6. Lönemått och statistikmått

När det gäller lika lön för likvärdigt arbete i de nationella statistik­databaserna är yrkes­klassifikationen, som behandlades i föregående avsnitt, grunden för vilka arbeten, eller yrken, som är jämförbara och eventuellt kan anses göra likvärdigt arbete. I den fortsatta texten bortser vi från problematiken med klassifikation av yrken och koncentrerar oss på själva löneskillnaderna. Det vill säga att vi använder de klassifikationer som finns och de antaganden om likvärdighet mellan yrken inom dessa klassifikationer som presenteras av Harriman m.fl. (2023), och analyserar själva lönerna inom och framför allt mellan yrkena.

I det följande reder vi ut hur begreppet lön innebär något olika saker i de olika nationella databaserna och något om vad olika lönemått kan få för konsekvenser vid lönejämförelser. Vi diskuterar också skillnaden mellan att använda medelvärden eller medianvärden i löne­jämförelserna, eftersom båda förekommer och båda också krävs i EU:s lönetransparensdirektiv.

Lön handlar om en ersättning för utfört arbete, men det finns olika sätt att definiera denna ersättning, det vill säga olika lönemått som används i statistiken. Ersättningen (lön) för arbete kan kopplas till olika tidsenheter: till exempel en timme eller en månad. Lön kan också vara fast eller rörlig. Fast lön innebär att lönen är lika månad för månad eller timme för timme, medan rörlig lön kan variera uppåt eller nedåt exempelvis genom ackord och provisionslön. Ersättningen, och därmed lönemåttet, kan även variera utifrån vad som räknas in: om tillägg eller bonusar räknas in eller inte. Tilläggen kan också de vara fasta eller rörliga: ett fast lönetillägg är exempelvis skifttillägg som ser likadant ut varje månad, medan ett rörligt lönetillägg exempelvis kan vara ett övertidstillägg för varje övertids­timme. (Neu Morén & Eriksson Lindwall, 2013). Särskilda tillägg, som till exempel bonusar har befunnits vara ett slag av inkomst som särskilt kommer män till del (Rubery & Grimshaw, 2015). I den officiella statistiken räknas de ofta inte in i lönen, men om bonusar förekommer i ett av två jämförbara yrken påverkar de lönegapet i okänd omfattning.

I den svenska lönestruktur­statistiken kan man välja mellan grundlön och månadslön. I månads­lönen ingår utöver grundlönen även andra lönekomponenter som olika fasta och rörliga lönetillägg. Det är månadslönen som Medlings­institutet använder för sin analys av löneskillnaden mellan könen. Samtliga löner i den svenska statistiken är även uppräknade till heltid för att kunna göra jämförelser för tidsenheten månad, det vill säga deltids­anställdas löner omräknas till heltidslöner för att möjliggöra beräkning av lönegapet. Finska Statistikcentralen gör tvärtom: Om heltids- och deltidslöner ska jämföras, omräknas heltidslöner till timlöner. Dessa omräknade löner är dock inte allmänt tillgängliga i Statistikcentralens databas, utan individer som arbetar deltid finns inte med i statistiken som baserar sig på månadslöner – vilken gör denna statistik något missvisande när det gäller yrken med många deltidsanställda.

I norska SSB:s lönestatistik är månadslön huvudbegreppet. I månadslönen i den norska statistiken ingår avtalad månads­lön (det vill säga fast lön), oregelbundna tillägg kopplade till särskilda arbetsuppgifter eller arbetstid, samt bonusar (kontant­förmåner som oftast inte är kopplade till specifika arbets­uppgifter, till exempel vinst­delning). Övertidsersättning ingår inte i månadslönen.

I den finska statistikens månads­lönemått ingår fler, separerade, komponenter jämfört med svensk och norsk statistik, se tabell 5. Det finns alltså variation mellan de tre nordiska statistikmyndigheternas sätt att definiera månadslön

Som ett exempel från tillgänglig norsk statistik via SSB, kan en användare som vill veta mer om månadslön efter yrke (tabell 11418) välja att få information om lön som: månadslön, avtalad månadslön, oregelbundna tillägg, bonus, övertidsersättning samt även uppgift om ålder, samt avtalad tid per vecka. Dessa statistikvariabler med avseende på månadslön som redovisas i norsk statistik är inte på samma sätt tillgängliga, eller möjliga att separera från eller kombinera med månadslön, i svensk eller finsk statistik.

I tabell 6 visar vi medellönerna för den kvinnodominerade yrkes­gruppen hotellreceptionister (STYRK-kod 4224) respektive den mansdominerade yrkesgruppen lastbils- och trailerchaufförer (STYRK-kod 8332).

Vid jämförelse av månadslönerna för yrkesgrupperna framgår att hotellreceptionisters lön uppgår till ca 82 % av lastbilschaufförernas lön. Lönegapet mellan dessa två yrkesgrupper är alltså 18 %, motsvarande en genomsnittlig löneskillnad på 7600 norska kronor i månaden. Lönegapet för den avtalade månadslönen är lika stort, 18 %, och verkar alltså vara det som är ”utslagsgivande” för lönegapets storlek för de här yrkesgrupperna. Av tabell 6 framgår även att kvinnors löner är lägre än mäns löner i båda yrkesgrupperna.

När hänsyn tas till övertids­ersättning (som inte ingår som en del i månadslöne­måttet i Norge) blir lönegapet större mellan yrkes­grupperna i tabell 6. När månads­lön och övertidsersättning räknas samman är lönegapet 23 % mellan yrkes­grupperna. Övertids­ersättningen fungerar som en kompensation för fler arbetade timmar och är inte en del av den avtalade månadslönen, men leder alltså till olika stora löneinkomster för de anställda i respektive yrkes­grupp. I det här fallet rör det sig om en motsvarande genom­snittlig löneinkomstskillnad på 10 070 norska kronor.

Vi vet inte om normalarbetstiden för hotellreceptionister och lastbilschaufförer är densamma. Eventuella skillnader i normal­arbetstid kan öka eller minska ett löne­gap: Om lönen är densamma men normalarbetstiden skiljer sig, finns det en faktisk löneskillnad i och med att kompensationen för arbetad timme är olika. Då är också beräkningsgrunden för övertid olika, och eftersom övertid kompenseras med mer än ordinarie lön, blir övertidseffekten större än om beräkningsgrunden är lika.

Lönegapet som begrepp används ofta för att beskriva skillnaderna i lön mellan kvinnor och män utifrån genomsnitt, det vill säga medel­värde. Medelvärden beräknas genom att summan av samtliga värden divideras på antalet värden: medellön är alltså summan av alla löner dividerat med antal personer i gruppen. Medianlön är den mittersta lönen i en grupp löner som sorterats i stigande storleks­ordning, från den lägsta till den högsta. Medlingsinstitutet, som i Sverige ansvarar för Lönestruktur­statistiken anger att ”median­värdet kan vara bra att använda om en fördelning är skev, med många personer som tjänar väldigt mycket eller lite i förhållande till resten av gruppen.” (www.mi.se). I en rapport om lönegapet i Norge (Grini & Fløtre, 2023) konstateras att lönegapet blir mindre om medianlön, istället för medellön, används som mått. En aspekt som rapporten tar upp är att det finns fler kvinnor i den allra lägst avlönade gruppen, men framför allt fler män i de allra högst avlönade skikten.  Nordiska ministerrådets rapport Increasing Income Inequality in the Nordics (Aaberge m.fl., 2018) använder genom­gående medianvärden, men påpekar också att användning av relaterade värden, som percentiler (löneskillnader mellan dem som till exempel hamnar vid 25 % - i stället för 50 %, som i medianen – från lägsta eller högsta lönerna) kan behövas för att upptäcka skillnader som inte upptäcks om man enbart jämför medianer.

Huruvida man väljer medelvärdet eller medianen är ett ställnings­tagande. Är man intresserad av skillnaden i lönerna för ”de flesta” i yrkena, och vill bortse från det faktum att ett antal individer (oftast män) har löner högt utöver detta är det median som gäller. Om man däremot anser att alla löner i ett yrke är relevanta vid en jämförelse är det medellönen som är intressant. I våra beräkningar har vi tagit den senare stånd­punkten och använder medelvärde. En annan anledning är att det är det mått som oftast används i andra sammanhang. Vi menar dock att såväl medel- som medianvärden kan, eller till och med bör, användas vid analys av lönegap för likvärdigt arbete.

Det är inte heller så att lönegap beräknade utifrån median alltid är mindre än lönegap beräknade på medelvärdet, utan lönespridningen i yrkena spelar också roll. Här exemplifierar vi utifrån underlag från svensk lönestatistik. I figur 3 görs två parjämförelser av yrkens löneläge.

I ett av paren jämförs medel- och medianlön i det mansdominerade yrket finansanalytiker och investerings­rådgivare m.fl.​ (referensvärde 100 %) med medel- och medianlön i det kvinno­dominerade yrket informatörer, kommunikatörer och PR-specialister​. Lönegapet är betydligt större när medelvärdet används. Detta resultat följer alltså ett ”förväntat” mönster av mindre lönegap vid jämförelse av median­löner. Detta händer när lönespridningen särskilt i det högre avlönade yrket är större – vilket ofta är fallet.

I det andra paret jämförs medel- och medianlön i det mans­dominerade yrket mjukvaru­utvecklare (referensvärde 100 %) med medel- och medianlön det kvinnodominerade yrket bank­tjänste­män. Lönegapet mellan yrkena är i det fallet större då medianvärde används, än om medelvärde används. Det beror på att skillnaden mellan medel och median är liten för mjukvaru­utvecklare, medan banktjänste­männens medianlön är betydligt lägre är dras medellön.