Grøn och Gram (2019) diskuterar deltagares involvering i kulturlivet som en del av det övergripande ”upplevelseparadigmet” som har präglat kulturområdet sedan millennieskiftet (Lindström Sol, 2023). Detta kulturpolitiska deltagandemål ligger, enligt Grøn och Gram, till grund för kulturinstitutioners strategier för att förmedla kulturarv. De diskuterar huruvida förskjutningen (från ett fokus på förmedling av samlingar, till upplevelser och deltagande) innebär en uppgradering eller urholkning av institutionernas relevans.
Strömning och kultur: musikområdet som exempel
Forskningen diskuterar hur strömningstjänster omformar kulturvanor och innehåll och vad denna nya form av lagring, distribution och delning av innehåll innebär för exponering, delaktighet och tillgänglighet i kulturlivet (Pajkovic, 2022; Shechtman, 2023; Zhang & Negus, 2021). Strömning innebär liknande möjligheter och risker tvärs över olika kulturområden, som hanteras enligt industrispecifika logiker och begrepp (Sundet & Colbjørnsen, 2021). Plattformstjänsterna för strömning och deras utbredning innebär att landsgränser i kulturdistribution suddas ut och att konkurrensen mellan kulturaktörer skärps (Kulturrådet 2022, s. 93). En central mekanism i den algoritmiska styrningen av strömningstjänster är den så kallade strömningsparadoxen: trots innehållsöverflödet kännetecknas användarstatistiken av likriktning i kulturkonsumtion (Kulturrådet 2022, s. 93).
Musikområdet, och i synnerhet den svenska strömningstjänsten Spotify, har varit ett återkommande tema i den digitala kulturforskningen och kan exemplifiera hur strömning kan påverka kulturvanor och kulturinnehåll. Exempelvis har kommunikationsforskarna Burkart och Leijonhufvud (2019) diskuterat hur ”spotifieringen” (anpassningen till Spotify) av svensk och internationell public service innebär en prioritering av digital distribution (via Spotify) på bekostnad av kulturarv i form av bevarande av traditionella mediearkiv, som exempelvis grammofonarkivet:
Now with web 2.0 services and ”extended services” enabling the provision of music through the cloud, government seems to feel freed from the obligation to preserve material archives and access to them, leaving Spotify to play the role of digital librarian for all public media (Burkart & Leijonhufvud, 2019, s. 178)
Den danske medieforskaren Pedersen (2020) har dessutom diskuterat hur Spotifys datafiering av lyssnande leder till prioritering av rekommendationer, som i sin tur leder till ouppmärksamt och oavbrutet lyssnande som formar lyssnarvanor och uppfattningar av relevans och kvalitet.
Den amerikanske kulturstudieforskaren Morris (2020) jämför effekterna av tidigare perioders fonografiska teknologi (tidig analog inspelningsteknologi och dess inverkan på musikers spelstilar) med effekterna av strömningstjänsters dominans och hur kulturella uttryck och användarbeteenden omformas i processen (Morris, 2020). Med Spotify som exempel, och begrepp som ”spotifycore” och ”streambait”, analyserar han kulturaktörers strategier för att ”optimera” musik och skapa ”playlist-vänliga” låtar som svar på plattformars regler, infrastruktur och policyer för algoritmer.
Content producers of all kinds (e.g. video, podcasts, apps, books, etc) are forced to negotiate their relationships with digital culture and the platforms through which it circulates. (Morris, 2020, s. 2)
Morris menar att när musik produceras och konsumeras i datafilformat skapas tryck på musiker och producenter att optimera metadata och kodord för att leda ”trafik” till sitt ”content” och därmed nå ut med musiken på digitala plattformar. Dessa krav på programmerarfärdigheter gäller inte bara för musikområdet utan även för andra kulturområden som ”plattformiserats”, som exempelvis film och litteratur. Nedan presenteras forskning om vad digitala plattformars genomslag innebär.
Digitalisering och plattformisering som fenomen och process
Under de senaste tre decennierna har den digitala kulturutvecklingen präglats av två genomgripande förändringar: etableringen av datorn som universalmedium framför alla andra kommunikationsformer samt internets framväxt som globalt datornätverk (Snickars 2018, s. 241). Den spanska sociologen Manuel Castells myntade 1996 begreppet nätverkssamhället (Castells, 2023; Dijk, 2012) för att analysera den sociala strukturen i det globala informationssamhälle som efterträdde industrisamhället. Det digitala nätverkssamhället har expanderat globalt och i accelererande hastighet i och med internetbaserade sociala nätverk, utökad sammanlänkning, lagringskapacitet (”big data”) och utveckling av maskininlärning/artificiell intelligens (Castells, 2023). Trots att distribution av kulturella uttryck även tidigare krävde kulturproducenters tillvänjning menar Poell et al. (2022) att koncentrationen av makt till ett fåtal plattformsföretag innebär ett brott med tidigare förhållanden och att detta leder till demokratiska utmaningar för kulturpolitiken.
Internet, plattformar och digital infrastruktur
Digitalisering inom kultursektorn innebär ny effektiv produktionsteknologi, kopiering och lagring, samt snabb och global distribution (Gran och Olsen 2021). De norska kulturforskarna Gran och Røssak (2021) beskriver tre dimensioner för digitalisering: infrastruktur (synlighet, utbredning, interaktion), estetik (form och innehåll) och tillgänglighet. Digitaliseringens utmaningar och möjligheter beror på det aktuella konstområdets utgångspunkter för uttryck och kommunikation: digitalisering av konserter innebär exempelvis andra utmaningar jämfört med digitalisering av teaterföreställningar. Sedan internet- och datoranvändandets genomslag på 1990-talet har flera skiften skett i hur digitalt kulturinnehåll lagras, distribueras och delas. Under det tidiga 2000-talet dominerade en digital lagringskultur där musik, film och bild laddades ner från internet och sorterades av användare på hårddiskar verksamma offline. Sedan 2010-talet etablerades så kallad strömmad media för distribution av musik och film över internet via företag som Spotify, Netflix och Youtube. Användare är ständigt, via smarta telefoner och multimediala enheter, uppkopplade till molntjänster för datalagring via mobilt bredband. Innehållet sorteras och söks via sökmotorer och automatiserade rekommendationssystem styrda av algoritmer (Fleischer, 2014).
De holländska medieforskarna Dijck et al. definierar en internetbaserad plattform som en programmerbar digital arkitektur designad för att organisera interaktion mellan användare, företag och institutioner, samt systematisk bearbetning, distribution och ekonomisk utvinning av användardata (Dijck et al., 2018, s. 4). Plattformar drivs av data och organiseras genom algoritmer (automatiserade beslut utifrån instruktioner) och digitala gränssnitt (Dijck et al., 2018, s. 9; Poell et al., 2022).
De svenska medieforskarna Andersson Schwarz och Larsson beskriver en digital plattform som en mjukvarubaserad, centralstyrd yta där olika tredjepartsaktörer kan mötas och finna varandra för olika typer av marknadsutbyten (Andersson Schwarz & Larsson (red.), 2019, s. 6). Digitala plattformar är inte bara mjukvarubaserade medier, de är också styrsystem som sorterar in användarnas handlande i förutbestämda kodsystem och mallar och utvinner ekonomiskt värde ur detta handlande (Andersson Schwarz & Larsson (red.), 2019, s. 16). De tjänstgör alltså inte enbart som ytor för kultur: de bidrar även till att forma kulturen. Plattformarna formar kulturen genom sina öppna och dolda algoritmer inbyggda i plattformarnas design, de villkor de ställer för tillgång till tjänsterna samt de ekonomiska och politiska sidoeffekter som uppstår när de blir dominerande inom kultursektorer (Andersson Schwarz & Larsson (red.), 2019, s. 13).
Plattformar, som Facebook, Instagram, Tik Tok, Google och Youtube, och strömningstjänster som Netflix, HBO, Storytel och Spotify, har blivit avgörande för hur kulturvanor utformas och hur kulturella uttryck produceras, representeras, sprids och konsumeras i Norden. Digitala plattformar har blivit centrala för de nordiska ländernas kultursektorer och dessa plattformar ägs av globalt dominerande big tech-företag som Alphabet-Google, Apple, Meta, Amazon och Microsoft. Detta får, beroende på kulturområde, mer eller mindre omfattande kulturpolitiska konsekvenser och har varit ett huvudtema i den kulturpolitiska forskningen om digitalisering i Norden (Valtysson, 2022, s. 787). Formatval och plattformsval kan få olika konsekvenser för olika aktörer, beroende på position, roll och placering i den ekonomiska värdekedjan av produktion, distribution och konsumtion (Kulturrådet 2022, s. 85).
Samverkan mellan plattformar och kulturaktörer beskrivs av holländska kommunikationsforskarna Nieborg och Poell med hjälp av begreppet plattformisering, en process de definierar på följande sätt:
The penetration of digital platforms’ economic, governmental, and infrastructural extensions into the web and app ecosystems, fundamentally affecting the operations of the cultural industries, as well as the organization of cultural practices of labor, creativity and democracy around these platforms (Nieborg & Poell, 2018).
Plattformisering påverkar alltså kulturaktörers arbetssätt och kreativa processer, inte minst genom hur kulturinnehåll filtreras på digitala plattformar (Poell et al., 2022). Poell et al. diskuterar hur plattformisering – en process som ständigt utvecklas – öppnar upp nya utrymmen för kulturella uttryck och mångfald. Men samtidigt som plattformisering förknippas med demokratisering av kulturproduktion menar Poell et al. att maktcentralisering, ojämlikheter och problem också förstärks och reproduceras (Poell et al., 2022, s. 21). Förhållandet mellan kulturskapares uttryck och publikens intressen samt marknadsföring och reglering omvandlar kulturellt innehåll och sammanhang för konstnärliga uttryck (Poell et al., 2022, s. 8). Det varierar dock hur olika kulturområden påverkas och i vilken utsträckning olika kulturskapare och aktörer är beroende av digitala plattformar, eftersom olika kulturområden skiljer sig i termer av historisk utveckling, praktiker, affärsmodeller och infrastruktur. Relationen mellan aktörer i olika kulturområden, och i olika regioner, varierar därför både mellan och inom kulturområden (Poell et al., 2022).
Livestreaming och algoritmisk kurering i plattformssamhället
Plattformar – och integration av digital teknologi – har omvandlat även liveframförd kultur, inte bara digitala produkter som e-böcker, ljudböcker, musikutgivningar och filmer. Livestreaming på plattformar kan påverka konserters och föreställningars sociala värde, ekonomiska betydelse och performativa möjligheter, och även deltagares interaktion via sociala medier. Allt detta accelererade under covid-19-pandemin men representerade inte nödvändigtvis en varaktig förändring (Hylland, 2022; Kulturrådet, 2022). Digitala plattformar vidgar betydelser och erfarenheter av liveframträdanden i och med att de kan upplevas i realtid på distans via strömning (Zhang & Negus, 2021). Så exempelvis minskar den fysiska geografins betydelse, och upplevelser, framföranden och kommersialisering av livekonserter utvidgas:
The platforms operated by digital conglomerates are expanding the ways that popular music is commodified through access to recordings, live concerts, streamed events or videos, and varieties of comment, while benefiting from integrated online payment systems and linked sales of merchandise, and while continuing to generate revenue through advertising, sponsorship, and data collection. (Zhang & Negus, 2021, s. 552)
I forskningen används begreppet plattformssamhälle, där internetbaserade plattformar och sociala strukturer är oskiljaktiga (Dijck et al., 2018, s. 2). Internetplattformar ingår i ett ekosystem av sammanlänkade plattformar som formar vardagliga praktiker, infrastruktur och dataflöden (Dijck et al., 2018, s. 4). Plattformars ekosystem härbärgerar, organiserar, modererar och sprider innehåll och sociala interaktioner. För kulturvärldens del påverkar digitala plattformar vardagliga kulturupplevelser genom att prioritera mellan värderingar, kunskaper, idéer, produkter och konsumtionsmönster (Gillespie, 2010). Därmed har plattformar, enligt delar av forskningen, blivit den kulturella produktionens och konsumtionens nya grindvakter (Siciliano, 2022; Striphas, 2015; Valtysson, 2022).
Andra delar av forskningen menar att de digitala plattformarnas roller som kulturens grindvakter, och deras infrastrukturella maktposition, inte är ett nytt fenomen. I stället, menar exempelvis kommunikationsforskaren Siciliano (2022), innebär digitaliseringen en kontinuitet med tidigare infrastrukturer för fysisk distribution av kulturella produkter (Siciliano, 2022, s. 889). Digitaliseringen av kultursektorn innebär förvisso, enligt Siciliano, att publikens deltagande ökar, men ojämlikheter i distribution av kulturskapares verk kvarstår. Siciliano menar att globala företag, och deras komplexa nätverk av mellanhänder, även innan digitaliseringen påverkade kulturskapare i riktning mot massproduktion inom exempelvis musikindustrin.
Internetplattformar och strömningstjänster påverkar kulturell produktion och konsumtion genom algoritmer (Striphas, 2015; Valtysson, 2020, s. 28). Algoritmer är, som tidigare nämnts, automatiserade beslut utifrån en uppsättning instruktioner för att lösa problem eller utföra uppgifter. Inom kultur och media programmeras algoritmer för att klassificera, filtrera, sortera och ranka kulturella uttryck och styr flöden och tillgänglighet genom rekommendationer (Hunt & McKelvey, 2019). I forskningen lyfts problem med att kunna förstå hur algoritmer påverkar kultur, samt deras komplexitet, dolda natur och brist på transparens (Striphas, 2015; Valtysson, 2020, s. 29). Algoritmer har diskuterats i termer av en ”svart låda” utan insyn som styr kulturella preferenser och vanor (Pasquale, 2015). Den kanadensiske kommunikationsforskaren Pajkovic (2022) menar dock att man bör utgå ifrån en relationell och materialistisk förståelse av algoritmer som fokuserar på en social och teknologisk process som uppstår i relationer mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Pajkovic påpekar att algoritmer inte är statiska tekniska objekt som påverkar kultur från utsidan: de utgör dynamiska processer i respons på den kultur de medverkar till att utforma (Pajkovic, 2022).
För kulturaktörers del innebär kurering med hjälp av algoritmer att synlighet och rankning av kulturella uttryck programmeras enligt en automatiserad process, eventuellt parallellt eller i samverkan med tidigare redaktionella processer. Kulturpubliken nås bara av en bråkdel av det oöverskådliga utbudet av kulturella uttryck, och i och med plattformiseringen centraliseras och automatiseras urvalsprocesserna. Algoritmisk kurering tenderar att förknippas med ”mekanisk objektivitet,” men kan förstärka jäv och diskriminering (Poell et al., 2022, s. 92). Strömningstjänster som Netflix, HBO, Spotify och Storytel dominerar det nordiska utbudet för film, tv-program och böcker i digitalt format, och detta innebär nya kulturpolitiska utmaningar för kulturens tillgänglighet (Colbjørnsen et al., 2021; Grøn & Balling, 2016; Kjus, 2016; Pajkovic, 2022; Valtysson, 2020). Urvalsprocesser sker i enlighet med de dominerande plattformsföretagens affärslogik, vilket kan vara oförenligt med kulturpolitiska mål om transparens, ansvarsskyldighet, rättvisa och social och kulturell mångfald (Poell et al., 2022, s. 92).
Sammanfattning
Sedan 1990-talets tidiga optimism om internets och digitaliseringens potentialer har skeptiska och kritiska perspektiv tillkommit i ökande grad och ifrågasatt den determinism som präglat den digitala kulturpolitiken.
Digital kulturpolitik präglas av konvergens, det vill säga en integrering av alla medier och av kulturinnehåll, plattformar och teknologiska verktyg. Det innebär även att kulturpolitiska mål verkställs genom digitala verktyg och att kulturpolitiken överlappar med andra politikområden som påverkar digital produktion, distribution och konsumtion.
Ett centralt kulturpolitiskt värde som aktualiseras i och med digitaliseringen är förväntningar på ökat deltagande, och i förlängningen demokratisering i och med ökat användarinflytande. Olika delar av forskningen identifierar dock både demokratisering och ökande polarisering och ojämlikheter som konsekvenser av kulturens digitalisering.
Sedan 2010-talet har strömmad media etablerats som standard för distribution, lagring och spridning av kulturinnehåll. Detta innehåll sorteras och söks via sökmotorer och automatiserade rekommendationssystem styrda av algoritmer, det vill säga automatiserade beslut som utifrån instruktioner klassificerar, filtrerar, sorterar och rankar kulturella uttryck. Detta innebär förändrade produktionsprocesser och arbetsförhållanden för kulturskapare; nya kultur- och medievanor såväl som nya kulturpolitiska utmaningar i och med att de dominerande plattformsföretagens prioriteringar inte nödvändigtvis sammanfaller med kulturpolitiska mål i de nordiska länderna.