Analys av lagstiftning
Analysens upplägg
Detta avsnitt utgör en jämförande analys av hedersrelaterad lagstiftning i de nordiska länderna och självstyrande områdena. Analysen inleds med en jämförelse av de lagrum som förekommer i samtliga länder och självstyrande områden (förutom Grönland). Därefter adresseras de lagrum som endast tillämpas av enstaka länder och områden. Analysen utgår från redovisningen i ovanstående Tabell 1. En övergripande frågeställning som präglar analysen är hur hederspraktiserande individer och grupper positioneras genom formuleringar i lagstiftning. Analysen fokuserar på hur antaganden om kön och sexualitet framträder i formuleringar av brottsdefinitioner och straffmätning.
Det läggs även särskild vikt vid om lagstiftningen utgår från att straffa gärningspersoner eller uppmärksamma och ge upprättelse till brottsoffer. En del av det sistnämnda är att lyfta fram straffgraden för respektive brott och land/område.
Tvångsäktenskap och barnäktenskap i jämförelse
Samtliga länder och områden utom Grönland brotts belägger såväl äktenskapstvång/tvångsäktenskap som barnäktenskap. Danmark, Färöarna, Norge och Sverige använder båda benämningarna i strafflagstiftningen medan Finland och Island placerar brotten inom ramen för människohandel (även om Islands hegningalög (strafflag) även använder begreppet nauðungarhjónaband (tvångsäktenskap). I Sverige finns även det särskilda brottet vilseledande till äktenskapsresa.
Det högsta maxstraffet – fängelse upp till tolv år – kan utdömas på Island, medan det högsta minimistraffet för människohandel av normalgraden är fängelse i fyra månader, vilket kan utdömas i Finland och på Åland. På Island kan dessutom människohandel som riktar sig mot ett barn utgöra grund för ytterligare straffskärpning, vilket borde innebära att det i varje fall i teorin skulle gå att utdöma fängelsestraff på mer än tolv år. Den lindrigaste minimipåföljden är böter, vilket kan utdömas i Danmark.
Straffskalorna för tvångs- och barnäktenskap skiljer sig något mellan länder och områden. För tvångsäktenskap är straffskalorna något lägre än för barnäktenskap i samtliga länder utom Danmark/Färöarna, där maxstraff för tvångsäktenskap är dubbelt så högt som för barnäktenskap (fyra respektive två år). Island utmärker sig med det högsta möjliga maxstraffet när brottsrubriceringen är människohandel (tolv år). En central observation när det gäller tvångs- och barnäktenskap är dock att brotten specificeras som enskilda brott inom respektive lands och områdes kapitel för brott mot frihet och frid, och att straffskalorna är högre för de aktuella brotten än för andra former av fridsbrott. På så sätt utpekas dessa hedersförknippade brott som särskilt allvarliga.
Att två länder (Island och Finland/Åland) dessutom placerar brotten inom ramen för människohandel kan ses i ljuset av en grundläggande problematik med hederspraktik: Att kyskhet och oskuld förknippas med ogifta kvinnliga kroppar som en ekonomisk, social och politisk tillgång (Wikan 2008; Ali 2021). Hederspraktikens tvingande könssegregering grundar sig i att en ogift kvinna anses behöva upprätthålla sitt rykte som sexuellt ren innan äktenskapet. Det obefläckade ryktet utgör en garant för att vara attraktiv på en äktenskapsmarknad där det i traditionellt hederspraktiserande samhällen är viktigt att bygga allianser inom och mellan familjer (King 2013). På så sätt kan tvångs- och barnäktenskap likställas med att använda mänskliga kroppar som en handelsvara. När tvångs- och barnäktenskap rubriceras som människohandel rör det sig alltså om ett långtgående uppmärksammande och skydd av brottsoffret.
I samtliga länder och självstyrande områden finns kompletterande civilrättslig lagstiftning som möjliggör annullering av äktenskap som ingåtts genom tvång eller där minderåriga makar är inblandade. Annullering ska här ses som ett samlingsbegrepp för möjligheten att undvika sedvanliga krav på betänketid och andra rättsliga hinder för ”vanliga” skilsmässor. På så sätt lindras de juridiska konsekvenserna av att tvingas ingå äktenskap eller att som minderårig ingå äktenskap utan samtycke.
Det finns vissa mindre skillnader avseende barnäktenskap. På Island kan till exempel äktenskap som ingåtts när någon part varit över sexton år fortfarande erkännas om omständigheterna i övrigt förespråkar det. De flesta nordiska länder och självstyrande områden har dock gradvis inom äktenskapslagstiftningen förtydligat att äktenskap som ingåtts av personer under arton år generellt inte ska erkännas. Detta kan ses som ett led i en samhällsdiskurs som alltmer rör sig mot en intolerans av kulturella sedvänjor bland invandrare, till viss del som ett skydd av det inhemska (se till exempel Manga 2022). Det kan dock även tolkas som ett mer generellt skydd av dels personer som betraktas som alltför unga att självständigt besluta att ingå äktenskap, dels av myndiga personer som lever under förhållanden där deras egen vilja underställs en omgivande grupps önskemål.
Kvinnlig könsstympning i jämförelse
Samtliga länder (samt Färöarna och Åland via dansk respektive finsk strafflagstiftning) har specifika lagrum som förbjuder kvinnlig könsstympning. Lagrummet förekommer i allmänhet som ett tillägg till respektive strafflags lagrum för grov misshandel. Kvinnlig könsstympning har också en specifik benämning eller brottsrubricering i samtliga länder, även om Danmark och Färöarna avviker genom att använda det mer neutrala uttrycket kvinnlig omskärelse. Detta kan tolkas som att dansk lagstiftning i större utsträckning eftersträvar mer könsneutrala formuleringar i lagstiftningen eftersom omskärelse är det begrepp som används för den manliga motsvarigheten. Tidigare översikter har lyft fram att dansk lagstiftning och förebyggande arbete mot våld i nära relation är mer könsneutralt än i övriga Norden (GREVIO 2017; se även Lebedeva 2025) Straffrättsligt följer dock Danmark och Färöarna de övriga nordiska länderna samt Åland, eftersom kvinnlig omskärelse är förbjudet och belagt med relativt höga straff. I samtliga länder, Färöarna och Åland är fängelse utgångspunkten för straffskalan – böter nämns inte som påföljd i något lagrum. Högsta maxstraff har Island med fängelse upp till sexton år vid grovt brott. Sverige har högsta minimistraff med två års fängelse vid brott av normalgraden, medan Finland har minimistraff ett års fängelse. I Danmark och Norge samt på Färöarna, Island, och Åland utskrivs inte minimistraff.
Lagstiftningen är i samtliga länder och områden åldersoberoende med hänsyn till offret. Det spelar inte heller någon roll om en kvinna eller flicka uppger att ingreppet skett med hennes medgivande. Frågan om medgivande görs relevant i en könsmaktsdiskurs som belyser en universell manlig makt och dominans över kvinnliga partners och anhöriga (Björsson & Lebedeva 2023). Medgivande blir också relevant, tillsammans med ovannämnda åldersneutralitet, i frågan om offrets möjlighet och förmåga att ge samtycke, eftersom det beroende på geografisk kontext förekommer att könsstympning utförs på mycket unga flickor. Sex till tolv års ålder är inte ovanligt, och i vissa fall kan ingreppet ske redan strax efter födseln (Nour 2008). På så sätt borde lagstödets formulering utgöra en tydlig skyldighet för till exempel skolsköterskor som upptäcker tecken på könsstympning i samband med rutinundersökningar att polisanmäla eller orosanmäla i enlighet med socialtjänstlag eller motsvarande.
Föreliggande kartläggning använder samlingsbegreppet könsstympning eftersom det är det vanligast förekommande i de undersökta ländernas lagstiftning. Endast i Danmark används det mer neutrala begreppet kvinnlig omskärelse. Det ska dock nämnas att begreppsfrågan är mycket omdebatterad inom nordisk och internationell forskning. Debatten består dels av en samhällsvetenskaplig och huvudsakligen antropologisk ansats som betonar balansen mellan att skydda brottsoffer å ena sidan, och att undvika stigmatisering av religiösa och kulturella grupper å den andra. Denna ansats vägs mot en mer medicinsk ansats som fokuserar på ingreppens skada ur både kirurgiskt och känslomässigt/psykologiskt perspektiv. Könsstympning är det uttryck som kan sägas gå längst i att beskriva ett kroppsligt övergrepp, vilket i sin tur tydligast motiverar en strafflagstiftning. I andra änden av skalan står begreppet kvinnlig omskärelse, vilket i praktiken liknar ingreppet vid manlig omskärelse, som generellt betraktas som en medicinskt obetydlig, samt både kulturellt och socialt accepterad sedvänja. En omständighet som ytterligare komplicerar debatten är att forskning om kvinnlig könsstympning identifierat fem kategorier i en stigande skala av kroppsliga ingrepp, och där en kategori utgörs av i högsta grad frivilliga så kallade skönhetsingrepp. En vältäckande redogörelse av denna debatt med betoning på nordisk forskning finns i antologin Female Genital Cutting – The Global North and South (Johnsdotter 2020).
Omvändelseförsök i jämförelse
Omvändelseförsök, det vill säga ansatser att påverka eller övertala en person att ändra sin könsidentitet eller sexuella läggning, straffbeläggs i två länder: Island (undirgangast ógagnreynda meðferð) och Norge (konverteringsterapi). Av rekvisiten kan utläsas att även om andemeningen i brottsrubriceringen är densamma så har de två länderna något olika syn på vad som ingår i brottet. I Norge betonas att brottet i första hand utgör en kränkning av den utsatta personen, vilket lägger tonvikten på brottsofferperspektivet. På Island betonas den brottsliga handlingen att ”genom tvång, vilseledande eller hot utsätta en person för obekräftad behandling.” När betoning läggs på handlingen lyfts gärningspersonens skuld fram på ett tydligare sätt. En ytterligare skillnad är att den isländska formuleringen ”obekräftad behandling” betonar att gärningen bygger på metoder som saknar evidens. Den norska formuleringen lyfter förutom alternativmedicinsk och religionsbaserad behandling även fram psykoterapeutisk eller medicinsk behandling vilka båda borde förstås som evidensbaserade. Centralt i den norska formuleringen är dock att ansatserna är systematiserade. Detta lyfter fram att brottet utgör en upprepad kränkning, vilket kan jämföras med motsvarande rekvisit (”ett led i en upprepad kränkning”) i den svenska hedersförtrycksparagrafen.
När omvändelseförsök placeras i en nordisk kontext framhålls så kallade ”goda jämställdhetsvärden” i förhållande till en traditionell syn på ”god sexualitet”. God sexualitet kan med Gayle Rubins (1998) modell ses som heterosexualitet, monogami, sex som något som försiggår inom äktenskapet och i det privata samt sexuellt umgänge främst med reproduktion och barnalstring som ideal. Rubin hävdar att den ”goda sexualiteten” betraktas som normen och ställs i kontrast till "det onormala", vilket associeras med icke-heteronormativ sexualitet hos lgbti-personer. Deras sexualitet förknippas i stället med sex utanför äktenskapet, promiskuitet samt sex som enbart nöje och rekreation. Inom hederspraktik förespråkas den moraliska koden att beskydda och kontrollera klanens utbredning genom en tydlig uppdelning mellan manligt och kvinnligt, inom hemmet men framför allt i det offentliga (Rosquist 2024; Knutagård 2022). En moralisk kod som vaktar och upprätthåller traditionella könsnormer (”det goda” inom Rubins modell) kan i vissa familjer övergå i ett kontrollbeteende där de som avviker från den ”goda sexualiteten” anses behöva hjälp för att ”återgå” till familjens moraliska kod. Detta kontrollbeteende kan sägas utgöra den systematiserade sociala kontroll som utgör omvändelseförsök.
Den nordiska kontexten präglas å andra sidan av ett långvarigt arbete för att avmystifiera frågor om variationer i sexuell läggning. Till exempel: Sedan sex och samlevnad först introducerades i den svenska läroplanen 1955 har sexualundervisningen som ett led i samhällets jämställdhetsarbete medvetet rört sig i riktning från traditionella och moraliserande värderingar, mot sexual-liberala och mångfaldsbejakande dito (Liljefors Persson 2021). Hederspraktiserande familjers ansatser att motarbeta denna jämställdhetsambition kan på så sätt uppmärksammas av myndigheter och inleda utredningar om omvändelseförsök. Här uppstår domstolens dilemma att avväga mellan föräldrars rätt och skyldighet att uppfostra sina barn å ena sidan, och barnets rätt att självständigt utveckla och bejaka sin sexuella läggning å den andra (se till exempel Norée 2022).
Slöjförbud och uppfostringsresor – Endast Danmark och Färöarna
Endast Danmark/Färöarna har lagstiftning som uttryckligen förbjuder att tvinga någon annan att bära beklädnad som täcker ansiktet (”tvinge[s] nogen til at bære en beklædningsgenstand, der skjuler vedkommendes ansigt”) eller att skicka sitt barn till utlandet i ett sammanhang som riskerar att allvarligt skada barnets hälsa eller utveckling (”sender sit barn til udlandet til forhold, der bringer barnets sundhed eller udvikling i alvorlig fare.”) I båda fallen kan fängelse i upp till fyra år utdömas.
Förbud mot att enligt straffelovens § 260 3 st. tvinga någon att med beklädnad dölja ansiktet behöver förstås i ljuset av straffelovens § 134 c, som uttryckligen förbjuder personer att på offentlig plats bära plagg som täcker ansiktet. Lagrummet § 134 a-c reglerar egentligen brott mot allmän ordning i samband med demonstrationer, upplopp eller liknande, men § 134 c motiveras med ett av lagstiftaren upplevt behov av att värna samhällelig samanhållning och respekt för medborgarskapet. Lagförslaget: