Denna kunskapsöversikt har syftat till att presentera en generell sammanställning av forskningen om kulturens digitalisering utifrån nordiska förhållanden. Ett särskilt fokus har varit på digitaliseringens betydelse inom kulturarvssektorn och på utvecklingen av artificiell intelligens och dess betydelse på kulturområdet. Utifrån det material som presenterats drar Kulturanalys Norden följande övergripande slutsatser:
De nordiska ländernas kulturpolitik har i relation till digitaliseringen fokuserat på möjligheter till ökat, breddat och fördjupat deltagande, digitaliseringens risker i relation till kulturskapares upphovsrätt och ekonomiska villkor, samt förutsättningarna för mindre språkområden att hävda sig på en digital internationell marknad.
I relation till deltagande i kulturlivet pekar forskningen på en rad positiva aspekter av digitaliseringen, exempelvis ökade möjligheter att ta del av kultur och ökade möjligheter till interaktivitet och medskapande. Samtidigt lyfter forskningen risker utifrån växande digitala klyftor samt att digitaliseringen inte ser ut att ha ruckat på sambanden mellan socioekonomiska faktorer och kulturdeltagande. I relation till konstnärers och kulturskapares sociala och ekonomiska situation pekar forskningen på möjligheter i relation till nya produktionsverktyg och nya möjligheter att sprida konstnärligt och kulturellt innehåll. Samtidigt varnar forskningen för negativa konsekvenser för kulturskapares möjligheter att få erforderlig ekonomisk ersättning för sitt arbete. I forskningen lyfts också risker med relationer till digitala plattformar, algoritmstyrd kulturkonsumtion och algoritmstyrda skapandeprocesser. Konsekvenserna skiljer sig samtidigt mycket åt mellan olika kulturområden, vilket i stor utsträckning återstår att utforska.
Digitaliseringen har medfört nya möjligheter att dokumentera, lagra samt förmedla kulturarv. Detta garanterar inte i sig ökad delaktighet eller relevans. Forskning pekar på att socioekonomiska ojämlikheter fortsätter att påverka tillgången till kulturarv trots kulturarvets ökade digitala närvaro.
AI har medfört att de nordiska ländernas kulturpolitik behöver ta ställning till risker för kulturskapares upphovsrätt och försörjning. I förlängningen innebär detta att ta ställning till huruvida mänsklig kreativitet alltid ska premieras framför maskingenererad kreativitet.
Sammanfattningsvis står de nordiska länderna inför gemensamma möjligheter och risker i och med digitaliseringen av kulturen. Dessa risker och möjligheter är kopplade till kulturpolitiska mål om deltagande, kulturaktörers försörjning/upphovsrätt och de amerikanska big tech-företagens dominans över de digitala plattformar som blivit centrala för den digitala kulturens skapande, spridning och deltagande. Produktion, distribution och konsumtion sker i dag huvudsakligen via digital teknik, och för både kulturproducenter och kulturkonsumenter gäller det att ständigt uppdatera kompetensen att hantera tekniken. I digitaliseringens spår följer också nya kulturella uttryck, som exempelvis datorspel eller konst (bild, musik, film) som helt skapas med digitala verktyg. Digitalisering, och digital kulturpolitik, är en mångtydig process som sker i flera samtidiga och överlappande riktningar. Digitala arbetssätt genomsyrar kultursektorn men det framstår inte i forskningen som att de ersätter materiella och analoga kulturella uttryck och upplevelser. Snarare kan vi se lösningar, exempelvis inom livescen, biblioteks- och kulturarvssektor, där digitalt och analogt material och upplevelser kombineras och kompletterar varandra. I kulturarvssektorn ser vi en mognadsprocess för specialiserade och ändamålsenliga lösningar där digitala lösningar bidrar till förståelsen av fysiska samlingar. Vi kan även se en digital backlash, och motkulturer där det analoga tillmäts ökat värde i digitaliseringens spår. Teknikhistorien har, sedan urminnes tider, präglats av att förändringar möts av motreaktioner, för att senare integreras i nya kulturella konstellationer. Det återstår att vidareutforska de lokala processer och förändringar som utkristalliseras i kultursektorn i praktiken, och i ett längre perspektiv.
Forskningen som ligger till grund för kunskapsöversikten präglas i viss utsträckning av dikotomier, inte minst mellan ett optimistiskt och ett pessimistiskt förhållningssätt till digitaliseringens och den artificiella intelligensens påverkan, möjligheter och risker. I relation till detta skulle det vara önskvärt med fler fördjupade analyser, exempelvis i relation till konkreta verksamheter och praktiker inom olika kulturområden, inte minst i syfte att fånga upp ytterligare nyanser av utvecklingen.