Kritisk policyanalys

Denna kartläggning har tagit avstamp i en kritisk policyanalys, utvecklad av Carol Bacchi som är professor i statsvetenskap. Den centrala idén bakom metoden är att utmana den traditionella förståelsen att policydokument är en reaktion på de problem som behöver åtgärdas. Hon menar i stället att policy inte främst är en reaktion, utan ett sätt att konstruera själva problemet. Bacchi skriver:

Metoden innebär att man börjar med en policy eller ett policyförslag, säkerställer förståelse för dess kontext och ”arbetar sig bakåt” för att se hur ”problemet” representeras – vilken betydelse det ges eller hur det diskursivt konstitueras – inom policyn eller förslaget.

Representation eller framställning av ett problem bär med sig vissa explicita eller implicita antaganden och den kritiska analysen handlar således om att identifiera dessa antagande och kritiskt granska dem. Varför behöver vi göra det? Enligt Bacchi får framställningen av problemet flera olika konsekvenser, inklusive diskursiva effekter, det vill säga vilka röster som ses som legitima eller inte, och de får materiella konsekvenser för människors livsvillkor. Framställning av ett socialt problem kan antingen upprätthålla eller utmana existerande hierarkiska maktrelationer.

Syftet med analysen är att anlägga ett maktperspektiv på problemframställningar. Maktperspektivet inbegriper analys av vilka som har handlingsutrymme, tolkningsföreträde och vem som äger och kontrollerar resurserna. Det är viktigt att notera att utgångspunkten för WPR-metoden inte handlar om att det finns en avsiktlig eller strategisk inramning av ett visst problem. Metoden utgår från premissen att eftersom alla policydokument lägger fram förändringsförslag, innehåller de till sin natur implicita representationer av problem.

Med hänsyn till kontext och fokus i föreliggande kartläggning har Bacchis frågebatteri anpassats och tre frågor har formulerats:

Hur framställs problemet kring hedersrelaterat våld och förtryck i styrdokument?
Vilka antaganden ligger bakom denna framställning?
Vilka områden lämnas utanför problemframställningen?

Utifrån dessa tre frågor undersöks hur hedersrelaterat våld förstås på policynivå och vilka begrepp som används för att beteckna samma eller likartade fenomen. I det här avsnittet presenteras de olika begrepp som används samt vilka förståelser de ger uttryck för och hur de förhåller sig till varandra.

Begreppsanvändning

Begreppet ”hedersrelaterat våld” är vedertaget i alla undersökta länder och i de självstyrande områdena. Eftersom alla länder har ratificerat Istanbulkonventionen, är det av betydelse att knyta an till hur hedersrelaterat våld används i själva konventionen. I ingressen benämns ”tvångsäktenskap, hedersrelaterade brott och könsstympning” som allvarliga former av våld. Enligt artikel 12 ska parterna till konventionen ”säkerställa att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder inte ska kunna betraktas som ett rättfärdigande av någon våldshandling”. Artikel 42 utvecklar det vidare genom att hävda att rättfärdigande av brott med hänvisning till så kallad heder är oacceptabelt. Enligt artikeln ska parterna vidta nödvändig lagstiftning eller andra åtgärder för att säkerställa att sådant rättfärdigande inte betraktas som legitimt i eventuella straffrättsliga förfaranden. För att summera de normer som finns i Istanbulkonventionen, benämns ordet ”heder” eller ”så kallad heder” som ett motiv eller rättfärdigandestrategi för våld tillsammans med kultur, sedvänja, religion och tradition. Användandet av ”så kallad heder” kan tolkas som ett uttryck för att det finns tolkningsutrymme och diskrepans mellan olika förståelser av heder och hur det används i olika kontexter.

Hedersrelaterat våld som paraplybegrepp

En analys av den nordiska kontexten visar att hedersrelaterat våld (och förtryck) ofta används som ett paraplybegrepp som inkluderar bland annat tvångsäktenskap, könsstympning och barnäktenskap. På den internationella nivån används begreppen ”hedersrelaterade brott” eller ”brott i hederns namn” som exempel på genusbaserat våld och skadliga sedvänjor. Tidigare användes ibland begreppet ”traditionella skadliga sedvänjor” men det europiska jämställdhetsinstitutet EIGE avråder från att använda det begreppet, eftersom det tenderar att antyda att sådana sedvänjor har sitt ursprung i och nästan uteslutande upprätthålls inom icke-västerländska kulturella traditioner. Det kan även antyda att skadliga praktiker inte förekommer i västerländska samhällen. Termen ”skadliga sedvänjor” föredras och innebär sedvänjor som är skadliga för kvinnor och flickor och som har sin grund i diskriminering. I FN:s kommittéer för Barnkonventionen, CRC, och i Kvinnokonventionen, CEDAW, används skadliga sedvänjor eller praktiker som ett samlingsbegrepp som inkluderar kvinnlig könsstympning, barnäktenskap, tvångsäktenskap, månggifte och brott som begås i den så kallade hederns namn.

Hur kan en sådan användning av hedersrelaterat våld som paraplybegrepp förstås? En möjlig förklaring kan handla om begreppets flexibilitet och möjligheten att tolka olika former av våld som relaterade till heder. En annan möjlig förklaring kan vara begreppets ”politiska framgång” och den stora uppmärksamhet som den grövsta formen av våld, hedersmord, fått i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Eftersom användning av hedersdiskursen har visat stark samhällsresonans använder man sig av samma begrepp för att beteckna andra praktiker. Finlands rapportering till GREVIO visar till exempel att inramningen av könsstympning som en form av hedersrelaterat våld anses ha bidragit till att förebyggande åtgärder nådde fler och att resurser för det preventiva arbetet kunde säkerställas. En sådan inramning kan betraktas som pragmatisk, där uppmärksamhet förflyttats från det som anses vara ett snävare fokus på tvångsäktenskap och könsstympning till en bredare fråga om hedersrelaterat våld och brott. Förflyttningen har observerats i flera nordiska länder, där lagstiftning kring könsstympning och tvångsäktenskap har varit i fokus under längre tid än hedersrelaterat våld.

En bred användning av hedersrelaterat våld som paraplybegrepp bär med sig vissa risker. Det kan ge missvisande bilder av de orsaker som ligger bakom olika former av våld och kan som resultat leda till felriktade lösningar. Det finns risk att själva våldet blir en bisak och mycket uppmärksamhet ges åt andra frågor som ska förklara heder som motiv för brott. Flexibiliteten riskerar att omvandlas till godtycklighet och äventyrar på det sättet rättssäkerheten. Andra möjliga risker berör ansvars- och resursfördelning, när flera aktörer blir involverade i arbetet och resurser för just arbete mot hedersrelaterat våld prioriteras. Det betyder inte att resurser inte behövs. Det handlar snarare om behovet av ett helhetsgrepp och av att analysera frågan utifrån samhällsperspektiv, där flera olika samhällsproblem är inkluderade.

Användning av begreppet ”hedersrelaterat våld” som paraplybegrepp riskerar att förstärka en strikt uppdelning mellan hedersrelaterat våld och andra former av genusbaserat våld. Eftersom hedersbegreppet ligger till grund för många olika former av genusbaserat våld över hela världen, kan hedersrelaterat våld varken förstås eller studeras isolerat från andra former av våld mot kvinnor eller särskilda samhälleliga sammanhang där sådant våld förekommer.

Hedersrelaterat våld och förtryck

I den nordiska kontexten kan flera olika begrepp identifieras. Eftersom kartläggningen initierades av Sverige, har begreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck” använts som en av utgångspunkterna i denna kartläggning. Ordet ”förtryck” används inte i de andra länderna. Ordets ursprungliga betydelse syftar till att beskriva användning av hårda åtgärder riktade mot en grupp eller medborgare, som exempelvis politiskt förtryck av grupper i syfte att hålla dem i ett tillstånd av maktlöshet (en synonym till tyranni). I en kartläggning från 2004, Patriarkalt våld som hot mot mänsklig säkerhet – en kartläggning av åtgärder mot patriarkalt våld och förtryck, särskilt i hederns namn, mot kvinnor och homo- och bisexuella samt transpersoner, definierar Gerd Johnsson-Latham förtrycket på liknande sätt: ”Hårda åtgärder mot (en viss grupp av) personer i syfte att hålla dem i ett tillstånd av maktlöshet.” Baserat på analysen av styrdokumenten är det svårt att göra en tolkning av hur och varför ordet förtryck börjat användas i relation till hedersrelaterat våld. En möjlig tolkning kan vara att begreppet ”förtryck” är starkt förknippat med patriarkalt våld (som enligt FN:s specialrapporter om våld mot kvinnor är ett samlingsbegrepp för det våld som finns världen över och som bottnar i och försvarar patriarkala maktstrukturer). Som Johnsson-Latham skriver har fokus (både i debatter och i satsningar) förskjutits från våld mot kvinnor till extrema former av våld och förtryck, som till exempel könsstympning, människohandel för sexuella ändamål och brott i hederns namn. Medan begreppet ”förtryck” inte längre används i relation till mäns våld mot kvinnor eller våld i samkönade relationer, har det behållits och etablerats i Sverige i relation till just hedersrelaterat våld. På det sättet har den konceptuella kopplingen mellan våld och patriarkala maktstrukturer behållits just i relation till hedersrelaterat våld. Kartläggningen från 2004 visar att förtryck särskiljs från fysiskt våld. Medan fysiskt våld exemplifieras med slag, sparkar, sexuellt våld, dråp, mord och avrättningar, presenteras förtrycket som hot, hån och övergrepp och står för frihetsberövande, tvångs- och barnäktenskap, integritetskränkningar, förlöjligande och kyskhetskrav. Enligt Johnsson-Latham tenderar gränsen mellan våld och förtryck att vara oskarp. Våldet står för det öppna våldet, medan förtrycket är en mer dold form av våld som är svår att verifiera.

Sammanfattningsvis kan ”förtryck” användas på olika sätt: förtryck i betydelsen av en grupp med syftet att hålla gruppen maktlös och som förtryck av enskilda individer med syftet att kontrollera individen, hennes beteenden och val. Nutida bruk av begreppet förtryck tenderar att betyda förtryck riktat mot en individ och sådant våld som är svårt att verifiera (det dolda våldet). Sådan form av våld kan begripliggöras med hjälp av en teori utvecklat av den amerikanska sociologen Evan Stark, om tvång och kontroll (”coercive control”). Stark sätter fingret på de mekanismer som ligger bakom våldet, genom att synliggöra olika mönster av kontrollerande beteende som syftar till att utöva makt och kontrollera. Men den ursprungliga betydelsen av förtrycket och att koppla våldet till patriarkala strukturer, som funnits tidigare (”patriarkalt våld”), verkar tonas ned.

Hedersrelaterat våld och hedersrelaterade konflikter

Hedersrelaterat våld är ett väletablerat begrepp i alla länder och används även i engelsktalande kontexter (”honor-based violence”). Adjektivet hedersrelaterad innebär att våldet har samband med (upplevd) kränkning av någons heder. Beskrivningar av hur våldet används visar på två olika syften: antingen att förhindra normbrott eller bestraffa när heder har kränkts. I Danmark används begreppet hedersrelaterade konflikter, vilket skiftar betydelsen från våld till konflikt. Användning av ”konflikter” i stället för våld lägger tonvikt på att hedersrelaterade konflikter uppstår mellan föräldrar och barn och representerar en generationskonflikt. Omtolkningar av våld till konflikt kan ske på olika sätt och det bär med sig olika implikationer. När det gäller mäns våld mot kvinnor finns det också exempel på sådana omtolkningar, både i forskningen och i det praktiska arbetet. En av de viktigaste riskerna som lyfts fram i samband med en sådan omtolkning är risken att osynliggöra maktobalansen mellan våldsutövare och våldsutsatta och att våld är ett sätt att upprätthålla denna maktobalans. I relation till hedersrelaterat våld kan valet av begreppet ”konflikt” förklaras genom att våld i nära relationer inbegriper både våld mot vuxna och mot barn, och det är just våld mot barn och unga som uppmärksammas mest. Framställningen av problematiken som just en konflikt mellan barn/ungdom och föräldrarna kan å ena sidan öppna upp för stöd och hjälp båda parterna i konflikten men riskerar å andra sidan att osynliggöra maktperspektivet.

Frågan om användning av begreppet konflikt kontra våld väcker också en bredare diskussion om gränsdragningar mellan den privata sfären och den offentliga. Den rör vilken grad av kontroll föräldrar har rätt att utöva i samband med uppfostran och i vilka situationer staten bör ingripa i barnuppfostran. Det råder ingen tvekan om att våld mot barn ska vara förbjudet, vilket det också är i alla nordiska länder och i de självstyrande områdena. Men när förståelsen av våldet blir alltmer omfattande och själva begreppet ersätts med konflikt finns det risk för att gränserna mellan kontroll, uppfostran och våld blir otydliga.

Målgruppen för olika åtgärder, skydd och stöd har förändrats över tid och omfattar inte bara vuxna, utan också barn och unga. Även om hedersrelaterat våld under lång tid har setts som en form av våld i nära relationer, har dessa relationer företrädesvis uppfattats som partnerrelationer eller relationen mellan vuxna barn och föräldrar. Både i forskningen och i den politiska debatten har diskuterats, och diskuteras fortfarande, om hedersrelaterat våld bör ses som en väsensskild form av våld från mäns våld mot kvinnor. Däremot har frågan om och hur hedersrelaterat våld skiljer sig från andra former av våld mot barn inte fått lika mycket uppmärksamhet. Idag diskuteras frågan mer och mer som just en form av våld mot barn, och de åtgärder som föreslås är riktade mot den yngre målgruppen.

Negativ social kontroll

Ett begrepp som främst används i Norge och Danmark är negativ social kontroll. För att knyta an till det begrepp som diskuterades initialt, nämligen hedersrelaterat våld och förtryck, kan negativ social kontroll jämföras med förtryck, det dolda våldet. Till skillnad från förtryck (hedersförtryck) verkar begreppet negativ social kontroll vid en första anblick vara språkligt frånkopplad från våldets motiv – heder. Beskrivningar av negativ social kontroll liknar beskrivningen av hedersrelaterat våld. Negativ social kontroll benämns också som ett uttryck för hedersrelaterat våld jämsides andra uttryck som till exempel fysiskt och psykiskt våld och hot om våld. Skillnaden mellan negativ social kontroll och psykiskt våld förtydligas dock inte. Eftersom det saknas en explicit koppling till hedersmotiv, aktualiseras frågan om negativ social kontroll i andra kontexter än så kallade hederskontext. En sådan diskussion är intressant, inte minst för att det hjälper oss att tolka vad hederskontext kan innebära, och när de andra kontexterna konstrueras i relation till den. Vilka är de andra kontexterna?

De andra kontexter som tas upp i styrdokumenten är exempelvis ”slutna” trossamfund (Norge) och religiösa samfund inom laestadianismen, pingströrelsen och evangelisk-lutherska kyrkan (Finland) . I de finska styrdokumenten används nya begrepp för att beskriva våldet: ”andligt våld” och ”religiöst våld”, som definieras som psykiskt våld med en religiös dimension. Det som kännetecknar de andra kontexterna är att medlemmar i dessa samfund är representanter från majoritetssamhället. I Norge används explicit en sådan beskrivning: ”samfund där majoriteten av församlingen består av etniskt norska medlemmar”. Det paradoxala i sådana beskrivningar och ”jämförelser” är att avsikten att nämna andra kontexter än hederskontexter är att motverka den stigmatiserande föreställningen att negativ social kontroll utförs av representanter från etniska minoriteter. Resultatet blir däremot det motsatta. Positioneringen förstärker i stället en uppdelning mellan våld som begås av representanter från etniska minoriteter och våld som begås av representanter från majoritetssamhället. Fokus läggs på personernas etniska bakgrund.

Andra begrepp

I de studerade dokumenten har ytterligare några begrepp använts: ”andligt våld” och ”religiöst våld”. De två begreppen används synonymt och syftar på våld som förekommer i religiösa samfund. I Finlands åtgärdsplan för förebyggande av våld mot barn presenteras perspektiv baserat på olika erfarenheter från tre religiösa samfund: laestadianismen, pingströrelsen och evangelisk-lutherska kyrkan. I åtgärdsplanen presenteras evangelisk-lutherska kyrkans definition av religiöst våld ”psykiskt våld med en religiös dimension”. Våldet tar sig uttryck i skrämsel, omvändelseförsök, skuldbeläggning, isolering och kontroll i avsikt att bryta ner en annan människas livsåskådning, livsstil eller åsikt. Det religiösa språket används som en del av maktutövningen. I beskrivningen av religiöst våld inom trossamfund uppmärksammas särskilt sexuellt våld mot barn, som rättfärdigas med hjälp av det religiösa språket. Beskrivningen av det religiösa våldet påminner om beskrivningen av hedersrelaterat våld i och med att det beskrivs som ett dolt fenomen, svårt att upptäcka och definiera. Den slutna karaktären av vissa trossamfund möjliggör våldsutövning. En annan aspekt som lyfts fram handlar om betydelsen av en gemenskap som grundar sig i den auktoritet som ett samfund besitter – löftet om frälsning och hot från det omgivande samhället. Relationen mellan individer och trossamfund beskrivs i termer av anpassning och outtalade förväntningar gentemot individer att följa samfundets lära. Ledare inom religiösa samfund har företräde i tolkningen av religiösa skrifter, traditioner och praktiker. I definitionen och beskrivningen av religiöst eller andligt våld berörs frågan om religionens roll på två plan. För det första beskrivs att hänvisning till religion är ett sätt att rättfärdiga våldet, vilket innebär att det finns särskilda sätt att manipulera och kontrollera individer med hänvisning till tron och konsekvenser om man inte följer de normer som förespråkas. För det andra beskrivs att ett religiöst samfund är en avgörande faktor för att definiera våld som religiöst. Frågan om religionens roll är näst intill frånvarande i de studerade styrdokumenten. Frånvaron av denna dimension i problembeskrivningen kommer att diskuteras längre fram, under rubriken Avslutande reflektioner.

Ett annat begrepp som har föreslagits i forskningen är ”kollektivt våld”. Satu Lidman and Tuuli Hong föreslår att betoningen bör förflyttas från heder till kollektiv som den avgörande dimensionen av våldet. De skriver: ”while HRV includes elements of collectivity, collective violence does not take place solely in honour contexts”. Lidman och Hong förstår den kollektiva dimensionen både som våldets kontext och som en av våldets orsaker. Enligt författarna är det viktigt att uppmärksamma att våldet är just kollektivt. Anledningen är att de västerländska rättsliga systemen företrädesvis är individbaserade, vilket försvårar hantering av brott som begås av flera förövare. Liknande problematik har tidigare lyfts av de svenska forskarna Jenny Westerstrand och Åsa Eldén. Författarna har kritiskt analyserat den rättsliga hanteringen av mordet på Sara 1996, och menar att det krävs ett sammanhållet perspektiv på kvinnors erfarenheter. Deras analys har visat att synen på våld är fragmenterad.

I denna del har begrepp och deras användning diskuterats. De till synes olika begreppen aktualiserar flera frågor, om vilka grupper som anses vara utsatta för våld och huruvida särskilda begrepp för denna form av våld är önskvärda eller inte. Begreppsanvändningen är också kopplad till hur problemet kring hedersrelaterat våld framställs och vilka antaganden som ligger till grund för framställningen som presenterades i avsnittet Problemframställning: politiska områden och lösningar.

Språkbruket och olikgörandet

I de studerade styrdokument används flera begrepp med hänvisning till ”heder”; såsom ”hedersnormer”, ”hederstänkande” och ”hederskontexter”. Begreppet ”heder” definieras och förklaras implicit med hänvisning till dessa tre begrepp. Vilken roll spelar just ”heder” i dessa sammansättningar? Beskrivningen av hedersnormer kan för enkelhetens skull delas upp i två grupper: den första gruppen handlar om normer kring de som utsätts, riskerar att utsättas eller anses vara utsatta för våld. Dessa hedersnormer beskrivs som ”starkt patriarkala”, där auktoritet är kopplad till kön och ålder. Hedersnormer kräver, som resultat, kontroll av kvinnors sexualitet, och av önskat och oönskat beteende. De innefattar också ”heteronormativa föreställningar”, vilket förklarar varför även män kan vara utsatta för våld om de inte följer dessa normer. En sådan framställning av hedersnormer har normaliserats och ifrågasätts sällan. Samtidigt bör det ifrågasättas varför det inte räcker att beskriva och benämna dessa normer som just patriarkala och konservativa.

Den andra gruppen av hedersnormer kan beskrivas som normer kring de som utsätter eller anses utsätta individer för våld. Här lyfts betydelsen av kollektivet och framför allt familjen fram. Enligt hedersnormerna är familjens intressen överordnade individens intressen (”familjens kontroll över individ”). Den normen är också normaliserad i styrdokumenten och i den allmänna debatten. Däremot saknas definitioner av familj, kollektiv och släkt, samt förtydliganden av vilka former av kontroll som är accepterade och inte.

Som tidigare presenterat och diskuterat syftar hederskontexter på grupper som inte tillhör majoritetsbefolkning. En generös tolkning skulle innebära att hederskontext inte likställs med invandrargrupper, utan syftar på kontexter eller grupper bland etniska minoriteter. Samtidigt innebär begreppet och hur det används att våldsutsatthet bland etniska minoriteter beskrivs som annorlunda än våldsutsatthet inom majoritetsbefolkningen. En sådan tolkning skulle möjligtvis kunna undvikas om hederskontexter skulle definieras och nyanseras. Om olika länder och deras nyckelmyndigheter anser att hedersrelaterat våld är en särart behöver särarten beskrivas och bevisas i stället för att tas för given.

Användningen av ordet och rotmorfemet ”heder” tillsammans med normer, kontexter och tänkande har en tydligt olikgörande funktion. Etniska minoriteter och invandrargrupper tillskrivs dessa normer och detta tänkande. För att besvara frågan om hur pass utspridda dessa normer är och om de följs inom de grupper som dessa normer och kontexter tillskrivs krävs en sociologisk undersökning. Men den kritiska frågan här handlar om varför dessa normer och kontexter måste särskiljas från andra konservativa och patriarkala normer som innehållsmässigt står för samma idéer och värderingar om kvinnors underordning och intolerans mot homosexualitet.

Diskurser inom problemframställningar

Enligt Bacchi ingår analys av de olika språkliga elementen, såsom diskurser och dikotomier i kritisk policyanalys. Materialet om hedersrelaterat våld och förtyck präglas av flera dikotoma förhållanden som konstrueras i syfte att särskilja hedersrelaterat våld från andra former av våld (främst från våld mot kvinnor generellt). I det följande avsnittet kommer dikotomier presenteras och kommenteras.

Hederskontext och trossamfund

Hederskontexter och slutna trossamfund representerar två olika sammanhang där våld och kontroll förekommer. Dessa sammanhang karaktäriseras av konservativa normer, starka auktoriteter och betydelsen av gemenskapen eller kollektivet. Dessa sammanhang kräver lojalitet mot gruppen och individens anpassning till de normer som råder. Trots de tydliga likheterna särskiljs dessa två kontexter. Slutna trossamfund med medlemmar från majoritetsbefolkningen presenteras i kontrast till hederskontexter som främst förknippas med etniska minoriteter. Som det redan poängterats bidrar en sådan konstruktion till föreställningen att hedersrelaterat våld endast förekommer bland migranter och migrantfamiljer. Förutom stigmatiserande effekter finns risken att kunskap kring både hedersrelaterat våld och våld i slutna trossamfund inte kopplas ihop. Forskningen om hedersrelaterat våld visar exempelvis att inneslutning är en viktig faktor när det kommer till uppkomsten av så kallade ”hedersnormer”. Baianstovu et al. visar i sin storstadskartläggning av förekomsten av hedersrelaterat våld och förtyck i Stockholm, Malmö och Göteborg att våldsutövning ökar i introverta eller inneslutna grupper där samspelet med andra grupper är lågt. Resultatet av detta forskningsprojekt skulle kunna överföras även till kontexter som inte beskrivs som hederskontexter. Särartsperspektiv och behandling av hedersrelaterat våld och förtryck som ett särskilt område riskerar att viktiga analyser och insikter inte tas hänsyn till i andra kontexter. På samma sätt skulle kunskaper kring andligt eller religiöst våld kopplat till våld i slutna trossamfund vara relevant för förståelser av mekanismer bakom negativ social kontroll, relationer mellan individer och familjer och den ambivalens som kännetecknar dessa relationer.

Individ och gemenskap

Förhållandet mellan individ och gemenskap (familj, klan eller kollektiv) är en annan dikotomi som uppkommer i dokumenten och i förståelsen av hedersrelaterat våld. Denna framställning bygger delvis på beskrivningen av nordiska kulturer och samhällen som individbaserade och ”de andra” som kollektivbaserade. Beskrivningen åtföljs dock med en gradering av individbaserade samhällen som normen, med hänvisning till mänskliga rättigheter och individers autonomi och integritet. Hedersnormer presenteras som normer där enskilda individer måste visa lojalitet mot den gemenskap hen tillhör till och underkasta sig kollektivet.

På så sätt bidrar denna framställning till att återskapa en stereotyp bild av ”andra” kulturer som kollektivistiska och därmed mer benägna att utöva våld och kontroll inom familjen.

Jämställdhet och patriarkat

Motsatsförhållandet mellan jämställdhet och patriarkat genomsyrar flera kontexter, där de nordiska länderna presenteras som jämställda och de andra samhällen som icke-jämställda, alltså präglade av patriarkala strukturer. Det uttrycks genom särartsperspektiv som ser kultur som grundorsaken bakom våldet. Våld beskrivs som ett kulturellt fenomen. Hedersnormer beskrivs som patriarkala och även begreppet ”patriarkalt våld” används i relation till hedersrelaterat våld och förtryck. I tidigare forskning har ”den andre mannens våld” uppmärksammats, det vill säga framställningen av män med migrantbakgrund som mer våldsamma. Genom den framställningen befästs inte bara bilden av män med migrantbakgrund, utan även bilden av kvinnor med migrantbakgrund. En viktig insikt som Shahrzad Mojab och Amir Hassanpour lyfter fram i sin artikel berör just den missvisande och reduktionistiska framställningen av kvinnor, i det här fallet av kurdiska kvinnor. De skriver:

Att förneka eller ignorera existensen av en kultur som kämpar för jämställdhet i Kurdistan eller i andra icke-västerländska samhällen är ett politiskt beslut som härrör från patriarkal politik, i den meningen att det förnekar universaliteten i förtrycket mot kvinnor och kampen mot det. Det är rasistiskt i den mån det förvägrar icke-västerländska, icke-vita kvinnor möjligheten att inse förhållandena kring deras underordning och ignorerar deras beslutsamhet att göra motstånd

De menar att den kurdiska kulturen karakteriseras av både misogyni och patriarkat men också av kvinnors kamp för jämställdhet. Det som sker när vissa kulturer framställs som homogena och patriarkala, medan andra som jämställda är att både den patriarkala myten och en etnocentrisk, orientalistisk och rasistisk myt förstärks. Som Linnea Bruno har visat så sker en selektiv kulturalisering av våldet i nära relationer i kontrast till, i det här fallet, Sveriges självbild som ett jämställt och modernt land. Bruno visar också att selektiv kulturalisering och dess myter är skadliga både för personer som kommer från andra länder och för de våldsutsatta kvinnor och barn som tillhör majoritetsbefolkning, eftersom den förstärker den felaktiga självbilden.

En sådan konstruktion sker genom en jämförelse av de yttersta exemplen från andra samhällen, där dessa extrema exempel används på generaliserande sätt. Det förklarar vikten av de enskilda historier och vittnesmål som får mycket politisk och uppmärksamhet i medier. Trots dessa historiers tragiska innebörd missbrukas de för att skapa en stereotyp bild av kvinnor och män med utländsk bakgrund. Konstruktionen bygger också på den önskvärda bilden av jämställdhet som en uppnådd verklighet, som Vuori skriver ”gender equality as an achieved reality”.

Modern och traditionell

En annan dikotomi som aktualiseras i framställningen av hedersrelaterat våld, som är nära kopplad till synen på jämställdhet och patriarkat i Norden kontra andra samhällen, handlar om föreställningar kring modernitet och traditionella samhällen.

I relation till det är det värt att fördjupa sig i frågan om hur mäns våld mot kvinnor historiskt sett har förståtts och analyserats i en kontext såsom Grönlands. Bo Wagner Sørensen presenterar en analys av hur mäns våld mot kvinnor har förklarats med hänvisning till den samhällsförändring som har skett på Grönland på 1950-talet – en övergång från traditionell livsstil till modernisering och västerländsk livsstil. Narrativet om dikotomin mellan tradition och modernitet och den stress den orsakat för grönlänningar och urfolket inuiter används för att förklara sådana sociala problem som alkoholmissbruk, självmordsstatistik och våldsamhet. Mäns våld mot kvinnor förklaras också utifrån den stress som orsakades av destabilisering av identiteten, förlusten av makt och känslan av egenvärde. Mäns våld mot kvinnor presenteras som en reaktion på det.

Sørensen är mycket kritisk till en sådan framställning av problematiken och menar att den bygger på en problematisk essentialisering som uppstår i dikotomin mellan tradition och modernitet, psykologisering och externalisering av våldet. Sørensen menar att istället för att presentera Grönland som särfall, bör en analys av mäns våld mot kvinnor förankras i generella teorier om genusbaserat våld (som utvecklades av Dobash & Dobash och Eva Lundgren). Dessa teorier ger analytiska verktyg för att förstå våldets mekanismer och problematisera de antaganden som görs i en analys av grönländsk kontext specifikt och av den arktiska regionen generellt. Sørensens analys kan också ge några viktiga insikter i hur hedersrelaterat våld och förtryck tenderar att presenteras och diskuteras, grundad i ett motsatsförhållande mellan tradition och modernitet, där föreställningar om de traditionella kollektivistiska samhällena kontrasteras mot de moderna jämställda samhällena i Norden.

Problem som inte tas upp

Kritisk policyanalys innebär även en analys av problem och frågeställningar som lämnas utanför styrdokument eller behandlas i mindre utsträckning. En sådan analys kräver kännedom kring vilka frågor som pekats ut och aktualiseras i exempelvis tidigare forskning. Ett av de mest centrala problem som analyseras i tidigare forskning berör risken för diskriminering av redan utsatta minoriteter. Denna risk kan vara såväl på den diskursiva nivån genom konstruktion av ”vi” och ”dem” som på den praktiska nivån i mötet med våldsutsatta, och som ett hinder för våldsutsatta att söka hjälp. I flera handlingsplaner (exempelvis i Norges och Finlands) diskuteras risken för diskriminering. Risken tas även upp i GREVIO:s granskningar av alla nordiska länder.

Hur bör arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck vara organiserat så att det samtidigt inte utsätter minoriteter för diskriminering? På grund av problemets centrala karaktär finns goda skäl att anlägga just detta perspektiv på alla åtgärder (inklusive på kriminalisering) och problemframställningar samt överväga vilka konstruktiva åtgärder som bör införas för att minimera risken. Det faktum att sådana överväganden saknas tyder på att risken för diskriminering inte tas på allvar.

Ett annat problem som behandlas i mindre utsträckning är utanförskap och segregation. Å ena sidan lyser olika styrdokument av förförståelse om att hedersnormer förstärks i segregerade områden och att det främst är där som risken för hedersrelaterat våld ökar. Även tidigare forskning tyder på att utanförskap och segregation är bidragande faktorer. Å andra sidan innehåller de studerade styrdokumenten inte några åtgärder i relation till dessa frågor. Det kan tolkas som en avsaknad av ett holistiskt samhällsperspektiv och en djupare förståelse av de problem som ligger bakom våldsutsatthet (så som förstärkt beroendeställning och inneslutning) och möjligheten att söka hjälp och stöd. I grunden handlar arbetet mot segregation och socio-ekonomisk utsatthet om förebyggande arbete. Som framgick i kartläggningen domineras styrdokument främst av reaktionära insatser kopplade till kriminalisering, risk och säkerhetsåtgärder.

Vidare likhet med de förförståelse kring segregation och utanförskap som präglar bilden av orsakerna bakom hedersnormer är frågor kring religion och kultur viktiga att nämna. Föreställningarna kring vilka som är utsatta och vilka som är förövare kopplas till vissa geografiska områden (Mellanöstern, Nordafrika och Sydostasien) samt till islam. Begreppet religiöst eller andligt våld används i relation till slutna (kristna) trossamfund, som diskuterades tidigare. Nihan Altinbas skriver i sin artikel att patriarkala könsrelationer är en ideologisk diskurs inom många religiösa traditioner; det är missvisande att framställa islam som till sin natur mer patriarkal än kristendomen eller judendomen. Med andra ord menar hon att hedersrelaterat våld och förtryck inte är exklusivt för islam.

Enligt Istanbulkonventionen, artikel 12, ska parterna säkerställa att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder inte ska kunna betraktas som ett rättfärdigande av någon våldshandling. Med andra ord uppmuntras länderna att förbjuda hänvisning till religion som ett sätt att rättfärdiga våldet mot kvinnor och flickor. Det finns få studier som handlar om kopplingar mellan religion och hedersrelaterat våld. De flesta studier som nämner religion menar att arbetet mot hedersrelaterat våld kan vara grundat och bidra vidare till islamofobi. De menar att i såväl mediebevakning som i politiska diskurser presenteras islam som en bakåtsträvande och konservativ religion som går emot västerländska värderingar.

Avslutande reflektioner

Avslutningsvis sammanfattas här de risker och implikationer som uppstår i samband med olika framställningar av problemet hedersrelaterat våld och förtryck. I de studerade styrdokumenten framställs hedersrelaterat våld som en särskild form av våld, olik andra former av mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Det leder till att våldets orsaker förknippas med andra etniska grupper än majoritetssamhället och att fenomen som kultur och religion presenteras som våldets grundorsaker. Sådana förståelser av våld och dess orsaker, som överbetonar betydelsen av kultur, riskerar att osynliggöra andra orsaker bakom våldet, framför allt de patriarkala strukturerna. Det blir även missvisande och riskerar att leda till övertolkningar av alla förekomster av våld som hedersrelaterade. Nihan Altınbaş beskriver denna tendens att tillskriva alla mord som begås bland muslimer som “hedersrelaterat våld”. Våldet kulturaliseras och andrafieras, det vill säga tillskrivs andra grupper än majoritetsbefolkning och riskerar att bidra till vidare stigmatisering och diskriminering av redan utsatta grupper. Risker för diskriminering, exempelvis diskriminering av muslimska minoriteter, behöver ses utifrån de överordnade strukturerna i Norden och den utbredda islamofobi som präglar dessa samhällen.

De stereotypa bilderna och idéerna om etniska minoriteter kan även förstärkas genom medierapporteringen om våld. Det gäller både det språk som används och den oproportionerliga uppmärksamhet som vissa fall får, jämfört med andra fall av mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. De mest extrema fallen får alltid mest uppmärksamhet och det gäller även våld som inte definieras som hedersrelaterat. Det får dessutom andra implikationer när rapportering berör redan utsatta grupper. Vissa styrdokument (till exempel Norges och Finlands handlingsplaner) visar medvetenhet kring risken för diskriminering och benämner det, men det finns inga förslag på åtgärder som skulle motverka den risken.

I inledningen presenterades GREVIO:s granskningar av Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Kritiken från expertkommittén kan delas in i två delar. Den första handlar om användningen av kultur som förklaringsmodell för hedersrelaterat våld och förtryck. Den andra kritiken handlar om de könsneutrala förhållningssätten gentemot våldsproblematik. Det finns en samband mellan hur hedersrelaterat våld förstås och behandlas och den könsneutrala tendensen, där ökat fokus på hedersrelaterat våld kan tolkas som ett uttryck för könsneutralitet eftersom våldets könade karaktär försummas. Könsneutralitet marginaliserar kvinnofridsfrågor och omvandlar ett globalt samhällsproblem till en fråga som drabbar enskilda individer. Våldet individualiseras och blir igen en privat angelägenhet.

Arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck kan försvåras ytterligare när begreppet används som paraplybegrepp. Som kartläggningen visar används flera olika begrepp, inklusive begrepp som ”hederskontexter”, ”hedersnormer” och ”hederskulturer”. Dessa begrepp saknar definitioner i styrdokumenten, vilket leder till att de riskerar att användas godtyckligt. Detsamma gäller för olika begrepp som betecknar våld (hedersvåld, negativ social kontroll). De bygger på förutbestämda antaganden om vilka som är våldsutsatta och vilka som är förövare. I vissa länder stipuleras detta explicit, såsom i Norge och Danmark, där det tydligt framkommer att det är etniska minoriteter som ingår i dessa grupper, medan det i andra länder är underförstått. Tvetydigheten öppnar upp för risken för godtyckliga och subjektiva bedömningar, där enskildas föreställningar och stereotyper påverkar hur våldets förstås. Det strider mot rättssäkerheten och kan leda till kränkningar av mänskliga rättigheter. Därför finns ett stort behov av att ta dessa risker i beaktande och vidta konkreta åtgärder för att minimera dem.