Lesbiska aktivister tog täten i jämställdhets­arbetet

När andra vågens kvinnorörelse under 1970-talet samlade till demonstrationer för lika lön och utbyggd barnomsorg gick ofta lesbiska aktivister i första ledet.

− Många som ledde kvinnorörelsens arbete var lesbiska, och de har inte blivit uppmärksammade så som de borde, säger Søren Laursen.,

Under två perioder, 1994–1998 och 2014–2017, var han ordförande för LGBT+ Danmark, som är landets största hbtqi-organisation.

Sören Laursen ser att jämställdhetsfrågorna och hbtqi-frågorna under de senaste decennierna har knutits närmare varandra i Norden. Genom åren har kvinnorörelsen och hbtqi-rörelsen ofta gjort gemensam sak, och inom de nordiska statsapparaterna är jämställdhetsfrågorna och hbtqi-frågorna ofta sammanflätade och institutionaliserade i samma politiska strukturer. Samtidigt har det genom åren också funnits motsättningar mellan dem.

När de första lesbiska grupperna i Norden bildades på 1970-talet upplevde till exempel många att den övriga kvinnorörelsen inte slöt upp och stöttade. Det fanns en känsla av bristande solidaritet, men när Søren Laursen ser tillbaka tycker han att det är tydligt att hbtqi-rörelsen och kvinnorörelsen har haft draghjälp av varandra genom åren. 

Han menar att de motsättningar som ibland har uppstått har bottnat i en oro för att de egna frågorna ska få mindre utrymme. En sådan situation upplevde han till exempel under 1990-talet då det uppstod diskussioner i flera nordiska länder kring hur arbetet med antidiskriminering och likabehandling bäst borde organiseras.

− Vi inom LGBT+ Danmark hade äntligen fått igenom vårt krav på en diskrimineringslag som inkluderade sexuell läggning. Nästa viktiga fråga för oss var att vi ville att det skulle bildas ett administrativt klagandeorgan utanför domstolarna, dit den som utsatts för diskriminering kunde vända sig. Vi ville se en gemensam struktur för alla diskrimineringsgrunder.

Men den idén flög inte alls hos jämställdhetsorganisationerna, berättar han vidare. Det fanns ett benhårt motstånd inom jämställdhetsorganisationerna mot att inrätta ett sådant gemensamt organ som skulle jobba brett med att täcka alla olika diskrimineringsgrunder. Även bland politiker med jämställdhetsengagemang fanns ett starkt motstånd mot idén.

− Jag satt i många möten med representanter från olika jämställdhetsorganisationer men kunde inte få dem att vilja göra gemensam sak. De hade ju redan sina strukturer och organisationer, och var rädda att jämställdhetsfrågorna skulle hamna i skymundan i det breda antidiskrimineringsarbete som vi från hbtqi-rörelsen förespråkade. Jag kan på sätt och vis förstå dem, även om jag var en stark förespråkare för det här vidare perspektivet. Hur våra individuella förutsättningar i samhället ser ut påverkas ju av vilka vi är på ett komplext sätt och därför tycker jag inte att det passar att dela upp likabehandlingsarbetet utifrån olika diskrimineringsgrunder. Samtidigt hade vi inom hbtqi-rörelsen så klart mycket att vinna på att göra gemensam sak med jämställdhetsorganisationerna som ju hade en mycket starkare röst, säger han.

Søren Laursen beskriver hur jämställdhetsorganisationernas inställning till idén om ett brett antidiskrimineringsarbete sakta ändrades under 00-talet, då intersektionella perspektiv fick allt bredare genomslag. 

I början av 00-talet återupptogs arbetet med att få på plats ett klagandeorgan för diskrimineringsärenden. Flera civilsamhällesorganisationer, inklusive representanter från kvinnorörelsen, deltog under de återkommande träffarna.

Även om det tog några år lyckades man till slut enas i ett förslag, och det refererades till som ett underlag vid inrättandet av klagandeorganet ”Ligebehandlingsnævnet” år 2008.

Søren Laursen konstaterar att jämställdhetsarbetet och arbetet för minoritetsgruppers rättigheter har knutits samman genom att frågorna har fått antidiskriminering som en gemensam ram.

Processen som han beskriver, där jämställdhetsarbetet och arbetet för minoritetsgruppers rättigheter krokades ihop, är inte unik för Danmark utan samma utveckling skedde ungefär parallellt i andra nordiska länder. Även den tveksamma inställningen till hbtqi-rörelsens förslag återkommer bland aktörer inom jämställdhetsarbetet.

I Sverige uppstod till exempel motsättningar kring organiseringen av de myndigheter som hade i uppdrag att övervaka så att diskrimineringslagen följdes. Under en period fanns fyra olika myndigheter som hade fokus på olika diskrimineringsgrunder: Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Det pågick en utdragen diskussion om huruvida man borde slå ihop de fyra ombudsmännen till en enda myndighet, en omorganisation som genomfördes trots motstånd år 2009, då den nya myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO) bildades.

Under de senaste åren ser Søren Laursen att det har uppstått en ny splittring mellan hbtqi-rörelsen och delar av kvinnorörelsen när det gäller transfrågor. Han tror att motsättningen bottnar i att man inom delar av kvinnorörelsen upplever sig hotade av de framsteg som skett när det gäller transpersoners rättigheter, och kanske är lösningen även denna gång att mötas och samtala. Han tycker att transfobin inom delar av kvinnorörelsen och andra forum är allvarlig, och han ser en samhällsdebatt där transpersoners rättigheter ifrågasätts från flera olika håll, och där det finns kopplingar till en global rörelse som driver en transfob agenda.

− Jag upplever att diskussionen har blivit väldigt märklig. I stället för att prata om transpersoners livsvillkor hamnar fokus ofta på symbolfrågor som transpersoner inom elitidrotten, och det tycker jag är olyckligt.

De nordiska länderna samarbetar kring hbtqi-politiken sedan år 2020, och det arbetet sker i samma struktur som har huserat det nordiska jämställdhetssamarbetet sedan 1974.

Att man inom Norden började samarbeta kring hbtqi-politiken först år 2020 tror Søren Laursen kan bero på att de nordiska länderna tidigare kanske snarare har tittat mot EU och hittat internationella samarbeten på den nivån.

− Från danska NGO:er blev vi väldigt EU-orienterade och var till exempel djupt engagerade i skapandet av ILGA-Europe. Tidigare hade vi varit engagerade i till exempel Nordiska rådet för homosexuella men det föll helt i bakgrunden från slutet av 90-talet.

Att det numera finns en struktur för samarbete kring hbtqi-politiken inom Norden tror han är viktigt.

− Jag tror att det här samarbetet behövs extra mycket just nu eftersom arbetet för hbtqi-rättigheter är under stark press i stora delar av Europa. Då blir samarbetet inom Norden extra viktigt. Att de nordiska länderna inleder det här samarbetet signalerar också att man vill fortsätta att stärka hbtqi-personers rättigheter, och är beredd att visa vägen internationellt.

Nordiska ministerrådet stimulerar nordiskt samarbete på hbtqi-området genom en nordisk fond. Fonden vänder sig till en bred målgrupp och utlysningarna är öppna för olika former av organisationer såsom frivilligorganisationer, nätverk och myndigheter. Projekt som beviljas medel ska bidra till arbetet för hbtqi-personers lika rättigheter, behandling och möjligheter i Norden.