Exempel på ekonomiska incitament som har införts är avdrag för företagsdonationer till kulturverksamhet i Danmark. I samtliga länder utom Sverige finns också vissa avdragsmöjligheter för privatpersoners gåvor till kulturverksamhet. Ett annat exempel är att det i Norge infördes ett matchningssystem under perioden 2014–2022 som innebar att kulturverksamheter som erhöll donationer belönades med ytterligare statliga medel. Samtliga länder har också infört, eller planerar att införa, så kallade produktionsincitament på filmområdet. Likaså har samtliga länder sedan lång tid lägre momssatser på vissa kulturella varor och tjänster och möjlighet till avdrag för sponsring till kulturverksamhet. I särskilt Finland och Sverige planeras eller utreds införandet av ytterligare ekonomiska incitament.
När det gäller nedskärningar och krav genomförde Danmark ett sparbeting på 2 procent för alla statsstödda kulturinstitutioner under perioden 2016–2020, vilket ökade verksamheternas behov av egenfinansiering. Exempel på nedskärningar finns också i andra nordiska länder. I flera av länderna uppmuntrar också de bidragsgivande myndigheterna kulturverksamheter att öka sin privata finansiering, bland annat genom att det anges som en fördel, eller ett bedömningskriterium, vid bidragsbeslut.
Förekomsten av privat kulturfinansiering i Norden
De nordiska länderna har en liknande finansieringsstruktur på kulturområdet när det gäller fördelningen mellan offentlig och privat finansiering. När det gäller den privata kulturfinansieringen är hushållens kulturutgifter av stor betydelse i samtliga länder. Utifrån den tillgängliga statistiken är det dock svårt att bedöma exakt hur betydelsefull denna finansieringskälla är för de kulturpolitiskt närliggande konst- och kulturformerna i länderna.
En skillnad mellan de nordiska länderna är nivån på finansieringen från privata fonder och stiftelser. Denna är särskilt hög i Danmark och särskilt låg i Sverige. Finland är å andra sidan det land där den privata stiftelsefinansieringen har ökat mest under senare år. Skillnaderna mellan Sverige och övriga Norden förefaller i stor utsträckning bero på historiska skillnader i skattelagstiftningen.
När det gäller sponsring till kultur är den något större i Norge jämfört med i Finland och Sverige. Ser man till den sponsring som går till kulturpolitiskt närliggande konst- och kulturformer är den av mindre betydelse än stiftelsefinansieringen, möjligen med undantag för Sverige. Utifrån tillgänglig statistik är sponsringen inom museiområdet och scenkonstområdet i Norden av liten betydelse. Med undantag för festivalsponsringen i Norge uppvisar kultursponsringen en negativ snarare än positiv trend i de nordiska länderna.
Statistiska jämförelser mellan enskilda kulturområden i länderna bör göras med viss försiktighet. På museiområdet är det dock tydligt att den privata finansieringen är avsevärt högre i Danmark jämfört med övriga Norden. Detta kan kopplas till större andelar stiftelsefinansiering och entréintäkter, men också till större intäkter från arkeologiska undersökningar. På scenkonstområdet förefaller andelen privat finansiering vara större i Danmark, Finland och Island jämfört med i Norge och Sverige. Viktigt att notera är att det är stora skillnader mellan enskilda kulturverksamheter när det gäller andelen privat respektive offentlig finansiering.
Möjliga konsekvenser och viktiga framtidsfrågor
De konsekvenser av ett ökat fokus på privat kulturfinansiering som diskuteras i forskning och utredningar knyter i stor utsträckning an till ländernas kulturpolitiska kärnvärden om konstens autonomi, den kulturella mångfalden och allas möjlighet till deltagande i kulturlivet. Å ena sidan lyfts det ofta fram som positivt för kulturområdets autonomi och manöverutrymme med en större mångfald finansiärer, inklusive privata aktörer. Å andra sidan lyfts risken att kulturverksamheter kan behöva anpassa sin verksamhet till privata aktörers intressen, motiv och drivkrafter. Vilka dessa motiv och drivkrafter är kan skilja sig åt, men det handlar inte självklart om exempelvis konstnärliga överväganden. Privata aktörer saknar dessutom ofta organisatoriska strukturer för sakkunnigbedömning och armlängds avstånd. I forskningen talas i detta sammanhang om att det äger rum en mer grundläggande transformering av kulturskaparprofessionen i de nordiska länderna. Denna utveckling handlar om att frågor kring företagande, marknadsföring, fundraising och publikattraktivitet successivt har blivit allt viktigare på kulturområdet, vilket enligt forskningen påverkat kulturverksamheters kompetensbehov. Det har också påverkat deras konstnärliga, kulturella och bildningsorienterade arbete i riktning mot vad som tros attrahera besökare eller finansiärer.
Ett annat tema som lyfts i många studier är att den privata finansieringen i allmänhet är projektbaserad och mer kortsiktig än den offentliga. Detta kan å ena sidan skapa möjligheter för satsningar och projekt som det är svårt att få offentliga medel till. Å andra sidan kan behovet av ökad privat finansiering leda till att kulturverksamheter behöver projektifiera en större del av sin verksamhet, vilket kan påverka kärnverksamheten och det långsiktiga konstnärliga utvecklingsarbetet negativt.
När det gäller frågor om mångfald, tillgänglighet och deltagande diskuteras i forskning och utredningar att fler finansiärer och ökad privat finansiering kan bidra till den kulturella mångfalden genom att olika finansiärer stödjer olika typer av kultur. Arbetet för ökade egenintäkter bedöms också kunna bidra till ett positivt publikutvecklingsarbete genom att kulturverksamheter söker kontakt med, och bygger relationer till, nya publikgrupper. I forskning och utredningar diskuteras också att större kulturverksamheter och vissa kulturformer och uttryck har bättre förutsättningar att attrahera privata medel. Om den offentliga finansieringen samtidigt minskar kan detta därför försvåra vissa verksamheters försörjning och på så sätt få negativa effekter för den kulturella mångfalden. Forskning pekar i detta sammanhang också på risken för geografisk snedfördelning av kulturutbudet.
Avslutningsvis bör påpekas att vilka konsekvenserna blir av ett ökat fokus på privat kulturfinansiering beror mycket på hur stora förändringar av finansieringsstrukturen som genomförs, och hur den samlade finansieringen påverkas. Kulturpolitiken bör dock beakta såväl de potentiellt positiva som negativa konsekvenserna. Detta gäller särskilt när konsekvenserna har bäring på kulturpolitiska kärnvärden som kulturens autonomi, den kulturella mångfalden och alla invånares möjlighet att delta i kulturlivet. Utöver det behöver kulturpolitiken beakta olika aspekter på relationen mellan den offentliga och privata finansieringen. Detta gäller exempelvis när och hur den offentliga finansieringen kan hämma respektive främja den privata kulturfinansieringen. Det gäller också hur dynamiken mellan den offentligt finansierade infrastrukturen för kultur och det kommersiella kulturlivets utveckling fungerar. Ytterligare en aspekt som bör beaktas är hur ökade krav på privat finansiering inom offentligt finansierade kulturinstitutioner kan påverka finansieringen för kulturverksamheter utanför de offentliga stödsystemen.