Bilaga

I början av december 2022 genomförde vi en snabb enkät till aktörer inom de nordiska ländernas kultursektorer. Det var fråga om en kvalitativ online-enkät, vars syfte var att på ett smidigt sätt få information om sådana perspektiv som statistisk data inte fångar upp. Denna typ av kvalitativa enkäter tillför i sin helhet utredningen nya synpunkter, även om de enskilda svaren kan vara relativt begränsade (Braun at al. 2021, s.642).

Enkäten skickades till en grupp som av Cupores team bedömdes representera professionella utövare av konst, forskning och administration inom kultursektorn i de olika länderna och områdena. Urvalet grundades på den information som då fanns samlad. En mer omfattande eller grundad enkät var inte möjligt att genomföra inom projektets tidsram.

Enkäten bestod av fyra tematiska frågor. Den skickades ut till sammanlagt 300 personer och vi fick 51 svar (16 %), varav 37 var från Finland (73 %). Även om mängden svar var begränsad kompletterar resultatet från enkäten på ett intressant sätt olika aspekterna av forskningen, särskilt genom de öppna svaren.

Land eller område	n	Procent
Finland	37	72,5 %
Sverige	3	5,9 %
Grönland	3	5,9 %
Färöarna	3	5,9 %
Norge	2	3,9 %
Åland	2	3,9 %
Danmark	1	2,0 %
Island		0 %

Tabell A. Antalet respondenter (n = 51) per land/område i Cupores enkät.

Verksamhetsområde	n	Procent
Konstnärlig verksamhet	17	33,3 %
Opinionsbildning	14	27,5 %
Kulturförvaltning	13	25,5 %
Kulturforskning/statistik	7	13,7 %

Tabell B. Representerade verksamhetsområden i svaren på Cupores enkät.

Konstområde	n	Procent
Annat*	19	37,3 %
Visuell konst	12	23,5 %
Musik	9	17,6 %
Scenkonst	5	9,8 %
Arkitektur och design	3	5,9 %
Audiovisuell konst	2	3,9 %
Litteratur	1	2,0 %

Tabell C. Representerade konstarter i svaren på Cupores enkät.

*refererar till respondenter som inte markerade någon särskild konstart.

Vi frågade vad pandemin synliggjorde inom den nuvarande kulturpolitiken och om kultursektorns tillstånd. Ett genomgående tema bland svaren rörde kulturpolitikens svaga ställning i relation till många andra starka politikområden. Det här betonades särskilt i relation till hur kultursektorn behandlades under pandemin (nedstängningen av samhället och restriktionernas ojämlikhet, otillräckliga stöd till vissa delar av kultursektorn). I Finland upplevdes restriktionerna för evenemang och restauranger av många som orimliga och dåligt genomförda. Restriktionerna varade närmare två år och drabbade olika branscher på ett ojämlikt sätt. Kulturbranscherna arrangerade en gemensam stor demonstration mot restriktionerna i februari 2022.

https://yle.fi/a/3-12299685 (läst 23.2.2023).

En anmärkningsvärd faktor i enkätsvaren är att i stället för olika konst- eller kulturbranscher betonades allmänt å ena sidan förändringen i kulturpublikens konsumtionsvanor, delaktighet och beteende och å andra sidan egenföretagares och frilansares svaga ställning i trygghetssystemet och allmänt i välfärdsstatens kulturpolitik redan före pandemin. Likaså nämndes unga och nyutexaminerade konstnärer som grupper som speciellt lidit av pandemin. Enligt statistiska data från Finland inverkade pandemin på studier och på sysselsättningen efter utbildning inom kulturbranschen år 2020, men någon mer uppdaterad statistik än så finns inte tillgänglig förrän om ett par år.

https://stat.fi/sv/publikation/cku6s0t343spm0e61pwmeri5n (läst 23.2.2023).

Av konstformerna nämndes mest scenkonst, film samt bildkonst. För bildkonstens del koncentrerade sig respondenterna inte så mycket på återhämtningen, utan beskrev bildkonstens allmänt svaga ställning redan före pandemin.

”Vad uppfattar du att pandemin särskilt synliggjorde inom kulturlivet och i kultursektorns struktur och politik" Totalt 48 svar.
Översikt över kulturens status i samhället	Det finns en begränsad debatt eftersom kulturpolitiken prioriteras lägre än många andra teman i vårt samhälle. När covid-19-pandemin avtog så avtog även diskussionerna om coronans effekter ganska snabbt. De fina talen om stödet till kulturen var bortglömda och man återgick till tiden före pandemin. Pandemin påvisade att konst- och kultursektorn är i marginalen även under en katastrof. Kulturens och konstens betydelse och samhälleliga status diskuterades inte, även om atmosfären utan levande konst, musik och teater var rätt dyster. Kultur intresserar inte, det värderas inte, inte i handling, inte längre i talen heller. Covid-19-pandemin gjorde det särskilt uppenbart hur omfattande kulturens effekter är. Kulturens betydelse för människan blev uppenbar. Kanske väcktes hos allmänheten något av det faktum att konsten utgör en så stor del av samhället som tas för givet. I publikens ögon blev det tydligt att kulturen saknas när den stängs ner. Det har visat att kultur och konst är viktigare för oss än vi trodde och att det upptar en stor del av vårt (under)medvetande. I dag är det kriget i Ukraina som får konsekvenser. Kulturens betydelse för den mentala hållbarheten har identifierats bättre än tidigare.

”Vad uppfattar du att pandemin särskilt synliggjorde inom kulturlivet och i kultursektorns struktur och politik"

Totalt 48 svar.

Översikt över kulturens status i samhället

Det finns en begränsad debatt eftersom kulturpolitiken prioriteras lägre än många andra teman i vårt samhälle.
När covid-19-pandemin avtog så avtog även diskussionerna om coronans effekter ganska snabbt. De fina talen om stödet till kulturen var bortglömda och man återgick till tiden före pandemin.
Pandemin påvisade att konst- och kultursektorn är i marginalen även under en katastrof. Kulturens och konstens betydelse och samhälleliga status diskuterades inte, även om atmosfären utan levande konst, musik och teater var rätt dyster.
Kultur intresserar inte, det värderas inte, inte i handling, inte längre i talen heller.
Covid-19-pandemin gjorde det särskilt uppenbart hur omfattande kulturens effekter är.
Kulturens betydelse för människan blev uppenbar. Kanske väcktes hos allmänheten något av det faktum att konsten utgör en så stor del av samhället som tas för givet.
I publikens ögon blev det tydligt att kulturen saknas när den stängs ner. Det har visat att kultur och konst är viktigare för oss än vi trodde och att det upptar en stor del av vårt (under)medvetande.
I dag är det kriget i Ukraina som får konsekvenser. Kulturens betydelse för den mentala hållbarheten har identifierats bättre än tidigare.

Digital kultutförbrukning vs. fysisk närvaro	Att de icke-digitala erfarenheterna är viktiga. Det blev tydligt att människor värdesätter mötet, också som en del av ett kulturevenemang. Digitaliseringen framstår som en allmän lösning. Jag oroar mig för denna utveckling: allt och alla kan inte digitaliseras.
Kulturpolitikens värde och ställning	Detta att kulturen har så få försvarare och förespråkare hos regering och riksdag i Finland är tyvärr inte någon nyhet för oss som i flera år försökt synliggöra konstnärernas behov och vardag. Kulturens betydelse som en del av den övergripande hållbarheten beaktas inte tillräckligt. Hur svaga strukturerna är och hur lite konsten uppskattas. Kulturens marginella ställning: kulturverksamheten var lätt att stänga. Kultursektorn var den första som tvingades stänga vid de olika vågorna av covid-19. Kulturen som egenvärde, näring och sysselsättning ses fortfarande som en underordnad faktor. Kultursektorn som helhet intresserar ingen eller åtminstone syns inte detta intresse och hör inte hemma någonstans jfr. restaurangbranschen
Kultursektorns bevakning av dess intressen	Kulturorganisationerna borde inta en starkare ståndpunkt när det gäller kulturpolitiken och konstnärernas roll. Organisationer varken tar eller vågar kommentera saker på fältet. Att kulturlivet och kulturorganisationerna är alldeles för löst organiserade, och att det finns alldeles för många organisationer som kan tala för kulturen i det politiska systemet. Evenemangsindustrin blev starkt framträdande som en igenkännlig ny bransch. Kulturvännerna, som också skulle tala analytiskt för politiken, och inte bara för och ur den egna smala konstens synvinkel, är få, eller åtminstone i den offentliga debatten tämligen tysta, obefintliga.

Kontakterna mellan de olika politikområdena	Man har också börjat tala om att återställa kulturens tillväxtpotential, vilket i sin tur gör kulturen till en del av näringspolitiken. Det finns nu en klar syn på kulturens genomskärning i hela samhället, och kravet på att se den som en del av de olika ministerierna/departementen har nu kommit fram tydligt. Samarbete mellan social- och hälsovårdsministeriet, arbets- och näringsministeriet samt undervisnings- och kulturministeriet. På politisk nivå blev det tydligt att kultursektorn är en stor del av den sociala ekonomin. Kultursektorns strukturer är mycket komplicerade. Det är en utmaning att skapa en kulturpolitik som passar alla. I kultursektorns strukturer betonades de offentligt finansierade institutionernas starkt skyddade ställning i förhållande till andra aktörer. Kulturpolitiken har i hög grad blivit ett ministeriums uppgift. Det skulle behövas mer samarbete mellan ministerierna och även mod och förmåga att avvika från de så kallade eviga modellerna.
Sysselsättning och social trygghet	Egenanställda arbetstagares svåra socialskydds- och arbetsmarknadsställning samt låga inkomster. Konstnärernas dåliga ställning i det sociala systemet. Skillnad mellan frilansare och anställda. Det otypiska arbetets - som i dag är typiskt - utmaningar blev mer synliga och beskrivna även för beslutsfattarna. Kulturaktörers vardag och svagheter i sektorns struktur och finansiering. Konstnärernas sociala ställning är svag i samhället och i arbetslivet. Strukturerna och arbetsmarknadspolitiken skulle behöva en omfattande reform. Lapptäcksekonomin hos de egenföretagande konstnärerna/kulturarbetarna, som paradoxalt nog både gör dem mycket motståndskraftiga mot kriser (de har många ben att stå på, och kan t.ex. växla mellan produktion och presentation) OCH sårbara (pga. Att dessa många inkomstkällor alla är relativt små). Arbetskraftens koncentration inom kultursektorn och antalet anställda inom denna sektor har kanske också blivit mer konkret både för beslutsfattare och på det allmänna planet. Pandemin belyste egentligen redan svaga befintliga strukturer. Frilansande konstnärers svårigheter, som småföretagare eller kombinatörer, att matcha våra generella trygghetssystem. De generella pandemistöd som staten satte in under pandemin visade sig också i mindre utsträckning nå gruppen frilansande konstnärer.
Ojämlikhet mellan kulturbranscher	Skillnader i fråga om ojämlikhet inom sektorn, stöd och uppskattning från olika kultursektorer. Stöden delas ut till dem som redan har tillgångar och synlighet. Kulturpolitiken visade på stora svårigheter att skapa fungerande strukturer och lösningar för icke-etablerade institutioner.

Kultursektorn erhöll mycket krisstöd under pandemin och det har skett en viss återhämtning: ”Vilka områden har återhämtat sig svagast från pandemin?” 49 svar.
TEMA	URVAL AV SVAR
Förändringar i kulturkonsumtionen, kulturdeltagandet och allmänhetens deltagande	Publiken är fortfarande försiktiga med att delta i masstillställningar Publiken har inte återvänt till nivån före pandemin. Till alla kulturevenemang har allmänheten inte hittat tillbaka, ökningen av andra utgifter (energi, mat etc.) ökar risken för att man inte kan gå på t.ex. teater. Allmänhetens och besökarnas beteende inom scenkonst, utställningsverksamhet och evenemang förändras. Det är mycket svårt att förutse antalet besökare eftersom färre biljetter bokas och beslut fattas i sista minuten. Pandemin orsakade en så stor fördämning att utbudet av teater/konserter/filmer m.m. blev så stort så att det knappast räckte med publik för alla ändå. Biograferna har drabbats, eftersom publiken hann vänja sig vid att använda streamingtjänster. Troligen lider den klassiska musiken och teatern mest. Pandemin synliggjorde åldersstrukturer: en del av publiken försvann av naturliga skäl permanent och samtidigt tillkom inte någon ny publik. Äldre människor har också varit mycket försiktiga när det gäller att komma i gång efter en pandemi, och även gruppresorna är färre. Man vågar inte ta ekonomiska risker och det finns inte samma möjligheter till konsumtion som tidigare. Detta kan påverka det konstnärliga innehållet om man satsar på s.k. stora publikens föreställningar och utställningar. Vi har haft svårt att få kompensation för uteblivna intäkter och förändrade beteende- och konsumtionsmönster.
Egenföretagare/ frilansande/ fria fältet	De som återhämtat sig svagast är alla frilanskulturarbetare. Inom alla konstarter lider frilansare och egenanställda mest, då de är till största delen låginkomsttagare och deras skyddsnät även i övrigt är svagare än löntagarnas och företagares. Det fria fältet utanför de stora kulturinstitutionerna har återhämtat sig sämst. Mest drabbade är musikerna själva och andra frilansande yrken (tekniker osv.) inom musikbranschen. Detta har lett till en kompetensflykt till andra sektorer, och sektorn lider fortfarande av brist på arbetskraft.
Scenkonst (musik, teater, dans, cirkus)	Scenkonsten och populärkulturen lider mest av pandemin (och stöden räknar inte med all inkomstförlust) och allmänheten fortsätter att vara försiktig med att delta i större evenemang. Skådespelarnas arbete polariseras eftersom arbetet hopar sig på grund av senareläggning och avbokningar, en del har mycket arbete och en del väldigt lite arbete. Privatfinansierad scenkonst. De har inte huvudmän som kan backa upp på samma sätt som för den offentligt finansierade kulturen. De är också mer beroende av biljettintäkter.
Bildkonst	De visuella konsterna har redan tidigare varit utsatta. Bildkonstnärernas ställning är fortfarande dålig och har alltid varit det. Bildkonsten, som är underfinansierad i förhållande till exempel scenkonsten. Försäljningen av visuell konst och konsthantverk har ännu inte blivit som förut. Publiken har flyttat till nätet och gallerier har minskat eller upphört med sin verksamhet. Bild- och formkonstnärerna har alltid haft det svårast, vilket visade sig ännu tydligare under pandemin.
Unga konstnärer	Unga och nya band som grundades under pandemitiden befinner sig i en svår situation: kalendern för många spelningar är fortfarande fyllda av etablerade artister under coronatiden efter att de blivit senarelagda. Det är svårare för nya ännu okända band att få spelningar just nu eftersom kalendrarna är fulla. Det är svårt för unga, nyutexaminerade att få arbete.