Teoretiska perspektiv
Till att börja med är det viktigt att påpeka att det råder oenighet både i den politiska debatten och i forskningen om hur hedersrelaterat våld och förtryck, dess orsaker och bakomliggande mekanismer, bör förstås, vilket också har implikationer för vilka lösningar som anses vara de lämpligaste. År 2010 presenterade Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet i Sverige rapporten ”Hedersrelaterat våld och förtryck – en kunskaps- och forskningsöversikt” med fokus på svensk forskning om hedersrelaterat våld och förtryck samt om arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap. Rapporten inkluderar även tongivande internationell forskning. Rapporten visar att i svensk forskning om hedersrelaterat våld och förtryck har tre teoretiska perspektiv vuxit fram som presenterar olika förklaringsmodeller för uppkomsten av hedersrelaterat våld och förtryck – ett särarts- eller kulturellt perspektiv och ett könsmaktsperspektiv och ett intersektionellt perspektiv. Trots att det snart är 15 år sedan som rapporten presenterades är denna uppdelning fortfarande aktuell och kan vara ett sätt att strukturera olika ingångar i ämnet. Förutom att vara teoretiska perspektiv kan de också identifieras i samtida politiska och rättsliga praktiker, det vill säga i hur olika länder förstår problemet och vilka konsekvenser det får för vilka strategier de väljer att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck med.
En av de mest centrala frågorna handlar om utifall hedersrelaterat våld och förtryck bör betraktas som väsensskilt eller som en form av mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer eller genusbaserat våld. Ett särarts- eller kulturellt perspektiv innebär att hedersrelaterat våld och förtryck har ett motiv och uttryck som grundar sig i etniska minoriteters kulturella normer och värderingar. Förespråkare för denna position menar att hedersrelaterat våld är av särart och skiljer sig från andra former av våld (mäns våld mot kvinnor). Det kulturella perspektivet lägger också fokus på en eventuell konflikt som uppstår inom familjer, mellan föräldrar och barn samt det omgivande samhället (traditionella konservativa normer kontra liberala värderingar i synen på sex, äktenskap, abort osv.).
Som reaktion på den kulturella förståelsen menar förespråkare för könsmaktsperspektivet att hedersrelaterat våld och förtryck bör förstås som en form av mäns våld mot kvinnor som grundar sig i de globala patriarkala strukturerna. Representanter för detta perspektiv är kritiska mot användning av kultur som förklaringsmodell, eftersom det endast appliceras i relation till de kulturer som identifieras som ”de Andra” och tenderar att presentera hedersrelaterat våld och förtryck som grövre och väsentligt annorlunda från våld som utövas av västerländska män. Ur ett könsmaktsperspektiv är det viktigare och mer hållbart att analysera de likheter som finns mellan hedersrelaterat våld och förtryck och mäns våld mot kvinnor. Heder bör förstås som en av många strategier för att legitimera mäns kontroll och makt över kvinnor. Även i fall när kvinnor i familjen utövar våld i hederns namn är det kopplat till mannens överordnade ställning.
Det intersektionella perspektivet innebär däremot att hedersrelaterat våld och förtryck analyseras ur ett holistiskt samhällsperspektiv inbegriper flera olika maktordningar (inklusive könsmaktsordning) och hur dessa samverkar. Den intersektionella analysen används för att belysa den multipla utsattheten för hedersrelaterat våld och förtryck på grund av kön, klass, religion, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, könsidentitet och sexualitet. Förespråkare av det intersektionella perspektivet menar att fokus också bör ligga på analys av bemötande av våldsutsatta och konsekvenser av åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck.
Tidigare forskning om hedersrelaterat våld och förtryck har aktualiserat flera viktiga frågor om hur vi bör förstå hedersrelaterat våld och förtryck och dess orsaker. Ska det behandlas separat eller tillsammans med andra våldsformer? Och hur bör arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck organiseras på ett icke-diskriminerande sätt?
Nordisk kartläggning 2020
År 2020 genomförde konsultföretag Rambøll en kartläggning av strategier och initiativ för förebyggande av negativ social kontroll och hedersrelaterat våld och förtryck i de nordiska länderna på uppdrag av Nordiska ministerrådet. Syftet var att ge en samlad överblick över strategier, lagstiftning och organisering av arbetet inom regionen. I kartläggningen presenteras en sammanfattning av hur begreppet ”negativ social kontroll” och ”hedersrelaterat våld” används. Dessa begrepp undersöks i relation till andra begrepp såsom ”våld i hemmet” och ”våld mot kvinnor”. Kartläggningen från 2020 visar att användningen av olika begrepp och hur dessa relaterar till området mäns våld mot kvinnor varierar i de nordiska länderna. Den visar även hur det får konsekvenser för det strategiska arbetet och inom vilket politikområde hedersrelaterat våld och förtryck placeras: Våld mot kvinnor, våld i nära relation eller integration. I kartläggningen synliggörs även skillnader i hur arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck är organiserat på strategisk nivå i de nordiska länderna. Enligt den vidtar Danmark och Norge direkta åtgärder med fokus på hedersrelaterat våld och negativ social kontroll och har särskilda strategier på nationell nivå som fokuserar specifikt på hedersrelaterat våld och förtryck. Det strategiska arbetet i Sverige, Finland och Island kännetecknas istället av mer indirekta åtgärder. Hedersrelaterat våld ingår där i bredare strategiska insatser, som omfattar arbete mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.
I Danmark och Norge ingår negativ social kontroll och hedersrelaterat våld i området våld i nära relationer, medan Finland, Island och Sverige betraktar hedersrelaterat våld och förtryck som en del av mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Mäns våld mot kvinnor är ett bredare område som inkluderar både det interpersonella våldet (våld i nära relationer) och det strukturella våldet (patriarkala strukturer och normer samt våld mot kvinnor i det offentliga rummet).
Utöver det ingår arbetet mot hedersrelaterat våld i Norge, Danmark, Finland och Island i integrationsområdet, med fokus på etniska minoriteter och slutna religiösa samfund. Enligt kartläggningen observeras i Sverige en viss dubbelhet i hur problemet betraktas av olika aktörer: som tillhörande integrationsområdet eller som ett separat område. Det noterades i kartläggningen att i Sveriges officiella styrdokument fanns inga explicita referenser till invandrargrupper eller etniska minoriteter.
Kartläggningen belyser också organisatoriska skillnader i hur det förebyggande arbetet, uppsökande och ingripande insatserna är organiserade. I olika länder läggs olika mycket fokus på de tre delarna och det råder olika grader av koordinering mellan strategiskt arbete och praktiska insatser, samt vilka aktörer som är involverade. Den här kartläggningen kommer knyta an till det resultat som presenterades i kartläggningen från 2020 med fokus på begreppsanvändning och problemformuleringar.
Istanbulkonventionen och GREVIO:s granskningar
Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen) är en internationell konvention som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Konventionen har ratificerats av alla nordiska länder. Konventionens syfte är att skydda kvinnor och flickor mot alla former av våld, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck, och att förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet. Konventionen slår fast att våld mot kvinnor är ett uttryck för ojämlika maktförhållanden. Enligt Istanbulkonventionen förstås hedersrelaterat våld och förtryck som en form av genusbaserat våld.
Heder och hedersrelaterat våld tas upp i konventionen i följande sammanhang: I ingressen konstateras att ”hedersrelaterade brott…är en allvarlig kränkning av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter”. Vidare enligt artikel 12 ska parterna till konventionen säkerställa att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder inte ska kunna betraktas som ett rättfärdigande av någon våldshandling som faller inom ramen för denna konvention. Enligt artikel 42 ska parterna vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder ska inte betraktas som rättfärdigande av våldshandlingar i straffrättsliga förfarande. Detta omfattar särskilt påståenden om att brottsoffret har överträtt kulturella, religiösa, sociala eller traditionella normer eller sedvänjor för vad som kan anses vara passande. Med andra ord uppmuntras alla parter att förbjuda alla försök att rättfärdiga brott utifrån så kallad heder.
Europarådets expertgrupp GREVIO är Istanbulkonventionens övervakningsmekanism som har i uppgift att regelbundet granska hur länder som anslutit sig till konventionen följer den. I nästa avsnitt sammanfattas GREVIO:s granskningar av Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige i relation till hedersrelaterat våld.
Danmark granskades år 2017 i en så kallad ”Baseline evaluation round”. Den generella kritiken handlade om Danmarks könsneutrala förhållningssätt gentemot våldsproblematik. Det resulterar i att det finns mindre specialiststöd för endast kvinnor. Enligt granskningen har könsbaserat våld ersätts med könsneutrala begrepp och terminologi, såsom ”dubbelriktat våld”, ”negativ social kontroll” (ett begrepp som endast tycks tillämpas på personer med invandrarbakgrund) och användningen av termen ”patient” eller ”klient” istället för ”kvinna”. I relation till hedersrelaterat våld skriver GREVIO att utifrån Danmarks handlingsplaner baseras förståelsen av ”hedersrelaterade konflikter och negativ social kontroll” inte på en könad förståelse av våld. GREVIO menar att förhållningssätt som fokuserar på kultur istället för på könsmaktsordning döljer grundorsaker till hedersrelaterat våld som en form av genusbaserat våld, som kvinnor utsätts för eftersom de är kvinnor, inte bara för att de är medlemmar i en viss etnisk grupp. Det förhindrar ett bredare perspektiv på de olika yttringarna av våld mot kvinnor. Det kan också bidra till vidmakthållande av stereotyper om etniska minoriteter och leda till diskriminering av dessa.
Vidare noterar GREVIO att ansvaret för de olika nationella handlingsplanerna är fördelat på justitieministeriet, jämställdhetsavdelningen inom utrikesdepartementet och integrations- och invandringsministeriet (våld i nära relationer) och ministeriet för migration och integration (hedersrelaterat våld). Utan några uppenbara kopplingar och strukturer för samarbete kan en sådan samexistens av olika nationella handlingsplaner lätt leda till fragmentering och uppdelning av politik som kan stå i vägen för samstämmighet och kontinuitet i arbetet mot våld. GREVIO kritiserar också danska mediers rapportering om incidenter av våld mot kvinnor för att tendera att framställa dem på ett sensationalistiskt sätt, tillskriva våld en viss migrantgemenskap eller bagatellisera våldet genom att benämna det som en ”familjetragedi”. De problematiska framställningarna av våld riskerar att osynliggöra maktdynamiken bakom våldet och våldets könade karaktär. Den kritiken är inte riktad mot statens arbete mot våld, men det är ändå relevant att lyfta den i relation till själva problemet.
Finlands arbete mot våld granskades år 2019. GREVIO noterar och kritiserar liknande tendens som i Danmark, könsneutralitet i relation till våldsproblematik, vilket går emot den starka politiska traditionen i Finland att arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor. GREVIO skriver: ”Without an in-depth understanding of the gendered nature of all forms of violence against women, underlying issues of power and control and its impact on victims, investigations and case-building will be lacking in quality.” Det finns även ett önskemål från GREVIO att våldsutsatthet bland etniska minoriteter och kvinnor med migrantbakgrund ska lyftas upp mer, genom exempelvis kartläggningar av våldsutsatthet och speciella insatser. GREVIO menar också att våldets könade karaktär bör understrykas även i fall av hedersrelaterat våld.
År 2022 granskades Islands arbete mot våld mot kvinnor. GREVIO uppmanar Island att främja medvetandehöjande kampanjer och bedriva forskning om de former av våld som för närvarande är mindre utforskade på Island, såsom förföljelse, kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap, tvångssterilisering, tvångsabort och våld i så kallat ”hederns namn”. På Island fanns det inga specifika policydokument eller handlingsplaner för arbete mot dessa former av våld. GREVIO medger att avsaknaden av specifika policydokument beror på den relativt låga frekvensen av incidenter och rapportering, men samtidigt konstaterar GREVIO att det kan påverka kvinnor som tillhör migrantgrupper negativt. En annan kritik som lyfts handlar om avsaknaden av åtgärder mot intersektionell diskriminering, som exempelvis kvinnor med migrantbakgrund utsätts eller riskerar utsättas för.
Norge genomgick granskning 2022, samma år som Island. I granskningen kritiserade GREVIO Norges hantering av negativ social kontroll, våld i så kallat hederns namn, tvångsäktenskap och kvinnlig könsstympning utifrån ett kulturellt perspektiv. GREVIO skriver: “negative social control, violence related to “honour”, forced marriage and female genital mutilation which appears to regard the issue as a cultural one instead of adopting a gendered understanding of violence committed in the name of “honour”. GREVIO välkomnar att Norge adresserar frågan om hedersrelaterat våld, men de menar att genom att närma sig problemet ur kultur- och integrationsperspektiv riskerar grundorsakerna till våld relaterat till ”heder” att förbises. Det kan även bidra till förstärkning av stereotyper av etniska minoriteter. GREVIO motsätter sig en konstruktion av våld i hederns namn och våld som förekommer i familjer med migrantbakgrund som annorlunda. En annan kritik som lyfts handlar om tendensen till könsneutralt förhållningssätt gentemot våldsproblematiken både i det privata och i det offentliga. På det sättet osynliggörs jämställdhetsperspektiv i relevanta lagar, policydokument, data och så vidare.
Sverige granskades år 2018. Å ena sidan fick Sverige beröm för att våldets könade karaktär är tydligt erkänd i alla policydokument, olika åtgärder och utbildningsmaterial. Å andra sidan noteras även att de omfattande politiska åtgärder som vidtas för att bekämpa våld mot kvinnor inte alltid omfattar vissa grupper, nämligen kvinnor som tillhör nationella minoriteter, kvinnor med funktionsnedsättning, kvinnor med migrantbakgrund och andra kvinnor som är utsatta för intersektionell diskriminering. GREVIO skriver även att det framkommit kritik gällande diskursen om hedersrelaterat våld och hur den reflekteras i centrala policydokument samt i det material som används av skolor. ”Hedersbaserade” värdesystem och deras konsekvenser för flickor och pojkar tycks diskuteras uteslutande i relation till utlandsfödda och som något som enbart förekommer bland icke-etniska svenskar. Som ett resultat av det kritiseras det förebyggande arbetet inom skolsystemet för att vara utpekande mot etniska minoriteter. Fokus ligger snarare på barnens medlemskap i ett kollektiv än på mer omfattande försök att identifiera barn som kan utsättas för våld och kontroll, eller bevittna våld i hemmet.
I november 2024 publicerades ”Building trust by delivering support, protection and justice” som var den första tematiska granskningen av Sverige. I granskningen välkomnar GREVIO Sveriges nya lagstiftning på området, inklusive kriminaliseringen av hedersrelaterat våld och förtryck. Kommittén uttrycker däremot oro gällande det särartsperspektiv som dominerar Sveriges arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck. De nämner bland annat kritiken mot att hedersrelaterat våld förknippas med specifika grupper av migranter, som uppfattas som patriarkala och därför riskerar att bidra till marginalisering av minoriteter. Samtidigt undermineras betydelsen av de patriarkala strukturerna i relation till andra former av våld mot kvinnor när våldet ses ur ett könsneutralt perspektiv.
Sammanfattningsvis bekräftar Istanbulkonvention tillsammans med granskningskommittén GREVIO att hedersrelaterat våld är en form av genusbaserat våld och att den könade karaktären av våldet riskerar att osynliggöras när fokus läggs på kultur som grundorsak till våldet. Samtidigt utesluter inte en genusbaserad förståelse av behovet av speciellt riktade insatser till olika målgrupper. GREVIO välkomnar att flera länder adresserar problemet kring hedersrelaterat våld separat, men är kritisk mot integrationsperspektiv och att hedersrelaterat våld framställs som något som endast förekommer bland etniska minoriteter. En viktig utveckling som observeras i flera länder är tendensen att inta ett könsneutralt förhållningssätt gentemot våld mot kvinnor. Den dominerande kulturella förståelsen av hedersrelaterat våld är kopplad till denna utveckling och kan betraktas som ett uttryck för det. Hedersrelaterat våld anses vara patriarkalt, medan andra former av våld mot kvinnor framställs som könsneutrala.
Avgränsning
Utifrån studiens syfte och metod finns vissa begränsningar som behöver förtydligas. För det första presenterar rapporten inte erfarenheter som kan beskrivas som framgångsrika exempel eller effektiva metoder. Eftersom studien bygger på en kritisk policyanalys är det inte möjligt att undersöka eller mäta vilka strategier och insatser som ger bäst resultat. En sådan bedömning skulle kräva en annan typ av studie, exempelvis med insamling av statistiska data och intervjuer.
För det andra, även om analysen omfattar flera länder och självstyrande områden, är det inte studiens syfte att jämföra hur arbetet är organiserat mellan dessa.
Samtidigt kommer olika länder och självstyrande områden relateras till varandra utifrån de frågor som ska besvaras. Som det noterats tidigare har materialets omfattning varierat i olika länder och självstyrande områden, vilket också försvårar möjligheten att jämföra ländernas och områdenas olika erfarenheter.
Som tidigare nämnts, består det undersökta materialet av olika typer av dokument, såsom nationella strategier, handlingsplaner och styrdokument för myndigheter. Till sin natur är sådant material föränderligt och föremål för politiska och rättsliga förändringar. Det i sin tur krävde en tidsmässig avgränsning för insamling av materialet. Insamlingen skedde under våren och fram till augusti 2024. Bearbetningen samt analys genomfördes under hösten 2024, vilket innebär att senare publicerat material och förändringar som genomförts efter augusti 2024 inte är inkluderade i rapporten.