Eftersom den här delen handlar om strafflagstiftning och är skriven av en forskare med svensk bakgrund kommer begreppet ”hedersförtryck” användas istället för samlingsbegreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck”, det vill säga den brottsrubricering som används inom den svenska straffrätten som ett särskilt brott sedan 1 juni 2022 (Prop. 2021/22:138). Om inget annat anges motsvarar alltså hedersförtryck det svenska (och finska) ”hedersrelaterat våld” (och förtryck) och det danska, norska och delvis finska ”negativ social kontroll”.
Ur straffrättslig synpunkt involverar debatten om hedersförtryck i nordiska länder ett antal avgränsade handlingar eller fenomen som antas vara hedersrelaterade, även om tonvikten skiljer sig något mellan länderna. I debatten finns ett nav där heder antas vara ett motiv till olika brott som faller under generell strafflagstiftning, till exempel olaga hot, misshandel i olika allvarlighetsgrader, olaga frihetsberövande samt mord. Navet härstammar från en ursprunglig samhällsdebatt som väcktes under 1990-talet och som syftade till att ”förklara” eller ”förstå” bakgrundsorsaker till enskilda brott där främst offer- och gärningspersonsmönster inte stämde in med ”normala” brott som begicks i familjekontexter (Johansson 2005; Englund & Larsson 2004; Guillou 1997). Debatten om bakgrundsorsakerna mynnade i Sverige så småningom ut i en slutsats att orsakerna kunde sammanfattas som ett så kallat motiv till brott, dvs. att de tankesätt som föregick handlingarna kunde beskrivas som hedersrelaterade (Rosquist 2022, 2020; Norée 2022; se även Lernestedt 2006). Sedan några år tillbaka förekommer därför i Sverige en grund för att utdöma ett hårdare straff för en brottslig handling, om handlingen antas härstamma från motivet heder och numera ett specifikt lagrum för ett brott som fått namnet hedersförtryck. I Danmark och Norge pågår liknande tendenser att bedöma hedersrelaterade brott hårdare än liknande brott som begås i andra familjekontexter, även om dessa länder ännu inte lagstiftat om heder som ett specifikt brott. Dessa länder har snarare valt vägen att identifiera och utdöma relativt hårdare straff för brott som associeras med heder, såsom äktenskapstvång och kvinnlig omskärelse/könsstympning. Se exempelvis svenska brottsbalkens 4 kap. 4e § eller inkluderingen av specifikt hedersrelaterade brott i danska straffelovens generella straffskärpningsgrunder i till exempel § 81 a, § 81 c samt § 114 a.
Finland och Island präglas av en mer nedtonad process avseende strafflagstiftning mot hedersrelaterade brott, även om genomlysningen nedan visar att Island på senare tid inlett en riktning mot mer specificerad lagstiftning. I de självstyrande områdena Färöarna, Grönland och Åland förekommer inga särskilt stiftade lagar, i bemärkelsen att områdena självständigt utformat strafflagar med hänsyn till hedersförtryck. Åland följer finsk lag inom det straffrättsliga området. Färöisk lagstiftning utformas officiellt självständigt genom Lögtinget sedan 2010, men straffrätten utgörs i allt väsentligt av färöisk översättning av danska strafflagen. Grönland präglas än mer av sin självständighet gentemot Danmark, och genomlysningen nedan kommer också fram till att det saknas hedersrelaterad lagstiftning på Grönland (Nyborg Lauritzen 2019).
Ur debatten framträder vidare ett antal mer specifika handlingar som med tiden tillskrivs en hederskontext. Utifrån tidigare och egen forskning går det att avgränsa fyra distinkta så kallat hedersrelaterade handlingar: barn- och tvångsäktenskap (Idriss 2022), kvinnlig könsstympning (Yoza 2022), tvingande klädsel (Davary 2009) – i mediediskursen så kallat ”slöjtvång” – samt omvändelseförsök i relation till sexualitet och könsidentitet som bryter mot normen (MUCF 2022).
Slutligen bör nämnas att strafflagstiftning som direkt utpekar hedersmotiv som rekvisit för en specifik brottsrubricering i dagsläget, som enda landet i världen, endast förekommer i Sverige, även om snarlik strafflagstiftning förekommer i Danmark. Det är dock bara i Sverige som hedersförtryck är ett specifikt brott med direkt anknytning till hederspraktik. I Danmark bestraffas kränkningar i familjesammanhang som kan hänföras till ”negativ social kontroll” med fängelse i upp till tre år, men brottsrubriceringen är ”psykiskt våld”, inte hedersförtryck eller liknande.
I framför allt sentida debatt förekommer även en diskurs om reseförbud främst för minderåriga, antingen i samband med misstänkt förberedelse till tvångsäktenskap, men även i relation till så kallade ”uppfostringsresor” där det antas att yngre personer tvingas genomgå skolgång under strikta former i familjens ursprungsland (se publikationens första del). Reseförbudsfrågan behandlas dock snarare som en socialrättslig fråga i de nordiska länderna. Det förekommer alltså inte något straffansvar för att arrangera en sådan resa, såvida inte gärningen utgör ett led i brottet tvångsäktenskap eller omvändelseförsök. Reglering sker snarare genom att gränskontrollmyndigheter notifieras om att bäraren av ett visst pass är belagd med reseförbud. Regleringen beläggs alltså på det potentiella brottsoffrets resehandlingar, inte på en misstänkt gärningsperson. Uppfostringsresor betraktas i större delen av Norden snarare som en angelägenhet för myndigheter med ansvar för brottsförebyggande arbete och barns rättighet till en trygg skolgång. Således får denna fråga endast en perifer betydelse inom ramen för denna straffrättsliga genomgång, förutom i Danmark/Färöarna, där sådana resor är belagda med straffansvar.
Sammanfattningsvis kommer den här kartläggningen att fokusera på sådana handlingar som är belagda med straffansvar i form av böter, fängelse eller motsvarande. Handlingar som faller under socialrättsliga och andra förvaltningsrättsliga regleringar kommer i vissa fall beröras men utgör inte huvudfokus. Med hänvisning till ovanstående har sökningarna fokuserat på strafflagstiftning, alltså brottsbalken i Sverige och den språkliga motsvarigheten till ”strafflagen” i de andra länderna. Sökningar har också gjorts efter lagstiftning som berör de övriga brottskategoriserade hedersrelaterade handlingarna ovan, dvs. kvinnlig könsstympning/omskärelse, barn- och tvångsäktenskap, klädseltvång (slöjförbud), uppfostringsresor samt omvändelseförsök. Här har även identifierats särskilda lagrum utanför brottsbalk/strafflag. Till exempel har några länder en särskild lagstiftning om kvinnlig könsstympning, medan andra rubricerar den handlingen som misshandel inom ramen för en strafflagsparagraf. För tvångs- respektive barnäktenskap har sökningar även gjorts inom respektive lands äktenskapslagstiftning för att undersöka ytterligare rättsverkningar vid konstaterade brott, främst avseende äktenskapets giltighet.
Metod
I kartläggningen används uttrycket ”hedersrelaterad lagstiftning” i stor utsträckning. Det används i brist på något bättre eller tydligare uttryck för lagstiftning som riktar in sig på att identifiera och lagföra hedersrelaterade gärningar. Uttrycket ska inte tolkas som lagstiftning som förespråkar eller främjar hedersrelaterade handlingar.