Sexualpolitiken förenar och delar Norden

Lena Lennerhed
Professor i idéhistoria vid Södertörns högskola

− Som jag ser det handlar fri abort om rätten att bestämma över sitt liv. Om det inte går som vi har tänkt så finns det numera möjlighet att få hjälp, och vi behöver inte skämmas.

Lena Lennerhed har forskat om idéer och föreställningar kring sexualitet och kön sedan 1990-talet och hon har bland annat skrivit två böcker om synen på abort i Sverige. Hon beskriver vägen fram till 1974 års abortlagstiftning som lång.

Kravet på fri abort väcktes redan under det tidiga 1960-talet och då stod Socialdemokraternas och Liberalernas respektive studentförbund i första led.

− Det uppstod en stor abortdebatt, men vid den här tiden uppfattades frågan som radikal, säger Lena Lennerhed.

Enligt de rådande reglerna fick den som ville göra abort vända sig till ”abortbyrån” som utredde och föreslog bifall eller avslag. Det avgörande beslutet togs sedan av Socialstyrelsen.

− Det fanns ett ganska brett stöd för den här modellen men från studentföreningarna menade man att det bara är kvinnan själv som kan veta vad som är bäst för hennes framtid och liv. De uppfattade det som förmynderi att man skulle behöva sitta där framför abortbyrån och fläka ut sig. Barnets rätt att vara önskat var också ett viktigt argument för fri abort. 

Det synsätt som studentförbunden företrädde vann sakta mark under 1960-talet och början av 1970-talet, och debatten kom att präglas starkt av vittnesmål från kvinnor som hade rest för att få vård i Polen, där det rådde fri abort.

Alla de nordiska länderna har fri abort utom Färöarna, som har en av de mest restriktiva abortlagarna i Europa. Våren 2024 lade regeringen fram ett förslag om att införa fri abort till vecka 12 men det röstades ner i parlamentet. För att den gamla lagen från 1956 skulle kunna ändras behövde fler riksdagsledamöter vara för än emot, men resultatet blev helt jämt: 15 för och 15 emot.

Danmark lagstadgade om fri abort år 1973, Sverige år 1974, Norge år 1978, Island år 2019 och Finland år 2023. Även på Grönland och Åland råder fri abort.

I Norge gäller fri abort fram till vecka 12. Sverige har fri abort fram till vecka 18 och Island fram till vecka 22. Danmark beslutade sommaren 2024 att höja gränsen från vecka 12 till vecka 18. En motsvarande förändring diskuteras även i Norge.

− Många tyckte att det var fel att svenska kvinnor skulle behöva resa utomlands. Samtidigt började det också komma kritik från de som jobbade inom abortvården. Det var många inom vården som tyckte att systemet fungerade dåligt. De upplevde att det var svårt att få en bra kontakt med patienterna och att få deras förtroende.

Lena Lennerhed berättar att den svenska kvinnorörelsen till en början hade en avvaktande hållning till studentförbundens krav på fri abort.

Hon själv var 20 år när riksdagen 1974 beslutade om fri abort upp till vecka 18, men hon minns det inte som någon stor händelse.

− Ärligt talat minns jag det inte alls vilket är lite konstigt, men jag tror att det beror på att många av oss som växte upp under 1960-talet redan hade börjat se fri abort som något självklart. Praxis hade ju också ändrats successivt så det hade blivit lättare att få abort även innan lagen antogs.

När man historiskt jämför hur aborträtten har utvecklats i Norden är det enligt Lena Lennerhed viktigt att ha med sig att lagstiftningen inte säger allt om hur förutsättningarna ser ut i ett land. Island och Finland, som lagstadgade om fri abort sent - år 2019 respektive 2023 - hade till exempel under många år en tillåtande attityd i praxis som innebar att de flesta som ville göra abort fick det.

− Samtidigt har lagstiftning om fri abort betydelse eftersom det skickar en tydlig signal om att det är den gravida och ingen annan som ska fatta beslutet, säger Lena Lennerhed.

Hur de nordiska ländernas abortlagar ser ut varierar, liksom när de infördes, men så hade det inte behövt vara. I mitten av 1960-talet fanns det förslag om att införa en enhetlig nordisk abortlagstiftning och frågan diskuterades inom Nordiska rådet. Att idén inte förverkligades förklaras i den svenska statliga utredningen ”Rätten till abort” från 1971 med att ”tidtabellerna för reformarbetet i de olika länderna inte var koordinerade”. Till exempel hade Norge nyligen reformerat sin abortlag, utan att införa fri abort.

Även om det inte infördes någon enhetlig nordisk abortlag har de nordiska länderna under de senaste 50 åren i stor utsträckning rört sig i samma riktning. Det har vuxit fram en ganska bred samsyn, och detsamma gäller flera andra sexualpolitiska frågor. Till exempel har hbtqi-personers rättigheter stegvis stärkts i alla de nordiska länderna, men det finns också sexualpolitiska frågor där länderna har valt olika vägar. Det gäller till exempel synen på sex mot ersättning, där lagstiftningarna ser olika ut. År 1999 införde Sverige en lag som kriminaliserar sexköp men som inte gör det olagligt att sälja sex. Liknande lagar har införts även i Norge och Island medan det är lagligt att köpa sex i Danmark, Finland samt på Grönland, Färöarna och Åland.

Lena Lennerhed ser att frågor som rör kroppsligt självbestämmande och kroppslig integritet har varit uppe till diskussion på många olika sätt i Norden under de senaste 50 åren. Hon nämner våld i nära relationer som ett område där kunskapen har ökat och arbetet utvecklats. Våld i nära relationer har återkommande lyfts som en prioriterad fråga av de nordiska ländernas regeringar. Samtidigt har det inom civilsamhället sedan 1970-talet vuxit fram en kvinnojoursrörelse som ger stöd och skydd till våldsutsatta.

Lena Lennerhed ser också att det under de senaste 50 åren har skett avgörande förändringar i synen på våldtäkt och sexuellt våld. Våldtäktslagarna i Norden har förändrats i flera steg, både gällande vad som bedöms utgöra en våldtäkt och vem som anses kunna vara ett offer. I Sverige blev lagen till exempel könsneutral år 1984.

− Det var en viktig förändring som innebar ett erkännande av att inte bara kvinnor utan även män kan våldtas - och att det är lika illa.

En fråga som har varit aktuell under de senaste åren i debatterna om de nordiska ländernas våldtäktslagstiftningar är huruvida man bör införa samtyckeslagstifting. Det innebär att utgångspunkten för om en handling ska bedömas som våldtäkt är om det har funnits en ömsesidig vilja. Island och Sverige införde båda samtyckeslagar 2018, Danmark 2021 och Finland 2022. Även i Norge är frågan uppe på agendan och våren 2024 hölls demonstrationer på flera håll i landet för samtyckeslag efter att tre män friats i ett uppmärksammat gruppvåldtäktsfall.

Globalt ser Lena Lennerhed en utveckling där sexuella och reproduktiva rättigheter inskränks i flera länder.

Något hon tror att vi kommer prata mer om framöver kopplat till kroppsligt självbestämmande och kroppslig integritet är utvecklingen inom reproduktionsteknologin, och de nya förutsättningarna det ger. Hon nämner värdmödraskap, som även kallas surrogatmödraskap, som en högaktuell fråga där de nordiska regeringarna kan ha nytta av att samarbeta.

Huruvida värdmödraskap bör tillåtas eller inte är omdiskuterat. Inom kvinnorörelsen finns starka röster emot men det finns också grupper som framför feministiska argument för. Motståndarna ser surrogatmödraskap som en form av handel med kvinnors kroppar. De som tycker att det bör tillåtas framhåller i stället att det bör vara upp till varje kvinna att fatta beslut om sin kropp. I de nordiska länderna finns inte möjlighet att få barn med hjälp av surrogat via sjukvården. Värdmödraskap är oreglerat, vilket innebär att det inte finns något förbud mot metoden men också att det saknas regler, vilket kan innebära svårigheter för familjer som får barn med metoden.

− Jag tror att vi kommer få ny lagstiftning på det här området. De här barnen finns ju redan och det är något politikerna behöver förhålla sig till, säger Lena Lennerhed.

Hon konstaterar vidare att utvecklingen inom reproduktionsteknologin kan innebära att helt nya frågor och rättigheter kommer upp på bordet. Hon frågar sig till exempel om det, i takt med att fosterdiagnostiken blir bättre, finns en risk för påtryckningar mot gravida som bär barn med funktionsvariationer. Kan det uppstå situationer där man från samhällets sida inte vill att det ska födas barn som väntas kräva mycket resurser från sjukvården?

− Som det är nu är det upp till den gravida att bestämma om man vill behålla sitt barn, men tänk om man från samhällets sida beslutar att ansvaret för eventuella kostnader blir något föräldrarna får stå för själva om de väljer att föda ett barn med funktionsvariation?

I så fall, konstaterar Lena Lennerhed, skulle vi hamna i en situation där vi inte bara diskuterar rätten att kunna avbryta en graviditet utan också rätten att få fullfölja den.