Från moderskaps­försäkring till delad föräldraledighet

− Beslutet visar på en papparoll i förändring. Att man öppnade för att pappor kunde vara hemma är ett uttryck för att man började se på pappor på ett nytt sätt, säger Anne Lise Ellingsæter. Hon är aktuell med boken ”Nordic Earner-Carer Politics: A Comparative and Historical Analysis”, som berättar historien om de senaste 50 årens familjepolitik i Norden. 

− Det var på 1970-talet som de flesta fröna såddes till den modellen vi har idag, som bygger på att kvinnor och män bör dela på ansvaret för såväl försörjningen som för omsorgen om barn och hem, säger Anne Lise Ellingsæter. 

När de nordiska länderna började samarbeta kring jämställdhetsfrågor år 1974 var hon själv student och snart färdig sociolog. 

− I min uppsats intervjuade jag hemmafruar som vittnade om ensamhet och tristess. 

Att hon skulle fortsätta inom akademin som forskare var inte självklart men nu, år 2024, har hon forskat om familjepolitik och jämställdhet i över 30 år. 

Vid sidan av införandet av allmän föräldraförsäkring ser Anne Lise Ellingsæter att även beslutet att bygga ut en offentligt finansierad barnomsorg har haft stor betydelse för kvinnors möjligheter att yrkesarbeta och göra karriär. 

− Det är reformerna inom de här två områdena som är kärnan i den nordiska familjepolitiken, säger hon. 

Även om mammor fortfarande tar ut större del av föräldraledigheten än pappor menar hon att förändringen som har skett under de senaste 50 åren är genomgripande. Hon konstaterar att det idag i princip råder koncensus kring flera av de familjepolitiska frågorna som vållade livlig debatt på 1970-talet. 

− Det fanns till exempel en oro för att barnomsorgen kunde påverka barnen negativt. Många menade att det kunde vara skadligt för barnen att vara ifrån sina föräldrar, och tillbringa flera timmar om dagen på en institution. Sådana resonemang fanns kvar även efter 1970-talet, särskilt i Norge och Finland, men det är något vi sällan hör idag.

Det finns inga riksdagspartier som företräder en sådan linje utan tvärtom är inställningen

Det finns flera exempel genom åren, där politiska konflikter har blossat upp kring familjepolitiken.

I Norge pågick till exempel en strid mellan de politiska blocken om ”pappamånaderna” som kulminerade efter valet år 2013. År 2014 kortade den nytillträdda borgerliga regeringen ner de öronmärkta veckorna från 14 veckor till 10 men år 2018, höjdes antalet veckor igen.

I Sverige har konflikterna kring familjepolitiken blivit särskilt synliga i turerna kring vårdnadsbidraget, som kan sökas av föräldrar som inte nyttjar barnomsorgen. Bidraget infördes för första gången år 1994, av en borgerlig regering, men avskaffades samma år av Socialdemokraterna efter ett regeringsskifte. Sedan infördes det igen av en borgerlig regering år 2008, för att än en gång avskaffas år 2016. Även i Norge har vårdnadsbidraget blivit en stridsfråga mellan de politiska blocken medan bidragsformen är mindre laddad i till exempel Finland. Det främsta argumentet för vårdnadsbidrag brukar vara att det ger större valfrihet för föräldrar. Det främsta argumentet emot är att det får en inlåsande effekt för kvinnor.

att förskolan är bra och utvecklande för barnen. Stödet för offentlig barnomsorg är ganska kompakt i alla de nordiska länderna skulle jag säga. 

Jämfört med övriga världen var kvinnor i Norden tidiga med att börja yrkesarbeta. Ibland framställs det som att det var de politiska reformerna som styrde kvinnor i Norden ut på arbetsmarknaden, men så var det inte, betonar Anne Lise Ellingsæter. Tvärtom kom reformerna till efter påtryckningar från kvinnorörelsen, där många såg yrkesarbete som en möjlighet till ekonomisk självständighet. 

− Det var inte så att staten sa åt kvinnor att gå ut på arbetsmarknaden utan kvinnor ville jobba. Välfärdsmodellen och familjepolitiken som vi har här i Norden har vuxit fram i ett samspel där samhällsförändringar har mötts av möjliggörande politiska reformer. 

På 1970-talet hade den nordiska familjepolitiken ett tydligt jämställdhetsfokus, men med åren ser Anne Lise Ellingsæter att motivet delvis har förändrats. 

Hon tar som exempel att vi numera inte i första hand tycker att pappor ska ta mer ansvar hemma för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta på samma villkor som män, utan för att barnen behöver sina föräldrars närvaro och omsorg. 

Genom åren har debatten om papparollen gått från att handla om huruvida män alls är lämpliga att ta hand om små barn till att handla om att det är viktigt att pappor tar den rollen. 

Även i synen på barnomsorgen har barnens behov alltmer hamnat i fokus och verksamheten har fått en tydligare pedagogisk inriktning. 

− Det ses inte längre i första hand som en plats där barn tas omhand så att föräldrarna kan jobba, utan också som en verksamhet som bidrar till barnens utveckling. 

Förändringen i synen på papparollen, och den starkare betoningen av pappors betydelse som omsorgsgivare, återspeglas i familjepolitiken genom införandet av de så kallade ”pappamånaderna”. För att uppmuntra fler pappor att ta ansvar hemma har de nordiska länderna steg för steg, om än i olika omfattning och takt, öronmärkt en allt större del av föräldraledigheten åt respektive förälder. 

Anne Lise Ellingsæter beskriver det som att det har skett en stegvis förändring i synen på mäns och kvinnors roller i arbetslivet och i hemmet, men utvecklingen har inte i alla lägen varit friktionsfri utan frågorna har skapat konflikter. Förslag om att införa pappamånader har till exempel i flera fall blivit stridsfrågor mellan de politiska blocken – med socialdemokrater, vänsterpartierna och delvis liberalerna på ena sidan och högerpartierna på andra. 

− Striden har ofta stått mellan de två kärnvärdena ”jämställdhet” och ”valfrihet”. 

Anne Lise Ellingsæter beskriver det som att Sverige ofta har fungerat som draglok i utvecklingen av den nordiska familjepolitiken. Det är oftast Sverige som har varit först med att genomföra reformer, men det finns tillfällen där andra nordiska länder har tagit täten. Norge var till exempel, år 1993, först ut med att öronmärka delar av föräldraledigheten åt respektive förälder. 

Sett till de senaste två decennierna är det framför allt Island som sticker ut. Landet var visserligen sist i Norden med att öronmärka föräldradagar, men när det väl gjordes infördes den mest radikala föräldraledighetsmodellen i Norden ur jämställdhetsperspektiv. Sedan år 2021 har varje förälder rätt till sex månaders föräldraledighet där högst sex veckor kan överlåtas till den andra föräldern. 

− Införandet av delad föräldraledighet på Island tycker jag visar att det kan finnas fördelar med att inte vara först med en reform. När man har goda exempel att peka på kan man få opinionen med sig så att man kan genomföra större förändringar i ett steg, säger Anne Lise Ellingsæter. 

Hon tillägger att det ganska nyligen också har skett omfattande reformer inom föräldraförsäkringarna för att öka fäders rättigheter i Finland och Danmark. 

− Detta har bidragit till att befästa den gemensamma nordiska familjepolitiska profilen. 

Sedan 1970-talet har många nya frågor dykt upp inom familjepolitiken, som hbtqi-personers möjligheter att bilda familj och ensamståendes rätt att få tillgång till assisterad befruktning. Anne Lise Ellingsæter upplever att de nordiska länderna, som det ser ut nu, står närmre varandra inom familjepolitiken än någonsin tidigare. Hon beskriver det nordiska samarbetet inom jämställdhetsområdet som ”urstarkt”, och pekar på hur länderna har drivit på varandra genom åren. 

Hon tror att det finns skäl att stanna upp och titta på vilken förändring som har skett under de senaste 50 åren. 

− Det är en helt annan värld. Det har skett en väldigt stor samhällsförändring, där familjepolitiken är en viktig del. 

En utmaning som de nordiska länderna står inför i framtiden är de sjunkande födelsetalen som skapar en demografisk obalans. En allt mindre grupp unga kommer att behöva försörja och ge omsorg åt en förhållandevis stor grupp äldre. Anne Lise Ellingsæter tror att vi framöver kan få se familjepolitiska initiativ som syftar till att öka barnafödandet. 

Hon ser att förbättringar i barnomsorgen och föräldraförsäkringen kan underlätta för familjer och kanske i någon mening leda till att något fler barn föds, men hon är ändå tveksam till om det går att politiskt styra antalet födslar. 

− Det finns många skäl till att vi väljer att skaffa barn eller inte. Det är inte så lätt att styra med enskilda politiska reformer. 

Hon konstaterar vidare att man måste fråga sig om staten verkligen bör ha som explicit mål att försöka påverka människor till att producera fler barn. 

− En sådan politik innebär att staten ger sig långt in i den privata och personliga sfären. Det innebär också en instrumentell syn på barn och ökad press på kvinnors reproduktiva roll. Om politiken tar den här riktningen skulle det innebära en vändning i den nordiska familjepolitiken, som har haft välfärd för barnfamiljer och inte befolkningstal som sitt mål.