Vuxnas utsatthet i arbets­livet

Arbetslivet och välfärden står inför utmaningar relaterade till teknologisk förändring, demografisk utveckling och regionala skillnader. Det handlar bland annat om migration och förändringar i befolkningsstrukturen, med en åldrande befolkning och ett ökande behov av sjukvård och äldreomsorg. Det påverkar finansieringen, där allt färre behöver försörja allt fler, och väcker frågor om vilka som ska göra jobbet och under vilka villkor. Arbetsmarknadens organisering, utbud och efterfrågan på arbetskraft samt arbetsvillkor och frågor kring kompetensförsörjning är några centrala aspekter (Young Håkansson et al., 2022).

Många samhällsbärande branscher, som vård, skola, omsorg och service, är starkt kvinnodominerade och inom dem arbetar en hög andel personer med etnisk minoritetsbakgrund. Många yrken inom dessa branscher präglas av låga löner och osäkra anställningsvillkor. Den nordiska arbetsmarknaden är tydligt könssegregerad. Kvinnor och män arbetar i hög utsträckning i olika sektorer och yrken, och det finns tydliga skillnader i anställningsvillkor och inkomster. Kvinnor har lägre lön, arbetar oftare deltid och har oftare tillfälliga anställningar. De är också mer beroende av sin lön, eftersom de har mindre kapital. Den könssegrerade arbetsmarknaden handlar givetvis om kön, men också om klass, och klassfrågan har i hög grad etniska förtecken i stora delar av Norden (Young Håkansson et al., 2022).

Osakliga löneskillnader är fortsatt ett allvarligt jämställdhetsproblem i hela Norden (Måwe, 2019). Till exempel visar en studie från danska Vive att kvinnors timlön är 14,4 procent lägre än männens. Enligt Vive kan 85 procent av denna löneskillnad förklaras av erfarenhet, frånvaro och den könsuppdelade arbetsmarknaden, medan 15 procent av löneskillnaden mellan kvinnors och mäns timlöner inte kan förklaras. Studien visar också att om inte danska kvinnor i genomsnitt hade en högre utbildning än danska män, skulle löneskillnaden ha varit ännu större (Albæk et al., 2019).

Osakliga löneskillnader finns inte bara baserat på kön, utan även utifrån etnicitet. Till exempel visar forskning att utrikes födda har lägre lön, även de som kommit till Norden som barn och har lika hög utbildning som inrikes födda (Katz & Österberg, 2013). Det skiljer också stort beroende på vilken del av världen man har ursprung i. En rapport visar att det finns en stor löneskillnad mellan afrosvenskar och den övriga befolkningen. Löneskillnaden är störst i den privata sektorn: personer födda i subsahariska Afrika har 25 procent lägre lön än befolkningen i övrigt och afrosvenskar som är födda i Sverige med minst en förälder född i Afrika söder om Sahara har 36 procent lägre lön än befolkningen i övrigt. Även när man kontrollerar för skillnader i utbildningsnivå, anställningssektor och ålder finns en betydande löneskillnad mellan afrosvenskar och den övriga befolkningen (Wolgast et al., 2021).

Bland gruppen utrikes födda kvinnor finns det en relativt hög andel som totalt sett står långt från arbetsmarknaden, något som är uppmärksammat i hela Norden (se till exempel Sigurjónsdóttir et al., 2018; Bufdir, 2023b; THL, 2023). Exempelvis bor det drygt en miljon utrikes födda kvinnor i Sverige, och av dem var 133 300 arbetslösa och 187 700 registrerade som utanför arbetskraften 2021 (Jämställdhetsmyndigheten, 2022). Det saknas i dagsläget tillräcklig forskning om varför en del grupper av utrikes födda kvinnor står längre från arbetsmarknaden, men ett antal generella förklaringar kan identifieras (Jämställdhetsmyndigheten, 2022). Några av dem är:  

Forskning visar också att de etniska klyftorna inte bara finns på arbetsmarknadsnivå och vid inträdet i arbetslivet, utan även gällande anställningsvillkor och, som tidigare nämnts, löner. Utrikes födda är överrepresenterade i arbeten med osäkra arbetsvillkor, korttidsanställningar, deltidsarbete och oreglerade arbetsförhållanden. Även när det gäller anställningsvillkor är könsskillnaderna påtagliga, där kvinnor med rötter i länder utanför Europa är överrepresenterade bland dem som har osäkra anställningar (De los Reyes, 2008; Bufdir, 2023b). Förekomsten av osäkra anställningsvillkor skapar vitt skilda förutsättningar för olika grupper av anställda.

De nya sätten att organisera arbete, där kraven på en mer flexibel arbetskraft ständigt ökar, samverkar med förändringar av kraven på vad utbildningsväsendet ska åstadkomma. Det finns en stark uppdelning på arbetsmarknaden där män och kvinnor till stora delar befinner sig i olika branscher och på olika positioner. Detta motsvaras till stora delar av fördelningen av elever i olika inriktningar inom utbildningssystemet. Utbildningssystemens differentiering resulterar i att befolkningen delas upp, eller delar upp sig, i flera näst intill uteslutande parallella spår baserat på kön (se till exempel Jansson & Sand, 2020; Simonsson, 2022; Mellén, 2021). Utbildningssystem kan på detta sätt sägas återskapa ojämlikheter och strukturer i samhället, inte minst på arbetsmarknaden, utifrån bland annat kön och klass. 

När utbildning alltmer fokuserar på individens lärande för den egna anställningsbarheten finns risker att strukturella skillnader mellan exempelvis män och kvinnor, utifrån social bakgrund och migrantbakgrund döljs, och samtidigt genererar större negativa konsekvenser för olika grupper i samhället. Därmed kan ojämlikheten i arbetslivet, och de därtill kopplade utbildningsystemen, förstärkas.

Migrantarbetare är en betydelsefull källa till arbetskraft för flera sektorer i de nordiska länderna. Samtidigt har arbetsvillkoren för många blivit mer osäkra, tillfälliga och flexibla, vilket påverkar de lågkvalificerade och lågavlönade sektorer där många migranter arbetar (Doellgast et al., 2018). Även om de nordiska länderna är välkända för sina välfärdssystem, jämställdhet och goda arbetsvillkor, visar forskning att migrantarbetare utnyttjas i Norden inom arbetsintensiva sektorer som bygg, hotell- och restaurang, tjänster, logistik och transport samt trädgårdsodling och jordbruk (Schoultz et al., 2023). Den utbredda arbetslivskriminaliteten i Norden påverkar arbetstagare, företag och i förlängningen hela samhället. Inte minst innebär den att många migrerande arbetare som bor och arbetar i Norden lever i allvarlig ekonomisk utsatthet och ofta står helt utanför välfärds- och andra trygghetssystem. Utrikes födda kvinnor som kommer till Norden som migrantarbetare är ofta i en särskilt utsatt situation (Sigurjónsdóttir et al., 2018).

Utnyttjande av arbetskraft kan beskrivas som ett kontinuum som sträcker sig från allvarliga, kriminaliserade metoder, som trafficking, till andra former av exploatering och brott mot arbetsrätten (se till exempel Ollus & Jokinen, 2013). Det handlar ofta om bedrägeri eller påtryckningar när det gäller arbetsvillkor, boende, underbetalning, väldigt långa arbetstider, för liten eller ingen lön och hot om våld eller annan bestraffning. Ofta möjliggörs utnyttjandet av migrantarbetarnas ofta utsatta position. Arbetstagare kan vara omedvetna om sina rättigheter eller om var de kan söka hjälp. De kan stå i skuld till arbetsgivaren för kostnaden för sin resa eller på andra sätt vara utlämnade till arbetsgivare för att de kontrollerar arbetstagarnas uppehålls- och arbetstillstånd (Schoultz et al. 2023).

De nordiska länderna har olika nationella strategier för att motverka exploatering av migrerande arbetstagare, till exempel handlingsplaner och lagar mot människohandel och människoexploatering, och samarbeten mellan flera myndigheter för att bekämpa exploatering av migrerande arbetstagare. Anti-traffickinglagar, som inkluderar arbetsrelaterad trafficking, har funnits i Norden sedan början av 2000-talet. Samtidigt visar forskning att det i Norden, med undantag för Finland, har förekommit mycket få fällande domar för människohandel för tvångsarbete och andra former av arbetskraftsexploatering (Schoultz et al. 2023).

En studie som jämför och analyserar domar om människohandel för arbetskraftsexploatering i nordiska länderna visar att definitionerna för vem som kan anses vara ett offer för arbetskraftsexploatering skiljer sig åt mellan länderna och att snäva föreställningar om ”det ideala offret” kan osynliggöra utsattas situation (Schoultz et al. 2023). De undersökta rättsfallen visar att Finland, som har det största antalet brottmål om arbetskraftsexploatering och det största antalet fällande domar för människohandel för tvångsarbete, har utvecklat en mer omfattande rättslig förståelse av arbetskraftsexploatering. Norsk rättspraxis har utvecklats på ett liknande sätt under de senaste åren. I Sverige, där det inte hade väckts ett enda åtal för människohandel för tvångsarbete sedan 2012 fram till ett fall som ledde till frikännande dom 2022, är de rättsliga konstruktionerna av ett icke-offer (inte tillräckligt sårbart eller inte trovärdigt) mer dominerande än de som fokuserar på det sårbara, lurade och exploaterade offret. Slutligen har Danmark, utan en enda fällande dom för människohandel för tvångsarbete, den snävaste förståelsen av vad som utgör ett offer för arbetskraftsexploatering. Danmark rör sig dock i samma riktning som Sverige, med en lag om människoexploatering som trädde i kraft i juni 2022 (Schoultz et al. 2023). Island ingick inte i denna studies material.

Finlands nationella handlingsplan för arbetet mot människohandel främjar avslöjande av människohandel, effektiviserar förverkligande av straffrättsligt ansvar och syftar tydligt till att förbättra ställningen för offer för människohandel. Handlingsplanen grundar sig på fem strategiska mål och innehåller 55 konkreta åtgärder. Målet är att genomföra handlingsplanen mellan 2021 och 2023. Handlingsplanen togs fram genom en rad tvärvetenskapliga workshops med omkring 130 deltagare, däribland överlevare av människohandel och yrkesverksamma experter med erfarenhet, organisationer från det civila samhället och professionella nätverk, i syfte att samla in ytterligare information för att få en heltäckande bild av utmaningarna och perspektiven för dess utveckling.

Handlingsplanen betonar vikten av ett integrerat och intensifierat samarbete med det civila samhället samt belyser behovet av samverkan mellan anti-traffickingåtgärder med analys-, bedömnings- och forskningsverksamhet. År 2020 anslog Finlands regering 1,1 miljoner euro till stöd och skydd av offer för människohandel, vilket är långt mycket mer än i något annat nordiskt land.

Finland har även en oberoende nationell rapportör med ansvar för frågorna. Den utsågs 2009, är en del av Diskrimineringsombudsmannen och har ansvaret för att granska och övervaka det finska arbetet i frågor om människohandel för att säkerställa att Finland följer sina internationella åtaganden samt lever upp nationell lagstiftning utifrån ett rättighetsperspektiv. Rapportören kan bland annat ingripa och lämna synpunkter för att ändra lagstiftningen. Genom sitt oberoende har rapportören tillgång till de högsta politiska nivåerna och är inte bunden till någon myndighet.