2. 3+30+300-principen – från koncept till nordisk imple­men­tering med hälsa, biologisk mång­fald och klimat­åtgärder i åtanke

Urban grönstruktur, som omfattar all skog, alla träd och tillhörande vegetation i urbana områden, utgör kritiska komponenter i städer världen över och berikar livskvaliteten för invånarna mitt i samtida utmaningar såsom klimatförändringar och folkhälsokriser, exempelvis den senaste covid-19-pandemin (Konijnendijk, 2022). Med tanke på den växande betydelsen av stadsträd och grönområden finns det ett akut behov av standardiserade, evidensbaserade riktlinjer för att navigera i de komplexa frågorna kring förvaltning av urban grönstruktur och stödja förvaltning, planering, gestaltning och uppföljning. Yrkesverksamma som ger råd till kommuner, regionala och nationella myndigheter samt internationella organisationer (inklusive medlemmarna i Yggdrasils projektgrupp) ombeds ofta att ge vägledning i dessa frågor och föreslå tydliga riktlinjer.

Historiskt sett har den varierade karaktären hos urbana landskap utgjort en utmaning för att fastställa universella riktmärken för grön infrastruktur och urbana skogar. Dock kräver det föränderliga forskningsläget och utvecklingen inom praktiken, i kombination med det ökande behovet av vägledning från beslutsfattare, en omvärdering av traditionella tillvägagångssätt. Kunskapsunderlaget om hälso-, klimat- och andra fördelar med urban grönstruktur och andra grönområden har vuxit snabbt och utgör nu en stark grund för evidensbaserade riktlinjer för planering och design. Forskning har också visat att för att maximera fördelarna med träd och annan vegetation är det avgörande att alla människor har god tillgång till och exponering för träd och grönområden. Alla behöver ha träd och grönområden i närheten för att fördelarna enkelt ska kunna tillgodogöras. Med utgångspunkt i detta föreslog Cecil Konijnendijk från NBSI, en medlem i Yggdrasils projektgrupp, en ny vägledande princip för att utveckla grönare och hälsosammare städer i februari 2021: den så kallade 3+30+300-regeln (Konijnendijk, 2022; 330300rule.com, 2024), ibland kallad 'trees rule' eller 'threes rule'.

3+30+300-regeln, eller (som i denna rapport) principen, sammanfattar de mångfacetterade överväganden som är nödvändiga för att utveckla en resilient och multifunktionell grön stad, samtidigt som den erbjuder en praktisk ram som både är genomförbar och lätt att följa upp. Den kombinerar vikten av grönområden som är synliga, jämnt fördelade och tillgängliga för rekreation. Principen har tre komponenter som speglar dessa.

Kortfattat föreskriver principen att alla bör:

Mer information om dessa tre komponenter redovisas nedan och de illustreras i Figurerna 2, 3 och 4. För referenser och underliggande forskning, se Konijnendijk (2022). För en djupare diskussion om hälsofördelarna med urban grönstruktur, se det särskilda avsnittet nedan.

Tre träd från varje hem: Forskning understryker vikten av synlig närliggande grönska för mental hälsa och välbefinnande. Studier har visat att patienter på sjukhus återhämtar sig snabbare när de har en 'grön' utsikt. Elever och studenter i skolor och på universitet uppvisar bättre studieresultat när de kan se grönska från sina klassrum (se hälso-delen för referenser). Under till exempel covid-19-pandemin var många människor isolerade i sina hem beroende av träd och grönska runt sina bostäder för att få en daglig 'naturdos'. Träd verkar särskilt uppskattas. Därför, som en indikator för synlig och varierad grönska, bör vi alla ha möjlighet att se minst tre mogna, större träd från vår bostad, arbetsplats, skola eller vårdinrättning. Initiativ som trädpolicyn i den danska kommunen Frederiksberg (som föreskriver att alla invånare ska kunna se minst ett träd från sitt hem (Frederiksberg Kommune, 2018)) är ett exempel på hur expansiva tillvägagångssätt kan främjas för att säkerställa tillräcklig grön täckning i stadsmiljöer.

Trettio procent trädkronstäckning i varje stadsdel: Urban trädkronstäckning ger en rad fördelar, inklusive temperaturreglering och olika hälsofördelar. Studier har konsekvent visat att människor som bor i kvarter med högre trädkronstäckning är friskare och lyckligare, även när hänsyn tas till faktorer som inkomst och kulturell bakgrund. Det finns indikationer på att en miniminivå för trädkronstäckning på ungefär 30 % krävs. Städer som Barcelona, Bristol och Vancouver har satt målet på 30 % trädkronstäckning. Detta mål fungerar som en miniminivå, med en uppmaning till städer att sträva efter ännu högre trädkronstäckning där det är möjligt. Det är dock viktigt att säkerställa att alla som bor i städer lever i kvarter med 30 % trädkronstäckning, snarare än att enbart sträva efter ett stadsgenomsnitt. Endast på detta sätt kan miljörättvisa och jämlik trädtillgång uppnås.

 Figur 3. 30-komponenten: trettio procents trädkronstäckning i varje kvarter (illustration: Ellinor Scharin, Ekologigruppen).

Trehundra meter till närmaste park eller grönområde: Tillgång till högkvalitativa grönområden inom nära avstånd är avgörande för att främja rekreation och förbättra välbefinnandet. Organisationer som Världshälsoorganisationen (WHO) har förespråkat att alla bör ha en park eller annat offentligt grönområde på minst 0,5–1 hektar inom 300 meter från sin bostad (WHO Regional Office for Europe, 2017). Insatser måste riktas mot att säkerställa jämlik tillgång till grönområden i olika urbana miljöer. Innovativa lösningar, såsom gröna mobilitetsstråk kan på ett effektivt sätt överbrygga avståndet mellan stadsbor och natur. Med hänsyn till vikten av mindre grönområden och de utmaningar som täta stadsmiljöer innebär, utgår 3+30+300-principen från en minsta grönområdesstorlek på 0,5 hektar inom en 300-meters promenad eller cykeltur.

Sedan lanseringen har principen snabbt fått genomslag världen över och inspirerat internationella organisationer, stads- och regionala myndigheter, ideella organisationer, forskare och medborgargrupper att anta den. Den har också väckt stort intresse från 'icke-gröna' yrkesområden, såsom planering, arkitektur, ingenjörsvetenskap och medicin. Dess användning hittills har sträckt sig från forskningsstudier till integrering i grönområdesstrategier och till och med översiktsplaner.

Olika forskare, studenter och företag har gjort principen 'mätbar' och analyserat den nuvarande 3+30+300-situationen i kvarter, städer och storstadsområden runt om i världen (se till exempel 330300rule.com/330300-in-the-media). Utöver 3+30+300-analyserna som genomförts inom Yggdrasil-projektet har tidigare nordiska analyser bland annat gjorts för städer i Region Skåne (Region Skåne, 2023) samt för Göteborg (Daland, 2023).

En omfattande studie av Willems et al. vid Catholic University of Leuven i Belgien granskade det vetenskapliga stödet för principens tre komponenter och drog slutsatsen att det finns tillräcklig evidens för att rekommendera 3+30+300 som en grön norm eller princip (Willems et al., 2023). Studier av bland andra Nieuwenhuijsen et al. (2022) och Li et al. (2024) har ytterligare stärkt stödet för de (mentala) hälsofördelar som implementeringen av 3+30+300 medför.

Eftersom det inte finns ett föreskrivet sätt att bedöma de tre komponenterna har olika metoder utvecklats, vilket även sammanfattas av Browning et al. (2024). Komponenterna 30 och 300 är relativt enkla att bedöma med hjälp av satellitbilder och GIS, även om beslut och antaganden krävs om hur ’kvarter’ ska definieras för 30-komponenten och vad som utgör ett högkvalitativt offentligt grönområde för 300-delen. 3-komponenten är mer utmanande, eftersom det är svårt att fastställa hur många större träd som faktiskt är synliga från individuella bostäder, kontor, skolor och vårdinrättningar.

Principens genomslagskraft har väckt intresse från politiska partier och enskilda politiker. Under lokala, regionala och nationella val i länder som Belgien, Frankrike, Grekland, Sverige och Nederländerna har exempelvis flera partier över hela det politiska spektrumet inkluderat principen i sina nationella och lokala valprogram. Politiska partier har även föreslagit principen lokalt som ett evidensbaserat och visionärt sätt att göra städer grönare, anpassa dem till klimatförändringar och förbättra invånarnas hälsa. I Nederländerna har principen förekommit i pågående diskussioner om att anta en nationell 'grön norm' som skulle fastställa ett minimikrav för grönstruktur i kommunerna (Sweco, 2024). I Flandern, Belgien, har principen antagits som en ny regional grön norm samt som en norm inom regionens strategi för klimatförändringar och folkhälsa (Agentschap Natuur & Bos, 2024). I städer som Malmö har kommunfullmäktige formellt antagit 3+30+300 (Malmö Stad, 2023).

Principen har integrerats i policyer och strategier som fokuserar på bland annat grönområden, grön infrastruktur och träd; klimatarbete; folkhälsa; biologisk mångfald och naturvård; samt byggnads- och arkitekturstrategier. I länder som Sverige och Nederländerna har detta skett i stor omfattning, medan enskilda städer har tagit täten i andra länder. För svenska städer som Malmö och Kalmar har lokalt politiskt engagemang till och med resulterat i att regeln har inkluderats i kommunernas översiktsplaner. Det finns olika sätt att inkludera principen i policyer, planer och strategier, bland annat som:

Webbplatsen 330300rule.com (2024) innehåller en särskild sida med exempel på nationella, regionala och lokala myndigheter i Norden och världen som har antagit regeln (330300rule.com/implementation). Här finns också länkar till specifika strategier och planer.

I vissa fall har lokala anpassningar av principen gjorts, exempelvis genom att ersätta 30 % trädkronstäckning med 30 % grönområde. Ibland är detta ett pragmatiskt val, eftersom 30 % trädkronstäckning anses vara orealistiskt att uppnå. I andra fall är en övergång till kombinerad täckning av träd och annan vegetation mer förankrad i litteraturen om exempelvis hälsofördelar (till exempel Agentschap Natuur & Bos, 2024).

Användningen av strategier för urban grönstruktur och översiktsplaner för att implementera 3+30+300 kommer att diskuteras i kommande avsnitt.

Det har också funnits ett intresse för regeln från privata entreprenörer och byggföretag, exempelvis i Nederländerna och Sverige. I mötet med en efterfrågan på att utveckla mer klimatanpassade, hälsosammare och grönare kvarter ser de 3+30+300-principen som ett lovande och praktiskt användbart verktyg. Några av utvecklarna har tagit fram planer för '3+30+300-kvarter', såsom Cartesius-distriktet i den nederländska staden Utrecht (Cartesius, 2024) och Jägersro-området i Malmö (Jägersro, 2023). 'Trädregeln' kommer inte bara att vara tillämplig för nybyggnation utan även för stadsförnyelseprojekt. I Nederländerna har ett vägledningsdokument för byggande av hälsosamma boendemiljöer inkluderat 3+30+300-principen som en av tio rekommendationer för utveckling, byggnation och konstruktion (KAN, 2023).

Ideella organisationer och medborgargrupper har också börjat använda regeln, ofta som ett verktyg för påverkansarbete. Lokala grupper har bedömt 3+30+300-statusen i sin stad eller sitt kvarter och uppmuntrat enskilda invånare att exempelvis dela bilder av sina vyer eller gator på sociala medier. En medborgargrupp i den australiska staden Mount Pleasant använde till exempel principen för att förespråka en ny lokal park. Miljögrupper har också uppmanat politiska partier att integrera principen i bostadspolitik. Regeln är lätt att använda och förstå, även för icke-experter, och den fokuserar på träd och natur i människors egna gator och kvarter, vilket bidrar till dess popularitet.

Som nämnts kan 3+30+300-principen användas på många olika sätt, bland annat som en del av strategier och policyer på kommunal och andra nivåer. Ett lovande sätt att använda principen är att inkludera den i övergripande översiktsplaner och strategier för urban grönstruktur, vilket exemplen från Belfast och Birmingham i Storbritannien visar (Belfast City Council, 2024; Birmingham Tree People, 2024).

Översiktsplaner är omfattande dokument som beskriver strategier och mål för grönstruktur inom en stad eller kommun. Dessa planer skildrar ett 'idealt' tillstånd för stadens trädbestånd och de ekosystemtjänster de förväntas leverera i framtiden. Planerna inkluderar vanligtvis mål samt specifika och mätbara nyckelindikatorer relaterade till trädplantering, underhåll, avverkning och återplantering, samt strategier för att hantera utmaningar och möjligheter. Översiktsplaner för urban grönstruktur fungerar som vägledande dokument för kommunala tjänstemän, arborister, stadsplanerare och lokala intressenter som är involverade i förvaltningen av grönytor. För en långsiktig tidsperiod, ofta flera decennier, besvarar de centrala frågor såsom: 1) Vad har vi? (inventering, bedömning, policyanalys), 2) Vad vill vi uppnå? (vision och mål), 3) Hur når vi dit? (arbetsplan med tydliga mål, indikatorer, resurser och tidsramar), och 4) Hur vet vi att vi har nått dit? (uppföljning och övervakning). För alla dessa frågor kan 3+30+300-principen spela en roll. Översiktsplaner inkluderar ofta komponenter eller bilagor som riktlinjer för trädplantering, underhållsstandarder och protokoll, en plan för samhällsengagemang samt en plan för uppföljning och utvärdering.

Översiktsplaner för urban grönstruktur har i stor utsträckning antagits av städer världen över som ett verktyg för att förbättra förvaltningen av urban grönstruktur, och inom dessa finns tydliga mål för att uppnå 3+30+300-principen. Flera städer runt i världen har integrerat varianter av 3+30+300 i sina översiktsplaner eller liknande strategier för att förbättra tillgängligheten till grönområden och trädkronstäckningen. Webbplatsen 3+30+300 (330300rule.com, 2024, se 330300rule.com/implementation) listar exempel på städer och regioner som har använt regeln i sin planering. Den stad i världen som förmodligen har kommit längst i detta avseende är Malmö i Sverige. Malmö, som är välkänt för sitt starka engagemang för hållbarhet och grön stadsplanering, har tagit ett banbrytande steg i sin strävan att skapa en grönare och mer beboelig stad. Genom ett banbrytande beslut har staden valt att anta 3+30+300-principen som en hörnsten i sin översiktsplan (en strategisk plan som styr stadens framtida utveckling, inklusive byggnader, vägar och parker), vilket signalerar ett transformativt skifte för urban grönstruktur och tillgängligheten till grönområden i Malmö.

3+30+300-principen fokuserar på mer än de kvantitativa aspekterna av urbana grönområden, såsom trädkronstäckning. Strategier och översiktsplaner tenderar ibland att lägga stor vikt vid kvantitativa mått, exempelvis trädkronstäckning och minimikrav för tillgång till en viss yta av offentliga grönområden per invånare eller bostad. Utöver detta är dock kvaliteten på grönområden en avgörande faktor för att främja hälsa och välbefinnande, biologisk mångfald och andra fördelar. Grönområden av hög kvalitet erbjuder möjligheter till rekreation, avkoppling och social interaktion, vilket bidrar till positiva fysiska och mentala hälsoeffekter för invånarna. Faktorer som påverkar kvaliteten på grönområden inkluderar bland annat tillgänglighet, biologisk mångfald, variation, estetik, trygghet och underhåll.

Städer bör prioritera skapandet och underhållet av grönområden av hög kvalitet som tillgodoser de varierade behoven hos befolkningen, vilket också efterfrågas i 300-komponenten av principen. Detta inkluderar att utforma parker, skogsområden, torg och gröna korridorer som är tillgängliga för alla invånare, integrera inhemsk vegetation för att stödja lokal biologisk mångfald, inkludera bekvämligheter såsom sittplatser, belysning och vatteninslag samt implementera strategier för att säkerställa trygghet och säkerhet. Grönområden av hög kvalitet erbjuder ofta en rad rekreationsaktiviteter under olika årstider. Dessutom är löpande underhåll och skötselinsatser avgörande för att bevara grönområdenas funktion och integritet över tid.

Friska träd är också grundläggande för att det urbana trädbeståndet ska lyckas, eftersom de erbjuder många ekologiska, sociala och ekonomiska fördelar. Träd bidrar till förbättrad luftkvalitet, koldioxidbindning, temperaturreglering, dagvattenhantering och bevarande av biologisk mångfald. Att upprätthålla trädens hälsa i urbana miljöer kan dock vara utmanande på grund av faktorer som föroreningar, kompakterade jordar, otillräckligt utrymme för rottillväxt samt tryck från skadedjur och sjukdomar.

För att säkerställa hälsa och livskraft hos urbana träd måste städer öka trädens diversitet (se även senare i denna rapport) och prioritera korrekt urval, plantering och skötsel av träd. Projektledare Johan Östberg bidrog nyligen till en artikel som redovisar god praxis för trädplantering under förberedande, plantering och efterföljande skeden (Eisenman et al., 2024). Korrekt skötsel inom förvaltning av grönytor innefattar att välja trädarter som är anpassade till lokala miljöförhållanden, säkerställa tillräcklig jordvolym och jordkvalitet, implementera regelbundna bevattnings- och gödslingsrutiner samt genomföra återkommande inspektioner för att upptäcka tecken på skadedjur, sjukdomar och strukturella problem. Dessutom kan samhällsengagemang och utbildningsprogram stärka invånarnas möjlighet att bli förvaltare av de urbana träden, vilket skapar en känsla av ägandeskap och ansvar för trädens skötsel.

Även om 3+30+300-principen fortfarande är relativt ny har den, som nämnts ovan, redan fått stort genomslag. Den har även mottagit kritik, inte för dess vetenskapliga grund, utan för dess höga ambitioner, särskilt i kommuner med tät bebyggelse och låg trädkronstäckning. Andra invändningar har handlat om regelns fokus på träd snarare än annan vegetation. I en tid av klimatkriser, folkhälsoutmaningar och förlust av biologisk mångfald är det dock viktigt att ha ambitiösa gröna program som speglar den senaste forskningen om tillgång till träd och annan vegetation. Dessutom är urbana områden långt ifrån statiska och förändras ofta snabbt. Betydande omvandlingar kan även förväntas när det gäller bostäder, mobilitet och utrymme som reserveras för privata bilar. Att ha tydliga ambitioner och riktlinjer för grönområden kommer att underlätta omvandlingen av städer till mer resilienta och levnadsvänliga platser, samtidigt som planerare och förvaltare av träd och grönområden får en plats vid bordet.

Annan vegetation än träd bör inte ignoreras, men forskningen är mycket tydlig kring den avgörande roll som särskilt träd spelar, exempelvis för att kyla ner miljön och främja vår hälsa och vårt välbefinnande. Medan träd utgör ramverket bör fokus ligga på att ha flera lager av vegetation och en mångfald av grönområden. Det är också viktigt att fokusera på kvalitet snarare än enbart kvantitet, med en väl avvägd blandning av klimatanpassade trädarter och utvecklingen av offentliga grönområden av hög kvalitet som tillgodoser ett brett spektrum av rekreationsbehov. Särskild vikt bör även läggas vid att låta träd bli gamla och stora där det är möjligt, eftersom stora träd med stora trädkronor ger fler ekosystemtjänster. Regeln behöver inte uppnås över en natt, utan kan fungera som en drivkraft för långsiktig stadsutveckling under de kommande årtiondena.

De sammanhang där regeln ska tillämpas kommer att variera avsevärt, vilket också kräver en viss nyans och försiktighet i dess tillämpning. Det är avgörande att erkänna behovet av regional anpassning för att ta hänsyn till variationer i klimat, geografi och lokala förhållanden, inklusive rådande sociokulturella, ekonomiska och politiska verkligheter. I historiska stadskärnor och städer i torra klimat kan det exempelvis vara svårt att uppnå 30 % trädkronstäckning och kanske även att uppnå 3-komponeten. I dessa fall behöver alternativ utforskas, med användning av andra typer av vegetation som till exempel gröna tak eller fasader.

Även om 3+30+300 kallas för en ’regel’ är den snarare ett princip- eller riktlinjedokument. Det kan dock vara viktigt att använda ordet ’regel’, särskilt i förhandlingar och samordning med planering, byggnadsingenjörer, arkitektur och andra områden där tydliga normer och regler är vanligare. Detta ger träd och grönområden en högre prioritet som nödvändig infrastruktur, snarare än att bara ses som ’grädden på moset’ när alla andra krav har uppfyllts. Det gröna behöver vara en integrerad del av agendor för hälsa, bostäder, transporter, utbildning, ekonomi och andra samhällsfrågor.

Om vi fokuserar på regelns tre komponenter kan följande specifika utmaningar (och möjligheter) för att uppnå 3+30+300 identifieras:

I urbana områden försvåras utmaningen med att plantera träd av begränsat utrymme, särskilt i tätbefolkade kvarter med höghus och få grönytor. Att balansera behovet av bostäder och infrastruktur med önskan om grönska är en betydande utmaning. Träd i stadsmiljöer konkurrerar om viktiga resurser som vatten och solljus. Att säkerställa att de får tillräckliga resurser trots krav från byggnader, vägar och annan infrastruktur är komplext. Tätbebyggda urbana områden påverkas också av den urbana värmeöeffekten, där ytor absorberar och återstrålar värme, vilket leder till högre temperaturer. Strategisk plantering och skötsel av träd för att mildra denna effekt kräver noggrann planering och samordning. Dessutom prioriterar stadsutvecklingsprojekt ofta expansion av infrastruktur, vilket kan stå i konflikt med befintliga träd. Att balansera infrastrukturbehov med bevarandet av träd och nya planteringsinitiativ kräver samarbete mellan stadsplanerare, byggutvecklare och arborister.

Att uppnå och upprätthålla tillräcklig trädkronstäckning i städer är en utmaning, trots fördelarna med urbana träd och grönområden. Vanliga utmaningar liknar de som gäller för principen om tre träd, men för att uppnå 30 % trädkronstäckning blir trädens storlek ännu viktigare, liksom behovet av att bevara stora, gamla träd så länge som möjligt, inte minst för de hälsofördelar de ger (Chi et al., 2022). Socioekonomiska faktorer som inkomstskillnader och brist på samhällsengagemang kan också påverka fördelningen av träd och tillgången till grönområden.

I tätbefolkade stadsområden kan tillgången till parker och grönområden inom en radie av 300 meter vara begränsad, särskilt i marginaliserade samhällen eller områden med hög befolkningstäthet. Denna brist på tillgänglighet påverkar invånarnas hälsa och välbefinnande oproportionerligt mycket. Att förvärva mark för nya parker eller grönområden inom stadsområden kan vara både utmanande och kostsamt. Kommuner måste navigera genom regler gällande markanvändning, fastighetsägandefrågor och konkurrerande markanspråk för att skapa tillgängliga grönområden. Att etablera nya parker eller grönområden är bara det första steget; att säkerställa deras löpande underhåll och förvaltning är lika viktigt. Begränsade kommunala budgetar och resurser kan hindra arbetet med att upprätthålla dessa ytor på ett tillfredsställande sätt, vilket kan leda till försämring över tid. Trygghetsproblem, såsom brottslighet och skadegörelse, kan också avskräcka invånare från att använda parker och grönområden. Att skapa säkra och välkomnande miljöer kräver noggrann utformning, samhällsengagemang och samarbete med brottsbekämpande myndigheter.

Städer måste hantera dessa utmaningar genom strategisk planering, policyåtgärder, samhällspartnerskap samt implementering av den senaste kunskapen och bästa praxis. Detta kan innebära att prioritera investeringar i grön infrastruktur, integrera mål för kommunens trädbestånd i mark­användnings­planering och utvecklingspolicyer, erbjuda incitament för privata fastighetsägare att plantera och underhålla träd samt engagera invånare i trädplanterings- och förvaltningsprogram. Genom att övervinna hinder för utökad trädkronstäckning kan städer stärka resiliensen, hållbarheten och livskvaliteten i urbana miljöer.

3+30+300-principen kan fungera som en vägledning för att skapa gröna, resilienta och hälsosamma nordiska städer. Som nämnts ovan har nordiska städer (och särskilt svenska städer hittills) varit några av de första att implementera principen, exempelvis som en del av sina grönområdesstrategier, men i vissa fall även i översiktsplaner. Yggdrasil-projektet har visat att det finns betydande potential för ytterligare implementering, samtidigt som man erkänner de stora skillnaderna i urbanisering, klimat, biologisk mångfald och andra förutsättningar mellan de nordiska länderna och kommunerna.

Genom att implementera 3+30+300-principen på ett sätt som tar hänsyn till dessa skillnader kommer projektet att bidra till att skapa mer resilienta och hälsosamma städer med fler naturbaserade lösningar som samtidigt hanterar biologisk mångfald, klimatförändringar, hälsa och jämlikhet. Detta omfattar flera av de visionära målsättningarna i Nordiska ministerrådets Vår vision 2030. Projektet bidrar till regionens hållbarhet och resiliens, vilket är det övergripande målet i Vår vision 2030.

Inledningsvis var projektet särskilt kopplat till Vision objective 9 Hälsa och välfärd inom “A socially sustainable Nordic Region”, tack vare 3+30+300-principens fokus på människor och deras välbefinnande samt eftersom en stor del av analysarbetet syftar till att säkerställa att träd och grönområden är tillgängliga för invånarna i de städer där de är som viktigast. Med användning av data om bullernivåer, luftkvalitet och klimatrelaterade parametrar, såsom värmekartläggning, samt specifikt arbete kring sambanden mellan urban grönstruktur och människors hälsa, har projektet haft ett starkt fokus på hälsa och välbefinnande. Projektet utvärderade också hur sårbara befolkningsgrupper skulle påverkas av implementeringen av 3+30+300-principen, för att säkerställa att insatserna görs där behovet är som störst och bidra till jämlik hälsa och välfärd för alla. På så sätt kan en stark insats göras för Vision objective 11. Detta är i linje med 3+30+300-principens starka fokus på miljömässig rättvisa.

Eftersom projektet har fokuserat på grönare städer bidrar det även till målet om koldioxidneutralitet och klimatanpassning inom den nordiska visionen (Vision objective 1). Ytterligare fokus har lagts på bevarande och ökning av andelen lokala inhemska träd i urbana områden, vilket säkerställer ett bidrag till Vision objective 2 om att skydda biologisk mångfald och främja hållbar användning av naturen i Norden. Det breda samarbetet mellan de nordiska länderna som Yggdrasil-projektet har främjat stärker dessutom en inkluderande och jämlik region med ett gemensamt mål att omvandla våra städer i enlighet med 3+30+300-principen. Detta bidrar till en stark och hållbar nordisk region som samarbetar i miljö- och klimatfrågor (Vision objective 5). Yggdrasil-nätverket syftar också till att upprätthålla förtroendet och sammanhållningen i Norden genom att skapa ett diskussionsforum under workshopserien där kommuner kunde dela erfarenheter och praktiska exempel för att inspirera och lära av varandra (Vision objective 12). Projektet har tagit fram kommunikationsmaterial på flera nordiska språk, inklusive finska, isländska, norska och svenska. Detta stärker kunskapsspridningen mellan de nordiska länderna med fokus på tydlig och enkel steg-för-steg-vägledning för implementering av 3+30+300-principen (Vision objective 6), vilket har uppnåtts genom datainsamling, analys och spridning (Vision objective 8). Detta kommer att göra det enkelt för kommuner och andra organisationer att dra full nytta av projektets resultat. Detta, tillsammans med det etablerade nätverket, kommer att bistå Norden i dess gröna omställning (Vision objective 10).

Nordiska ministerrådet har redan tidigare uppmärksammat 3+30+300-principen, exempelvis genom arbetet inom den tidigare nordiska arbetsgruppen för hållbara städer. Denna grupp utvecklade en policy brief med titeln ”Nordiska städer – gröna, resilienta, hälsosamma” (med hjälp av Yggdrasil-medlemmen Cecil Konijnendijk), där användningen av 3+30+300 rekommenderas (Nordiska ministerrådet, 2022). Den kopplar implementeringen av principen till fyra strategiska principer för planering av urbana grönområden, nämligen närhet, mångfald, sammanlänkning och jämlikhet. Kort sagt behöver mångsidiga, högkvalitativa och väl sammankopplade urbana träd och grönområden vara nära och lättillgängliga för alla.

Svenska statliga myndigheter, inklusive Boverket, har också anordnat två konferenser där det har varit särskilt fokus gällande potentialen med att använda 3+30+300. En av dessa konferenser hölls under Sveriges ordförandeskap i Europeiska unionen under första halvåret 2023.

Möjligheter att använda 3+30+300-principen i Norden finns på olika nivåer, inklusive den nordiska och nationella skalan som en del av relevanta strategier och policys. Specifika sätt att integrera riktlinjen i planer och policys har diskuterats i tidigare delar av denna rapport. Den lokala kontexten och behoven kommer att avgöra hur principen bäst kan användas, från ett verktyg för att analysera befintlig tillgång till träd och grönområden till att inkluderas i översiktsplaner. Som visats av exempelvis Region Skånes arbete (Region Skåne, 2023) finns det också möjligheter på regional nivå. Den mest relevanta implementeringsnivån är den kommunala, och även på distrikts- och kvartersnivåer (till exempel vid omvandling av befintliga kvarter eller nybyggnation). Det är viktigt att koppla lokala policys och strategier som använder 3+30+300 till nationella policys, lagstiftning och rekommendationer. I Sverige har till exempel Naturvårdsverket rekommenderat att minst 25 % trädkronstäckning ska uppnås till 2030 (Växtforum, 2022). Även Boverket har i Sverige tagit fram flera vägledande dokument kring urbana grönområden för kommuner (Boverket, 2024).

I linje med projektets mål att utvärdera effektiviteten av 3+30+300-principen för att förbättra folkhälsan (Figur 5) inleds detta kapitel med en diskussion om de bredare hälsofördelarna med urban grönska och urban natur. Därefter behandlas specifika överväganden som krävs för att maximera hälsofördelarna genom att plantera och förvalta urbana träd. Kapitlet avslutas med en diskussion om den roll som urban grönska (och träd som viktiga komponenter) spelar för att främja människors hälsa i en nordisk kontext.

Mänsklig hälsa är djupt sammankopplad med planetens hälsa, och skogar och träd är en nyckelkomponent i jordens ekosystem. Att förstå det ömsesidiga beroendet mellan människor, skogar och träd är avgörande för att säkerställa optimal hälsa för nuvarande och framtida generationer. Planetär hälsa (Myers, 2017), eller ett ’One Health approach’ (Atlas, 2013), integrerar miljöskydd med hälsolösningar, där träd och skogar spelar en avgörande roll. Friska ekosystem bidrar till att främja hälsosamma livsstilar, förebygga sjukdomar och stödja försörjning.

Urbana grönområden och träd absorberar föroreningar som kvävedioxid (NO₂), svaveldioxid (SO₂) och partiklar, vilket bidrar till renare luft (Nowak et al., 2002; Eisenmann et al., 2019). Detta ger direkta hälsofördelar genom att minska sjuklighet och dödlighet som kan kopplas till luftföroreningar (Lee, 2011; Kuo, 2015; Khomenko et al., 2021; Sang et al., 2022). Dessutom har grönområden och urbana grönstruktur visat sig sänka stressnivåer, minska symtom på ångest och depression samt förbättra det allmänna mentala välbefinnandet (Kaplan et al., 1989; Bratman et al., 2015). Sambanden mellan urbana grönområden och förbättrad mental hälsa kan förklaras genom sänkta kortisolnivåer och en stärkande känsla av social samhörighet. (Kaplan et al., 1989; Bratman et al., 2015) föreslår en modell som belyser effekterna av naturliga miljöer på mental hälsa genom fyra nyckelsteg: (1) ”Naturliga egenskaper”, som innefattar miljöfaktorer som typ, storlek och kvalitet som kan påverka mental hälsa; (2) ”Exponering”, som syftar på graden av kontakt med naturen; (3) ”Upplevelse”, som fokuserar på de subjektiva aspekterna av naturkontakt; (4) ”Effekter”, vilket är de mentala hälsoutfall som resulterar från dessa naturupplevelser (Bratman et al., 2019).

Tillgång till grönområden uppmuntrar fysisk aktivitet och främjar en hälsosammare livsstil (Sugiyama et al., 2008). Deras skugga minskar exponeringen för skadliga ultravioletta (UV) strålar, vilket sänker risken för hudcancer (Heisler, 2005; Na et al., 2014). Dessutom ger träd skugga och kyler luften genom transpiration, vilket mildrar den urbana värmeöeffekten (Oke, 1982; Bowler, 2010). Detta minskar hälsorisker kopplade till extrem värme. Internationell forskning visar att särskilt låginkomstområden kan drabbas oproportionerligt hårt av extrem värme (Chakraborty et al., 2019).

Urbana träd spelar också en roll i att minska bullerförorening och att binda kol, vilket bidrar till att motverka klimatförändringar som kan förvärra hälsoproblem (Nowak et al., 2002; Oliveira, 2022). Slutligen kan urbana träd förbättra vattenkvaliteten och förhindra översvämningar genom att minska avrinning av dagvatten och filtrera föroreningar, vilket ytterligare skyddar folkhälsan (Berland et al., 2017).

Trädrelaterad kylning har visat sig bidra till en minskning av omgivande partiklar (PM) med så mycket som 30 % i genomsnitt, enligt en studie (Yang et al., 2023). Forskning har dock avslöjat icke-linjära mönster mellan trädkrontäckning och indikatorer som PM och värme, vilket belyser komplexiteten i dessa interaktioner. Tätheten av trädplanteringar kan dessutom spela en avgörande roll för att maximera minskningen av luftföroreningar. Under vissa omständigheter kan luftföroreningsnivåerna dock öka med trädplantering, särskilt i stadsmiljöer, exempelvis genom att föroreningar fångas i gatukanjoner, genom utsläpp av flyktiga organiska föreningar (VOC) eller genom att vindflödet blockeras. En studie belyser trädens betydande fördelar, särskilt i att minska inandningsbara partiklar på trottoarer (Ren et al., 2023). I den specifika studien verkade dock ett medelstort trädavstånd vara optimalt, ungefär lika med trädkronornas diameter, och var mest effektivt för att minska luftföroreningar längs cykelbanor och trottoarer, jämfört med trafikleder. Effekten blev ännu mer uttalad under förhållanden med tung trafik. Däremot, vid glest eller tätt trädavstånd, kan fördelarna avta när trafiken ökar. Stadsplanerare med nödvändig expertis är nyckeln till att utforma hälsosammare städer som balanserar urbanisering med miljö- och folkhälsobehov.

När det gäller 3+30+300-principen specifikt, och dess koppling till hälsa finns det en studie från Barcelona där bostadsnära grönska var signifikant associerad med förbättrad mental hälsa, minskad medicinanvändning och färre besök hos psykologer eller psykiatriker (Nieuwenhuijsen et al., 2022). Däremot fann man inga signifikanta samband mellan mental hälsa och att ha utsikt över träd från sitt fönster eller närhet till större grönområden. Full efterlevnad av 3+30+300-principen för grönområden var kopplad till bättre mentala hälsoresultat, minskad medicinanvändning och färre besök hos psykologer eller psykiatriker, även om statistisk signifikans endast observerades för det sistnämnda. I en annan studie, från Chongqing i Kina, visade resultaten att deltagare som hade utsikt över minst tre träd genom sina fönster upplevde högre nivåer av både naturkontakt och mentalt välbefinnande jämfört med dem utan en sådan utsikt (Li et al., 2024). Naturkontakt spelade en betydande roll som förmedlande faktor i sambandet mellan synliga träd och mentalt välbefinnande, även om den totala effektstorleken var relativt blygsam. Även om det finns relativt få studier som undersöker 3+30+300-principen och dess hälsoeffekter, och resultaten varierar något, tyder den tillgängliga forskningen på att regeln kan vara ett värdefullt och relevant verktyg för att främja hälsa. Detta mått, som fokuserar på att öka tillgången till natur genom synliga träd, ökad trädkronstäckning och grönområden, visar potential som en praktisk riktlinje för stadsplanering med målet att förbättra både fysisk och mental hälsa.

Tyvärr är grönområden och deras positiva effekter ofta ojämnt fördelade inom städer, där individer med lägre socioekonomisk status (SES) möter större utmaningar när det gäller tillgång till grönområden av hög kvalitet. Personer med lägre SES bor exempelvis oftare i tätbefolkade stadsmiljöer där grönområden är begränsade. Denna socioekonomiska skillnad gällande tillgång till grönområden, ofta kallad miljömässig orättvisa, belystes i European Quality of Life Survey från 2016 och har observerats i flera europeiska länder. FN:s hållbara utvecklingsmål 11.7 förespråkar specifikt “universell tillgång till säkra, inkluderande och tillgängliga gröna och offentliga platser” (United Nations, 2024). Det är viktigt att erkänna att ojämlikheter i tillgång till grönska och träd kan vara mer komplexa i en nordisk kontext jämfört med många andra länder. Denna komplexitet kan uppstå från den höga status som ofta förknippas med att bo i stadskärnor, kombinerat med den generellt goda tillgången till grönska som befolkningen som helhet åtnjuter. Detta lyfts fram i avsnittet om socioekonomiska perspektiv på urbana träd nedan. Inomhusmiljöer i socioekonomiskt utsatta kvarter är ofta mer trångbodda och av lägre kvalitet, vilket kan förvärra hälsoriskerna. Detta gör de hälsofördelar som tillgängliga och högkvalitativa grönområden erbjuder – särskilt de som upplevs som trygga – ännu viktigare för dessa samhällen.

Att inkorporera grönområden, träd och annan vegetation i stadslandskap har därför potential att erbjuda betydande hälsofördelar, såsom att minska luftföroreningar och mildra den urbana värmeöeffekten. För att maximera dessa fördelar krävs dock noggrann planering. Stadsplanerare med expertis inom miljö- och folkhälsa är avgörande för att välja trädarter som optimerar luftkvalitet och svalkande effekter samtidigt som riskerna för föroreningar minimeras. De måste också utforma grön infrastruktur för att säkerställa tillräcklig luftcirkulation och förhindra att föroreningar fastnar i tättbebyggda områden. Viktiga strategier inkluderar effektiv placering och avstånd mellan träd, användning av trädarter med gynnsamma egenskaper för att ge olika fördelar, användning av inhemska arter och att integrera träd i bredare miljöpolitiska ramverk för att hantera miljömässiga orättvisor. Samarbete mellan stadsplanerare, miljövetare, folkhälsotjänstemän och landskapsarkitekter är avgörande för att skapa holistiska lösningar som främjar gröna, beboeliga städer för alla befolkningsgrupper. Genom att skräddarsy metoder efter specifika behov i olika urbana miljöer kan planerare förbättra både miljömässig hållbarhet och människors hälsa. Sammanfattningsvis är välgrundad stadsplanering avgörande för att maximera hälsofördelarna med grönska och träd samtidigt som riskerna för lokal förorening och värmelagring minimeras.

I de nordiska länderna, utgör urbana träd och grönytor en avgörande roll för att förbättra hälsa och välbefinnande, vilket påverkas av regionens unika klimat, stadsplanering och engagemang för hållbarhet och natur. Nordiska städer har länge prioriterat integreringen av grönområden i sin planering, med betoning på den viktiga kopplingen mellan natur och folkhälsa (Aguiar Borges et al., 2024).

De mentala hälsofördelarna med urbana träd är särskilt framträdande i en nordisk kontext, där långa, mörka vintrar kan leda till årstidsbunden depression (SAD – Seasonal Affective Disorder) (Brancaleoni et al., 2009). Tillgång till grönområden och urbana träd har visat sig lindra stress, förbättra humöret och minska symtom på depression. Dessutom främjar regionens kulturella närhet till naturen, förkroppsligad i begrepp som det finska och svenska 'allemansrätten' (jokamiehenoikeus och allemansrätten), medborgarnas engagemang i naturområden. Detta engagemang uppmuntrar till fysisk aktivitet och hjälper till att minska riskerna för kroniska sjukdomar som hjärtsjukdomar, fetma och diabetes. En svensk studie under covid-19-pandemin visade en markant ökning av antalet personer som besökte naturområden 'ofta' under pandemin. Högre bostadsgrönska var generellt kopplad till bättre mental hälsa, med förbättrat välbefinnande och vitalitet samt minskade symtom på depression, ångest och stress, även efter justering för demografi och gångbarhet. Dessa resultat tyder på att naturkontakt kan stödja mental hälsa under extrema omständigheter (Löhmus et al., 2021).

Det nordiska klimatet kännetecknas av extrema säsongsvariationer och hårt väder under stora delar av året. Trots detta drog en isländsk studie om återhämtande miljöer slutsatsen att de positiva effekterna på mental hälsa sällan påverkades av yttre faktorer som väderförhållanden (Kristjánsdóttir et al., 2020). Pågående klimatförändringar kommer att ha en betydande inverkan på det nordiska klimatet. Studier visar att Arktis har värmts upp nästan fyra gånger snabbare än resten av världen sedan 1979 (Rantanen et al., 2022), vilket gör Norden särskilt sårbart. En konsekvens av ett varmare klimat är en längre pollensäsong och en ökad risk för allergirelaterade hälsoproblem. En isländsk studie som undersökte stadsplanering med hänsyn till allergisk rinit och astma argumenterar för att ett onyanserat fokus på hälsovinsterna av urbana träd kan leda till monodominanta planteringsmiljöer och minskad biodiversitet, vilket i sin tur kan förvärra allergiska problem (Schneider, 2024). Detta understryker behovet av att förstå dessa effekter av klimatförändringarna i stadsplaneringspraxis.

I en nordisk kontext har olika mått på ökad grönska exempelvis kopplats till en minskad risk för hjärtinfarkt hos kvinnor enligt en svensk studie (Stucki et al., 2024), minskad risk för typ 2-diabetes i en dansk studie (Sorensen et al., 2018), minskad risk för depression i en finsk studie (Gonzales-Inca et al., 2022) och ökad födelsevikt i en skandinavisk studie (Sinsamala et al., 2024). I en annan svensk studie kopplades dessutom högre långvarig exponering för grönska till en långsammare ökning av midjemått och lägre risk för central fetma hos kvinnor, men inte hos män (Persson et al., 2018). Hos båda könen, verkade boende i mindre gröna områden, tillsammans med andra miljöriskfaktorer, vara särskilt skadligt, vilket understryker behovet av att undersöka hälsopåverkan av grönska i kombination med andra miljöriskfaktorer för ett holistiskt perspektiv.

Även om regionen är känd för sina kalla vintrar har flera studier visat att människor även dör under värmeböljor i de nordiska länderna. Exempelvis uppskattades att över 600 personer dog under värmeböljan 2018 (Åström et al., 2019). Kalla temperaturer utgör också en hälsorisk i en nordisk kontext, och urbana träd hjälper dessutom till att isolera byggnader genom att bryta kalla vindar, vilket indirekt minskar energiförbrukningen och förebygger hälsoproblem relaterade till kyla. Trots att luftkvaliteten i Norden generellt är bättre jämfört med stora delar av övriga Europa, står urbana områden fortfarande inför utmaningar med luftföroreningar, särskilt från transporter och vedeldning men även från industrin. Till exempel beräknas omkring 6 700 personer dö i förtid varje år i Sverige på grund av luftföroreningar (Gustafsson et al., 2022). Det finns således en betydande potential för folkhälsovinster genom att minska luftföroreningar samt värme- och köldrelaterade hälsorisker, även i en nordisk kontext. Att mildra extrema temperaturhändelser förbättrar dessutom trädens luftrenande effekt, vilket visar på deras dubbla roll i att förbättra stadsmiljöer.

Det finns mycket få studier om grönska i relation till hälsa på Island, Färöarna eller Grönland, men den globala ökningen av pollenallergier drivs av faktorer som luftföroreningar, minskad biologisk mångfald och förekomsten av människoskapade, monodominanta planteringar, särskilt i urbana områden. Även om grönområden är avgörande för stadsbors mentala och fysiska välbefinnande kan de också innebära hälsorisker genom att bidra till sensibilisering från lokalt pollen. Tyvärr är de flesta urbana grönområden inte utformade med hänsyn till tillstånd som allergisk rinit och astma. Trots att forskning har fokuserat på de medicinska och botaniska aspekterna av allergier finns det en brist på koppling mellan denna kunskap och dess tillämpning inom landskapsarkitektur och stadsplanering. En kandidatuppsats från Islands universitet adresserade denna kunskapslucka genom att undersöka hälsoeffekterna av allergen vegetation, och presenterade fallstudier designade för att minska allergener, samt föreslog en omgestaltning av Stakkaborgs förskola för att minimera exponeringen för allergener och föroreningar. Detta är ett exempel på hur utformning av utomhusmiljöer kan användas för att skapa hälsosammare utemiljöer för barn och pedagoger (Schneider, 2024).

Generellt är det viktigt att notera att mekanismerna bakom de hälsomässiga fördelarna med grönska kan påverkas av hur den fysiska miljön uppfattas. En studie visade till exempel att grönskan i kvarteret hade en positiv koppling till fysisk aktivitet, medan det var intressant att notera att kvarterets kulturella historia också korrelerade positivt med både fysisk aktivitet och allmän hälsa (Weimann et al., 2017). Dessutom påverkades sambandet mellan grönska och fysisk aktivitet av den upplevda tryggheten, vilket indikerar att känslor av otrygghet kan underminera de positiva effekterna av grönska på aktivitetsnivåerna.

Det komplexa sambandet mellan urbanisering, skogens hälsa, socioekonomisk status och människors välbefinnande understryker vikten av att inkludera lokal kunskap i stadsplaneringen, särskilt den samiska kunskapen i Norden. Denna ömsesidiga koppling stärker ytterligare de belägg som stöder grönområden och träds positiva inverkan på människors hälsa.

­

Insikten om behovet av att planera för en bredare trädartsdiversitet i våra urbana landskap för att mildra potentiella sjukdomar som påverkar specifika trädarter har länge varit etablerad. En riktlinje som har följts är 10-20-30-regeln, som innebär att högst 10 % av ett enskilt trädslag bör planteras, högst 20 % av samma släkte, och högst 30 % av samma familj. Detta tillvägagångssätt avråder från att plantera stora eller sammanhängande områden med samma art eller kloner för att förhindra att hela bestånd drabbas av ett potentiellt sjukdomsutbrott (Santamour, 1990). Att skapa ekologisk resiliens gör det möjligt för ett ekosystem att motstå och återhämta sig från störningar, såsom sjukdomsutbrott eller en arts utdöende till följd av klimatförändringar. En bred artsdiversitet med biologisk variation stärker ett robust ekosystem som förbättrar resiliensen genom att sprida riskerna. Om en art försvinner kan en annan med liknande egenskaper ta dess plats. Trädpopulationer som är enhetliga eller har låg diversitet har följaktligen lägre resiliens och är därför mer sårbara för störningar. Pågående klimatförändringar förväntas leda till mer extrema väderhändelser, såsom kraftiga regn och torka. Därför behöver vi bevara och återställa resilienta ekosystem när vi planerar våra städer (Naturvårdsverket, 2024). En stark ekologisk resiliens skulle därmed stödja implementeringen av 3+30+300-principen genom att säkerställa en jämn och hållbar nivå av vegetation utan märkbara perioder då arter försvinner i stora områden.

För att hantera dessa utmaningar hölls en tankesmedja den 25 september 2024, där deltagare och experter från Trädkontoret och Ekologigruppen samlades för att diskutera frågorna. I en allt varmare värld kommer många inhemska arter att behöva migrera till nya områden, medan andra kan anpassa sig och finnas kvar i sina nuvarande livsmiljöer. Under tankesmedjans diskussioner togs ett scenario upp där träd förlorar sina vanliga livsmiljöer på grund av klimatförändringar, vilket resulterar i en förskjutning av arter norrut. Denna förskjutning innebär också ett ansvar för de norra regionerna, eftersom Skandinavien kan behöva ta emot dessa arter, vilka under diskussionerna kallades för 'ansvarsarter'. Med nya, icke-inhemska trädarter följer också medföljande arter, såsom insekter och andra organismer, som förlorar sina naturliga livsmiljöer. Hur ska vi ta hand om dem? Ett koncept som diskuterades under tankesmedjan var 'på gränsen' (on the edge), vilket syftar på möjligheten att de nordiska länderna kan bli den sista tillflykten för arter som rör sig norrut som en följd av klimatförändringarna.

Trädkontoret AB (2024) har utvecklat klimatprognoser som visar hur olika arter förväntas påverkas av ett varmare klimat. Till exempel visar prognoserna att glasbjörkens (Betula pubescens) naturliga utbredning förskjuts från Nordeuropa och södra Sverige mot norra Sverige och Norge (Figur 6). Detta innebär att där denna trädart tidigare varit vanlig kommer den gradvis att försvinna och behöva ersättas av andra arter. Robinia (Robinia pseudoacacia), en icke-inhemsk art, förväntas däremot migrera norrut med sin naturliga utbredning och kan komma att trivas i södra halvan av Sverige. Denna art har potential att frodas i urbana miljöer, även om den medför utmaningar på grund av sin invasiva natur. Genom att förutse framtida utveckling kan vi bättre förbereda oss för klimatförändringarna genom att planera hur dessa arter ska hanteras. I takt med att våra nuvarande inhemska arter rör sig norrut kommer vi också att behöva nya arter som är lämpliga för urbana miljöer för att upprätthålla en god trädkronstäckning och attraktiva utomhusmiljöer. Genom att vara proaktiva och analysera tillväxtmönster och förutsättningar för framtida arter kan vi skapa en överlappning innan inhemska arter försvinner eller migrerar norrut.

Olika verktyg har utvecklats som kan användas i stadsplanering för att välja lämpliga trädarter för specifika platser i urbana miljöer, med målet att maximera ekosystemtjänster såsom förbättrad klimatresiliens, ökad biologisk mångfald och därmed större trädkronstäckning. Genom datainsamling identifieras arter som är lämpliga för platsen och som kan ge störst nytta, för att säkerställa att rätt träd planteras på rätt plats. Fokus ligger på att plantera friska, storväxande träd som klarar av urbana förhållanden och framtida klimatförändringar. Detta tillvägagångssätt har testats i Malmö, där information från inventeringar kombinerades med stadens träddatabas för att förbättra artvalet och öka trädplanteringen i bostadsområden. Konceptet med 'plantable spots', tillsammans med en 'målpyramid' som beskriver funktionsbaserad och målorienterad artval, beskrivs av Bellan et al. (2022). Denna metodik underlättar skapandet av en högre artdiversitet, vilket säkerställer att ett kvalitetssäkrat trädval resulterar i fler träd som kan växa sig stora och därmed skapa en stabil och omfattande trädkronstäckning.

Under tankesmedjans diskussioner framkom flera förslag på framtida planeringsverktyg. Ett förslag var att utveckla ett koncept för 'typiska platser' för att kategorisera olika urbana miljöer som specifika habitat, med fokus på både makro- och mikroklimat, såsom stora områden, små områden, restytor, parkområden, skyddade parker och stora oskyddade platser. En central fråga är vilka trädarter som trivs på platsen och vilka habitat som skapas? Diskussionen omfattade även riskerna med att skapa så kallade 'instabila platser', vilket innebär planering och etablering av nya habitat – som torg eller andra urbana ytor – som lockar pollinatörer och andra insekter. Om platsen eller andra länkar i en biologisk kedja sedan omformas, tas bort eller förändras kan den istället bli en 'dödsfälla' för arter som inte kan förflytta sig långa sträckor och som har blivit beroende av just det specifika habitatet. Detta stödjer inte den biologiska mångfald som behövs för att skapa en ekologisk resiliens som kan minska riskerna.

Under de senaste åren har frågan om invasiva arter och deras spridning, inklusive deras påverkan på biologisk mångfald, tagits på större allvar, med omfattande litteratur tillgänglig inom ämnet. Det finns för- och nackdelar som behöver beaktas, men skapandet av hållbara och klimatresilienta urbana miljöer kan kräva en mer nyanserad syn på frågan. En forskningsstudie från Lunds universitet undersökte hur trädens ursprung (inhemska kontra icke-inhemska) och urbanisering påverkar antalet ryggradslösa djur och trädens fenologi i stadsmiljöer (Kjellberg et al., 2022). Forskarna fann att icke-inhemska träd stödjer färre ryggradslösa djur och uppvisar en senare fenologisk utveckling jämfört med inhemska träd. Detta kan påverka den ryggradslösa faunan negativt, särskilt i städer där icke-inhemska arter är vanliga. Effekten av trädens ursprung var starkare än påverkan från urbanisering, vilket understryker vikten av att bevara inhemska arter i städer för att upprätthålla biologisk mångfald och ekosystemhälsa. Samtidigt står vi inför verkligheten att inhemskt växtmaterial kommer att migrera norrut på grund av klimatförändringar, vilket gör det nödvändigt att analysera vilka icke-inhemska arter som kan vara lämpliga för våra miljöer för att skapa framtida resiliens. Den populärvetenskapliga artikeln 'Ett försvarstal för den förkättrade tysklönnen' (Åsegård et al., 2023) diskuterar flexibiliteten i artval. Artikeln beskriver riskklassificering som ett värdefullt verktyg för att identifiera främmande och invasiva arter som kan hota biologisk mångfald. Samtidigt krävs flexibilitet i att introducera icke-inhemska arter när sjukdomar eller klimatförändringar påverkar inhemska arter. Tydliga avgränsningar är viktiga för att klargöra förvaltningsinsatser, men överdrivna klassificeringar bör undvikas. Exempelvis diskuteras tysklönnen (Acer pseudoplatanus) som ett potentiellt alternativ för klimatanpassning och ökad biologisk mångfald i Sverige, eftersom det inte finns några belägg för att arten påverkar inhemska ekosystem negativt. Vissa exotiska arter kan också hysa en mängd olika insekter och lavar.

Trafikverket (Hammarström et al., 2022) har tagit fram en rapport för att vägleda sina växtval vid byggprojekt. Rapporten fastslår att valet av växter i Trafikverkets projekt är anpassat för att ta hänsyn till framtida klimatförändringar. Arterna som föreslås i deras lista för icke-invasiva projekt inkluderar både inhemska och icke-inhemska arter, men har bedömts utifrån en riskklassificering för att undvika nya problem med invasiva främmande arter. De har konstaterat att det är möjligt att använda icke-inhemskt växtmaterial för att hantera klimatförändringar, samtidigt som man tar ansvar för artval genom noggrann granskning av det föreslagna växtmaterialet. Liknande slutsatser dras av Östberg (2024) i artikeln “Balans i trädbeståndet: inhemska, exotiska och invasiva träd i urban miljö”. Artikeln diskuterar hur inhemska träd gynnar den lokala biologiska mångfalden, medan exotiska arter kan vara viktiga för klimatanpassning och motståndskraft mot sjukdomar. Samtidigt varnar artikeln för invasiva arter som hotar ekosystem. Förvaltningen av urbana trädbestånd måste därför inkludera noggranna artval och riskbedömningar för att optimera fördelarna och minimera negativa effekter. Med klimatförändringarna kämpar många av våra inhemska arter för att överleva i urbana miljöer, och flera inhemska arter har drabbats hårt av skadedjur, vilket har lett till omfattande träddöd. Detta kan vara katastrofalt för trädkronstäckningen eller möjligheten att se träd från fönstret, eftersom våra parker och grönområden också skulle påverkas av artförluster, tillsammans med den biologiska mångfalden i våra urbana miljöer. Exotiska träd planteras ofta för sina specifika egenskaper jämfört med inhemska träd, såsom estetiska värden, större tolerans mot skadedjur och motståndskraft mot klimatförändringar, inklusive ökad tålighet för temperaturförändringar, vattenbrist och kompakterade jordar. Exotiska träd bidrar till en större artdiversitet, medan många av våra rödlistade djur- och insektsarter i stor utsträckning är beroende av inhemska träd.

En artikel av Nässlander et al. (2024) diskuterar liknande kritiska faktorer för att välja trädarter anpassade till urbana miljöer, särskilt för att förbättra artdiversiteten och hantera förändrade miljöförhållanden som torka och värmestress. Artikeln betonar vikten av att välja ett brett spektrum av arter för att öka resiliensen i urbana miljöer mot sjukdomar, skadedjur och klimatförändringar. Detta är särskilt viktigt i tuffa miljöer som gator och torg, där jordvolym och tillgång till vatten är begränsade. Många traditionellt använda arter i urbana miljöer härstammar från fuktiga och svala skogshabitat, vilket gör dem mindre lämpade för varma och torra urbana miljöer med det förändrade klimat och de miljöförhållanden som råder i dagens städer. Detta inkluderar faktorer som torka, värmestress och kompakterade jordar, vilka inte alla arter klarar av. Studien föreslår därför att man överväger nya, mer resilienta arter som tidigare inte använts i städer för att säkerställa bättre överlevnad och prestanda under dessa förhållanden. Arter med hög tolerans för både vattenbrist och andra miljöstressfaktorer lyfts fram som avgörande för en framgångsrik etablering och långsiktig hälsa i urbana miljöer. Till exempel bör arter som kan hantera både torka och översvämning prioriteras i klimat som förväntas uppleva extrema väderhändelser som en del av pågående och framtida klimatförändringar. Betydelsen av att ha färre större träd, som positivt påverkar invånarnas hälsa mer än ett större antal mindre träd, poängteras av Konijnendijk et al. (2022) och även nyligen i en studie från Bryssel, Belgien (Chi et al., 2022). Storleken på grönområden är också viktig, eftersom större parker och andra grönområden vanligtvis erbjuder fler möjligheter för rekreation, är mer populära och innehåller större biologisk mångfald.

Det är tydligt att vi för närvarande står inför betydande utmaningar, med ännu större utmaningar som väntar gällande urban ekologi och trädval. Forskningsresultat stämmer inte alltid överens med perspektiven hos praktiker, konsulter och fältarbetare, särskilt när det gäller användningen av inhemskt kontra icke-inhemskt växtmaterial för att hantera klimatförändringar och invasiva arter. Ett nytt ansvar uppstår i Norden i takt med att klimatförändringarna driver nya arter av växter, insekter och djur norrut. Flera aspekter behöver beaktas, och genom att ligga i framkant med analyser skapas en gemensam grund för att yrkesverksamma inom olika discipliner ska kunna enas om effektiva strategier för framtiden. Vi står inför realiteten av pågående klimatförändringar, som förväntas intensifieras, vilket kräver väl avvägda åtgärder. Flera väletablerade verktyg, såsom ’plantable spots' (Bellan et al., 2022) och 'artvalsprocessen' (Nässlander et al., 2024), kan underlätta långsiktig planering och förvaltning för att mildra klimatförändringarnas effekter och skapa hållbara urbana grönområden. Genom att använda dessa verktyg kollektivt kan mätbara resultat uppnås, vilket möjliggör statistik för att bedöma effektiviteten av våra insatser. Genom att lära av varandras erfarenheter via olika nätverk kan vi påskynda framstegen mot våra mål. Dessutom är det avgörande att blicka längre framåt och ta hänsyn till utvecklingen av de verktyg och metoder som vi skapar idag, för att proaktivt sätta mål för framtiden.

En annan angelägen fråga är att säkerställa att de stadsrum som skapas idag förblir intakta i framtidens urbana förtätning. Kan vi generera tillräckliga analytiska data och statistik om utvecklingen av biologisk mångfald, socioekonomiska effekter, attraktion till området, temperatursänkningar eller förbättringar av dränering för att säkerställa att dessa beslut blir oåterkalleliga?

Det är tydligt att artrikedom och trädstorlek är centrala för 3+30+300-principen. Med tanke på pågående och förväntade klimatförändringar är det avgörande att minutiöst planera varje artval för specifika platser och välja trädarter som kan trivas i krävande stadsförhållanden samt anpassa sig till framtida klimatutmaningar. Därigenom kan de fortsätta att leverera viktiga ekosystemtjänster. Det är inte självklart att framtida artval enbart kommer att inkludera inhemska träd, vilket kräver en kontinuerlig och aktuell bedömning av vilka arter som kommer att finnas tillgängliga och deras respektive egenskaper. Proaktiv forskning gör det möjligt för oss att vara väl förberedda på invasiva arter som riskerar att hota både biologisk mångfald och artvariation, vilket ger oss strategier för att hantera dessa i stadsplaneringen. Det finns en inneboende risk att främmande arter som initialt presterar bra i ett visst sammanhang kan behöva tas bort om de senare klassificeras som invasiva enligt lagstiftning. Detta understryker vikten av långsiktig övervakning och en flexibel, adaptiv förvaltningsstrategi för att säkerställa hållbara urbana ekosystem.

Kunskapen om vikten av att välja ett brett spektrum av arter för att stärka resiliensen i urbana miljöer mot sjukdomar, skadedjur och klimatförändringar har funnits länge. Under de senaste åren har dock frågan om invasiva arters spridning och deras påverkan på biologisk mångfald fått ökad uppmärksamhet, vilket har lett till en omfattande litteratur på området. Många har utvecklat effektiva strategier för att hantera invasiva arter och undvika introduktionen av olämpliga sådana. Samtidigt som det finns betydande forskning om hur inhemska och icke-inhemska arter påverkar biologisk mångfald, kan praktiska erfarenheter också belysa alternativa tillvägagångssätt. Därmed kan varierande attityder till denna fråga bli problematiska om en samsyn inte nås kring hur vi ska hantera klimatförändringarna framöver. Vilket växtmaterial ska vi använda om inhemska arter tvingas norrut medan icke-inhemska exotiska arter som bättre anpassar sig till vårt förändrade klimat blir tillgängliga?

Det finns effektiva verktyg för att planera lämpliga artval i urbana miljöer som tar hänsyn till varje plats specifika behov. Större träd bidrar till ökad trädkronstäckning, ger skugga, erbjuder svalkande effekter och filtrerar luftföroreningar. De absorberar regnvatten, minskar översvämningar och förbättrar dräneringen samtidigt som de stärker ekologisk resiliens och ökar den biologiska mångfalden. Sammantaget skapar detta attraktiva gröna miljöer, både synliga från bostadsfönster och i lokala områden, vilket uppmuntrar stadsbor att besöka dessa platser och förbättrar deras mentala välbefinnande. Allt är sammankopplat, och även om detta har varit känt länge börjar vi nu etablera gemensamma strategier för att möta klimatförändringarna.