Gå till innehållet

Digitalisering i nordisk kulturpolitik

Detta kapitel redovisar översiktligt hur de nordiska ländernas kulturpolitik förhåller sig till frågan om kulturens digitalisering. Efter en diskussion om gemensamma frågor på nordisk nivå belyses hur digitaliseringen av kultursektorn har diskuterats i de olika nordiska länderna utifrån centrala kulturpolitiska dokument. Kapitlet avslutas med att sätta in de nordiska ländernas digitala kulturpolitik i en bredare internationell kontext.
Hur de centrala kulturpolitiska styrdokumenten är utformade skiljer sig åt mellan de nordiska länderna. I några fall har det därför varit nödvändigt att komplettera med utredningar och forskning om ländernas kulturpolitik.

Nordiskt fokus på deltagande, upphovsrätt och språk

Tre teman är återkommande i de nordiska ländernas digitala kulturpolitik: möjligheter till deltagande, samt risker gällande upphovsrätt och språk. Nedan följer en gemensam redovisning av diskussioner på dessa tre teman för de nordiska länderna. Därefter diskuteras varje lands digitala kulturpolitik separat.

Deltagande

I och med att digitaliserat kulturellt innehåll (som bildkonst och musik) kan upplevas oavsett plats och tidpunkt möjliggörs att kulturen blir mer tillgänglig. Gemensamt för de nordiska ländernas digitala kulturpolitik är en betoning av att digitalisering möjliggör ett ökat deltagande och tillgänglighet för kultursektorn. Detta uttrycks med utsagor om att digitalisering kan underlätta tillgång till kultur och ge invånarna möjlighet till egen medverkan i kulturella processer (För ett hållbart digitaliserat Sverige – en digitaliserings­strategi, Regeringskansliet, 2017). I norska Kulturutredningen (NOU 2013:4) uttrycks på liknande sätt att digitalisering ger nya möjligheter till deltagande och interaktivitet och suddar ut gränser mellan producent och konsument. I norska Meld. St.8 (2018) beskrivs digitaliseringen som en demokratisk kraft där digital teknologi kan vara inkluderande och moderniserande genom att tröskeln för deltagande blir lägre och nya röster kan släppas in. Även tidiga danska och finska kulturpolitiska dokument lyfter på liknande sätt fram att digitaliseringen av kulturellt innehåll (i bok, bild och musik) innebär att invånarna kan nå kulturen när och var som helst och på sina egna villkor (Kulturministeriet, 2009). I finska Kulturpolitiska strategin (Ministry of Education, 2009) finns ett fokus på ökad tillgänglighet i och med digitaliseringen men samtidigt en betoning på regional ojämlikhet. Ålands kulturpolitiska strategi (Ålands landskapsregering, 2024) pekar på exkluderande effekter av kulturens digitalisering:
För den som saknar teknik och kunnande blir digitaliseringen exkluderande. Fysiska alternativ behöver alltid beaktas och tillhandahållas för personer som av olika orsaker inte har tillgång till eller inte kan tillgodogöra sig digital teknik. Det är också viktigt att i första hand få möta konst- och kulturupplevelserna fysiskt då det är möjligt (Ålands landskapsregering, 2024, s. 10).
Den isländska kulturpolitiken (Ministry of Education, Science and Culture, 2013, s. 15) nämner att kulturens tillgänglighet ökar i och med digital distribution.

Upphovsrätt

Fokuset på upphovsrätt är ytterligare en gemensam nämnare för de nordiska ländernas digitala kulturpolitik. Den svenska kulturpolitiska propositionen Tid för Kultur (Regeringens proposition 2009/10:3) sammanfattade upphovsrättens utmaningar över tid:
Fram till för ett par årtionden sedan utgjordes det upphovsrättsliga området av analoga medier som tidningar och böcker i tryckt form, reproduktioner i fototeknik, radio och tv, film m.m. Upphovsrättens relevans för upphovsmanna­grupperna gäller även i dag för dessa typer av återgivningar. Samtidigt har diskussionen om upphovsrättens betydelse i dag kommit att färgas av den digitala utvecklingens och informationsteknikens förändringskraft och betydelse för samhället. För konstnärer och kulturskapare ger de nya tekniska hjälpmedlen och informationsvägarna en möjlighet att nå en större publik än förr och dessutom nå helt nya publikgrupper. Den tekniska utvecklingen förändrar inte alltid innehållet, utan ofta påverkas endast distributionsformerna, med större utbud och tillgänglighet som följd. Betydelsen av de upphovsrättsliga frågorna har kommit att accentueras. (Regeringens proposition 2009/10:3, s. 54)
Den norska Kulturutredningen (NOU 2013:4) var inne på liknande spår och specificerade upphovsrättsliga konsekvenser av digitaliseringen för olika kulturområden:
Overgangen til digital produksjon og distribusjon av kulturprodukter innebærer store bransjemessige utfordringer med hensyn til opphavsrettigheter og kulturprodusenters muligheter til å skaffe seg inntekter fra sitt arbeid. Dette gjelder ikke minst musikkbransjen, som allerede har gjennomgått strukturelle omstillinger som følge av digitaliseringen. Av samme grunner antas bokbransjen og filmbransjen å stå overfor store endringer i årene som kommer. (NOU 2013:4, s.81)
Även i den norska Meld. St.8 (2018) lyfts utmaningar med upphovsrätt och lösningar för att motverka olagligt bruk av musik. Det danska kulturpolitiska dokumentet Danmarks Kreative Potentiale (Kulturministeriet, 2000) och den finska Strategy for Cultural Policy 2025 (Ministry of Education and Culture, 2017) diskuterar upphovsrätt likt de svenska och norska motsvarigheterna ovan och poängterar att lösningarna ligger på en internationell nivå:
In global scale, digital distribution platforms have had an impact on the record industry and the royalties paid for the use of recordings. Increasingly, producers of creative contents and other rights holders are left without adequate compensation as the material is used in online platform services. This is a European-wide problem. (Ministry of Education and Culture, 2017, s. 19)
Även den senaste finska kulturpolitiska redogörelsen diskuterar upphovsrättens betydelse för kulturpolitiken:
Upphovsrätten är central i kulturpolitiken, eftersom den uppmuntrar till att skapa verk och möjliggör uppkomsten av värdekedjor inom den kreativa ekonomin. Den tekniska utvecklingen får inte tränga undan kreativt arbete eller upphovsmännens rättigheter, och användningen av digitala plattformar och artificiell intelligens kräver lagstiftningslösningar som är förenliga internationellt för att de som har ett kreativt arbete ska bevara sina rättigheter och inkomst­möjligheter (Statsrådets publikationer 2024:56, s. 19)
Slutligen belyser både Islands kulturpolitik (Ministry of Education, Science and Culture, 2013) och Ålands kulturpolitiska strategi (Ålands landskapsregering, 2024) vikten av att säkra frågor kopplade till upphovsrättsskydd.

Språk

Det tredje gemensamma digitaliseringstemat i nordiska policydokument – efter deltagande och upphovsrätt – är språk. Hylland et al. (2024, s. 143) menar att nordiska länder, i och med att de är mindre länder med mindre språk, har en digital kulturpolitik som präglas av protektionism och nationalism som en motstrategi mot det anglo-amerikanska kulturella inflytandet. Digitalisering beskrivs som ett hot mot det nationella språket i både Norges och Danmarks kulturpolitik. De nordiska länderna samarbetar i en gemensam språkstrategi
 och flera länder, exempelvis Norge och Sverige, arbetar med att utveckla språkmodeller på egna språk.
 I den norska kulturutredningen (NOU 2013:4) diskuteras en språklig likriktning på grund av att
de digitale mediene domineres nesten totalt av det engelske språket. For et lite språksamfunn som Norge representerer dette en viktig språkpolitisk utfordring. I denne sammenhengen er det verdt å merke seg at Norge, til forskjell fra de andre nordiske landene, er en stor nettoimportør av kulturprodukter. (NOU 2013:4, s. 83)
Norsk kulturpolitik satsar på digitala språkresurser på norska och norskspråkig digital infrastruktur, samt film- och boktjänster som bokhylla.no, som tillgängliggör alla böcker publicerade på norska till och med år 2000 (Meld. St.8, 2018). I den konstnärspolitiska kulturpolitiken (Meld. St.22, 2023) presenterades åtgärder för att främja norska kulturuttryck och norskspråkigt innehåll på digitala plattformar och strömningstjänster. ”Regjeringa har som mål å bidra aktivt i det arbeidet EU gjer på opphavsrettsområdet og andre strategisk viktige område, for å sikre norske kulturpolitiske interesser” (Meld. St.22, 2023, s. 115).
I den danska kulturpolitiska redogörelsen från 2023 problematiseras hur barns och ungas referensramar påverkas och fragmenteras av utlands­producerat kulturinnehåll på digitala plattformar (Kulturministeriet, 2023, s. 42).
I Islands nu gällande kulturpolitiska dokument (Ministry of Education, Science and Culture, 2013) lyfts språkfrågor som konsekvenser av internet, globalisering och teknologisk utveckling. Man konstaterar att isländsk kultur och språk, som en följd, inte längre bör ses som distinkta och isolerade. Här verkar alltså digitaliseringen anses innebära att det mindre språket och kulturen inkluderas genom att bryta isolering och ingå i ett större internationellt och engelskspråkigt sammanhang.

Danmark

Vid en övergripande genomgång av generella kulturpolitiska dokument verkar dansk kultur­politik ha gått från skepsis till ett stegvis kritiskt omfamnande av digitaliseringen. I Danmarks Kreative Potentiale, (Kulturministeriet, 2000) omnämndes it-politiken som ett av regeringens högst prioriterade områden. Rapporten rymmer samtidigt mycket kritiska perspektiv på digitaliseringens effekter för kulturutbudet – och man identifierar en risk för ”tivolisering” av kulturen:
"Tivolisering" (ett uttryck från 1990-talet) definieras i dansk ordbok som: "behandling och kommunikation av allvarliga ämnen på ett sätt som gör dem till ytlig och lättillgänglig underhållning" (https://ordnet.dk/ddo/ordbog?query=tivolisering)
Den magtfulde koncentration i underholdningsindustrien og den fremadstormende globale kultur udgør en enorm kulturel udfordring for Danmark. På den ene side risikerer væksten i den globale underholdningsindustri at true den kulturelle mangfoldighed og føre til et kulturudbud præget af laveste fællesnævner med meningsløse, serie­producerede underholdnings­tilbud som resultat. En tivolisering af kulturen. (Kulturministeriet 2000, s. 29)
I Kultur for alle (Kulturministeriet, 2009) lyftes emellertid, ett knappt decennium senare, en vision om att det danska kulturministeriet ska främja digitalisering av kulturen: att förmedling av kultur via digitala medier och plattformar ska följa den teknologiska utvecklingen. Dessutom lyfte kulturministeriet kulturaktörernas roll i att leva upp till brukarnas krav och stärka sin internet­närvaro. Därför satsade kulturministeriet medel på att utveckla sätt att förmedla kultur digitalt från exempelvis bibliotek till mobiltelefoner. Andra exempel på danska digitaliseringsinitiativ är www.bibliotek.dk, projektet 1001 fortællinger om Danmark, samt samarbetet med det paneuropeiska digitaliserings­initiativet European Digital Library (EDL).
2023 års kulturpolitiska redogörelse från kulturministeriet handlar nästan genomgående om digitalisering för varje kultur­område (Kulturministeriet, 2023). Men i redogörelsen diskuteras också digitaliseringens negativa konsekvenser för danskt kulturliv. Dels diskuteras utmaningar på litteraturområdet, där barn läser allt mindre och förlagens och författarnas villkor förändras. Dels diskuteras utmaningar gällande filmområdet, där de stora internationella strömnings­tjänsterna står för allt större andel av danskarnas mediekonsumtion på bekostnad av danska medier och plattformar: ”Tech-giganterne har på kort tid fået enorm indflydelse på vores samfund, kulturliv og demokrati” (Kulturministeriet, 2023, s. 37).
Gällande den danska digitala kulturarvspolitiken tog digitaliseringskommittén fram ett förslag till digitalisering och koordinering av prioriterade delar av det danska kulturarvet (Kulturministeriet, 2008). Här konstaterades att digitaliseringen av kulturarvet innebär en revolution för förmedlingen och tillgängliggörandet av den gemensamma kulturen. Dessutom ansågs digitaliseringen skapa möjlighet att utnyttja kulturarvets samhällspotential tvärs över tidigare institutionsgränser och skapa förnyat intresse för kulturarvet. I 2023 års kulturpolitiska redogörelse diskuteras hur arkivens arbete med att samla in och tillgänglig­göra material har förändrats markant under de senaste decennierna i och med digitaliseringens avgörande förändring av arkivens arbetssätt, problemlösning samt mottagande, bevarande och tillgängliggörande (Kulturministeriet, 2023).

Finland

Den finländska regeringen antog år 2022 en nationell strategisk färdplan, Finlands Digitala Kompass, som sträcker sig till 2030 och som skapar en övergripande bild av och styrmedel för utvecklingen av digitaliseringen i Finland (Statsrådets publikationer, 2022:72). Den digitala kompassen är indelad i fyra delområden: kompetens, säker och hållbar digital infrastruktur, digital omställning i företag samt digitalisering av offentliga tjänster.
Den strategiska färdplanen framhåller att Finland är ett digitalt bildat land, vilket syftar på digital kreativitet, delaktighet, ett globalt och samhälleligt ansvarstagande och en förståelse för mångfald. I den strategiska färdplanen betonas vikten av utbildningssystemet, biblioteks­väsendet och kulturarvet för att främja digital bildning.
Den digitala bildningen måste medvetet byggas upp och upprätthållas i vårt samhälle. Samtidigt fungerar den som en kraft som förnyar samhället. Den digitala bildningen bygger på ett starkt utbildningssystem. Också de allmänna biblioteken har stor betydelse när det gäller att främja digital bildning för alla befolkningsgrupper. Långtidsförvaringen av kulturarv och vetenskapliga material och information som en del av mänsklighetens minne säkerställer en grund för den digitala bildningen. (Statsrådets publikationer, 2022:72, s. 37)
I den kulturpolitiska strategi som det finländska undervisnings- och kulturministeriet formulerade för åren 2020–2025 betonas att digitaliseringens framskridande främst syns inom de kreativa näringarnas innovationer, som beskrivs som vägvisare in i framtiden. Bibliotekens roll lyfts för att förebygga ”växande digitala klyftor i deltagande” (Ministry of Education and Culture 2017, s. 26). Samtidigt betonas att kulturarvet kan tillgängliggöras och brukas på andra sätt i en digitaliserad form (Ministry of Education and Culture, 2017, s.26).
Den finländska kulturpolitiken betonar ökad tillgång till digitalt kultur- och informationsmaterial. Detta exemplifieras med den nationella digitala söktjänsten Finna, som sedan 2014 utvecklats till att erbjuda ”kulturella och vetenskapliga skatter på en och samma adress”. Tjänsten tillhandahålls av National­biblioteket och alla arkiv, bibliotek och museer som hör till undervisnings- och kultur­ministeriets förvaltnings­område kan gratis ansluta sig till Finna.
I november 2024 lades en redogörelse om kulturpolitiken till riksdagsbehandling. Den beskriver en vision om kulturpolitikens utveckling fram till 2040 där digitaliseringen är en integrerad del av samhällsutvecklingen. Här ser man att det finns en rad utvecklingsbehov och behov av samsyn mellan olika sektorer.
De tekniska sektorerna och de kulturella och kreativa sektorerna har olika syn på och inställning till utveckling, och för att minska den digitala klyftan i högre grad krävs större samsyn mellan branscherna och fler gemensamma mål. För att främja tillväxten inom dessa branscher behövs särskilda åtgärder och investeringar som stärker utnyttjandet av ny teknik, den digitala kulturinfrastrukturen och företagsverksamheten inom dessa branscher och som säkerställer att det immateriella kapital som uppstår stannar i Finland och stöder Finlands ekonomi. (Statsrådets publikationer 2024:56, s. 19)
I den kulturpolitiska redogörelsen konstateras också att digital informationskompetens och kritisk mediekompetens är centrala både vid konsumtion och produktion av konst och kultur (Statsrådets publikationer 2024:56, s. 53). Även AI diskuteras:
Artificiell intelligens har i snabb takt blivit ett vardagligt hjälpmedel som förändrar samhället. Artificiell intelligens och användningen av den i kreativt arbete är förenade med etiska frågor, upphovsrättsfrågor (träning av artificiell intelligens och innehåll som producerats med hjälp av artificiell intelligens), positiva effekter (effektivare och lättare arbete), negativa effekter (missbruk, inspiration och fantasi vittrar sönder) samt utmaningar relaterade till hållbar utveckling och användning av naturresurser. Vid utveckling av artificiell intelligens bör man säkerställa att upphovsmännens rättigheter tryggas. (Statsrådets publikationer 2024:56, s. 54)
År 2024 publicerade Undervisnings- och kulturministeriet ett åtgärdsprogram för att främja etnisk, språklig och kulturell mångfald inom konst och kultur: Konst, kultur och ett mångfaldigt Finland (Undervisnings- och kulturministeriets publikationer 2024:12). I den kulturpolitiska beredningen beaktar ministeriet sambandet mellan nya fenomen och främjandet av kulturell mångfald, till exempel genom åtgärder för att utveckla digitala miljöer.

Island

Island tog fram sin första, och nu gällande, kulturpolitik 2013 (Ministry of Education, Science and Culture, 2013). Kulturpolitiken är översiktligt formulerad och utgångspunkten är att den ska fungera som ett vägledande styrdokument på kulturområdet för såväl regering som lagstiftande församling och som ett stöd i planeringen av mer konkreta kulturpolitiska insatser. I det kulturpolitiska dokumentet formuleras sex digitala kulturpolitiska mål:
  1. Att tillgängliggöra landets kulturarv i digital form.
  2. Att säkerställa det isländska kulturutbudets kvalitet och synlighet i digital form.
  3. Att säkerställa att information om kulturinstitutioner och deras aktiviteter finns tillgänglig på internet, på både isländska och andra språk.
  4. Att främja befolkningens aktiva deltagande och kreativa aktivitet på internet. Mediekunskap i utbildningssystemet är en viktig grund.
  5. Att söka lösningar för upphovsrätt och immateriella rättighetsfrågor på internet, i samarbete med konstnärsorganisationer och myndigheter i grannländer.
  6. Att säkerställa att kulturinstitutioner skärper sina ansträngningar för att tillgängliggöra konstnärligt material och kulturarv. (Ministry of Education, Science and Culture, 2013, s. 15–16)
Det kulturpolitiska dokumentet lyfter även att Island har en historia av geografisk isolering, men att grunden för indelning av hög- och lågkultur nu har skakats om på grund av internet, globalisering och teknologisk utveckling:
The Icelandic culture has often been presented as being distinct from other national cultures. Defining it along such lines is hardly appropriate in the contemporary world where cultural influences cross borders even more readily than before, not least considering the fast-moving technological advances and distribution methods offered by the Internet. Indeed, the Icelandic language lies at the heart of Icelandic culture, but the cultures of neighbouring countries and of distant parts of the world also contribute something new to cultural life in Iceland every day. A wide range of creative activity, debate and exploration of cultural life is also made possible by information technology, and for this reason it is important for public cultural policy to take this digital environment into account. Factors such as globalisation, technological innovation and increased supply and access to diverse cultural activities have also shaken the foundations of the persistent division of culture into ‘high’ and ‘low.’ (Ministry of Education, Science and Culture, 2013, s.18)
Detta resonemang kan jämföras med den tidigare danska diskussionen om ”tivolisering” av kulturen. Citatet ovan kan tolkas som en positiv syn på att distinktioner mellan ”hög” och ”låg” kultur suddas ut, medan det danska begreppet (som främst användes i kulturdiskussioner under 1990-talet) signalerade en negativ syn på samma fenomen.

Norge

Kulturpolitiken i Norge är bland annat dokumenterad i så kallade stortingsmeldinger. Dessa dokument är inriktningsdokument från Norges regering som presenteras för Stortinget och som är tänkta att ligga till grund för framtida politik. Den senaste kulturmeldingen som tar ett helhetsgrepp på kulturpolitiken är Meld. St.8 (2018). Dokumentet grundar sig i stor utsträckning på den kulturutredning som presenterades 2014 (NOU 2013:4). Även Meld. St.48 (2002) är viktig att nämna i samband med norsk digital kulturpolitik, då datorspel i detta dokument integrerades som del av kulturpolitiken. Ytterligare två kulturmeldingar är relevanta att nämna i det norska kulturpolitiska sammanhanget. Dels meldingen Oppleve, skape, dele (Meld. St.18, 2021) med fokus på barn och unga, dels meldingen Kunstnarkår (Meld. St.22, 2023) med fokus på konstnärspolitik.
Enligt Hylland (2020) har den norska kulturpolitiken varit påverkad av digitalisering i flera decennier. Den digitala kulturpolitiken har utvecklats gradvist och sedimentärt, men utvecklingen har hela tiden präglats av en ambivalent hållning. Den norska digitala kulturpolitiken har inneburit att man tagit fram policyer för dokumentation, information, teknologi, tillgängliggörande och demokratisering samt underhållning, innovation och näringsliv. Nya element har tillkommit, utan att tidigare element har försvunnit. Exempelvis är idéer från 1970-talet och 1980-talet, om datateknologins roll i systematisering och tillgängliggörande av information, fortfarande aktuella. Från de första formuleringarna och försiktiga spådomarna fram till datorspelsstrategin från 2019, har digitaliseringens möjligheter och utmaningar lyfts fram samtidigt (Hylland, 2020).
Det norska Nationalbiblioteket har sedan 2006 som målsättning att digitisera allt som någonsin utgivits i Norge, oavsett medieform (Bastiansen, 2023). I den norska kulturutredningen (NOU 2013:4) lyftes både positiva och negativa konsekvenser av kultursektorns digitalisering. Bland annat sägs den leda till
  • nya möjligheter för deltagande, interaktivitet och en aktivare roll för publiken, men också nya motsättningar
  • att gränser mellan producent och konsument suddas ut i kulturlivet och att ett fokus på uppmärksamhet och kortsiktighet ersätter kontinuitet
  • kulturell fragmentering och segmentering där isolerade homogena meningsfränder (ekokammare) motverkar demokratiska samtal och gemensamma referensramar, medan det samtidigt sker en likriktning av kulturuttryck pga. mediers gemensamma infrastruktur och globala ägarskapskoncentration.
Utredningen betonar vikten av att statligt och kommunalt finansierade kulturinstitutioner fungerar som gemensamma arenor för befolkningen, samt att de motverkar fragmenteringen av kulturlivet:
I et demokrati-perspektiv er det viktig å motvirke en slik fragmentering gjennom å legge til rette for et kulturliv som ikke bare gir ulike grupper mulighet til å utvikle “sine" særskilte kulturarenaer, men som også bidrar til utviklingen av arenaer hvor befolkningen får delte erfaringer og referanser. (NOU 2013:4, s. 84)
I Meld St.8 (2018) diskuteras att expertroller utmanas i och med digitaliseringen och att det är viktigt att professionella kulturaktörer finns där publiken är (i digitala kanaler/​strömningstjänster, sociala medier). Gällande kulturarv nämns i Meld St.8 (2018) en stor satsning på museireformen samt den satsning på Digitalarkivet som pågått sedan 1990-talet. Även Nationalbibliotekets arbete med AI och maskininlärning nämns, samt att en konsekvens av digitalisering är revidering av urval i Arkivlagen: Arkivlovutvalet (2019).
I Meld St.18 (2021) nämns satsningen på datorspel, Spillerom (Kulturdeparte­mentet, 2019) där satsningar på datorspel är del av kulturpolitiken. Dataspel beskrivs ha konstnärliga värden och vara en del av både kultur och näringsliv samt ett pedagogiskt verktyg. Hylland et al. (2024:143) menar att den norska datorspelsstrategin ska ses i ljuset av en protektionism/​nationalism som präglar hela den norska digitala kulturpolitiken.
Meld. St.22 (2023) problematiserar effekterna av AI. AI ses både som ett sätt att effektivisera kreativ verksamhet, och som något som leder till frågor om konstnärlig höjd och kvalitet. Under 2024 ska en nationell digitaliseringsstrategi vara klar som ska behandla såväl reglering av nya teknologier och AI som förhållandet till de stora techbolagen (s. 114).

Sverige

Den svenska digitala kultur­politiken har präglats av synsättet att digitaliseringen är en ofrånkomlig process, och politiken har dominerats av fyra olika teman: bevarande, distribution, konsumtion och marknadslogik (Gidlund & Nyhlén, 2024).
Den senaste svenska kulturpolitiska propositionen Tid för kultur är från 2009 (Regeringens proposition 2009/10:3). I detta dokument formuleras målen för den svenska kulturpolitiken; de handlar om att konsten och kulturen ska vara en obunden kraft, att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att ”kreativitet, mångfald och konstnärlig utveckling ska prägla samhällets utveckling” (Regeringens proposition 2009/10:3, s. 26). Digitalisering identifierades som strategiskt utvecklingsområde. I detta ingick effektivare hantering av digital information (samutnyttja investeringar för digitalisering, tillgängliggörande och lagring); att ta fram modeller för digital långtidslagring; användarvänliga lösningar för digital infrastruktur; gemensamma söksystem (som Sondera och Fornsök); att öka tillgängligheten för grupper med särskilda behov, samt kompetens om upphovsrättsfrågor i den digitala miljön (Regeringens proposition 2009/10:3, s. 48).
År 2017 publicerades i Sverige strategin För ett hållbart digitaliserat Sverige vilken positionerade digitaliseringen som en väg till konkurrenskraft, full sysselsättning samt en ekonomisk, socialt och miljömässigt hållbar utveckling (Regeringskansliet 2017). Kultur nämns, inom ramen för innovation, som ett viktigt område i regeringens digitaliserings­strategi och ett genomgående tema är att digitaliseringen ska stärka näringslivets konkurrenskraft.
I den statliga utredningen Från kris till kraft: återstart för kulturen (SOU 2021:77) nämns indikationer på att det digitala kulturutbudet når samma grupper som det fysiska kulturutbudet, vilket innebär fortsatta utmaningar för att bredda deltagande. Dessutom menar utredningen att digitalt producerad och tillgängliggjord kultur inte kan ersätta det fysiska utbudet, men att det kan vara ett viktigt komplement:
Det fysiska mötet mellan publik och konst är centralt inom många konstformer, och möjligheten till digital kultur motiverar inte ett minskat fysiskt kulturutbud utanför städerna. (SOU 2021:77, s. 22)
Samtidigt nämns att digital kultur har potential att nå målgrupper (exempelvis äldre och funktions­hindrade) som av olika skäl inte kan eller vill besöka fysiska kulturarrangemang som till exempel konserter, scenkonst­föreställningar och guidade museivisningar (SOU 2021:77, s. 122). Även kulturarv nämns i utredningen, och att digitalisering av kulturarvet brådskar samtidigt som det råder brist på resurser och personal (SOU 2021:77, s. 124f). Sedan dess (och i och med Rysslands anfallskrig mot Ukraina) har kulturarvets digitalisering blivit sammankopplat med beredskap.
I Riksantikvarieämbetets nationella strategi för ett digitalt kulturarv (Riksantikvarieämbetet, 2024) konstateras att den ökande oron i omvärlden (krig och klimat) har ställt frågan om digitaliseringen av kulturarvet på sin spets. På grund av en ökad hotbild, i form av exempelvis cyberattacker, finns dessutom en risk för att digital kulturarvs­information förvanskas eller förloras. I strategin pekas på riskfaktorer i och med tidsaspekter samt kunskapsbrist om digitaliseringens principer och teknik i många verksamheter inom kulturarvsområdet. Exempel på initiativ är KB-labbs arbete med AI-modeller för tolkning av handskrivna texter samt K-samsök (för öppna kulturarvsdata) och Digitala museilyftet, som är ett kompetenslyft för museipersonal.

Åland, Grönland, Färöarna

På Åland finns sedan 2013 en kulturpolitisk strategi (Ålands landskapsregering, 2013). Ålands landskapsregering tog också under 2023 fram ett nytt kulturpolitiskt styrdokument som är tänkt att sträcka sig fram till 2030 (Ålands landskapsregering, 2024). Digital tillgänglighet och digitala verktyg (AI) är en av nio punkter. Man konstaterar dels att framväxten av digitala plattformar erbjuder gränslösa möjligheter för kulturen men att det kräver teknik och kunnande, dels att fysiska konst- och kulturupplevelser också är viktiga. Här nämns den kommande bibliotekspolitiska strategin som ska möta det (i och med digitaliseringen) ökande behovet av medie- och informations­kunnighet. Dessutom framhävs att digitala plattformar gör det möjligt att samla och presentera ett spretigt och osynligt kulturutbud i ett gemensamt forum, på ett överskådligt och tillgängligt sätt.
När det gäller kulturens digitalisering på Färöarna och Grönland har det inom ramen för denna kunskapsöversikt varit svårare att identifiera några kulturpolitiska dokument som på ett tydligt sätt behandlar kunskapsöversiktens fråge­ställningar. På Grönlands departement för utbildning, kultur, idrott och kyrka nämns att mediestrategin 2009 innehöll en satsning på digitala ordböcker och att 2024 års utbildningsplan innehåller satsningar på digitalisering och distans­undervisning. I Färöarnas nationella digitaliseringsstrategi från 2015 nämns inte kulturen, men lagstiftningen om upphovs­rätten uppdateras för att skydda kulturskapares verk. McBride (2019) nämner i en analys att det innebär extra resurs­utmaningar att ta in det färöiska språket och kulturen i den digitala sfären då färöiska endast talas av ca 70 000 invånare. År 2023 gjordes en satsning inom bibliotekssektorn för att tillgängliggöra färöisk litteratur digitalt via ljudböcker, e-böcker och på bibliotekens webbplatser.

Den internationella kontexten

Den digitala kulturpolitiken i de nordiska länderna
De nordiska ländernas kulturpolitik har generella gemensamma drag i och med att de tillhör den så kallade nordiska kulturpolitiska modellen (Kulturanalys Norden, 2022a). Nordisk kulturpolitik har traditionellt karaktäriserats av välfärdsinriktning med relativt hög nivå av offentlig finansiering och samtidigt en låg andel privat finansiering av kulturen (Duelund, 2003; Kulturanalys Norden, 2022a; Mangset et al., 2008).
 förhåller sig också till ett större internationellt sammanhang. Bland de nordiska länderna ingår Danmark, Finland, Sverige och Åland i Europeiska unionen och dessa länder påverkas därför i hög grad av direktiv från EU-kommissionen när det gäller frågor om digitisering och digitalisering.
Det nordiska ministerrådets samarbete för digitalisering och innovation sammanfattades år 2021 i handlingsplanen Vision 2030 som innehöll deklarationer inom området konst och kultur. Här deklarerades att de nordiska kulturministrarna hade för avsikt att ”dra fördel av digitalisering, utbildning och språksamarbete för att ytterligare intensifiera kontakterna mellan de nordiska länderna inom konst- och kultursektorn och för att stärka det internationella samarbetet”. Digitaliseringssamarbetet har som ledstjärna att Norden och Baltikum ska vara världens mest integrerade region och 2024 deklarerade ministerrådet att ”vi ska vara bäst på att använda ansvarsfull AI för att stärka våra företags globala konkurrenskraft, förbättra offentliga tjänster, driva nya vetenskapliga genombrott, accelerera den gröna omställningen och upprätthålla cybersäkerheten och resiliensen i våra demokratiska samhällen”.
 Ett nordiskt AI-centrum är under uppbyggnad och ska fokusera på ansvarsfull utveckling och användning av AI samt internationell konkurrens- och attraktionskraft (https://www.newnordics.ai/). Dessutom har det nordiska ministerrådet för kultur år 2022 inrättat en nordisk thinktank för att hantera tech-giganternas inflytande på digital demokrati i Norden.
Som europeiska länder förhåller sig de flesta nordiska länderna till EU-harmonisering och koordinering som nödvändiggör kulturpolitisk anpassning och synkronisering. Exempel på gemensam reglering på EU-nivå är GDPR, Digital Single Market (DSM)-strategin/​Digital Agenda for Europe och EU:s Digital Services Act-paket som inkluderar the Digital Services Act (COM 2020/825), the Digital Markets Act (COM 2020/842) och Audiovisual Media Service Directive (AVMSD) (se t.ex. Valtysson, 2020). Dessa reglerar internetplattformar och sociala medier samt harmoniserar medlemsstaters marknader. EU har även en gemensam AI-byrå för AI-expertis i EU, som tagit fram den europeiska AI-akten. I EU-kommissionens rekommendation för ett gemensamt europeiskt dataområde för kulturarvet rekommenderas medlemsländerna att redan under 2020-talet 3D-digitalisera alla historiska minnesmärken och miljöer som är hotade och hälften av de som har flest fysiska besök (se kapitel om kulturarvets digitalisering).
De nordiska länderna (liksom övriga västerländska länder) förhåller sig dessutom till tekniska och ideologiska utvecklingar på transnationell nivå (Valtysson, 2020). Hylland och Primorac (2024) konstaterar att europeiska länder möter ett antal gemensamma utmaningar för att hantera digitaliseringen. I och med den snabba digitaliseringen kan kulturpolitiken i de olika länderna ha svårt att hänga med. Internationaliseringen och integrationen av nätbaserade marknader samverkar med inflytelserika plattformar som Amazon, Tik Tok, Facebook och Youtube samt strömningstjänster som Spotify, HBO och Netflix. Dessa plattformar är inflytelserika marknads- och lobbyingaktörer på både nationella och internationella nivåer.
Vid internationella jämförelser (exempelvis the annual DESI index/​Digital Economy and Society Index, och EU-kommissionens benchmark-rapporter 2023) anses de nordiska länderna ha uppnått en hög nivå av digitalisering, digitala tjänster och digital kompetens (Hylland et al., 2024). I policydokument för digital kulturpolitik tenderar de nordiska länderna att framhålla att de ligger i framkant i den ”digitala utvecklingen”. I den svenska regeringens För ett hållbart digitaliserat Sverige: en digitaliseringsstrategi (Regeringskansliet 2017) lyfts som mål att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. I de norska kulturpolitiska dokumenten Meld. St.8 (2018) och Meld. St.22 (2022) nämns att norrmän ligger i framkant när det gäller att använda ny teknologi, strömnings­tjänster och digitala plattformar. På sin webbplats nämner Islands regering att Island rankades på fjärde plats i Digitala Europa år 2022. I programförklaringen för den isländska kulturpolitiken (2013) står: ”Iceland is a country with a high rate of Internet access, and Internet usage per capita is one of the highest in the world. The conditions are therefore favourable for making even further progress in this domain.” I Kulturpolitisk redegørelse 2023 redovisar dessutom det danska kulturministeriet höga nivåer för danskars digitala kulturvanor.

Sammanfattning

  • I de nordiska ländernas digitala kulturpolitik återkommer främst tre gemensamma teman: deltagande, upphovsrätt och språk.
  • I delar av de nordiska ländernas kulturpolitik uttrycks en oro för fragmentisering, polarisering och risker ur demokratiperspektiv som en konsekvens av digital kultur. Dessutom uttrycks oro för digitaliseringens konsekvenser för barns och ungas utvecklings- och lärandeprocesser.
  • I sina digitala kulturpolitiska strategier satsar de nordiska länderna generellt på digitalisering av bibliotek, kulturarv och digital tillgänglighet. Ländernas nationella digitala kultur­politik skiljer sig delvis i utformning gällande fokus och perspektiv. I denna övergripande översikt sticker följande särdrag ut, även om dessa element kan återkomma i flera nordiska länder:
    • Danmarks svängning från tivoliserings-oro till omfamnande av kulturens digitalisering på samtliga områden
    • Finlands fokus på mångfald, i bemärkelsen etniska minoriteter, invandring och kulturell mångfald
    • Norges satsning på datorspel inom ramen för kulturpolitik
    • Islands och Färöarnas specifika förhållningssätt till digitalisering på grund av geografisk belägenhet och storlek (mindre isolerade öar med mindre populationer och mindre språk)
    • Sveriges betoning på näringslivets konkurrenskraft i samband med digitaliseringsstrategier.
    • Ålands betoning av det fysiska kultur­utbudets vikt
Det behövs dock en rigorös jämförande studie av de nordiska ländernas digitala kulturpolitik, utifrån flera parametrar, för att utforska historiska och nutida skillnader och likheter.
Nordiska ministerrådet I www.norden.org/publicationer I pub@norden.org