På Island har integrationen av kultursektorn i andra samhällssektorer pågått långt före pandemin. Koordineringen av främjandet av kreativa näringar mellan olika ministerier, förvaltningar och näringslivet påbörjades 2019. En rådgivande grupp inom Business Iceland hade då uppdraget att göra prioriteringar inom infrastrukturer i kultursektorn, för forskning och utveckling samt internationellt samarbete och kulturexport. Andra initiativ har varit ett ökat samarbete mellan olika ministerier och statliga verk. Den här utvecklingen har bidragit till att det är svårt att urskilja utgifterna för kultur i den statliga budgeten (Kaaber 2022).
Kultursektorns fonder och stiftelser
Stiftelser och fonder är väsentliga aktörer på kulturområdet i alla de nordiska länderna, men som kulturfinansiärer spelar de störst roll i Finland och i Danmark (Sokka & Johannisson 2022).
Stiftelserna i Finland stödde år 2021 vetenskap, konst och annan allmännyttig verksamhet med över 580 miljoner euro. Stödet ökade med 16 miljoner euro från året innan, då det senaste rekordet sattes i och med pandemistöden. Stiftelserna var tidigt aktiva med specifika stödprogram och andra former av stöd. Många stiftelser har förbundit sig till ansvarstagande och samhällsengagemang enligt formaliserade europeiska överenskommelser. Kulturstiftelsernas utdelningar har ökat stadigt under hela 2000-talet. I jämförelse med de statliga konstnärsstipendierna på ca 17 miljoner euro är stiftelsernas stöd år 2021 på sammanlagt 79 miljoner euro till konsten betydande i Finland.
Av konstarterna fick scenkonsten det största stiftelsestödet på 18 miljoner euro. På andra plats kommer musik med stöd på 17 miljoner euro. Också den visuella konstens nästan 16 miljoner euro och litteraturens närmare 11 miljoner euro är ofta avgörande för utövare inom dessa konstarter. Stiftelserna upprätthåller och utökar dessutom konstsamlingar, driver konstnärsresidens samt genomför egna konst- och kulturprojekt. Stiftelserna stödde även projekt inom den tredje sektorn med 168 miljoner euro år 2021. Stöd gavs till civilsamhället på alla områden – från barnmotion till naturstigar, från cirkulär ekonomi till försvar, samt från utveckling av olika yrkesområden till föreningsverksamhet.
Även i Danmark spelar stiftelser och fonder en betydelsefull roll inom kultursektorn. De största fonderna som ger stöd till konst och kultur är A.P. Møller Fonden, Nordea Fonden, Realdania, VELUX/VILLUM Fondene, Ny Carlsbergsfondet, Augustinusfonden, Bikubenfonden, Oticon Fonden, Tuborgfondet och Egmont Fonden. 60 procent av de privata fondernas stöd till konst och kultur kommer från de fem största fonderna och 74 procent från de tio största (2018). Fonderna stöder i allmänhet inte löpande verksamhetskostnader utan finansierar främst nya projekt samt renoveringar av byggnader (Bille, 2022, s. 28).
Även de danska fonderna var viktiga under pandemin både genom upprättandet av särskilda stödordningar och genom att hålla fast vid sitt stöd, trots att projekt blev uppskjutna eller förändrades av olika skäl. Flera fonder fokuserade medel särskilt till kulturen och gjorde satsningar på samarbeten med offentliga aktörer både på kommunal och på statlig nivå. I april 2021 beviljade de fem största fonderna 26,6 miljoner DKK till musik, scenkonst, bildkonst, museer, litteratur, konsthantverk och design, film och arkitektur.
Kulturarbetsmarknaden
Kulturarbetsmarknaden kategoriseras enligt Eurostats definitioner i dels andelen anställda inom sektorn, dels andelen egenanställda och antalet företag. Andelen anställda inom kultursektorn av hela den sysselsatta befolkningen är relativt jämn mellan de olika länderna. Andelen är ca 4,5 procent förutom på Island där andelen anställda inom kultursektorn ligger på 5,8 procent.
Andelen egenanställda av alla som arbetar inom kultursektorn ligger lägst i Norge (17 procent) och högst i Finland (30 procent). I tidigare forskning har man beskrivit de svaga förutsättningar som råder för egenanställda inom kultursektorn i Finland att få sin utkomst i jämförelse med övriga nordiska länder (Junnilainen 2021). Svårigheterna ökar även då de sociala trygghetssystemen är bristfälliga liksom på grund av yrkesgruppens allmänt låga status i samhället.
Hur tillförlitlig dessa siffror är kan diskuteras då undersökningar av kulturarbetsmarknaden visar att det är vanligt att kulturskapare och konstnärer kombinerar egenföretagande med anställningar och stipendieperioder. Det betyder att andelen egenanställda, beroende på både tolkningar och skillnader i kategoriseringar länder emellan, i realiteten kan vara ännu större.
Antalet anställda inom kultursektorn visar på hur relevant sektorn är i relation till hela nationella ekonomin medan andelen egenanställda ses som en indikation på osäkerheten och sårbarheten för gruppen. Undersökningar visar att egenanställda generellt har sämre arbetsförhållanden och måste ta större risker än andra grupper på arbetsmarknaden (Ruusuvirta et.al 2023; OECD 2022). Det har även synliggjorts under pandemin i alla de nordiska länderna vilket diskuteras senare i denna rapport.
Kreativa näringar
Data om export och import av kulturvaror finns inte att tillgå för alla länder, men generellt sett är kulturen en väsentlig handelsvara särskilt i Sverige, men även i Danmark. Finlands nivå på kulturexporten ligger betydligt lägre, även när det gäller export av bildkonst. I relation till den svenska handeln ligger Finland på under en tiondel totalt och på en fjärdedel av exporten av bildkonst. Motsvarade jämförelse med Danmark är 17 procent av totalen och 40 procent av konstexporten.
De kreativa branscherna har blivit en allt större del av den kulturpolitiska diskussionen och betydelsen av den marknadsinriktade delen av kultursektorn och gränsdragningen mellan olika ekonomiska former för kulturproduktion och -konsumtion har varit ett återkommande diskussionsämne under covid-19-pandemin (Sokka & Johannisson 2022). Särskilt riktandet och utformningen av krisstöden har orsakat debatter exempelvis i Finland där musikbranschens representanter kritiserat beslut om att inte ersätta aktörer utifrån uteblivna intäkter utan genom mindre summor i form av konstnärsstipendier.
De kulturella branscher som främst räknas som kreativa näringar är de som har utvecklade konsumtionsmarknader och mångdimensionerade strukturer för näringslivsanpassad produktion och praktiker. Olika avgränsningar och beräkningar av det ekonomiska värdet av de kulturella näringarna gör att området är alltför mångdimensionerat för att kunna sammanfattas i denna utredning.
På Island har man antagit ett nytt tillägg (Art. 1240/2020–2021) i lagen om inkomstskatt (no. 90/2003). Målet är att det ska omfatta skattelättnader som gynnar producenter och sponsorer av projekt inom tredje sektorn och kulturella näringar (Kaaber 2022).
Business Iceland är en offentlig-privat organisation etablerad för att förbättra konkurrenskraften för isländska företag utomlands, stimulera ekonomisk tillväxt genom ökad export och locka utländska investeringar och turister till Island. Kreativa näringar och turism är två av dess fokusområden. Ett nytt initiativ för kreativa näringar utanför Island etablerades i augusti 2021 mellan Business Iceland och regeringen i samarbete med yrkesverksamma inom kreativa branscher. Målet är att öka medvetenheten om isländsk konst och kreativa näringar på utländska marknader samt stödja isländska konstnärer och kreativt arbete utomlands. Under den första fasen fram till 2025 investeras 450 milj. ISK; Business Iceland bidrar med hälften och utbildnings-, vetenskaps- och kulturministeriet, utrikesministeriet och industri- och innovationsministeriet står för resten.
Privat kulturkonsumtion
De privata hushållens konsumtion av rekreation och kultur i förhållande till hushållens totala konsumtion är förvånansvärt jämn mellan de nordiska länderna. Om man tittar på de summor som hushållen spenderar på kultur sett i relation till landets folkmängd, så tycks danskarna och norrmännen över lag ha bättre möjligheter att använda pengar på kultur.
Finland ligger lägst med en kulturkonsumtion på 9,1 procent av hushållens totala utgifter. Under perioden 2010–2020 har den privata kulturkonsumtionen minskat med 15 procent. År 2018 var den totala summan för Statistikcentralens kategori för all fritidsverksamhet ca. 12 miljarder euro. I det ingick exempelvis 631 miljoner euro för besök på biografer, teatrar och konserter, 328 miljoner euro för böcker och 861 miljoner euro för tidningar och tidskrifter. Kulturkonsumtionen kan också studeras genom så kallade satelliträkenskaper för kultur. Där uppskattas den privata kulturkonsumtionen i Finland år 2018 uppgå till ca 6,3 miljarder euro. Covid-19-pandemin förde med sig en minskning av hushållens kulturkonsumtion på ca 700 miljoner euro. Som en allmän jämförelse kan det konstateras att den största delen av finländarnas privata konsumtion går till boendet. Trenden för bostadskostnaderna är stigande och år 2021 uppgick de till ca 30 procent av hushållens totala medel för konsumtion.
Den privata kulturkonsumtionen i Sverige ligger på ca 11,5 procent av hushållens totala konsumtion och består enligt kulturekonomen Katja Lindqvist främst av köp av kulturella varor och tjänster. I sin artikel om kulturpolitikens funktion i det nordiska välfärdssamhället poängterar Lindqvist att den privata konsumtionen är den huvudsakliga finansieringskällan för all kultur i Sverige (Lindqvist 2022, s. 119ff). År 2005 stod hushållen för så mycket som 70 procent av kulturfinansieringen och det offentliga kulturstödet stod för resterande 30 procent. Motsvarande andelar år 2012 var 67 procent och 33 procent (Ibid, s. 120).
Lindqvist baserar sina data bland annat på uppgifter från Statistiska centralbyrån som presenterades av Myndigheten för kulturanalys i en rapport från 2016. I dag görs inte längre motsvarade datainsamling av SCB, men Myndigheten för kulturanalys undersöker möjligheterna för sammanställning av den privata kulturkonsumtionen. I utredningen ”Ett år med pandemin” användes SCB:s nationalräkenskaper, Hushållens konsumtionsutgifter, som datakälla.
En intressant aspekt inom den privata kulturkonsumtionen i Norge är den stora mängden av insatser som kallas frivilligarbete och som hela kultursektorn i Norden karakteriseras av. Under 2022 hade 58 procent av norrmännen deltagit i frivilligarbete. Det frivilliga arbetet inom kultursektorn beräknades år 2018 ha uppgått till över 21 000 årsverken. Denna resurs är enorm och skulle kunna översättas till privat investering i kultursektorn. Samtidigt är det en del av den tredje sektorns ekonomiska strukturer som går omlott med både offentlig finansiering och kreativa näringar.
Pandemins effekter på kultursektorns finansieringsstrukturer
Ur ett vidare europeiskt perspektiv är frågan om hur strukturerna för kultursektorns finansiering i spåren av pandemin kommer att utvecklas ännu oviss. I jämförelse med finanskrisen 2008, då man i många länder drog ner på den offentliga finansieringen, verkar situationen nu vara en annan. De statliga krisstöden har i flera återhämtningsplaner setts som en del av nationell och regional utveckling, och det kreativa fältet uppfattas som en utvecklingssektor. Det betyder ändå inte att den offentliga finansieringen kommer att öka, snarare kan det betyda att ett fokus på mer marknadsorienterade finansieringsmodeller uppfattas som en bärkraftig utveckling (OECD 2022, s. 249).
Förväntningarna på den statliga finansieringens tillförlitlighet och stabilitet under pandemin är tydlig i alla de nordiska länderna (Kulturanalys Norden 2021, s. 113–114). Även om kultursektorn fick mycket uppmärksamhet och av många observatörer uppfattades som en av de mest utsatta branscherna, var andelen krisstöd till specifikt kulturen bara en liten del av de av statliga insatserna (se t. ex. Sokka et. al 2022).
Kulturpolitiken under pandemin var i första hand en samhällsekonomisk politik där krisstöd infördes helt eller delvis utanför de etablerade kulturstödsformerna. De kriterier som formulerades hade delvis även andra grunder än kulturpolitiska (Sokka et al. 2022; Hylland et al. 2022). Å andra sidan utbetalades stöd även genom etablerade stödstrukturer och -kriterier. Den finländska kultursektorns krisstöd bestod till en betydande del av normalt utlysta statliga stöd. Ett undantag var Centret för konstfrämjande, Taike, som delade ut exceptionellt mycket stöd till olika delar av den kreativa sektorn. Stödet delades ut till yrkesverksamma på olika produktionsnivåer inom den kreativa ekonomin (Luonila et al. 2022). Hur dessa strukturer kommer att bedömas i framtida kulturpolitik återstår att se.
En av de huvudsakliga bristerna i de kulturpolitiska strukturerna som pandemin enligt många observatörer har synliggjort är de fundamentala skillnader som råder mellan kultursektorns aktörer gällande arbetsförhållanden, rätten till ersättning genom de nationella socialförsäkringssystemen och individens ekonomiska risktagande vid krissituationer (Berge, Hylland & Storm 2022; Betzler et al. 2020). Covid-19-pandemin synliggjorde svaga strukturer och ojämlikheter som står i stark kontrast till den nordiska modellen för välfärdssamhället (Sokka & Johannisson 2022). Detta har bland annat lett till att kulturpolitiken alltmer tenderar att gå omlott med andra politik- och ansvarsområden såsom finans- och skattepolitik samt sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik (Hylland et al. 2022, s. 9).
De återstartsutredningar som gjorts i de olika nordiska länderna ger en indikation på vilka finansieringsstrukturer och kulturpolitiska mål som man har sett bör förändras i efterdyningarna av pandemin. Återstartsutredningar har gjorts i Danmark, Norge, Sverige och Finland, men de har alla olika karaktär. Delvis beror utredningarnas olikheter på att de genomförts under olika skeden av pandemin och därmed har olika fokus. Därtill har Sverige och Danmark bytt regeringar under hösten 2022 och Finland har riksdagsval i april 2023. Det medför att det under lång tid kan förbli oklart om och hur föreslagna åtgärder kommer att förverkligas.
Danmark genomförde en återstartsutredning med konkreta förslag på kort- och långsiktiga insatser på kultur- och idrottsområdet redan i februari 2021. Bland de föreslagna insatserna på lång sikt betonas i första hand ekonomiska kompensationer för de bortfall som aktörer inom kultur och idrott fått under pandemin. Arbetsgruppen betonade även barn och ungas frånfälle från kultur och idrott under pandemitiden och föreslår åtgärder bland annat i form av skatteavdrag, för att få dem att återkomma till aktiviteterna. Bland åtgärderna betonas även etablerade aktörers behov av kompetensutveckling som kan leda till vidgade arbetsmarknader. Detta uppfattas som en investeringspolitik för vidareutveckling i stället för enbart ett upprätthållande av befintliga verksamheter. Det sista förslaget gäller utvecklingen av verksamheter på digitala plattformar, vilket medför behov av nya kompetenser, nya upphovsrättsliga modeller och avtalspraktiker.
Den svenska återstartsutredningen publicerades i september 2021 och innehöll både översiktliga och konkreta såväl kort- som långsiktiga förslag. De långsiktiga förslagen har delvis ett starkt fokus på utvecklandet av den befintliga kulturpolitiken med betoning på bättre grundförutsättningar för konstnärer och kultursektorns organisationer, i form av starkare ekonomi och möjligheter till utveckling och framförhållning. Konstnärernas ojämlika behandling inom samhällets sociala trygghetssystem konstateras och flera förslag läggs fram ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. Även här betonas behoven av att utveckla kulturpolitiken för att kunna tillvarata den digitala utvecklingens potential inom kultursektorn.
I Sverige utarbetades under våren 2022 på uppdrag av regeringen ett förslag på en samlad nationell strategi med syfte att främja långsiktig och hållbar utveckling av de kulturella och kreativa näringarna i hela landet under den kommande tioårsperioden. Behovet av att tydliggöra näringspolitikens relation till och betydelse för kulturpolitikens utövande poängterades även i den svenska återstartsutredningen.
Utredningen Kreativa Sverige betonade den stora potentialen för hållbar samhällsutveckling som ligger i att stödja företag inom kulturella och kreativa branscher till ökad tillväxt och kulturell produktion. Men för att den potentialen ska kunna tas till vara behöver staten undanröja en lång rad hinder som dessa företag möter och som i hög grad kräver specifikt anpassade lösningar inom kultur-, närings- och exportfrämjandet, bland annat. Både politik och företag behöver också förhålla sig till en hög förändringstakt, inte minst kring konkurrenskraften i en global kontext.
Förslaget på en strategi för de kulturella och kreativa näringarna sammanfattades i sex prioriterade strategiska områden med målsättningar för vad som ska uppnås och följas upp. De sex strategiska områdena är: