4. Kartläggning av trädartsdiversitet i nordiska städer

Fördelningen och mångfalden av trädarter är en avgörande fråga för våra städer, särskilt när det handlar om att skapa hälsosamma urbana miljöer som inte bara tillhandahåller viktiga ekosystemtjänster idag, utan också är tillräckligt robusta för att hantera framtida utmaningar, såsom klimatförändringar och nya växtsjukdomar, vilka ofta hänger samman. Eftersom artdiversitet är nära kopplad till implementeringen av 3+30+300-principen – exempelvis genom utvecklingen av ett diversifierat och motståndskraftigt trädbestånd samt det långsiktiga säkerställandet av trädkronstäckning – fick denna fråga särskilt fokus inom Yggdrasil-projektet.

Studien delades primärt in i tre delar. Den första delen syftade till att kartlägga fördelningen av trädarter i fem nordiska städer, baserat på deras befintliga träddatabaser, för att skapa en bild av nuläget. Den andra delen, en fallstudie, undersökte vilka trädarter som planteras i Sverige idag och i vilka proportioner, med hjälp av försäljningsdata från fyra av landets största plantskolor. Genom att analysera både det nuvarande läget och aktuella trender i artval har vi fått värdefulla insikter i hur det framtida urbana trädbeståndet kan komma att utvecklas. Den tredje och sista delen fokuserade på att analysera effekterna av klimatanpassning, inklusive biodiversitet, genom att göra klimatpåverkansprognoser för ett antal olika arter. Detta arbete är också nära kopplat till de klimatundersökningar som presenteras i kapitel 3.

Fem av de deltagande kommunerna tillhandahöll data från sina träddatabaser, som visar fördelningen av trädarter på offentlig mark i städerna (Tabell 9). Analysen baseras enbart på den tillgängliga data, och kvaliteten samt mängden data varierar avsevärt mellan städerna. Därför bör resultaten ses som preliminära.

Resultaten avslöjar stora variationer i fördelningen av trädarter mellan städerna. Malmö, exempelvis, har en mycket bred artspridning med totalt 1 036 olika taxa (arter och sorter) av träd. Detta representerar en anmärkningsvärt hög mångfald, även i ett globalt sammanhang. En av orsakerna till Malmös breda artspridning är stadens erfarenhet av almsjukan, som resulterade i omfattande förluster av det urbana trädbeståndet på grund av almens dominans. Mellan 1980-talet och 2000-talet fälldes omkring 45 000 almar på både offentlig och privat mark i staden. För att sätta detta i perspektiv har Malmö idag 91 079 träd registrerade i sin databas. Om almsjukan skulle drabba Malmö idag och almen var lika dominerande som tidigare, skulle nästan hälften av stadens träd riskera att försvinna. Denna kris har lett till att Malmö har infört tydliga mål för att upprätthålla en bred artspridning och öka stadens motståndskraft.

Betydelsen av en välbalanserad artfördelning för att minska risken för omfattande förluster vid sjukdomsutbrott har varit ett ämne för diskussion under lång tid. Barker (1975) var en av de första att förespråka användningen av ett brett urval av arter och rekommenderade att ingen enskild art skulle utgöra mer än 5 % av det totala trädbeståndet. Smiley et al. (1986) och Miller och Miller (1991) föreslog att andelen av en enskild art borde begränsas till mindre än 10 % av populationen. Grey och Deneke (1986) delade denna uppfattning och föreslog att en art inte borde överstiga 10–15 % av det totala beståndet. Moll (1989) vidareutvecklade detta genom att rekommendera att ingen art bör utgöra mer än 5 % och inget släkte mer än 10 % av en stads trädbestånd. Santamour (1990) förfinade dessa rekommendationer ytterligare genom att föreslå maximala andelar även för arter och släkten inom samma familj. Han föreslog att ingen art borde utgöra mer än 10 %, inget släkte mer än 20 % och ingen familj mer än 30 % av trädbeståndet. Dessa strategiska riktlinjer är avgörande för att främja en ökad biologisk mångfald i urbana miljöer. Även om Santamours tumregel har använts i över 30 år, är den fortfarande den mest erkända och använda rekommendationen för artfördelning.

När vi analyserar Malmös artsfördelning enligt Santamour-modellen framgår det att staden ligger utanför riskzonen med siffrorna 6-10-26 (jämfört med Santamours gränsvärden på 10-20-30). Den vanligaste arten, oxel (Sorbus intermedia), utgör endast 6 % av populationen, medan det vanligaste släktet, lönn (Acer), står för 10 %, och den vanligaste familjen, rosväxter (Rosaceae), omfattar 26 %. Ingen av de andra analyserade städerna uppfyller dock Santamour-modellens rekommendationer.

I själva verket är Malmö den enda deltagande staden som inte överskrider de rekommenderade gränsvärdena enligt Santamour-modellen (10-20-30). Alla övriga deltagande städer överskrider minst ett av de maximala gränsvärdena för andelen arter, släkten och/eller familjer. Bergen ligger långt över dessa värden, men antalet träd i deras databas, 1 779 stycken, tyder på att det finns mycket osäkerhet. När det gäller Umeå ser vi att deras databas innehåller många träd, vilket gör att deras data kan betraktas som mer tillförlitliga än Bergens. Med ett resultat på 56-60-62 enligt Santamour-modellen ligger Umeå i hög riskzon. Om en ny sjukdom som drabbar björk skulle nå staden, skulle konsekvenserna bli katastrofala – till och med värre än när almsjukan drabbade Malmö i början av 1980-talet.

När vi tittar på fördelningen av inhemska och exotiska träd ser vi att Malmö har en stor andel exotiska träd, med 51 % inhemska och 49 % exotiska. Andra deltagande städer med relativt stor andel exotiska träd är Bergen med 44 % och Stavanger med 40 %. Umeå hade däremot störst andel inhemska träd, med endast 8 % exotiska.

Dessutom är det värt att notera att antalet registrerade träd per capita varierar kraftigt mellan städerna. Malmö har 0,25 och Umeå 0,24 inventerade träd per invånare, medan Bergen bara har 0,006. Detta kan ge en indikation på hur mycket resurser varje stad lägger på att analysera sitt urbana trädbestånd per capita.

Många nordiska städer kämpar med träddiversiteten, vilket gör dem mer sårbara för klimatförändringar och nya växtsjukdomar – något som också påverkar implementeringen av 3+30+300-principen. Detta märks särskilt i de norra delarna av Norden, där det nuvarande klimatet begränsar användningen av många arter som inte klarar de kalla vintrarna. När klimatet förändras uppstår nya utmaningar, och det är viktigt att städerna i norra delarna av Norden, liksom andra nordliga regioner, proaktivt börjar anpassa sig till det kommande klimatet.

Genom att utveckla policys och dra lärdom av städer som redan påverkats av växtsjukdomar och klimatförändringar, där Malmö är ett tydligt exempel, bör nordiska kommuner snarast börja plantera mer varierat för att nå, eller till och med överträffa, rekommendationerna enligt Santamour-modellen. Användning av exotiska träd är en del av lösningen, men det är avgörande att göra detta med omsorg och att bedöma risken för invasivitet innan de planteras i stor skala. Därför är det viktigt att följa respektive lands rekommendationer för att undvika spridning av invasiva arter.

Det finns dessutom behov av ett bredare urval av inhemska trädarter. En stad som Umeå har till exempel gott om inhemska arter som ännu inte är överanvända, såsom lind (Tilia sp.), skogslönn (Acer platanoides), skogsek (Quercus robur) och många fler.

Sammanfattningsvis är många städer på rätt väg, men det krävs fortfarande ett mer strategiskt arbete, både för att kartlägga det befintliga trädbeståndet och för att säkerställa en ökad artmångfald i framtida planteringar.

Foto 17. Den Grønne Sti, Köpenhamn, Danmark (foto av Supercykelsti­samarbejdet, hovedstadsregionen).

Den andra delen av studien undersökte nuvarande trender i artval, vilket ger en inblick i det framtida trädbeståndet. För detta projekt samlades och analyserades endast försäljningsdata från svenska plantskolor från år 2023. Totalt såldes 29 707 högstammade träd under den aktuella perioden, med en fördelning på 53 % inhemska och 39 % exotiska arter (Tabell 10). De resterande 8 % utgjordes av träd som inte kunde klassificeras som inhemska eller exotiska på grund av bristande data.

Den vanligaste arten, vårtbjörk (Betula pendula), såldes i 2 819 exemplar, vilket motsvarar knappt över 9 % av totalen. Det vanligaste släktet var körsbär (Prunus) med 4 816 sålda träd (16 % av totalen), och den vanligaste familjen var rosväxter (Rosaceae), som utgjorde 41 % av de sålda träden. Enligt Santamour-modellen motsvarar detta siffrorna 9-16-41, vilket tyder på att de nuvarande planteringsmetoderna är relativt diversifierade på art- och släktesnivå, men för ensidiga på familjenivå.

*Träd som inte kunde kategoriseras som inhemska eller exotiska på grund av otillräckliga data, till exempel "ek" (Quercus sp.) som kan vara vilken ek som helst, både inhemska och exotiska arter av ekar.

Förhållandet mellan inhemska och exotiska trädarter som säljs (och därmed planteras) i Sverige under 2023 skiljer sig från det som framkommer i träddatabaserna hos de deltagande kommunerna. Om vi tittar på Malmö som exempel, ser vi att Malmö har en högre andel exotiska träd (51 %) än vad som planteras idag i genomsnitt i Sverige (39 %). Om Malmö skulle plantera på samma sätt som en genomsnittlig svensk stad (baserat på försäljningsdatan), skulle andelen exotiska träd i staden minska. Å andra sidan, om en stad som Umeå planterade på samma sätt, skulle andelen exotiska träd i Umeå öka. Deras artdiversitet skulle också öka avsevärt jämfört med i dagsläget.

Vid analysen av datan såg vi även en trend där cirka 42 % av de träd som planteras är arter som sällan blir högre än 15 meter (Tabell 11). I den här rapporten kallas dessa för ”prydnadsträd”, medan de träd som normalt blir högre än 15 meter benämns ”skuggträd”. Prydnadsträd är viktiga för att skapa intressanta och estetiskt tilltalande områden, men genom att öka andelen skuggträd som planteras i nordiska städer kan vi snabbare nå målet om 3+30+300. Detta beror på att större trädkronor ger mer skugga och andra reglerande ekosystemtjänster än prydnadsträd. Oavsett ett träds tillväxthastighet kommer ett skuggträd troligen inom högst 20 år efter plantering att väsentligt överträffa ett prydnadsträd i bidraget till 3+30+300-principen.

När vi tittar på de vanligast sålda träden i Sverige under 2023 (Tabell 12) finner vi bergkörsbär (Prunus sargentii) på tredje plats. Detta är intressant eftersom, trots att viss litteratur anger att bergkörsbär potentiellt kan nå en höjd över 15 m, når de sällan mer än 10 m i en urban miljö. Samtidigt planteras arten ofta på stora öppna ytor där det skulle vara möjligt att välja betydligt högre träd (Foto 18).

När man jämför fördelningen av exotiska och inhemska träd som säljs, ser man att den skiljer sig från den nuvarande fördelningen i de deltagande kommunerna. Detta tyder på att andelen exotiska träd i våra nordiska städer långsamt ökar.

Anledningen till denna ökning är inte helt klarlagd. Man skulle kunna hävda att det rör sig om en trend som främst handlar om estetik och exotiska arters kvaliteter i detta avseende. Det finns dock även en möjlighet att användningen av inhemska träd minskar på grund av deras högre känslighet för klimatförändringar i urbana miljöer, jämfört med vissa exotiska arter som är mer tork- och värmetåliga. Dessutom ökar användningen av exotiska träd eftersom vissa av de mer tork- och värmetåliga arterna inte är inhemska i Norden. Den ökade användningen av exotiska träd kan därför ses som ett uttryck för en ökad vilja att anpassa våra trädbestånd till ett föränderligt klimat.

Det vore viktigt att lägga större vikt vid att välja trädarter utifrån deras funktion snarare än enbart utifrån estetiska värden. Därigenom kan fler träd med stora trädkronor planteras i områden där behovet av skuggande träd är stort.

Som nämnts tidigare i denna rapport kommer det framtida klimatet i Norden att innebära en ökning av såväl årstemperatur som årsnederbörd, förlängda torrperioder och ojämna nederbördsmönster (IPCC, 2021; VKM et al., 2022). Den påverkan klimatförändringar har på de urbana trädbestånden är avgörande för att förstå hur valet av trädsorter, trädplantering och förvaltning av trädbeståndet kan anpassas till framtida klimatförhållanden.

Konceptet att kombinera klimatdata med arternas fördelning tillämpades på Stockholms stad, där över 60 trädarter utvärderades för det framtida klimatet åren 2071–2100. Detta gjordes genom att kombinera artobservationer med högupplösta klimatdata från GFDL (Geophysical Fluid Dynamics Laboratory) (Karger et al., 2021). Resultatet från analysen kombinerades med en litteraturstudie av trädens förutsättningar i urbana miljöer, för att skapa en prognos över trädbeståndets utveckling under de kommande decennierna.

Resultaten från klimatprognosen för Stockholm (Trädkontoret, 2024) tyder på att många trädarter som är vanligare i Centraleuropa och södra Europa kan komma att spridas till mer nordliga breddgrader i takt med stigande årstemperaturer (Figur 57). Även arter som är inhemska i nordiska länder förväntas flytta sina ekologiska gränser längre norrut. Detta kan leda till en ökad risk för nya invasiva arter, skadedjur och sjukdomar, samtidigt som trädarter utan anpassningsförmåga till ett varmare klimat försämras. I Norden förväntas därför varmare somrar med ojämn fördelning av nederbörd utgöra en utmaning för den urban grönstrukturen under kommande decennier.

Figure 57. Prognosis of the golden rain tree (Kolreuteria paniculata) for 1981–2010 and 2071–2100. A big improvement in ecological conditions is seen on the 2071–2100 map.

I Stockholmsområdet förbättrades de ekologiska förutsättningarna för arter som platan (Platanus x hispanica), robinia (Robinia pseudoacacia), gleditsia (Gleditsia triacanthos), kinesträd (Koelreuteria paniculata), svarttall (Pinus nigra) och kinesisk sekvoja (Metasequoia glyptostroboides) under perioden 2071–2100 (se Tabell 13). Många av dessa arter är redan etablerade som stadsträd, tack vare sin förmåga att klara och frodas under svåra växtförhållanden. Dessa egenskaper delas även av päron (Pyrus communis), naverlönn (Acer campestre), turkhassel (Corylus colurna) och mannaask (Fraxinus ornus).

Arter vars ekologiska förutsättningar försämrades under perioden 2071–2100 var näverhägg (Prunus maackii) (Figur 58), oxel (Sorbus intermedia), balsampoppel (Populus balsamifera), gran (Picea abies), kinesisk poppel (Populus simonii), asp (Populus tremula) och rönn (Sorbus aucuparia) (se Tabell 14). Fyra av de sju arterna klassificeras som inhemska av SLU Artdatabanken, medan övriga är exotiska. Det som kännetecknar dessa arter, förutom deras ursprung, är att de är kända för sin tolerans mot låga temperaturer, men samtidigt är känsliga för torka och höga temperaturer.

I Norden förväntas en årlig ökning av både temperatur och nederbörd gynna många växter, både inhemska och exotiska (t.ex. Cowles et al., 2018). Den ökade värmesumman under året kommer sannolikt att leda till en längre vegetationsperiod, varmare somrar och högre temperaturer året runt. Denna temperaturökning kan bli en drivkraft för många arters ekologiska expansion i Norden. Arter med redan hög invasionsrisk, som robinia (Robinia pseudoacacia) (Figur 59), kommer att gynnas av temperaturökningen och kan därmed utgöra ett större problem i områden där de introducerats, liksom sprida sig längre norrut. Utöver de förhöjda riskerna med invasiva arter, öppnar det varmare och torrare klimatet också för införandet av nytt växtmaterial anpassat till dessa förhållanden.

Träd som är inhemska i Norden kommer också att utvidga sina ekologiska nischer längre norrut, vilket illustreras av bergek (Quercus petraea) (Figur 60). Denna art förväntas sprida sig från södra Skandinavien och vidare norrut längs både den norska och den svenska kusten, samt i södra Finland.

Den ökade årsnederbörden kommer också att spela en avgörande roll för utvecklingen av trädarters ekologiska nischer. För att nederbörden ska gynna träden behöver den dock inträffa under växtsäsongen. Nederbörd som faller under hösten och innan knoppbrytning ger träden begränsade fördelar. Detta problem blir ännu mer uttalat i urban miljö, där växtförhållandena ofta kännetecknas av begränsat rotutrymme, näringsbrist, kompakterad jord, föroreningar och begränsad vattentillgång på grund av hårdgjorda ytor. Den ökade årstemperaturen kommer att möjliggöra för fler trädarter att sprida sig längre norrut, men de arter som har utvecklat strategier för att klara ojämn vattentillgång kommer att ha en fördel.

De förhöjda riskerna för invasiva arter till följd av den ökade årstemperaturen medför samtidigt möjligheten att använda nya och mer torktoleranta trädarter. Arter som klarar långa perioder av torka kommer att ha större chans till framgångsrik etablering och utveckling i ett framtida klimat. Detta gäller i synnerhet i urbana områden, där växtförhållandena för stadsträd som nämnt är betydligt mer krävande än i landsbygdsmiljöer.

När man beaktar andra faktorer, såsom den utsatta och hårda miljö som urbana träd växer i, förstärks effekterna av klimatförändringar. Gatuträd utsätts ofta för en rad påfrestningar, inklusive begränsat rotutrymme, kompakterad jord, brist på näring och vatten samt föroreningar från trafik och byggarbetsplatser (Jim, 1993; Bassuk och Day, 1994; Gilman et al., 2014; Ghosh et al., 2014). Dessa förhållanden gör träden mer mottagliga för negativa effekter av klimatförändringar. Till exempel kan den redan begränsade vattentillgången förvärras av förändrade nederbördsmönster (IPCC, 2021), vilket leder till vattenstress och minskad vitalitet. Ökade temperaturer kan resultera i oftare och allvarligare värmeskador, särskilt för träd planterade i hårdgjorda miljöer som asfalt och betong, vilka absorberar och avger värme. Föroreningar från trafiken kan ytterligare försvaga träden genom att skada deras blad och bark samt förändra jordens kemiska sammansättning. Sammantaget innebär detta att gatuträd, som redan kämpar i en tuff miljö, blir ännu mer sårbara i takt med att klimatförändringarnas effekter blir allt mer påtagliga.

Trädarter som är anpassade till varmare och torrare förhållanden har större chans att klara sig och växa i det urbana klimatet än arter som är anpassade till ett mer stabilt och svalare klimat. Ett träd som klarar dessa förutsättningar kan i högre grad bidra till ekosystemtjänster och ökad trädkronstäckning i stadsmiljö – en avgörande del av 30-komponenten i 3+30+300-principen.

Klimatförändringar utgör en betydande utmaning för urbana träd och påverkar både inhemska och exotiska arter. Genom att analysera klimatprognoser och trädens lokala förutsättningar har vi fått en omfattande bild av de framtida villkoren för träd och vilka åtgärder som krävs för att säkerställa deras överlevnad och funktion i stadsmiljön.

En av de mest framträdande tendenserna är att många trädarter förväntas flytta sina utbredningsgränser längre norrut, som en direkt följd av stigande temperaturer. Detta indikerar att klimatförändringarna kommer att förändra de ekologiska förutsättningarna för nästan alla trädarter i norra Europa. Arter som saknar förmåga att hantera torka och högre temperaturer kommer att möta stora svårigheter. Detta är särskilt relevant för inhemska arter, som har utvecklats i ett mer tempererat klimat och därmed är sämre rustade för de extrema förhållanden som väntas i framtiden. Om vi ska plantera träd som ska förbli livskraftiga och leverera ekosystemtjänster i över ett sekel måste vi noggrant överväga artvalet för att säkerställa att träden är förberedda för det kommande klimatet.

Dessa val kommer att påverka regler och riktlinjer som 3+30+300-principen, där träd som inte är anpassade till framtida klimat kommer att få svårigheter med vattenhantering och ökad transpiration, vilket kan leda till en negativ utvecklingsspiral. Detta påverkar alla aspekter av 3+30+300-principen. Träd som är olämpliga för urbana förhållanden utvecklar mindre biomassa, vilket resulterar i mindre trädkronor, och de som redan är försvagade riskerar en högre dödlighet. Därför krävs proaktiva åtgärder för att säkra det urbana trädbeståndet för framtida generationer. Att plantera trädarter som är väl anpassade till begränsad vattentillgång och högre temperaturer är ett sätt att möta utmaningarna. Ett annat är att förbättra förhållandena för befintliga träd, till exempel genom växtbäddsrenovering där det är lämpligt.

Ett mer nyanserat förhållningssätt till användningen av inhemska och exotiska trädarter i stadsplaneringen är nödvändigt. En diversifierad trädpopulation, som inkluderar både inhemska och exotiska arter, är avgörande för att skapa en motståndskraftig och hållbar stadsmiljö. Genom att använda en blandning av arter kan vi dra nytta av deras olika styrkor och skapa ett trädbestånd som är bättre rustat att hantera framtida klimatutmaningar.