Nya institutioner med jämställdhet på agendan

Hannele Varsa
Jämställdhetsrådet, Finland

I Finland bildades till exempel myndigheten Delegationen för jämställdhetsärenden, TANE, år 1972. Där samlades representanter från de olika politiska partierna men även aktörer från andra delar av samhället som forskare, statstjänstepersoner och representanter från civilsamhället. Deras uppgift var att samla och sprida kunskap om jämställdhet. 

− Vi jobbade ofta så att vi plockade upp aktuella frågor och samlade politiker och andra aktörer till diskussioner kring dem, berättar Hannele Varsa, som arbetade i delegationens sekretariat år 1986–1995 och var delegationens generalsekreterare år 2003–2022. 

Även om det blåste medvind i jämställdhetsarbetet minns hon att delegationen också mötte motstånd. Jämställdhetsfrågorna välkomnades inte av alla och många var helt enkelt inte intresserade.

När man från delegationen till exempel lyfte behovet av nya åtgärder för att motverka könsbaserat våld var gensvaret till en början svalt. 

− Vi som experter såg att det var ett utbrett samhällsproblem, men många förstod inte, säger Hannele Varsa.

Hon berättar att just könsbaserat våld var en fråga som den finska Delegationen för jämställdhetsärenden började arbeta med tidigt. Frågan var uppe på agendan även i de andra nordiska länderna under 1970- och 80-talet och arbetet mot könsbaserat våld präglade också det tidiga nordiska samarbetet inom jämställdhetsområdet. Genom åren har kunskap och erfarenheter utbytts genom många olika projekt och konferenser. 

Just att ta fram kunskap tror Hannele Varsa har varit viktigt för att få genomslag i arbetet mot könsbaserat våld. Hon nämner särskilt rapporten “The Price of Violence. The Cost of Men´s Violence against Women in Finland”. Den publicerades år 2000 och var en av flera rapporter som kom till efter att Delegationen för jämställdhetsärenden initierat en utredning om våldet. Att synliggöra de direkta ekonomiska kostnaderna visade sig betydelsefullt. 

− Det fick vissa politiker som tidigare inte alls hade varit intresserade att vakna. Det är sorgligt att det skulle krävas att det började handla om pengar, men utredningen lyckades visa hur omfattande problemet var, och därför blev det en viktig rapport.

Delegationen för jämställdhetsärenden finns fortfarande kvar men har fått en annan roll jämfört med under 1970-, 1980- och 1990-talet. Samtidigt har nya institutioner bildats. Ansvaret för genomförandet av den finska jämställdhetspolitiken ligger huvudsakligen på jämställdhetsenheten vid social- och hälsovårdsministeriet. 

En annan organisation som har varit viktig för utformningen och genomförandet av den finska jämställdhetspolitiken är Centret för jämställdhetsinformation, vid Institutet för hälsa och välfärd. Centret har tillhandahållit forskningsbaserad information om jämställdhet, men verksamheten stängdes i augusti 2024 med hänvisningar till sparkrav, ett beslut som väckte debatt.  

− Finland är nu det enda landet i Norden som inte har ett nationellt informationscenter för jämställdhet. Beslutet kommer att försvåra forskningsbaserat beslutsfattande inom jämställdhetsområdet, säger Hannele Varsa.

Genom åren har lagstiftningen på jämställdhetsområdet i de nordiska länderna utvecklats. Samtidigt har nya institutioner bildats, med uppdrag att ta fram underlag för jämställdhetspoltiken och se till att de politiska besluten genomförs. Hur det arbetet är organiserat skiljer sig mellan de olika länderna. I Sverige finns sedan 2018 en jämställdhetsmyndighet som har i uppdrag att verka för ett effektivt genomförande av jämställdhetspolitiken. I Norge bedrivs arbetet inom myndigheten Bufdir, på departementet för barn och jämställdhet. I Island görs det via center för jämställdhet, Jafnréttistofa, som är placerat under social- och bostadsministern. På Grönland finns Grönlands Ligestillingsråd.

Gemensamt för alla de nordiska länderna är att jämställdhet under de senaste 50 åren har blivit ett politikområde som varje nordisk regering behöver förhålla sig till och ha en politik för. I alla länderna finns det numera en uttalad gång för hur jämställdhetspolitiken ska utvecklas och genomföras.

Under 1970- och 1980-talet sågs lagstiftning som det främsta verktyget för att nå jämställdhet, men på 1990-talet introducerades jämställdhetsintegrering som en ny strategi. Jämställdhetsintegrering innebär att alla beslut som tas, såväl på statlig som på lokal nivå, ska analyseras utifrån hur de påverkar kvinnor respektive män. På det sättet görs jämställdhetsarbetet löpande i alla organisationer, av alla dem som är med där beslut tas.

Jämställdhetsintegrering som strategi har fått stor betydelse för de nordiska ländernas jämställdhetsarbete, och strategin har även kommit att prägla samarbetet kring jämställdhet i Nordiska rådet.

När Hannele Varsa tittar tillbaka på åren då hon jobbade på Delegationen för jämställdhetsärenden ser hon att delegationen ofta var före sin tid och initierade politiska samtal kring frågor som ledde till reformer först flera decennier senare. Hon minns till exempel att frågan om pappaledighet var uppe till diskussion långt innan den första pappamånaden infördes i Finland år 2003.

− Man slås av hur långsamma processerna kan vara inom politiken, säger hon.

Något som gjorde särskilt avtryck hos henne under åren på Delegationen för jämställdhetsärenden var samtalen inom delegationens manssektion, där hon var med.

− Det är den mest intressanta perioden i hela mitt yrkesliv. Vi samlade representanter från många håll och utforskade frågorna tillsammans. Det blev väldigt givande samtal, till exempel om vad det egentligen innebar att växa upp som pojke i Finland.

Hannele Varsa minns att de, inom Delegationen för jämställdhetsärenden, noga följde utvecklingen inom jämställdhetsområdet i de andra nordiska länderna. 

− Särskilt tittade vi på Sverige, som vi uppfattade hade kommit längre än oss. Vi pekade till exempel på den svenska barnomsorgen och sa att så skulle vi kunna ha det i Finland också. Vi hade även kontakt med Sverige kring mansfrågorna. Den svenska idégruppen för mansrollsfrågor kom till Finland år 1990 som manssektionens gäst, så det fanns en aktiv växelverkan.

Den svenska idégruppen för mansrollsfrågor var knuten till jämställdhetsrådet, som hade en rådgivande funktion gentemot den svenska regeringen.  

Hannele Varsa är övertygad om att samarbetet i Norden har snabbat på jämställdhetsarbetet i de respektive länderna. Hon ser också att internationella organ som FN och EU har bidragit till att sätta press på de nordiska regeringarna.

Hon pekar som exempel på CEDAW, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som antogs i FN år 1979. 

− Den var starkt bidragande till att vi fick en jämställdhetslag i Finland, säger hon. 

Den finska jämställdhetslagen antogs av riksdagen år 1986 och förbjöd diskriminering i arbetslivet. Året därpå bildades också en Jämställdhetsombudsman, med uppdrag att motverka könsdiskriminering. Liknande lagar och institutioner infördes även i flera av de andra nordiska länderna under 1970-talet och 1980-talet. Sveriges första jämställdhetslag trädde till exempel i kraft år 1980 och samma år inrättades Jämställdhetsombudsmannen.

Under 1970- och 1980-talet sågs lagstiftning som det främsta verktyget för att nå jämställdhet, men på 1990-talet introducerades jämställdhetsintegrering som en ny strategi. 

Jämställdhetsintegrering innebär att alla beslut som tas, såväl på statlig som på lokal nivå, ska analyseras utifrån hur de påverkar kvinnor respektive män. På det sättet görs jämställdhetsarbetet löpande i alla organisationer, av alla dem som är med där beslut tas.

Jämställdhetsintegrering som strategi har fått stor betydelse för de nordiska ländernas jämställdhetsarbete, och strategin har även kommit att prägla samarbetet kring jämställdhet i Nordiska ministerrådet. De nordiska samarbetsprogrammen på jämställdhetsområdet har under de senaste 50 åren tacklat gemensamma utmaningar inom många olika områden som arbetslivet, sjukvården och inom politiken. Hannele Varsa ser att många problem kvarstår och att nya jämställdhetsfrågor kommer kräva politikernas uppmärksamhet framöver. Hon nämner till exempel jämställdhet kopplat till klimatförändringarna som en viktig framtidsfråga. Ämnet lyftes av Delegationen för jämställdhetsärenden redan på 1990-talet, och frågan har sedan dess blivit alltmer angelägen.

− Vi ser att män generellt bidrar mer till klimatförändringarna än kvinnor samtidigt som kvinnor globalt sett drabbas hårdare.

Hon är övertygad om att det nordiska samarbetet inom jämställdhetsområdet kommer fördjupas framöver.

− I delar av Europa hörs ett allt starkare motstånd mot jämställdhetsfrågor och den backlashen tror jag kommer göra det nordiska samarbetet viktigare. Våra likheter kanske kommer bli tydligare, för även om vi ser det här motståndet också i våra länder tror jag att det finns ett ganska kompakt stöd här för att vi ska arbeta för jämställdhet. Genom att samarbeta kan vi också bättre nå ut internationellt och fortsätta vara en viktig röst i världen i de här frågorna. 

Hon hänvisar som exempel till traditionen som finns inom Nordiska ministerrådet av att medverka med gemensamma nordiska programpunkter under FN:s internationella kvinnokommissions möte, CSW, som hålls årligen i New York.

− Det brukar vara helt fullt på de nordiska seminarierna. Det är mycket välbesökta programpunkter och det tycker jag visar vilket intresse som finns för hur vi tar oss an jämställdhetsfrågorna.