel­förrättare som gifter en under­årig åtalas för barn­äktenskaps­brott. Detta finner ingen motsvarig­het i straff­lag­stiftning i övriga Norden; i övriga Norden riktar man till fullo in sig på den tvingande familjen och andra eventuella anhöriga. I samtliga nordiska länder och själv­styrande områden är vigsel­akten ogiltig vid äktenskaps­tvång och barn­äktenskap, men det är bara i Danmark som själva vigsel­akten är straffbar för den som leder ceremonin.

Uppfostringsresor

I § 215a straffeloven före­skrivs upp till fyra års fängelse för den som tillser att ens minder­åriga barn reser utomlands för att delta i aktiviteter som skadar barnets hälsa eller utveckling (genopdragelses­rejser). Detta lag­rum rimmar med att danska myndig­heter har ett särskilt uppdrag att motarbeta uppfostrings­resor, samt att sådana relateras till så kallade heders­relaterade konflikter och negativ social kontroll (se publikationens första del, samt även UIBM 2016).

Dubbel straffbarhet

Förbudet mot och tillämpning av lagarna om kvinnlig omskärelse för­tydligas och förstärks ytterligare genom att inkluderas i straff­ansvar för brott begångna utom­lands genom tilläggen Lov 2006-06-08 nr. 540 om ændring af straffe­loven och Lov 2008-06-17 nr. 490 om ændring af straffe­loven og forskellige andre love. I praktiken innebär detta en utökad straff­juris­diktion genom att danska medborgare eller personer med stark anknytning till Danmark (till exempel genom uppehålls­tillstånd) kan dömas för brott i Danmark, trots att gärningen inte utgör ett brott i det land där handlingen begås. Detsamma gäller om gärningen begås mot en dansk medborgare eller person med stark anknytning till Danmark. Detta lagrum gäller endast ett fåtal brott; förutom kvinnlig omskärelse gäller det sexuellt utnyttjade av barn, människo­handel samt terrorism (Straffe­loven § 7). Kvinnlig omskärelse inkluderas även i situationer där en person kan lag­föras utomlands men ändå vid senare tillfälle lag­föras i Danmark, så kallad dubbel straff­bar­het.

Finsk och åländsk lag­stiftning

Den finska straff­lagen innehåller få specifika hän­visningar till brott som kan antas vara heders­relaterade. Som redogörs i denna publikations policy­analys har arbetet med att stärka lag­stiftningen nyligen inletts, se till exempel Statsrådet (2023:209). En genom­gång av liggande propositioner den 18 juli 2025 indikerar dock inte att sådan lag­stiftning är nära före­liggande.

Straffmätning

Inga heders­relaterade gärningar specificeras som grund för straff­mätning enligt finska straff­lagens 6 kap. 4-8 §§. Istället utmäts straff enligt generella principer som gäller för samtliga brottsliga gärningar.

Kvinnlig könsstympning

Lagrummen om kvinnlig köns­stympning infördes så sent som 2024 och regleras i 21 kap. straff­lagen som avser brott mot liv och hälsa. De har införts som under­paragrafer till 21 kap. 6 § som reglerar grov miss­handel och förberedelse till detsamma. Kvinnlig köns­stympning beskrivs som att helt eller delvis avlägsna eller annars skada en kvinnas eller flickas yttre köns­organ (21 kap. 6b §). Straff­skalan är fängelse i ett till tio år. I 21 kap. 6c § regleras förberedelse till kvinnlig köns­stympning, vilket kan inne­fatta att inneha ”ett redskap som är särskilt lämpat” för att utföra gärningen (Straff­lagen 21 kap. 6a § 1 mom.) men även att föra en kvinna eller flicka utomlands i syfte att utföra ingreppet (Straff­lagen 21 kap. 6c § 2 mom.) eller att förmå en kvinna eller flicka att genom­gå ingreppet (Straff­lagen 21 kap. 6c § 3 mom.). Straff­skalan för förberedelse till kvinnlig köns­stympning är minst fyra månader till fem års fängelse.
Straffskalan för kvinnlig köns­stympning är densamma som för grov miss­handel, vilket under­förstått bör förstås som att brottet inte anses kunna falla under normal­grad. Det stipuleras också i 6b § att försök är straff­bart inom ramen för straff­skalan. Vid förberedelse till kvinnlig köns­stympning är straff­skalan något högre än vid förberedelse till andra former av grov miss­handel, framför allt eftersom fängelse utgör minimi­straff. Straff­mätningen vid förberedelse till andra former av grov miss­handel är fängelse upp till fyra år men utan krav på fängelse.
6a § riktar in sig på själva gärningen, det vill säga på den som genom­för själva ingreppet. I de fall familje­medlemmar eller andra personer medverkar till att brottet planeras och genom­förs prövas dessa omständig­heter som förberedelse till kvinnlig köns­stympning enligt 6b §.

Tvångsäktenskap och barnäktenskap

Strafflagen har inte någon särlag­stiftning för tvångs­äktenskap, utan detta brott behandlas i stället inom ramen för människo­handel (25 kap. 3 § 4 mom.) eller grov människo­handel (25 kap. 3a §). Om tvångs­äktenskapet utförs mot ett barn är grov människo­handel med automatik tillämplig (25 kap. 3a § 3 mom.). Straff­skalan för människo­handel av normal­graden är fängelse i minst fyra månader upp till sex år och för grov människo­handel fängelse i minst två och upp till tio år. Även 8 § samma kapitel om olaga tvång kan vara tillämplig (RP 172/2021).
Enligt 27a och 27b §§ äktenskaps­lagen ska ett äktenskap som ingåtts genom tvång upphävas med samma rätts­verkan som vid äktenskaps­skillnad enligt 27 1., det vill säga utan det krav på betänke­tid som gäller vid vanlig skils­mässa. Paragraferna 30b-32 §§ reglerar den rättsliga processen för ansökan om upphävande av äktenskap. Lagrum om upphävande av äktenskap infördes 2023 med Prop. 172/2021 som underlag. Mot samma underlag infördes 115a § enligt vilken äktenskap som har ingåtts i utlandet inte ska erkännas i Finland om minst en av parterna var arton år samt åtminstone en av parterna var bosatt i Finland när äktenskapet ingicks.

Dubbel straffbarhet

Finsk lag tillämpas på brott som begåtts utanför Finland mot finska medborgare (5 § Strafflagen) respektive av finska medborgare (6 § Strafflagen). En förutsättning är att påföljd för brottet kan vara över sex månaders fängelse. Det innebär att samtliga ovan nämnda brott skulle kunna vara föremål för prövning av finsk domstol eftersom max­straffen för samtliga överstiger sex månaders fängelse.
Utgångspunkten för dubbel straffbar­het är att gärningar som inte är brott i det land där gärningen har begåtts inte kan prövas i något annat land. Av Strafflagens 1 kap. 11 § 8 mom. följer dock att kvinnlig köns­stympning ändå kan prövas av finsk domstol. Likaså kan olaga tvång (25 kap. 8 §) prövas om tvånget utgör tvångs- eller barnäktenskap i strid med artikel 37 i Europarådets konvention om före­byggande och bekämpning av våld mot kvinnor.

Grönländsk lagstiftning

Grönland har traditionellt utövat betydligt större själv­ständighet från Danmark på det juridiska området än Färöarna. Detta visar sig bland annat genom att Grönland har en själv­ständigt författad straff­lag (Kriminal­lov for Grönland) som dock finns översatt till danska. Den grönländska kriminal­loven är tydligt präglad av de specifika sociala problem som förekommer i den utsatt­het och isolering som den grönländska geografin och naturen ger upphov till (Nyborg Lauritsen 2019). I kriminal­loven förskrivs bland annat att det är uttryckligen straff­bart att inte hjälpa personer som befinner sig i nöd (§ 89 kriminal­loven). Motsvarande föreskrift, som rimmar med en av heders­praktikens viktigaste bedömnings­grunder: att hjälpa sin nästa, förekommer även i den isländska straff­lagen. Motsvarande uttryckliga påbud före­kommer inte i de övriga nordiska ländernas eller själv­styrande områdenas strafflagar.
Grönländsk lagstiftning har genom­lysts genom sökningar på www.nalunaarutit.gl  som är den officiella källan till grönländsk rätts­information. Sidan innehåller lag­stiftning och övrigt rätts­material på både grönländska och danska. Med utgångs­punkt i de danska sök­begrepp som redovisats i metod­avsnittet har sökningar gjorts dels i grönländska kriminal­loven, dels efter särlag­stiftning om äktenskaps­förhållanden, köns­stympning och negativ social kontroll. Trots ingående sökningar har ingen lag­stiftning eller andra rätts­dokument påträffats som kan hänföras till äktenskaps­tvång, barn­äktenskap, kvinnlig köns­stympning, omvändelse­försök eller andra heders­relaterade gärningar.

Isländsk lagstiftning

Den allmänna straff­lagen benämns Almenn hegningar­lög och instiftades ursprungligen 1940, varefter många tillägg och ändringar instiftats. Straff­lagen innehåller generellt inte brotts­rubriceringar utan består av beskrivningar av brotten. Avsnitts­rubrikerna nedan motsvarar de brotts­rubriceringar som skulle användas i svensk lag­stiftning.
Ett antal av nedan nämnda brotts­definitioner är relativt nya och infördes 2016 i samband med att hegningar­lög ratificerade Europarådets konvention om före­byggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Främst innebar ratificeringen att kvinnlig omskärelse och tvångs­äktenskap skrevs in i hegningar­lög. Ändringarna står angivna i Lag nr 23 av den 30 mars 2016.

Sentida behandling av heders­begreppet i isländsk lag­stiftning

Den isländska strafflagen förhåller sig något annorlunda till heders­begreppet än övriga nordiska länder och själv­styrande områden eftersom begreppet har varit juridiskt tillämp­bart till nyligen. Genom art. 84 och 85 i hegningar­lög kunde en person som dömts för mildare brott (upp till ett års fängelse) två år efter avtjänat straff ansöka till domstol om att få sin heder åter­upprättad (uppreist æru). Möjligheten att få hedern återställd hade långt­gående konsekvenser bland annat eftersom det brott man bestraffats för inte kunde åberopas i ärekränknings­ärenden enligt tidigare art. 238, och brottet kunde inte heller ligga en till last vid olika former av offentliga anställningar. På sås sätt avspeglar det isländska heders­begreppet forskning som placerar heders­praktik i ett såväl politiskt, juridiskt, ekonomiskt som socialt samman­hang (Rosquist 2020; Baianstovu 2017).
Art. 84 och 85 ströks ur hegningar­lög så sent som 2018, vilket innebar ändringar i ett stort antal relaterade lag­rum. För­arbeten och debatter som förekom avlägsnandet av möjlig­heten att åter­ställa hedern faller inte inom ramen för denna kart­läggning Det är dock betydelse­fullt att nämna att Island till nyligen har haft en lagstiftning som medger åter­ställande av heder, vilket kontrasterar mot den lag­stiftning som kart­läggningen fokuserar på, det vill säga förbud mot upprätt­hållande eller åter­upprättande av heder i de nordiska länderna och själv­styrande områdena.

Straffskärpning

Det finns inte någon särskild isländsk straff­skärpnings­föreskrift som direkt hänvisar till heder. Däremot finns särskilda straff­skärpningar inskrivna i några av de specifika brotten. Dessa straff­skärpningar redovisas under respektive under­rubrik.
I art. 70 som reglerar straff­mätning i allmän­het anges i tredje stycket att om en gärning riktats mot man, kvinna eller barn som gärnings­personen har en nära relation till, och relationen anses ha betydelse för brottets allvarlighets­grad, så ska ett strängare straff utdömas. Detta bör innebära att om ett brott skulle äga rum i en familje- eller klankontext, och kontexten har haft betydelse för brottets planering och utförande, så är detta en grund för straff­skärpning (þyngingar refsingunni) inom isländsk straff­rätt.
I samma artikels första stycke anges i 7 pkt. att gärnings­personens motiv ska över­vägas. Det anges dock inte om motivet ska betraktas som en förmildrande eller försvårande omständig­het, vilket föranleder att båda omständig­heterna kan vara aktuella. Detta kan jämföras mot den svenska så kallade straff­skärpnings­paragrafen (29 kap 2 § 10 pkt. brotts­balken) där heders­motiv tolkas som en uteslutande försvårande omständig­het vid straffmätning.

Kvinnlig könsstympning

I hegningarlög art. 218a, som är ett tillägg till art. 218 om allmän miss­handel, före­skrivs fängelse upp till sex år för brott av normal­graden, vilket innebär att orsaka skada genom partiellt eller helt avlägsnande av en flickas eller kvinnas sexuella organ. Vid grovt brott kan som påföljd utdömas upp till sexton års fängelse. Inga böter ingår i straff­skalan, utan fängelse är lägsta påföljden. Vid bedömningen av om brottet är grovt beaktas om ingreppet har orsakat allvarlig skada eller döds­fall, om det lett till lång­siktiga hälso­problem samt om den metod som används är särskilt hänsyns­lös (författarens översättning).
I art. 218c anges att om en person som tidigare dömts för kvinnlig omskärelse döms för ett nytt brott (underförstått mot en annan kvinna eller flicka), så utgör detta en straff­skärpnings­grund. Straffet kan då ökas med halva fängelse­tiden jämfört med den första domen.

Tvångsäktenskap och barn­äktenskap

Hegningarlög art. 225 2 st. föreskriver att den som tvingar en person att gifta sig (ganga í hjúskap) eller genomgå en äktenskaps­liknande ceremoni kan dömas till fängelse i upp till fyra år. Böter finns inte i straff­skalan, och fängelse­straffet är dubbelt så högt jämfört med generellt olaga tvång som beskrivs i samma artikels första stycke.
Som tidigare nämnts använder hegningar­lög uttryckliga brotts­rubriceringar i ganska liten utsträckning och så även här, men i art. 227a anges att tvångs­äktenskap (nauðungar­hjónaband) även kan utgöra människo­handel (mansal) vilket kan rendera upp till tolv års fängelse. I art. 227a specificeras också att om människo­handeln riktas mot en person under 18 år ska detta vara en försvårande eller straff­skärpande omständighet. Brottet barn­äktenskap behandlas alltså implicit, men utan explicit brotts­rubricering.
I den isländska äktenskaps­lagen (hjuskaparlög ) regleras frågan om äktenskaps giltighet huvud­sakligen genom art. 25a. Artikeln, som lades till i hjuskapar­lög så sent som 2022, berör erkännande av äktenskap som ingåtts i utlandet. Grund­regeln är att äktenskap som ingåtts utom­lands ska erkännas på Island så länge vigseln har följt de lagar och regel­verk som gäller i landet där vigseln ägde rum.  I andra stycket betonas dock förut­sättningen att båda makarna måste ha varit över arton år då vigseln ägde rum. I undantags­fall och ”med hänsyn till otvetydiga intressen hos en person under arton år” kan äkten­skapet erkännas för personer som varit sexton år vid vigseln. Således finns en viss reglering av erkännande av barn­äktenskap och vigslar som involverar unga personer.
I art. 25a tredje stycket uttrycks att om äktenskapet ”strider mot de grundläggande reglerna i den isländska rätts­ordningen eller den allmänna ordningen” så kan äktenskapet inte erkännas i Island. På så sätt skulle äktenskaps­tvång eller barn­äktenskap som konstaterats enligt ovan nämnda hegningar­lög art. 225 2 st. eller art. 227a inte kunna erkännas inom hjuskapar­lög.

Omvändelseförsök

Sedan 1 januari 2024 har en ny artikel (227b) tillförts hegningar­lög Enligt denna ska den som ”genom tvång, bedrägeri eller hot förmår en person att genom­gå obekräftad behandling [ógagnreynda meðferð] i syfte att undertrycka eller ändra sin sexuella läggning, köns­identitet eller köns­uttryck [breyta kynhneigð, kynvitund eða kyntjáningu]” dömas till böter eller fängelse i upp till två år. Med ”ógagnreynda” specificeras att behandlingen saknar medicinsk eller liknande evidens, vilket innebär att lag­rummet inte skulle vara tillämp­bart på köns­bekräftande behandling som utförs inom ramen för offentlig sjukvård.
Om brottet utförs mot en person under 18 år utdöms fängelse i högst fyra år, likaså mot den som för bort ett barn för att utsätta barnet för omvändelse­försök. Lag­stiftaren är alltså tydlig med att ett sådant brott mot en minder­årig är särskilt allvarligt.
Samma artikels tredje stycke före­skriver även att uppmuntran eller anstiftan till omvändelse­försök, samt att ta emot pengar för att medverka vid brottet också är straff­bart. Det finns alltså en under­förstådd utgångs­punkt att omvändelse­försök utförs i en kollektiv kontext mot enskilda personer.

Dubbel straffbarhet

I hegningarlögens art. 5 specificeras att för brott mot art. 218a och art. 225 2 st. kan personer med medborgar­skap eller hemvist på Island dömas enligt isländsk lag även om brottet har begåtts utomlands, och även om gärningen inte är brottslig i det land där brottet begås. Detta motsvarar alltså de övriga nordiska ländernas särskilda inriktning mot dubbel straffbarhet för heders­relaterade brott. Ytterligare brott som inkluderas i denna specifice­ring rör barn­pornografi­brott och vissa sexual­brott. Den dubbla straff­bar­heten infördes genom ett antal tillägg till hegningar­lög under åren 2012–2023. Tilläggen syftar på olika sätt till att stärka barns och kvinnors hälsa och säkerhet och innebär ratificeringar av FN:s barn- och kvinno­konventioner samt ett antal EU-direktiv.

Norsk lagstiftning

I Norge finns det inte någon sär­lagstiftning för brott som antas begås med heders­motiv. Begreppen ”æres­relatert” eller ”negativ sosial kontrol” används inte i straffe­loven. I den mån heders­relaterade gärningar bestraffas så behöver de i stället här­ledas utifrån mer generell lag­stiftning.

Straffskärpning

I straffeloven 14 kap 77 § som berör straff­skärpning anges i punkt f att brott som begås av flera personer i gemen­skap (felles­skap) utgör grund för skärpt straff. Detta finner sin parallell i tidigare nämnda danska straffe­lovens 81 § 2 pkt. som anger gärningar som utförts av ”flere i forening”. Det specificeras dock inte vad denna gemen­skap eller förening skulle kunna utgöras av, likt i den svenska Brotts­balkens 29 kap 2 § 10 pkt. som specificerar ”en familjs, släkts eller liknande grupps heder.” Huruvida denna punkt använts i heders­relaterade ärenden i norsk rätts­praxis kan utgöra föremål för vidare efter­forskning.

Äktenskapstvång och barn­äktenskap

Straffelovens § 253 reglerar brottet tvangs­ekteskap, vilket innebär att genom våld, frihets­berövande, annan straff­bar eller klander­värd handling eller otillbörlig påtryckning tvinga någon att ingå äktenskap eller äktenskaps­liknande förbindelse.  Samma para­grafs andra stycke stipulerar att förande av en person utomlands i syfte att tvinga denne till äktenskap utgör försök till äktenskaps­tvång. Högsta påföljd för brottet är sex års fängelse.
Barnäktenskap regleras i straffe­lovens § 262 2 st. För barn­äktenskap saknas brotts­rubricering motsvarande tvångs­äktenskap, men den som ingår äktenskap med en person som är under sexton år kan dömas till upp till tre års fängelse, även om personen inte var medveten om motpartens ålder. Om båda parter är likställda i ålder eller utveckling kan straffrihet tillämpas.
Om barn­äktenskapet ingåtts med tvång tillämpas ovan nämnda § 253, vilket innebär att straff­skalan kan ökas till sex års fängelse.
I ekteskapslovens § 23 regleras rättig­het att ta ut skilsmässa vid tvångs­äktenskap. Med ytterligare stöd av § 16 samma lag kan äktenskapet ogiltig­förklaras, vilket är en starkare rätts­handling än skilsmässa. Barn­äktenskap regleras i huvudsak i ekteskaps­lovens § 1a som anger att personer under 18 år inte kan ingå äktenskap. Barn­äktenskap som ingåtts i utlandet kan inte erkännas i Norge om någon av eller båda parterna var under arton år vid vigseln. Detta gäller oavsett om den ena eller bägge parterna hade anknytning till Norge vid vigsel­tillfället (Ekteskaps­loven § 18b) eller om ingen­dera parten hade anknytning till Norge vid vigseln (§ 18c). Ekteskaps­loven § 18c lämnar dock utrymme för att om någon av eller bägge parterna var över sexton år och ingen av parterna hade anknytning till Norge vid vigseln, så kan äkten­skapet godkännas efter särskild ansökan, om parterna vid ansöknings­tillfället är över arton år. En sådan ansökan om godkännande kan också beviljas om särskilda skäl föreligger.

Kvinnlig köns­stympning (kjønns­lemlestelse)

I straffelovens 284 och 285 §§ beskrivs brottet kjønns­lemlestelse som ett ingrepp som orsakar skada på eller varaktigt förändrar en kvinnas köns­organ. Även åter­ställande ingrepp är brottsliga och ryms inom samma lagrum. Straffet för kjønns­lemlestelse av normal­graden (284 §) är fängelse upp till sex år. För grov kjønns­lemlestelse (285 §) utdöms fängelse upp till femton år. Vid bedömningen om brottet är grovt ska beaktas om ingreppet lett till sjukdom eller arbets­oförmåga, permanent eller oläkbar (uhelbredelig) utseende­förändring, grov kropps­skada eller döds­fall. Endast en av följderna behöver bevisas för att den grövre brotts­rubriceringen ska vara tillämplig. I 284 § betonas också att eventuellt samtycke från brotts­offret inte friar från ansvar. Lagrummet i straffe­loven ersätter den tidigare lov om forbud mot kjønns­lemlestelse som var i kraft 1995–2015.
Det kan noteras att medan brotts­rubriceringen är köns­neutral, så är själva brottet endast tillämpligt om ingreppet görs mot en kvinna. Kjønns­lemlestelse är alltså ett brott som endast kan begås mot kvinnor (eller flickor), vilket sär­skiljer det från motsvarande ingrepp på män eller pojkar, vilket benämns om­skärelse (omskjæring).
Det kan också noteras att rekvisitet varaktig förändring i kombination med att samtycke inte befriar från ansvar, innebär att tröskeln för att ett brott av normal­graden ska aktualiseras är mycket låg. Det innebär också att ingrepp som beställs av en kvinna av kosmetiska snarare än rituella eller religiösa skäl också torde vara straffbart.

Omvändelse­försök (konverterings­terapi)

I straffelovens §§ 270 och 270a benämns brottet konverterings­terapi både som brott av normal­graden och som grovt brott. Konverterings­terapi definieras som ett kränknings­brott och innebär att på ett systematiskt sätt påverka en person att ändra, förneka eller under­trycka sin sexuella läggning eller köns­identitet. ”Systematiskt” exemplifieras med psyko­terapiska, medicinska, alternativ­medicinska, religiösa eller liknande metoder. Straff­skalan sträcker sig från böter till fängelse upp till tre år vid brott av normal­graden (270 §). För grovt brott utdöms fängelse upp till sex år. 270 § 2 st. lyfter fram att brottet även är tillämpligt när metoderna utförs mot barn under 18 år och att det inte spelar någon roll om en misstänkt gärnings­person känt till att barnet var minder­årigt. Brotts­beskrivning och straff­skala är dock densamma som för gärningar som utförs mot vuxna.
Vid bedömningen om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningarna medfört betydande skada på kropp eller hälsa, om ”terapin” pågått under lång tid samt om gärningarna utförts av flera gärnings­personer.
Att de omvändelse­former som räknas upp beskrivs som systematiska innebär att gärningar­na kan falla under den i norsk policy benämnda ”negativ sosial kontrol” vilket är ett av de begrepp som används för att specificera att gärningar är heders­relaterade (Friberg & Bjørnset 2019). Det innebär också att rekvisitet under­förstått kräver att det ska röra sig om upprepade gärningar för att ”systematiken” ska kunna framträda. Ett av rekvisiten för grovt brott är dessutom att flera gärnings­personer samarbetar i det systematiska omvändelse­arbetet. Eftersom heder praktiseras kollektivt för en familjs eller klans bästa och eftersom en medlems ”skam” blir till en kollektiv angelägen­het, så skulle omvändelse­försök utförda i en heders­kontext i princip alltid utgöra ett grovt brott.

Dubbel straffbarhet

Enligt straffelovens 5 § kan en norsk medborgare, en person bosatt i Norge eller en person som arbetar på uppdrag av ett norsk­registrerat företag dömas för bland annat barn­äktenskap, tvångs­äktenskap och kjønns­lemlestelse även om brottet begåtts utomlands. Även konverterings­terapi som utförs i utlandet är straffbart enligt norsk lag. Motsvarande kan norsk straff­lagstiftning gälla för personer som, oavsett norsk eller annan nationell an­knytning, begår de nämnda brotten mot en norsk medborgare eller person bosatt i Norge, under förutsättning att brottet har ett straff­värde på minst sex år (Straffeloven 5 § 5 st.). Med andra ord har lag­stiftaren tagit höjd för att brott som associeras med heders­praktik kan utföras såväl av som mot personer med stark anknytning till Norge. Dock bortfaller normal­graden för några av de ovan behandlade brotten till följd av straff­värde­begränsningen.
Nordiska ministerrådet I www.norden.org/sv/publikationer I pub@norden.org