Denna rapport har undersökt olika sätt att visa löneskillnader mellan könen och de teoretiska ansatser som kan förklara dessa skillnader. Genom att analysera både statistiska mått och teoretiska resonemang samt redovisa enkätsvar från nyckelaktörer på arbetsmarknaden, har vi fått en omfattande bild av de utmaningar samt mål- och intressekonflikter som finns i arbetet för lika lön för likvärdigt arbete.
En genomgående reflektion är att den starka könssegregeringen av arbetsmarknaden bidrar till löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Kvinnor och män arbetar ofta i olika yrken och branscher, och de kvinnodominerade yrkena har generellt lägre löner. Detta fenomen, kallat värdediskriminering, innebär att yrken som där flest kvinnor finns värderas och betalas lägre än yrken där flest män finns.
En annan viktig faktor som lyfts fram är relationen mellan lönearbete och det obetalda omsorgs- och hushållsarbetet. Den ojämna fördelningen av det obetalda omsorgs- och hushållsarbetet påverkar kvinnors möjligheter till heltidsarbete och karriärutveckling, vilket i sin tur påverkar deras löner negativt. Dessutom finns sociala normer som påverkar förhandlingar om ingångslöner olika för kvinnor och män, vilket bidrar till löneskillnaderna mellan grupperna.
De nordiska länderna har en stark tradition av partsautonomi, där arbetsmarknadens parter förhandlar om löner och arbetsvillkor. Detta system har både fördelar och nackdelar när det gäller att uppnå lika lön för likvärdigt arbete. Det finns emellertid tydliga intressekonflikter mellan arbetsgivare och fackförbund, men även mellan exempelvis fackförbund i olika sektorer. Rådande modeller rymmer en problematik som trots uttalade ambitioner tycks förhindra specifika åtgärder som leder till förändring.
En central målkonflikt är hur mycket staten ska ingripa i lönebildningen. Arbetsmarknadens parter värnar om partsautonomin och vill minimera statlig inblandning, medan staten genom lagstiftning försöker säkerställa rättvisa och lika lön för likvärdigt arbete. Exempelvis kan införandet av EU:s lönetransparensdirektiv ses som ett försök att öka statens roll i att övervaka och reglera löner.
Genom att kombinera de olika sätten att beräkna löneskillnader med de teoretiska ansatserna och enkätsvaren från nyckelaktörer, får vi en djupare förståelse för de komplexa mekanismer som ligger bakom löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Det är tydligt att både strukturella faktorer, såsom könssegregering och värdediskriminering, och individuella faktorer präglade av sociala normer, såsom omsorgsansvar och löneförhandling, spelar en roll. För att minska löneskillnaderna krävs en kombination av politiska åtgärder, förändringar i arbetsmarknadens strukturer och normer, samt insatser för att främja jämställdhet i både det betalda och obetalda arbetet.
Politiska reformer, som subventionerad och kvalitativ barn- och äldreomsorg, generösa föräldraledighetssystem för båda föräldrarna, samt att inkomster beskattas individuellt (särbeskattning) och inte per hushåll (sambeskattning), har historiskt lett till förändring. Det finns också exempel på fall där förbudet mot lönediskriminering har gett resultat, liksom förändringsarbete som bedrivits av arbetsmarknadens parter. Men om det i dag finns någon vilja att sluta löneskillnaderna mellan könen, så behövs insatser av ett slag och en omfattning som vi ännu inte sett.