Kulturministerns förslag i regeringens lagprogram för folketingsåret 2022–2023 nämner inte pandemin. Avsaknaden av en överordnad nationell kulturpolitik och av rapporter gör det svårt att uttala sig om konsekvenserna av pandemin på kulturen. Restriktionerna har uppenbarligen påverkat kulturlivet men pandemins effekter verkar nu vara något åsidosatta/bortglömda inom kulturpolitiken, vilket speglas i statsbudgeten och budgetförslagen.
I förslaget till finanslag för 2023 för området ”kultur og digital” är den största posten, 33,7 miljoner DKK, till Rigsarkivet över fyra år och nya medel till digitaliseringsarbete. Totalt skall 260 miljoner danska kronor ska 2023–2026 satsas på insatser som ska säkra en stabil övergång till framtidens offentliga digitala struktur och ett snabbt bredband över hela landet ska säkras med 100 miljoner DKK.
I december 2022 bildades en ny regering med Jakob Engel-Schmidt som ny kulturminister efter avgående kulturminister Ane Halsboe-Jørgensen. I ett pressmeddelande 21.12.2022 meddelades att den nuvarande situationen, inklusive utmaningar med energi- och inflationskrisen, står högt upp på kulturminister Jakob Engel-Schmidts agenda. Som ett första steg inbjöd han i december 2022 en rad aktörer från kultur-, idrotts- och föreningslivet för att diskutera och få inblick i nuläget och utmaningar som många står inför.
Kultur har fått en alldeles egen sektion i den danska regeringsgrundlagen. Bland annat nämns ett kulturpass för de cirka 45 000 unga som står utanför arbetsmarknaden eller utan utbildning samt en museireform som konkreta insatser. Samtidigt är det regeringens önskan att tillsätta ett fullmäktige som ska komma med förslag angående hur konst och kultur kan bidra till att lösa de kriser som samhället befinner sig mitt i.
Island
På Island lyftes alla officiella restriktioner inrikes och vid gränsen den 25.2.2022. Det offentligas hantering av pandemiläget hade även tidigare varierat och åtgärder slopats och återinförts. Vid en jämförelse sticker Island ut genom att de inte riktade åtgärder direkt mot kultursektorn, utan satsade på generella åtgärder som indirekt inkluderade kultursektorn (Kulturanalys Norden 2021).
I ett tillägg till första hjälppaketet (21.3.2020) ökades antalet konstnärsstipendier som en del av målet att påskynda offentliga projekt och investeringar. Enligt kulturministeriet gick största delen av dessa till “kulturmidler” och ”kulturarvsbevaring” med syftet att stödja skapandet av kulturellt värde. Inte heller i det andra hjälppaketet nämndes kultur explicit, men fler konstnärsstipendier beviljades. Statsministern och utbildnings- och kulturdepartementet presenterade i oktober 2020 tio statliga stödåtgärder för kultursektorn (både nya och gamla), med målet att stödja individuella konstnärer (främst egenföretagare och små organisationer). I december godkändes en tilläggsbudget med betydande beviljningar till kulturinstitutioner, media-, sport- och ungdomsorganisationer.
Covid-19-pandemins stödåtgärder konstateras ha varit högst lyckade och en återhämtning av samhällsekonomin över lag och statsfinanserna specifikt är de mest väsentliga uppgifterna för den nya regeringsperioden. Ekonomin har uppfattats vara mer resilient än tidigare förväntat. Arbetslösheten har sjunkit och realinkomsterna har ökat. Största samhällsutgifterna gäller hälsovård och nationalsjukhuset. Andra nyckelprojekt är klimatfrågor, forskning och utveckling samt digitalisering.
Budgetförslaget 2023
Målet för det isländska budgetförslaget är att säkra köpkraften och att bekämpa inflationen. Betoningen ligger på att stärka infrastruktur och basservice samt att skydda reallönerna. Efter att ha ökat snabbt under tidigare år minskas nu utgifterna för flera andra områden för att stärka de ekonomiska och sociala grundpelarna. Kulturen nämns inte separat i budgetförslaget. Det konstateras att aggressiva stödåtgärder krävdes för två år sedan för att skydda hushåll och företag och för att hjälpa återhämtningen efter pandemin. Detta uppfattas ha nu förverkligats och nu råder ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet och ökad turism. Nya åtgärder gäller tillfälliga stöd för att motverka negativa effekter av pandemin hos utsatta grupper. De nya utmaningarna utgörs av krisen i den globala ekonomin, ökad inflation och höjda energipriser.
Kulturens legitimering i den kulturpolitiska diskursen
Det måste konstateras att begreppet ”kulturpolitisk diskurs” (Belfiore 2021) är så brett att det inte är möjligt att analysera utan att definiera vad det är som skall granskas och hur. Alla de olika nordiska länderna har väldigt olika samhällssituation och politiskt läge, som utgör grunden för vad som kan forma olika diskurser. Till exempel har Kaisa Murtoniemi (2020) i sin forskning påvisat hur det i de finländska kulturpolitiska diskurserna manifesteras en mångfald av tidsmässiga och historiska krafter.
I den minienkät som vi riktade till aktörer inom kultursektorerna i de olika nordiska länderna (se
bilaga) frågade vi hur respondenterna uppfattat att kulturpolitiken har förändrats på grund av pandemin till exempel vad gäller finansiering, kulturpolitiska mål eller offentlig diskussion. En stor del av de tillfrågade sade att det ännu inte finns några särskilda förändringar i kulturpolitiken (jmf. även Hylland et al. 2022). Även de som inte direkt betonade kulturpolitikens oföränderlighet betonade att det i detta skede handlar om debatter och diskurser snarare än om en verklig strukturell förändring av politiken. Den finländska kulturpolitiska debatten och de föreslagna åtgärderna inriktar sig på en tid efter valet och en ny regeringsperiod.
”I det politiska klimatet kan man se ett visst ursäktande inför kultursektorn. Beslutsfattarna har ett stort behov av att visa hur viktig kulturen är för dem. Varje politiker som ställer upp för val till nästa mandatperiod inser att kulturen nu måste försvaras. Vad som egentligen kommer att hända och hur man efter valet minns kulturen är en annan sak. När det gäller finansieringen verkar det som om det till och med är möjligt att kulturfinansieringen ökar; å andra sidan verkar det nästan omöjligt för många aktörer på det fria fältet [fältet utanför de stora kulturinstitutionerna] att få ökad finansiering.”
”Mycket är detsamma som tidigare, och mycket har återgått till det normala efter det undantagstillstånd som rådde under pandemin. Jag tror inte att kulturpolitiken har förändrats till följd av pandemin.”
”Det nuvarande politiska klimatet verkar stänga ute allt utom kostnaderna för krig och energi.”
I enkätsvaren (
bilaga) ser man uppfattningar om att konsten och kulturen måste motivera sin finansiering ännu mer. Kritik har också riktats mot krisstöden. I kulturpolitiken uppfattas att det finns motsägelser och olika tvärgående aspekter. Man vill nationellt stödja konstnärernas arbete och förtjänstmöjligheter, men även utnyttja konst och kultur som social- och hälsovårdstjänster. Konst- och kulturaktörerna betonar att sektorn bör få bättre stöd på grund av pandemin men att ekonomiska experter och politiker på motsvarande sätt kommer att kräva att konsten inte kan ställas utanför de förväntade finanspolitiska sparåtgärderna.
Kulturpolitikens ställning väcker olika åsikter i enkäten. Vissa menar att kulturpolitiken och kulturen har ökat i värde, andra ser motsatsen och en återgång till det tidigare. Vissa respondenter betonar den marginella och svaga roll som kulturpolitiken spelat i den aktuella regeringens politik i flera av länderna:
”Kulturen och den kreativa ekonomin är, precis som tidigare, engagerande i "festtal?" och dess betydelse betonas, men det är inte till någon nytta i praktiken. Kulturskaparna får inte betalt, och inte heller stärker man något i strukturerna. Det typiska är att man alltid "uppfinner" kulturens betydelse och "nya" innovationer i form av projekt som verkligen är frustrerande att följa som kulturaktör. Gamla saker kommer att genomföras om och om igen som projekt, och när projekten är över kommer ingenting att förändras.”
”Det att kulturen har så få försvarare och förespråkare hos regering och riksdag i Finland är tyvärr ingen nyhet för oss som i flera år försökt synliggöra konstnärernas behov och vardag.”
Å andra sidan betonas i enkäten betydelsen av den offentliga kulturdebatt som har väckts under pandemin, även om kulturpolitiken ännu inte har hunnit förändras. I enkäten ser man att den offentliga debatten bättre speglar kultursektorn och dess aktörers arbete.
”Det har skett en förändring i hur kulturpolitik diskuteras. Det är mer fokus på kultur och dess verkan i samhället. Nedstängningen gjorde samhället medvetet om betydelsen av kulturupplevelser och det har varit en brist. Det har också skett för att Konstrådet satt press på myndigheterna att få stöd och hjälppaket till konstnärer. Det blev en samhällsdebatt och konstnärers villkor sattes på agendan i media och i riksdagen vilket bidrog till att ge en inblick i konstvärlden och dess förutsättningar och bara att en sådan bransch finns.”
”Jag tror generellt att allmänheten är mer medveten om hur konsten och kulturen fungerar och att de måste stödja den för att den ska blomstra. Men jag har inte märkt någon verklig förändring i finansiering eller policy som varar efter pandemin.”
Av enkäten framgår att kulturpolitikens tyngdpunkt i fråga om krisstöden låg på de traditionella kulturinstitutionerna. Under pandemin lyckades de traditionellt starka offentligfinansierade institutionerna garantera sin ställning på ett bra sätt. I stället blev de företagsbaserade aktörerna, frilansarna och aktörerna på det fria fältet i underläge. Politiskt sett är kultursektorn ändå mer synlig i dag. Kulturens och konstens betydelse för den mentala krisbeständigheten har börjat beaktas som ett framtida kulturpolitiskt mål. Pandemin visade hur svag frilansande och egenanställda konstnärers ekonomiska ställning är och hur lätt de faller genom skyddsnäten. Pandemin minskade inte kulturkonsumtionen, utan riktade om den till digitala eller andra former av distanskonsumtion. Konstnärernas inkomster rasade dock, vilket tyder på att konstens "distanskonsumtion", särskilt den digitala, betalar sig riktigt dåligt. Man betonar att dessa teman borde ha diskuterats tidigare och att de borde ha tagits upp redan före pandemin. Pandemin lyfte fram behovet av att diskutera dessa frågor, och förhoppningsvis kommer debatten om det sociala skyddsnätet för dem som är verksamma inom kultursektorn att fortsätta. I enkäten bedömer man också att kultursektorn efter pandemin kanske uppfattas lite mer som ett "riktigt arbete". Också betydelsen av intressebevakningen kom fram på ett helt nytt sätt:
”Att kulturlivet och kulturorganisationerna är alldeles för löst organiserade, och att det finns alldeles för många organisationer som för kulturens talan i det politiska systemet. Kulturministern citeras som att när hon skulle prata med idrotten krävdes det två telefonsamtal, men när det var kultur så var hon tvungen att prata med minst 40 personer.”
Å andra sidan synliggjorde pandemin behovet av att utveckla kulturpolitiska strukturer och samarbete mellan de politiska sektorerna.
”Den största positiva förändringen var att det blev en ökad förståelse för att kulturarbetarnas villkor inte bara måste hanteras av kulturdepartementet. Dialogen och förståelsen mellan departementen blev bättre. Våra frågor handlar ju om näringspolitik, socialförsäkringssystemen, skattepolitik osv.”
I Finland betonas behovet av en förnyad kulturpolitik på flera nivåer från offentliga politiska förslag på riktlinjer till uttalanden i media. Krisen ses som en möjlighet för förnyade verksamhetsformer, vilket bland annat ledarskribenterna på den ledande dagstidningen Helsingin Sanomat konstaterade under hösten 2022:
”Situationen kan påskynda en kulturell strukturomvandling, där tyngdpunkten flyttas från stora konstinstitutioner till mindre och smidigare enheter. Krisen är ofta en möjlighet, och denna kris mer än de flesta.”
En central aktör inom kulturpolitikens sakkunnigorgan och en mycket uppmärksammad röst bland populärkulturens representanter i Finland meddelade att hon kommer att initiera och delta i en genomgripande kulturpolitisk utredning om de sätt som artister har blivit behandlade under pandemin:
”Jag tänkte först att det i alla fall inte är min uppgift att granska kulturpolitiken under coronatiden i Finland. Jag hoppades att man hade kunnat idka ens någon slags undersökande journalistik kring hur vissa människogruppers grundrättigheter har förbisetts och vad som egentligen skedde i beslutsgången mellan myndigheter och beslutsfattare. Men ingen egentlig utredning har gjorts. Jag är själv inte någon yrkesforskare, men jag är skribent och dramaturg, så jag kan ge mitt bidrag i den här frågan vid sidan av yrkesforskarna. "
Pandemin orsakade ett vidgande av de kulturpolitiska diskurserna. Kulturen legitimeras allt starkare genom olika målsättningar för samhälleligt genomslag. Samarbetet mellan olika förvaltningsområden gällande kulturfrågor har ökat. Kulturens betydelse och kulturpolitiken börjar uppfattas på ett alltmer övergripande sätt. Å andra sidan betonas kulturen alltmer som en näring och som en ekonomiskt betydelsefull sektor i samhället.
Den allmänna uppfattningen om kulturens betydelse framkom i två statistiskt representativa enkäter som gjordes under pandemin i Finland 2022. Finländarna tar starkt ställning för kulturen i en återkommande enkät genomförd av den fackliga organisationen Akava. Det största samförståndet är att kulturella tjänster måste vara tillgängliga för alla människor. Kulturen uppskattas mest av de yngre och å andra sidan av den äldre generationen. Däremot anser 88 procent av finländarna att kulturen ska erbjudas jämlikt till olika ålders- och befolkningsgrupper. En klar majoritet, 76 procent, anser att kulturen är en grundläggande tjänst för medborgarna.