Denna kunskapsöversikt syftar till att bidra till ökad kunskap om den pågående digitaliseringsprocessens konsekvenser för nordisk kultursektor. Utöver det fördjupar vi oss i två centrala kulturpolitiska områden: dels det digitala kulturarvets möjligheter och utmaningar, dels artificiell intelligens (AI) och dess påverkan på kulturliv, kulturskapare och kulturpolitik. Översikten utgår ifrån forskning och kulturpolitiska dokument om digitaliseringens konsekvenser. Resultaten från kunskapsöversikten sammanfattas nedan.
Digitalisering i nordisk kulturpolitik
Tre teman kring digitaliseringens möjligheter och risker återkommer gemensamt i nordisk kulturpolitik: möjligheter för deltagande samt utmaningar gällande upphovsrätt och språk:
Nordiska kulturpolitiska dokument identifierar möjligheter till ökat deltagande och tillgång till kultur som en följd av digitaliseringen. Digitaliseringen förknippas med en demokratisk potential och möjligheter till ökad inkludering: digitala verktyg anses exempelvis kunna sänka trösklar för invånares medverkan och underlätta för nya röster i kulturlivet.
Digitalisering innebär utmaningar för kulturskapares upphovsrätt och försörjning inom t.ex. musik, litteratur och filmbransch: lösningarna anses ligga på internationell nivå när material används på internationella nätplattformar.
De nordiska länderna är mindre länder med mindre språk, och språkstrategier i digital kulturpolitik används som motstrategi mot anglo-amerikanskt kulturellt inflytande på globala plattformar.
Samtidigt kan vissa särdrag identifieras i olika nordiska länder gällande exempelvis fokus på mångfald (Finland), datorspel (Norge) och näringsliv (Sverige).
Digitalisering i kultursektorn
Digital kulturpolitik präglas av konvergens, det vill säga en integrering av alla medier och av kulturinnehåll, plattformar och teknologiska verktyg. Det innebär även att kulturpolitiska mål verkställs genom digitala verktyg och att kulturpolitiken överlappar med andra politikområden som påverkar digital produktion, distribution och konsumtion. Digitala plattformar har blivit centrala för kulturens infrastruktur och för kulturvanorna i de nordiska länderna. Deras regler och automatiserade rekommendationssystem formar kulturens innehåll och spridning. Detta innebär nya kulturpolitiska utmaningar i och med att ett fåtal globala plattformsföretag dominerar marknaden, och då dessa företags prioriteringar inte nödvändigtvis sammanfaller med de nordiska ländernas kulturpolitiska mål.
Centrala nordiska kulturpolitiska värden som aktualiseras i och med digitaliseringen är förväntningar på ökat deltagande och ökad kulturell demokrati. Olika delar av forskningen identifierar dock både demokratisering och ökande polarisering och digitala klyftor bland invånare som konsekvenser av kulturens digitalisering. Sedan 1990-talets tidiga optimism om internets och digitaliseringens demokratiska potential har skeptiska och kritiska perspektiv tillkommit i ökande grad. Detta har också inneburit ett ifrågasättande av den determinism som präglat den digitala kulturpolitiken.
Kulturarvets digitalisering
Digitalisering av kulturarv syftar till att säkerställa invånares rätt till kulturarvet och öka tillgängligheten genom att göra kulturarv mer tillgängligt för alla, oavsett plats och tid. Digitalisering i sig garanterar dock inte ökad delaktighet eller relevans: att digitalt kulturarv finns betyder inte automatiskt att människor kan hitta, navigera i eller förstå det. Interaktiv teknik har dock inneburit nya verktyg och möjligheter för kulturarvsförmedling och samtidigt allt högre kulturpolitiska förväntningar på att invånare ska kunna tillgodogöra sig kulturarvsinformation. Minnesinstitutioner har successivt flyttat en stor del av sin digitala närvaro till plattformar för att nå en ännu bredare publik. Bruket av nya teknologier har samtidigt genomgått en mognadsprocess där användningen av den digitala teknologin balanseras mot fysiska samlingar och miljöer, och där den digitala tekniken används specifikt för att öka förståelsen av de fysiska samlingarna.
Minnesinstitutionernas digitalisering av materiella och immateriella aspekter av objekt och fenomen är en process som innebär kritiska val av vilka aspekter och egenskaper som ska bevaras och vilka som går förlorade. En annan utmaning som kulturarvssektorn står inför är hanteringen av stora datamängder, särskilt vad gäller 3D-skanningar. Det krävs teknisk expertis och standardisering både för att lagra data och för att aktivera det digitala kulturarvet för allmänheten, men en stor del av sektorn saknar tillräckliga resurser och kompetens för att möta dessa krav. Samtidigt har både covid-19-pandemin och Rysslands invasion av Ukraina understrukit vikten av att digitalisera kulturarv och förändrat hur minnesinstitutioner ser på sina uppdrag och på bruket av digitala verktyg.
AI, kulturproduktion och kulturpolitik
Artificiell intelligens (AI) används för att producera kulturellt innehåll som exempelvis drama, musik, illustrationer, fotografier och film, och det är i dag svårt, även för experter, att skilja på mänsklig och maskingenererad kulturproduktion. Detta har inom forskningen lett till en diskussion om kulturskapares arbetsmarknad, inkomster och upphovsrätt. Analyserna av hur AI påverkar kulturskaparna varierar samtidigt och vissa delsektorer (t.ex. illustration, grafisk design och översättning) anses vara mer i riskzonen än andra. Och det finns analyser som pekar på att utvecklingen också öppnar upp för en ökad efterfrågan på mänsklig kreativitet som en konkurrensfördel.
Forskningen om upphovsrätt belyser att befintlig lag inte kan hantera alla de utmaningar som kultursektorn ställts inför i ljuset av AI-utvecklingen. När det gäller kulturskapares inkomster pekar flera forskare på behovet av någon typ av licensiering eller fond för att kompensera för kulturskapares inkomstbortfall.
Utvecklingen av AI utmanar också tanken att endast produkter av mänsklig kreativitet ska skyddas eller regleras och att kreativitet är något som är reserverat för människor. En uppdaterad kulturpolitik anses därför behöva ta ställning till om mänskligt skapande alltid går före maskingenererat skapande.
Bedömning och kunskapsbehov
Utifrån det material som presenteras drar Kulturanalys Norden följande slutsatser:
De nordiska ländernas kulturpolitik har i relation till digitaliseringen fokuserat på möjligheter till ökat, breddat och fördjupat deltagande, digitaliseringens risker i relation till kulturskapares upphovsrätt och ekonomiska villkor, samt förutsättningarna för mindre språkområden att hävda sig på en digital internationell marknad.
I relation till deltagande i kulturlivet pekar forskningen på en rad positiva aspekter av digitaliseringen, exempelvis ökade möjligheter att ta del av kultur och ökade möjligheter till interaktivitet och medskapande. Samtidigt lyfter forskningen risker som till exempel digitala klyftor samt att digitaliseringen inte ser ut att ha ruckat på sambanden mellan socioekonomiska faktorer och kulturdeltagande. I relation till konstnärers och kulturskapares sociala och ekonomiska situation pekar forskningen på möjligheter i relation till nya produktionsverktyg och nya möjligheter att sprida konstnärligt och kulturellt innehåll. Samtidigt varnar forskningen för negativa konsekvenser för kulturskapares möjligheter att få erforderlig ekonomisk ersättning för sitt arbete. I forskningen lyfts också risker med relationer till digitala plattformar, algoritmstyrd kulturkonsumtion och algoritmstyrda skapandeprocesser. Konsekvenserna skiljer sig samtidigt mycket åt mellan olika kulturområden, vilket i stor utsträckning återstår att utforska.
Digitaliseringen har medfört nya möjligheter att dokumentera, lagra samt förmedla kulturarv. Detta garanterar inte i sig ökad delaktighet eller relevans. Forskning pekar på att socioekonomiska ojämlikheter fortsätter att påverka tillgången till kulturarv trots kulturarvets ökade digitala närvaro.
AI-utvecklingen har medfört att de nordiska ländernas kulturpolitik behöver ta ställning till risker för kulturskapares upphovsrätt och försörjning. I förlängningen innebär detta att ta ställning till huruvida mänsklig kreativitet alltid ska premieras framför maskingenererad kreativitet.
Digitaliseringen har medfört möjligheter för deltagande, men det återstår att ytterligare utforska hur exempelvis socioekonomiska ojämlikheter påverkar tillgången till digitalt kulturutbud och kulturarv. Dessutom återstår att utforska hur försörjningsmöjligheter för kulturskapare inom olika kulturområden påverkas digitala verktyg, algoritmer och AI – samt hur förhållanden mellan deltagare, kulturskapare och plattformar har utvecklats över tid i de nordiska länderna.
Ett annat område där det uppkommit ett kunskapsbehov är datorspelsektorns förhållande till den digitala kulturpolitiken i Norden.
En framtidsfråga för de nordiska länderna är kulturarvets bevarande i ljuset av en förändrad risksituation i omvärlden (krig och klimat) och påföljande beredskapsdirektiv. Här blir det viktigt att följa strategier samt kompetens- och resursförsörjning.
En avgörande framtidsfråga är de konsekvenser för ekologisk hållbarhet som följer med kulturens och kulturarvets digitalisering. Här behövs en livscykelanalys för att förstå miljökonsekvenser av digitalt kulturliv och kulturarv.