Fokus för denna rapport är om, och i så fall i vilken utsträckning, kultursektorn i de nordiska länderna och de självstyrande områdena har börjat återhämta sig från covid-19-pandemins inverkan under år 2022. Syftet är att mot bakgrund av pandemins konsekvenser kartlägga och analysera kortsiktiga och eventuellt även långsiktiga förändringar i kulturens finansiering och i de nordiska ländernas kulturpolitik. I uppdraget har ingått att granska vilka tecken på förändringar som kan skönjas inom kultursektorn och kulturpolitiken i de nordiska länderna.
De tecken på återhämtning som fanns för de nationella ekonomierna och för kulturlivet i början av 2022 har följts av ovisshet och osäkra framtidsscenarier. Den 24 februari 2022 gick ryska styrkor in i Ukraina med syftet att snabbt ta kontroll över landet. Ett år senare fortgår anfallskriget och vi kan blicka tillbaka på en rad ackumulerade kriser som påverkat våra länder och samhällen på många olika sätt. Sanktionerna mot Ryssland har haft omfattande effekter på bland annat inflationen, som i sin tur försämrat hushållens köpkraft. Inflationen och energikrisen påverkade människornas konsumtionsvilja när det gällde kultur under 2022 och på samma gång påverkades kulturskaparnas ekonomiska situation av ökade kostnader. Den samhälleliga oro och förvirring som fortsatt under hela året gav objektet för vår granskning ett drag av turbulens.
När man ska genomföra en granskning av kultursektorns återhämtning efter pandemin ställs man inför två centrala problem: Det går inte längre att göra skillnad mellan effekterna av pandemin och effekterna av andra kriser, och det är svårt att få uppdaterade data på kort tidsperspektiv – samlad statistik för året 2022 har inte funnits tillgänglig. Vår granskningsmetod betonar därför övergripande diskursiva analyser snarare än precisa kvantitativa data. Analysen av tillgängligt material presenteras i rapportens fyra kapitel samt en slutdiskussion. En kort summering sammanfattas här:
Att verifierbart urskilja vilka skeenden som är följder av pandemin är inte möjligt. Därför har övergripande frågor om vad pandemin har synliggjort inom kultursektorn, kulturekonomin och kulturpolitiken blivit intressantare än att försöka fastställa vad som har varit direkta effekter av pandemin.
Den nordiska kulturpolitiska modellen och den nordiska välfärdspolitiken ingår i en övergripande kulturpolitisk diskurs. Denna diskurs utvecklas på olika sätt i det vi benämner olika kulturpolitiska regimer i olika nordiska länder och självstyrande områden. Regimerna baseras bland annat på nationell historia, olika kulturpolitisk rationalitet, olika förståelse av kultursektorns gränser och organisering samt olika finansierings- och förvaltningsstrukturer. Regimerna uppvisar även variationer i det kulturpolitiska utövandets relation till olika politik- och ansvarsområden.
I flera av de nordiska länderna finns tendenser att koppla kulturpolitiken till andra samhällspolitiska mål, vilket breddar utövandet av kulturpolitiken. Krishanteringen skedde tvärs över flera politikområden och olika områdens riktlinjer fick effekter även på kulturlivet. Kultursektorn visade sig i hög grad vara integrerad i och inte separerad från andra politikområden. I den kulturpolitiska diskursen finns det tecken på att den hållbara utvecklingen nu är mer aktuell än någonsin och potentiellt kan förändra själva den politiska karaktären för utövandet av kulturpolitiken. Den kulturellt hållbara utvecklingen har aktualiserats efter pandemin och de pågående kriserna kring frågor om demokrati och individernas möjligheter att påverka sin framtid. Hållbarhetsdiskussionen berör både kulturella praktiker och rättigheter och medvetenheten om kulturens betydelse för den gröna omställningen och kulturpolitikens roll i krisberedskapsfrågor.
Vad som kategoriseras som en del av kultursektorn varierar mellan de nordiska länderna och de självstyrande områdena. Såväl kunskapsproduktionen och insamlingen av data som kulturpolitiken avgränsar och kategoriserar kultursektorn på olika sätt. Det finns även stora skillnader mellan hur de olika länderna avgränsar sina kulturbudgetar och vilka andra delar av statsbudgeten som finansierar kultursektorn. Det finns skillnader mellan betydelsen av den privata sektorn och den tredje sektorn som resurser för kultursektorn. Det finns även skillnader gällande indirekta stöd till kulturverksamhet och hur stöden organiseras på olika förvaltningsnivåer.
Pandemin tydliggjorde behovet av datainsamling om kultursektorn på alla förvaltningsnivåer. Kartläggningen visar att man i alla länderna har noterat behovet av ökad datainsamling och kunskapsproduktion, samt att behovet av att kartlägga relationen mellan kulturpolitiken och de kreativa näringarna har ökat under pandemin.
Kulturlivet i alla de nordiska länderna och självstyrande områdena är tydligt beroende av offentligt stöd. Pandemin har tydliggjort det ytterligare. Samtidigt finns det stora skillnader mellan de olika ländernas samhällsekonomier vilket påverkar både de offentliga kulturstöden och på den privata kulturkonsumtionen.
Tendensen i den kulturpolitiska utvecklingen i alla de nordiska länderna är ett ökat samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn. De statliga krisstöden har i flera återhämtningsplaner setts som en del av nationell och regional utveckling, och det kreativa fältet uppfattas som en utvecklingssektor. Det betyder ändå inte att den offentliga finansieringen kommer att öka, snarare kan det betyda att ett fokus på mer marknadsorienterade finansieringsmodeller uppfattas som en bärkraftig utveckling.
Konstnärernas verksamhetsförutsättningar har under pandemin prövats hårt inom alla kulturella branscher. Särskilt de publikbaserade verksamheterna har drabbats ekonomiskt och effekterna på såväl produktionsprocesser som publiktillströmning har varit stora. Även om det finns tecken på ekonomisk återhämtning särskilt för de stora kulturinstitutionerna, finns det många frågetecken för den fortsatta utvecklingen för många verksamheter.
Pandemin har tydliggjort grundläggande problem i de kulturpolitiska strukturerna som avser bristfälliga förutsättningar för kultursektorns aktörer avseende arbetsförhållanden, rätten till ersättning genom de nationella socialförsäkringssystemen och individens ekonomiska risktagande vid krissituationer. Covid-19-pandemin synliggjorde svaga strukturer och ojämlikheter som står i stark kontrast till den nordiska välfärdspolitiska modellen. Detta har bland annat lett till att kulturpolitiken alltmer tenderar att gå omlott med andra politikområden såsom finans- och skattepolitik samt sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik.
All tillgänglig statistik visar att sysselsättningen och kulturkonsumtionen i stort har återhämtat sig, men många frågor återstår ännu. Pandemin orsakade ett avbrott i både det egna utövandet och tillgången till det professionella utbudet. Det finns tecken på att publiken återvänder men även tecken på att det inte gäller alla åldersgrupper. Därtill har den nya ekonomiska situationen medfört, att många måste göra omprioriteringar i sina konsumtionsvanor, vilket kan påverka kulturvanorna framöver.
Förändringar i kulturens ekonomi har synliggjorts under pandemin bland annat genom att den ekonomiska situationen inom olika kulturbranscher tedde sig väldigt olika i relation till tillgängliga stöd och dessas kriterier. De kulturella branscherna är sinsemellan olika vad kommer till verksamhets- och ekonomilogik. Branscher med utvecklade ekosystem kunde bättre tillgodogöra sig till exempel olika företagsstöd. Skillnaderna mellan olika produktions- och distributionsmodeller synliggjordes bland annat genom olika möjligheter att dra nytta av digitaliseringen under pandemin. De som ekonomiskt har kunnat dra fördel av förnyade praktiker och strukturer har i hög grad varit andra än enskilda konstnärliga utövare.
En väsentlig frågeställning för framtida uppföljningar är digitaliseringens effekter på kulturens ekonomi, kultursektorn och kulturpolitiken. Ökningen av digitaliseringen och distanskonsumtionen av kultur under pandemin har uppmärksammats inom såväl forskningen som kulturpolitiken. Intressant är att följa hur digitaliseringen påverkar konstnärernas verksamhetsförutsättningar, kulturkonsumenternas beteende samt den nationella kulturpolitikens gränsdragningar i en gränslös digital verklighet.