Som det diskuteras i föregående avsnitt om olika sätt att visa löneskillnader mellan könen finns det en rad olika faktorer, både på strukturell och individuell nivå, som kan förklara det som empiriska data visar. Inom EU-samarbetet används ofta en modell utvecklad av EU-kommissionen för att belysa kvinnors och mäns löner såväl som bakomliggande faktorer av särskild betydelse (European Commission, 2022).
Modellen bygger på fyra olika kriterier som är tänkta att användas som stöd i att identifiera lösningar på vägen till lika lön för lika och likvärdigt arbete:
Sektoriell segregering: dels att kvinnor och män i stor utsträckning arbetar i olika yrken och branscher, dels att de yrken och branscher där företrädesvis kvinnor arbetar har ett lägre löneläge än dem där företrädesvis män arbetar;
Ojämn fördelning av betalt och obetalt arbete: att kvinnor som grupp arbetar fler timmar per dygn än män som grupp, men att en stor del av det arbete som kvinnor utför är i form av obetalt omsorgs- och hushållsarbete;
Hierarkisk segregering (”glastaket”): att ju högre upp i arbetslivets hierarkier en position finns, desto lägre är andelen kvinnor, och med högre makt och status följer också högre löner och andra former av inkomst (exempelvis från kapital);
Lönediskriminering: att kvinnor betalas lägre löner än män även när de utför lika eller likvärdigt arbete, trots all policy och lagstiftning som genomförts.
Den här modellen kan sammanfatta de olika förklarande faktorer som framkom under föregående kapitel, men här tillkommer också kriteriet om hierarkisk segregering – eller ”glastaket”, det vill säga att män oftare än kvinnor finns i beslutsfattande positioner och att dessa positioner är välbetalda (se t.ex. Kräft, 2022). Den sektoriella segregeringen kan betraktas som sammansatt av dels en horisontell dimension, det vill säga själva fördelningen av kvinnor respektive män på olika yrken och branscher; dels en vertikal dimension, det vill säga en skillnad i social status mellan dessa olika yrken och branscher (Bettio & Verashchagina, 2009). Forskare har förklarat dessa fenomen som utslag för normer om könsessentialism, att kvinnor och män är olika lämpade för olika uppgifter, exempelvis kopplade till omsorg eller teknologi, och manligt privilegium, att män förknippas med högre status och att områden som förstås som manliga är mer värda (Charles, 2003; Charles & Grusky, 2004; Kanter, 1977; Abrahamsson, 2002).
Det som kallas könsmärkning av yrken och branscher, baserat på sociala normer om vad kvinnor respektive män är lämpade för, reproducerar segregeringen i arbetslivet, så att kvinnor tenderar att söka sig till arbeten där andra kvinnor finns, och män tenderar att söka sig till arbeten där andra män finns (Badgett & Folbre, 1999; Breda m.fl., 2020; Charles & Thébaud, 2018; O’Reilly m.fl., 2015; Peetz, 2015). Andra forskare pekar på ett samband mellan å ena sidan sociala normer om det obetalda omsorgs- och hushållsarbetet som kvinnligt, och å andra sidan de låga lönerna för ”kvinnoyrken” inom vård, skola och omsorg (Nicolás-Martínez m.fl., 2024; Rubery & Grimshaw, 2015).
Inte bara kön, utan också andra kategorier, som migrantbakgrund, socioekonomisk status, med mera, har betydelse för människors villkor på arbetsmarknaden (de los Reyes, 2014; Young Håkansson m.fl., 2022). Det påverkar löner och arbetsförhållanden för enskilda individer, såväl som den strukturella segregeringen där olika slags individer finns i olika yrken och branscher. EU:s lönetransparensdirektiv (EU 2023/970) betonar vikten av att ta hänsyn till intersektionell diskriminering. Fler kategorier än kön behöver användas i jämförelser av löner mellan kvinnor och män, men den nationella statistiken har en del begränsningar i detta avseende (Salminen-Karlsson & Fogelberg Eriksson, 2025).