Hedersrelaterat våld och förtryck utgör en allvarlig kränkning av grundläggande mänskliga rättigheter och ett hinder för såväl jämställdhet mellan kvinnor och män som för lgbti-personers fulla åtnjutande av sina rättigheter. För att ge en samlad bild över arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck i Norden har Nordiska ministerrådet gett NIKK, Nordisk information för kunskap om kön, i uppdrag att kartlägga området. Uppdraget har bland annat resulterat i denna publikation som beskriver hur arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck är organiserat i de nordiska länderna samt i Färöarna, Grönland och Åland. I fokus är strategiskt arbete, begreppsanvändning, styrdokument om lgbti-personers våldsutsatthet och relevant straffrättslig lagstiftning. Till grund för publikationens analyser ligger en genomgång av nationella strategier, handlingsplaner, styrdokument och lagstiftning, samt material från ansvariga myndigheter och centrala aktörer.
Publikation består av tre delar:
En kartläggning av det strategiska arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck, med fokus på hur begreppet hedersrelaterat våld och förtyck definieras, vilka problem och utmaningar som identifieras och hur arbetet med att möta dessa utmaningar är organiserat.
En översikt och analys av nationella styrdokument och annat relevant material som behandlar lgbti-personers våldsutsatthet.
En genomgång och analys av nationell straffrättslig lagstiftning som rör hedersrelaterat våld och förtryck.
Publikations första del visar att arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck i Norden kännetecknas av en gemensam utgångspunkt i mänskliga rättigheter och jämställdhet, men samtidigt präglas av betydande variationer i begreppsanvändning, problemförståelse och organisering. I kartläggningen framgår att begrepp som hedersrelaterat våld och förtryck, hedersrelaterade konflikter och negativ social kontroll används parallellt i de nordiska länderna, men med olika betoningar. Skillnaderna rör bland annat hur våldets orsaker förstås, vilka grupper som betraktas som särskilt utsatta samt hur relationen mellan individuella rättigheter och kollektiva normer beskrivs. Dessa begreppsliga skillnader får direkta konsekvenser för hur arbetet struktureras på policynivå och vilka åtgärder som prioriteras.
Kartläggningen visar att vissa länder, framför allt Danmark och Norge, i högre grad har utvecklat särskilda nationella strategier riktade specifikt mot hedersrelaterat våld och negativ social kontroll. I dessa sammanhang placeras frågan ofta inom ramen för integrationspolitiken, med fokus på nyanlända och etniska minoriteter. Sverige, Finland och Island har huvudsak integrerat frågan om hedersrelaterat våld och förtryck i bredare strategier mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och våld mot barn. Kartläggningen visar att denna skillnad i strategisk inramning påverkar ansvarsfördelning mellan myndigheter, graden av specialisering samt hur förebyggande, stödjande och rättsliga insatser utformas.
I publikationens första del redovisas tre huvudsakliga teoretiska perspektiv som även kan identifieras i de olika policydokumenten: ett särarts- eller kulturellt perspektiv, ett könsmaktsperspektiv samt ett intersektionellt perspektiv. Samtliga nordiska länder har ratificerat Istanbulkonventionen, som tydligt slår fast att hedersrelaterat våld och förtryck ska förstås som en form av genusbaserat våld och att kultur, sedvänja, religion eller så kallad heder aldrig får användas som rättfärdigande av våld. Trots detta visar genomgången av styrdokument och Europarådets expertgrupp GREVIO:s granskningar att det i flera länder finns en tendens att närma sig hedersrelaterat våld och förtryck genom ett kultur- eller integrationsperspektiv, vilket enligt kartläggningen riskerar att osynliggöra våldets könade karaktär och de patriarkala maktstrukturer som ligger till grund för våldet.
I publikationens andra del framgår det att lgbti-personers våldsutsatthet i varierande grad synliggörs i nationella styrdokument. Översikten och analysen av nationella styrdokument och annat relevant material som behandlar lgbti-personers våldsutsatthet visar att lgbti-personer ofta identifieras som särskilt utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, framför allt på grund av heteronormativa föreställningar och normer kring kön, sexualitet och familjens kontroll. Samtidigt behandlas lgbti-personers utsatthet sällan samlat eller systematiskt, utan inkluderas ofta översiktligt i bredare beskrivningar av våldsutsatthet. Analysen visar att det saknas särskilda handlingsplaner i Norden som enbart avser hedersrelaterat våld och förtryck mot lgbti-personer. I stället behandlas frågan varierande inom handlingsplaner för lgbti-rättigheter och inom generella styrdokument om våld. Danmark och Norge lyfter utsatthet kopplad till etniska minoriteter och negativ social kontroll, Sverige behandlar frågan inom fokusområdet våld och kränkningar, Island tar upp våldsutsatthet utan särskilt fokus på hedersrelaterat våld och förtryck och Finland saknar en separat lgbti-handlingsplan men lyfter lgbti-personer som riskgrupp. I flera fall saknas konkreta åtgärder, uppföljningar och fördjupad kunskapsuppbyggnad, och intersektionella dimensioner analyseras i begränsad utsträckning. Analysen betonar återkommande intersektionell sårbarhet för personer med utländsk bakgrund, religionens roll i både utsatthet och identitetsförhandlingar, omvändelseförsök som ett särskilt uttryck för våld och kontroll, samt utmaningar kopplade till asyl och integration.
Den straffrättsliga genomgången i publikationens tredje och sista del, visar att de nordiska länderna i huvudsak hanterar hedersrelaterat våld och förtryck genom befintlig strafflagstiftning, såsom bestämmelser om misshandel, olaga hot, olaga frihetsberövande, tvångsäktenskap, barnäktenskap och könsstympning. Genomgången visar att Sverige skiljer sig från de andra nordiska länderna och de självstyrande områdena genom införandet av ett särskilt brott, hedersförtryck, samt en särskild straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv. Syftet med dessa bestämmelser är att bättre fånga våldets upprepade, systematiska och ibland kollektiva karaktär. I övriga nordiska länder och självstyrande områden saknas motsvarande särskilda brottsrubriceringar, och hedersmotiv hanteras i stället inom ramen för allmänna straffrättsliga regler.
Genomgången och analysen av lagstiftningen synliggör en grundläggande rättslig utmaning som är gemensam för de nordiska länderna: hedersrelaterat våld utövas ofta av flera personer inom ett kollektiv, medan straffrätten är uppbyggd kring individuellt ansvar. Detta försvårar utredning, bevisning och lagföring av brott som präglas av kollektiv kontroll, lojalitetsband och informella sanktioner.
Sammantaget visar publikationen att arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck i Norden är omfattande och under fortsatt utveckling, men att det präglas av skillnader i begreppsanvändning, strategisk inramning och rättslig reglering. Dessa skillnader påverkar hur problemet förstås, vilka grupper som synliggörs och vilka åtgärder som prioriteras inom såväl policy som praktik.