Religionens roll diskuteras i rapporten utifrån att olika tolkningar av religiösa texter används för att rättfärdiga våld. Tolkningarna riktar in sig på diskussioner kring vem och vad som anses vara rätt för en katolik, muslim, jude eller medlem i ett annat trossamfund. Tolkningsföreträde beskrivs som symbolisk makt att bestämma vilka gränser som upprättas och vilka människor som ska exkluderas från gemenskapen.
Med detta sagt förs det även en viktig diskussion kring uppfattningar om att lgbti-identitet står i motsättning till religiös identitet och tro. Det konstateras att en sådan dikotomi är falsk. Det finns flera olika tolkningar av religiösa texter, vissa av dem är mer konservativa och mer lgbti-fientliga, medan andra är mer öppna och välkomnande mot lgbti-personer. En förståelse som bygger på oförenlighet mellan att vara lgbti-person och troende, kan felaktigt leda till synen på religion som endast förtryckande och som att sekulariserade samhällen står för öppenhet och frihet. Enligt rapporten är det möjligt att förena religiositet med sin queera identitet. Lgbti-personer i olika religiösa samfund behöver både förhandla om sina identiteter, och om vissa förväntningar eller sociala koder i förhållande till sitt kön eller sin sexualitet.
Omvändelseförsök
Omvändelseförsök är en form av våldsutsatthet som brukar beskrivas i relation till hedersrelaterat våld och förtryck. I en rapport om lgbti-personer med utländsk bakgrund i Finland studeras problemet utan något specifikt fokus på hedersrelaterat våld och förtryck, utan mer generellt i relation till hela lgbti-gruppen och olika sammanhang. I Finland är omvändelseförsök inte kriminaliserat. Men år 2021 gjorde både Finlands psykiatriska förbund och Finlands psykologförbund utlåtanden om att så kallade ”terapier” som syftar till att ändra sexuell läggning och könsidentitet är skadliga för personers psykiska hälsa. Trots att sådana behandlingar inte stöds av professionella, används omvändelseförsök fortfarande i vissa kretsar.
I Danmarks handlingsplan föreslås att möjligheten att inrätta ett förbud mot omvändelseförsök för minderåriga undersöks. Det har initierats ett delprojekt för att utforska möjligheten och behovet av ett sådant förbud. Enligt Als Researchs kartläggning är omvändelseförsök en särskild form av våldsutsatthet som drabbar lgbti-personer. Erfarenheter av omvändelseförsök kopplas till hedersnormer genom att omvändelseförsök beskrivs som särskilt utbredda bland lgbti-personer som kommer från familjer där rykte och heder värderas högt och/eller där föräldrarna har en hög grad av religiositet. Det är viktigt att notera att studien inte kunde säga något om förekomsten av sådana fall i muslimska miljöer i Danmark mer generellt. I studien av ”konverteringsterapi”, framhålls dock, baserat på en intervju med en tidigare rådgivare från organisationen Sabaah, att försök till helande i etniska minoritetskretsar i vissa fall kan ha karaktären av till exempel straff och sanktioner eller omskolningsresor till hemlandet.
Enligt Norges handlingsplan är omvändelseförsök ett eget insatsområde. Omvändelseförsök definieras som behandlingsliknande åtgärder som är avsedda att få en annan person att förändra eller förneka (eller undertrycka) sin sexuella läggning eller könsidentitet. Enligt handlingsplanen kan det representera en form av negativ social kontroll. Barn och unga lgbti-personer beskrivs som en grupp som är särskilt för att utsättas för olika former av våld och kontroll. Trots att det konstateras att det behövs mer kunskap om deras livssituation, visar det att barn som bryter med normer för kön och sexualitet har sämre livssituation än andra barn. Barn och unga med invandrarbakgrund som bryter mot familjens normer kring könsidentitet och sexuell läggning riskerar att utsättas för negativ social kontroll och hedersrelaterat våld i form av exempelvis frihetsberövande, ofrivilliga utlandsresor och tvångsäktenskap.
Likt i andra länder finns det lite forskning kring omfattningen av omvändelseförsök i Norge. Hösten 2020 genomförde Barne-, ungdoms- og familiedirektoratet (Bufdir) en mindre undersökning av 13 aktörers kunskap om omvändelseförsök i Norge. Undersökningen är inte en vetenskaplig undersökning och resultaten måste därför tolkas med försiktighet. Resultaten har ändå gett en indikation på att omvändelseförsök förekommer i Norge, även riktade mot barn.
I Norge har det införts förbud mot omvändelseförsök i enlighet med förslag i den analyserade handlingsplanen om att undersöka rättsligt förbud av omvändelseförsök. Det har genomförts en utredning där man tittade på behovet av lagändring för att förhindra denna typ av praxis, vilka som kan behövas skyddas och vilka åtgärder som kan behöva regleras, samt i vilken utsträckning gällande lagstiftning redan förbjuder handlingar relaterade till omvändelseförsök.
Som resultat är det flera handlingar som kriminaliseras: konverteringsterapi, grov konverteringsterapi och markedsföring av konverteringsterapi. Reglering omfattar såväl vuxna offer som barn och det tas även hänsyn till konsekvenser, såsom graden av skada, varaktighet och ifall brottet begåtts av flera gärningsmän. I lagrådsremissen till lagändringen har omvändelseförsök analyserats utifrån flera olika perspektiv, inklusive människorättsperspektiv – huruvida mänskliga rättigheter kan vara ett hinder för ett förbud mot omvändelseförsök. Flera rättigheter analyseras, exempelvis rätten till rätten till privatliv och familjeliv, religionsfrihet eller yttrandefrihet. Det konstaterats att eftersom dessa rättigheter inte är absoluta kan de begränsas i enlighet med principer om nödvändighet och proportionalitet.
Sveriges handlingsplan nämner att särskilt unga lgbti-personer riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck och genomgå så kallade omvändelseförsök. Omvändelseförsök är inte särskilt kriminaliserat i Sverige. Enligt betänkandet ”Förstärkt skydd för den personliga integriteten – Behovet av åtgärder mot oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp samt omvändelseförsök” har utredningen kommit fram till att det inte bör införas en särskild reglering som kriminaliserar så kallade omvändelseförsök av lgbti-personer. Enligt utredningen ger den nuvarande regleringen goda möjligheter att ingripa straffrättsligt mot i synnerhet de allvarligaste formerna av omvändelseförsök och en särskild straffbestämmelse om omvändelseförsök skulle sannolikt inte bidra effektivt till ett stärkt skydd mot omvändelseförsök.
I handlingsplanen finns det en referens till rapporten ”Unga hbtq-personers utsatthet för omvändelseförsök i Sverige” (2022), utgiven av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF som presenterar en undersökning om olika former av tvång och påtryckningar som unga lgbti-personer utsätts för i syfte att ändra deras sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck. MUCF utgår ifrån de definitioner av hedersrelaterat våld och förtryck som används av regeringen, Jämställdhetsmyndigheten och Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck hos Länsstyrelsen i Östergötland. I dessa definitioner tydliggörs att hedersrelaterat våld och förtryck bygger på starkt ”patriarkala och heteronormativa föreställningar” (Jämställdhetsmyndigheten, 2021b; Prop. 2019/20:131) och syftar till ”att upprätthålla gemensamma normer och värderingar som råder i den egna familjen/släkten eller ett större kollektiv” (Länsstyrelsen i Östergötland, 2020)”.
I rapporten understryks att resultaten i rapporten inte kan inte användas som grund för bedömningar om hur vanligt förekommande olika typer av omvändelseförsök är. Det går inte heller att dra någon slutsats i vilka miljöer omvändelseförsök är vanligast. Bland sådana miljöer där omvändelseförsök förekommer nämns frikyrkliga miljöer, samt omvändelseförsök kopplat till hedersrelaterat våld och förtryck. Dessa två miljöer utgör rapportens huvudfokus. Kopplingar mellan omvändelseförsök och religiositet som en avgörande faktor är återkommande, där omvändelseförsök motiveras av konservativa religiösa rörelser inom olika kristna inriktningar, men även andra religioner, såsom islam och judendom. Rapporten refererar till tidigare studier där det görs en indelning mellan hedersrelaterat våld och förtryck och annan form av utsatthet som i delar kan likna den hedersrelaterade utsattheten. MUCF följer också denna indelning men det anges inte ytterligare skäl för att göra det, förutom att det har gjorts så i tidigare studier.
I detta sammanhang är det intressant att titta på RFSL:s studie från 2011. I rapporten ”HBT och Heder” som utgavs år 2011 av RFSL är ”omvändelse” ett av temana i materialet. Intervjumaterialet innehållet intervjuer med 18 personer från frikyrkliga miljöer och miljöer där hedersrelaterat våld förekommer (”familjer med hedersnormer”). I rapporten framträder en skillnad gällande motivet bakom omvändelse: I frikyrkliga miljöer är familjens och/eller församlingens syfte att rädda den ungas själ, eftersom homosexualiteten betraktats som en demon eller sjukdom som skulle drivas ut, medan motivet bakom det hedersrelaterade våldet är att rädda familjens rykte.
I betänkandet ”Förstärkt skydd för den personliga integriteten” (SOU 2023:37) hänvisas bland annat till MUCF:s rapport vid bedömningen av behovet av att kriminalisera omvändelseförsök. I betänkandet betonas att omvändelseförsök inte är någon form av medicinsk vård eller behandling och att man därför behöver säkerställa att en straffbestämmelse inte omfattar den könsbekräftande vården vid överväganden om omvändelseförsök bör kriminaliseras. I utredningens betänkande belyses också gränserna för begreppet omvändelseförsök och den könsbekräftande vården som syftar till att anpassa kroppen till könsidentiteten, för att minska könsdysforin och det lidande som könsdysfori innebär. Målet med den könsbekräftande vården är därmed att individen ska kunna leva i enlighet med sin könsidentitet.
Begreppet omvändelseförsök syftar på försök att åstadkomma varaktiga förändringar av personens sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck, det vill säga en ”omvändelse”. Förändringar av kroppens utseende eller funktioner omfattas inte. Fyra kategorier av omvändelseförsök identifieras: 1) metoder som riktas direkt mot kroppen, såsom hormonbehandling och kirurgiska ingrepp (”kroppspåverkande metoder”); 2) metoder som liknar eller är hämtade från samtalsterapi, tolvstegsprogrammet och liknande (”terapiimiterande metoder”); 3) metoder som bygger på religiösa ritualer och andra handlingar med religiös koppling, såsom förbön, själavårdande samtal och andeutdrivning (”religiösa metoder”); och 4) andra påverkansförsök som inte faller under övriga kategorier, men som kan sträcka sig från utfrysning och verbala övertalningsförsök till tvångsäktenskap och allvarliga våldshandlingar.
Det sista tillvägagångssättet kopplas till hederskontexter. Det påpekas att i detta fall behöver inte handlingar vara metodiska. Det kan handla om enstaka och spontana tillfällen av våld med syftet att bestraffa en person som har överträtt heterocisnormen. Det kan ske i samband med andra bestraffningar, som utfrysning, uteslutning ur gemenskap och fråntagande av uppdrag i en församling. Utredaren skriver: ”Sådana handlingar närmar sig gränsen för vad som får anses utgöra omvändelseförsök”. Det beror på att det inte tydligt framgår i materialet i vilken utsträckning åtgärderna används i syfte att ”omvända” personer. Utredaren betonar att åtgärderna kan syfta till att ”omvända” men även till att bevara eller återupprätta familjens eller släktens heder.
Utredningen kommer fram till att det inte bör införas någon särskild reglering som kriminaliserar omvändelseförsök. Utredningen menar att den nuvarande regleringen ger goda möjligheter att ingripa straffrättsligt mot olika former av påverkan i omvändelsesyfte och att ytterligare kriminalisering inte skulle utgöra ett effektivt medel för att motverka omvändelseförsök. Enligt utredningen faller vissa handlingar utanför det straffbara området, så som påtryckningar i form av utfrysning eller uteslutning ur en gemenskap och andra liknande sociala bestraffningar. I maj 2025 remitterade Justitiedepartementet ett utkast till lagrådsremiss med förslag till en särskild kriminalisering av psykiskt våld. I utkastet anges att den föreslagna regleringen bedöms innebära ett stärkt straffrättsligt skydd mot omvändelseförsök.
Asyl och integration
Våldsutsatthet i samband med asylprocesser är ett annat ämne som träder fram. Den första danska handlingsplanen för att främja säkerhet, välbefinnande och lika möjligheter för lgbti-personer, Handlingsplan til fremme af tryghed, trivsel og lige muligheder for LGBTI-personer, 2018–2021, innehöll ett förslag gällande lgbti-personer på asylmottagningar. Som resultat har en vägledning för personer som arbetar med asylsökande lgbti-personer tagits fram. Enligt vägledningen ska personalen på asylmottagningar stödja lgbti-personer och andra minoriteter så att de faktisk har möjlighet att leva sina liv som de själva önskar och att andra nyanlända visar respekt för ”de danska normerna och värderingarna, inklusive kvinnors, barns och minoriteters rättigheter samt jämställdhet”. I vägledningen nämns även studier som visar att det finns särskilda utmaningar med acceptans av lgbti-rättigheter bland etniska minoriteter. Det förstärks vidare när lgbti-personer kommer från miljöer och familjer med starkt traditionella familjemönster och/eller patriarkala normer. Konsekvensen kan bli att lgbti-personer utsätts för negativ social kontroll, trakasserier, tvång, press, fysiskt och psykiskt våld eller hot om våld från familjen eller det omgivande samhället. Därför föreslås en utbildning för asylsökande som berör bland annat sådana ämnena som sexualmoral, jämställdhet, kvinnors och minoriteters rättigheter – inklusive rättigheter för lgbti-personer i Danmark och det faktum att dessa rättigheter även gäller personer på asylmottagningen.
Vägledningen lyfter några rekommendationer som personalen på asylmottagningen ska vara särskilt uppmärksamma på. Flera exempel ges, såsom att den enskilda lgbti-personen kan ha flytt sitt hemland just på grund av rädsla för att leva som lgbti-person i sitt hemland, kan vara ovillig att presentera personlig och intim information om sig själv, inklusive om sexuell inriktning och könsidentitet, i mötet med personalen, eller kan ha olika uppfattningar om hur mycket de behöver berätta om sin ”lgbti-identitet” utifrån de krav som ställs på asylansökan i Danmark. Vägledningen och rekommendationerna i synnerhet visar en motsättning som kan uppstå just vid asylprocesserna. Å ena sidan kräver asylansökningar som regel detaljerade och trovärdiga beskrivningar av ens identitet, inklusive om sexual läggning och könsidentitet, å andra sidan kan dessa frågor upplevas som skamfulla och svåra att redovisa när det finns ett överhängande hot att utsättas för våld just på grund av lgbti-identiteten.
Våldsutsatthet på asylboende diskuteras också i den finska kontexten. På grund av bristen på specifikt lgbti-vänliga mottagningscenter, och de farhågor hos asylsökande som är förankrade i erfarenheter från deras ursprungsländer, kan individer sällan vara öppna om sin sexuella läggning eller könsidentitet. De fruktar delvis fientligheten hos diasporagrupperna, sina egna familjemedlemmar och till och med reaktionerna från de anställda på mottagningscentren. Intervjupersonerna har också beskrivit att de har upplevt fysiskt, sexuellt och psykologiskt våld i och utanför mottagningscentren. Flyktingar och transpersoner som har sökt asyl vittnade om att de upplevt homofobiskt och transfobiskt våld i Finland och många av dem kände inte att polisen kunde garantera deras säkerhet eller utreda ärenden. Heder som motiv nämns dock inte.
Förbundet för mänskliga rättigheter, Finlands människorättsorganisation, har också identifierat att transpersoner och lesbiska sällan inkluderas i diskussioner om hedersrelaterat våld och enligt UNHCR är asylsökande som tillhör sexuella och könsminoriteter i en särskilt utsatt position. Enligt UNHCR avslås asylansökningar från kvinnor som har upplevt förföljelse på grund av sin sexuella läggning oftare än män som har blivit förföljda på grund av sin homosexualitet.
Introduktion till nyanlända är ett annat tema som behandlas i Norges handlingsplan, som tar uppspråk och innehållet i introduktionsprogrammet. Enligt handlingsplanen finns negativa attityder gentemot lgbti-personer bland etniska minoriteter, och eftersom språk påverkar attityder är det ett mål att bidra och utveckla positiva ord (benämningar) på andra språk än norska, så att det kan ha en positiv inverkan på sociala strukturer som reproduceras genom språket.
Vidare läggs fokus på introduktionsprogrammet för nyanlända i kommunerna, där det idag finns krav på obligatoriskt innehåll. Introduktionen bör främja mångfaldsperspektiv och lgbti-personers rättigheter är en del av det perspektivet. Därutöver ska det obligatoriska innehållet omfatta information om negativ social kontroll, tvångsäktenskap och könsstympning.
I likhet med andra länder noteras att nyanlända lgbti-personer kan vara särskilt utsatta för negativ social kontroll och hedersrelaterat våld. Det föreslås att genomföra en kartläggning av kompetens inom negativ social kontroll, hedersrelaterat våld och köns- och sexualitetsmångfald hos de aktörer som möter nyanlända migranter och flyktingar.