Ökad privat kulturfinansiering – möjliga konsekvenser

Det här kapitlet handlar om vilka konsekvenser ett ökat fokus på privat kulturfinansiering kan få för kulturområdet som helhet och för enskilda kulturverksamheter. I huvudsak har sex teman identifierats i litteraturen, vilka handlar om 1) möjligheter till ökat handlingsutrymme, 2) risker för styrning och anpassning, 3) risker och möjligheter med projektifiering och kortsiktighet, 4) långsiktig transformering av kulturskaparprofessionen, 5) konsekvenser för kulturens mångfald och tillgänglighet, och 6) konsekvenser för den offentliga kulturpolitiken. De olika temana överlappar i flera fall varandra. Fokus är på forskning och utredning från de nordiska länderna, men hänvisningar görs till forskning och utredning genomförd i en bredare internationell kontext.

Möjligheter till ökat handlingsutrymme

I flera nordiska studier lyfts perspektivet att en större mångfald finansiärer, inklusive fler privata aktörer, i grunden är positivt för kulturområdets och enskilda kulturverksamheters autonomi. Detta är också något som framförs av kulturskapare och kulturverksamheter själva (se t.ex. Hirvi-Ijäs et al., 2021; Myndigheten för kulturanalys, 2024a; Ruckstuhl & Schill, 2018). För det första bedöms det kunna leda till ett minskat beroende av enskilda finansiärer. För det andra bedöms det kunna bidra till ett ökat manöverutrymme för kulturverksamheter genom att olika typer av finansiärer har olika intressen och bevekelsegrunder, och därmed ger olika typer av stöd. Detta lyfts exempelvis i studier från Danmark och Finland där stiftelsefinansieringen är mer omfattande och har möjliggjort finansiering av större byggnationer eller renoveringar, men också konstnärliga utvecklingsprojekt och experiment (Jokivuolle, 2019; Oesch, 2002; Larsen & Norskov, 2013). Även i Sverige finns exempel på att projekt som det är svårt att få offentliga medel till har möjliggjorts via privat finansiering från stiftelser men också via crowdfunding (Myndigheten för kulturanalys, 2024a). Dessa aspekter är något som lyfts fram även i den bredare internationella forskningen (se t.ex. Jung, 2015; Sherer et al., 2019).

Påverkan på kulturens autonomi och integritet

Samtidigt lyfts i flera nordiska studier risken för olika typer av påverkan på konstnärligt innehåll i relation till det ökade fokuset på privat finansiering. I litteraturen ges dock få exempel på försök till direkt styrning av konstnärligt innehåll från privata finansiärer. Det som snarare lyfts fram är att kulturverksamheter anpassar sig till privata aktörers intressen, motiv och drivkrafter för att stödja konst och kultur. Privata aktörers motiv kan vara ekonomiska, att man vill bidra till samhällelig nytta, att man vill påverka kulturlivet eller att finansiären har ett särskilt personligt intresse för en viss typ av konst och kultur (se t.ex. Gran & Hofplass, 2007; Ikävalko, 2004; Luukkanen-Hirvikoski, 2021; Pedersen & Winther, 2024). Anpassningen kan därför handla både om vilken typ av verksamhet och vilken typ av konstnärligt innehåll som attraherar olika finansiärer (Larsen & Nørskov, 2013; Lidström, 2004; Mahncke, 2016; Oesch, 2002). I vissa fall har privata finansiärer också getts inflytande över enskilda projekts utformning, vilket är något som beskrivs i relation till danska stiftelsers finansiering på kulturområdet (Mahncke, 2016; Marker & Rasmussen, 2019, s. 71f). Detta beskrivs inte enbart i negativa ordalag av kulturverksamheterna, utan det kan ibland vara ett engagemang som välkomnas och som upplevs stärka projekten (Marker & Rasmussen, 2019, s. 71f).

Ett annat exempel som lyfts i studier från Danmark, Finland och Norge är enskilda mecenaters inflytande, framför allt i relation till lån och donationer av konstnärliga verk. Museer i Norden är ofta, på grund av begränsade inköpsbudgetar, i behov av dessa lån och donationer för att kunna visa vissa konstverk. Dock händer det att donationerna kommer med förväntningar på specifika utställningar. Detta för med sig att privatpersoners smak snarare än professionella bedömningar i vissa fall påverkar vad som ställs ut på offentliga institutioner (se t.ex. Bache, 2021; s. 296; Christensen, 2011; Larsen, 2023; Pettersson, 1998; Uppstrøm Berg, 2024; Veiteberg, 2019).

Något som lyfts av kulturverksamheter i Sverige, men också i studier utanför Norden, är att privata finansiärer ofta efterlyser explicit samhällelig nytta med den kulturella verksamhet de stödjer. Detta kan leda till att kulturaktörer behöver anpassa den konstnärliga verksamheten så att den blir inriktad och anpassad efter specifika målgrupper och deras behov (Arts Council England, 2022; Myndigheten för kulturanalys, 2024a). I Myndigheten för kulturanalys (2024a) utredning framkom att kultursponsringen ofta var knuten till specifika projekt eller verksamhetsgrenar som handlade om ungas psykiska eller fysiska hälsa, alternativt olika aspekter på socialt arbete.

En fråga som också lyfts i litteraturen är fall där privat finansiering lett till protester från professionen eller från en bredare allmänhet. Ett exempel som tas från Norge är etablerandet av en skulpturpark i Oslo utifrån en enskild donators konstsamling som växte starka reaktioner från såväl allmänhet som enskilda konstnärer och kulturskapare (Larsen, 2023; Larsen et al., 2021). Andra aspekter är när samarbeten med privata aktörer upplevs inverka menligt på kulturverksamheters integritet. Hodén (2020) skriver exempelvis om Moderna museet i Stockholm och dess sponsringssamarbeten på 1990-talet och 2000-talet där även ledamöter i museets styrelse reagerade starkt på det utrymme och den synlighet som företag och deras produkter gavs i museets lokaler. Här finns flera exempel från den internationella arenan där kulturverksamheters samarbeten och sponsringsavtal med aktörer inom exempelvis fossilindustrin och läkemedelsindustrin lett till omfattande protester och kritik också mot kulturverksamheterna, särskilt i fall där oegentligheter i företagen uppdagats (se t.ex. Illingworth, 2022; Marchall, 2019; Prokůpek & Divíšková, 2023; se också Hodén, 2025).

Projektifiering och kortsiktighet

I studier från de nordiska länderna, såväl som i den internationella forskningen, lyfts att mycket av den privata finansieringen är inriktad mot enskilda projekt, satsningar eller verksamhetsgrenar, medan det är svårare att få privat finansiering för verksamheters löpande kostnader och basverksamhet (se t.ex. Hirvi-Ijäs, 2014; Mahncke, 2016; Marker & Rasmussen, 2019). Å ena sidan kan detta, vilket delvis beskrivits ovan, skapa ökade möjligheter för specifika satsningar och projekt som annars inte kommit till stånd. Å andra sidan kan kulturverksamheter som alltmer måste luta sig mot privata finansiärer behöva projektifiera sin verksamhet på ett sätt som går ut över kärnverksamheten och försvårar ett långsiktigt konstnärligt utvecklingsarbete (Hirvi-Ijäs et al., 2021, s. 85; Myndigheten för kulturanalys, 2024). Denna utveckling kopplas också till risken att kunskap och kontinuitet går förlorad i verksamheterna. En aspekt på ovanstående är att kortsiktigheten och konjunkturkänsligheten i finansieringen tilltar med ett ökat fokus på privat kulturfinansiering. Detta lyfts särskilt i relation till sponsring och donationer från näringslivsaktörer, men även i relation till stiftelsefinansiering (Lindqvist, 2008; Mahncke, 2016; Oesch, 2002; Olkkonen, 2002).

Transformering av kulturskaparprofessionen

I forskningen diskuteras även en mer grundläggande transformering av konstnärs- och kulturskaparprofessionen i relation till utvecklingen mot ökad privat finansiering. Røyseng (2019) har i en studie av kunskapsunderlag framtagna av olika norska myndigheter undersökt hur förväntningarna på konstnärer och kulturskapare förändrats över tid. I takt med att konst och kultur alltmer kommit att ses som ett framtida tillväxtområde där den privata finansieringen ska öka har det, enligt Røyseng, skapats nya förväntningar på kulturskaparna. Framför allt pekas från policyhåll på konstnärers och kulturskapares otidsenliga attityder och bristande företagskompetens. I myndighetsrapporterna kritiseras konstnärer och kulturskapare exempelvis för att de inte ser sig som entreprenörer i tillräckligt stor utsträckning. Røyseng (2019) pekar på detta som en del i ett skifte bort från en tidigare syn där kulturskapare med stöd från det offentliga, och oberoende av olika privata intressen, ska ha möjlighet att utgå exklusivt ifrån sina konstnärliga ambitioner. Vad som i dag efterfrågas, enligt Røyseng, är i stället förändrade attityder hos konstnärer i riktning mot ett mer kommersiellt förhållningssätt.

In this way, artists are expected to act more strategic and market oriented. Not only should they acquire business competence, they are also asked to develop their desire to make profit and to integrate it into their role in society. The message of the reports is that the artists should drastically change their mentality and act more in line with the model of homo economicus. In other words, no small change compared to the role and values that traditionally have guided the work of artists. (Røyseng, 2019, s. 166.)

På ett liknande sätt beskriver Gran och Hofplass (2007, s. 220) detta som en transformering av konstnärsrollen från ett romantiskt ideal där konstnärer kan inta en fri och ifrågasättande roll, till en roll där de i större utsträckning förvänta agera i samklang med olika intressen. Som allra mest konkret blir denna transformation i relation till företagssponsring, där publiken i någon mån också blir den tjänst eller vara som erbjuds det sponsrande företaget (se också Larsen & Nørskov, 2013).

En del av transformeringen handlar om en resurs- och tidsförskjutning bort från konstnärlig verksamhet till olika aspekter på finansieringsfrågan, där också kunskap och kompetens om fundraising och entreprenörskap värderas allt högre inom kultursektorn. I relation till detta kritiseras fokuset på publiktillströmning, vilket upplevs göra att kulturverksamheters aktiviteter förskjuts från kärnuppdraget till olika former av publiklockande sidoverksamheter. Sammantaget argumenteras för att detta leder till en förskjutning från bildning och konst till underhållning och upplevelser (se t.ex. Marker & Rasmussen, 2019, s. 91f; Roschwalb, 1990; Werner, 2018).

Utvecklingen som beskrivits ovan diskuteras dock inte enbart i problematiserande termer. Kann-Rasmussen och Hvenegaard Rasmussen (2019, 2021), skriver att den förändrade kravbilden på många kulturinstitutioner inneburit begränsningar, men också fört med sig möjligheter. Exempelvis menar de att konstnärliga och kulturella professioner i någon mening har kunnat börja förhålla sig ännu friare till verksamheters grunduppdrag. Nya krav på egenfinansiering och ökad publiktillströmning har i någon mening bidragit till nytänkande, igångsättande av kreativa processer och mer av strategiskt planerande.

Kulturens mångfald och tillgänglighet

I forskning och utredningar diskuteras vad ett ökat fokus på privat finansiering kan få för konsekvenser för kulturens mångfald och tillgänglighet. Det påpekas exempelvis att större inslag av privat finansiering kan bidra till en ökad mångfald av konst och kultur genom att privata och offentliga finansiärer i någon mån stödjer olika typer av kulturell verksamhet (Myndigheten för kulturanalys, 2024a). I ett internationellt sammanhang skriver Toepler (2013) om att större inslag av privat kulturfinansiering också kan minska risken för att kulturlivet främst blir ett uttryck för majoritetens kultursyn.

Något som lyfts i flera nordiska studier, och i studier utanför Norden, är att kraven på ökad privat finansiering, via publikintäkter och stöd från privata aktörer, kan bidra till att verksamheterna blir mer utåtriktade. Både arbete med marknadsföring, fundraising och publikutveckling bidrar exempelvis till vidgade nätverk och att verksamheten kan förankras hos nya publikgrupper och aktörer som också kan agera ambassadörer för verksamheten (se t.ex. Gran & Hofplass, 2007; Ikävalko, 2004, s. 159; Jelinčić, & Šveb, 2021; Lazzaro & Noonan, 2021; Olkkonen, 2002; Rykkja et al., 2020). Samtidigt påtalas också risken att nedskärningar och krav på ökade egenintäkter kan leda till höjda biljettpriser och till ett mer likformigt och kommersiellt gångbart utbud, vilket kan få konsekvenser både för mångfalden och för allas möjlighet att delta i kulturlivet. Detta lyfts exempelvis i relation till scenkonstverksamheters utveckling i Norge i samband med besparingarna i statsförvaltningen som genomfördes 2015–2022 (Svalund, 2021; se också Myndigheten för kulturanalys, 2024a).

Forskning och utredningar förhåller sig också till frågan om vilka kulturområden och kulturaktörer som har förutsättningar att attrahera privata medel och öka sina egenintäkter. Här pekar studier på att stora verksamheter har bättre förutsättningar än små, att vissa kulturområden och konstarter har försprång framför andra och att det finns risk för geografisk snedfördelning med ett allt för stort fokus på privat finansiering.

När det gäller verksamheters storlek handlar det om att större verksamheter har lättare för att avsätta tid, resurser och personal till arbetet med ökad privat finansiering (se t.ex. Kolbe, 2022; Marker och Rasmussens, 2019, s. 102ff; Mèndez-Carbajo & Stanziola, 2008; Stanziola, 2007). Just bristen på tid, personella resurser, kunskap och nätverk beskrivs ofta som de mest centrala hindren för många verksamheter när det gäller arbetet med att bredda finansieringen (se t.ex. Myndigheten för kulturanalys, 2024a, 147ff; Oesch, 2002; Svensk Scenkonst & Sveriges Museer, 2025; Wennström et al., 2023, 2025). Ojämlikheterna riskerar dessutom att förstärkas utifrån konstområde, konstnärligt uttryck och geografisk plats. Här pekar studier på att prestigefulla verksamheter i större städer, exempelvis operor och stora konstmuseer, är de som har bäst förutsättningar att attrahera privata medel. Mindre, smalare och mer kontroversiella uttryck har i stället svårare att locka till sig privata medel (Gran & Hofplass, 2007; Rubio-Aropstegui & Villarroya, 2022; Schuster, 1985; Sherer et al., 2019).

Samtidigt är bilden inte entydig. I Myndigheten för kulturanalys (2024a) utredning framkommer exempelvis att mindre och mellanstora verksamheter utanför de större städerna kan vara relativt framgångsrika när det gäller att exempelvis attrahera sponsorer och stiftelsefinansiering. Denna finansiering bygger då ofta på finansiärens såväl som kulturverksamhetens lokala förankring och att det finns en vilja och långsiktig strategi från exempelvis företagets sida att bidra till den lokala kulturella utvecklingen (se också Lidström, 2004).

Konsekvenser för kulturpolitiken

Ytterligare ett tema som diskuteras är de mer specifika kulturpolitiska konsekvenserna av ett ökat fokus på privat kulturfinansiering. Detta handlar exempelvis om hur den privata finansieringen påverkar de offentliga prioriteringarna. När exempelvis fonder och stiftelser finansierar större byggnationer och renoveringar, eller donerar byggnader eller stora samlingar (vilket är vanliga former av privat finansiering), genereras driftskostnader som tenderar att belasta offentliga kulturbudgetar på såväl statlig, regional som kommunal nivå (Bache, 2021, s. 296). Det förekommer också att privata aktörer villkorar sina donationer och investeringar genom att kräva ett långsiktigt finansiellt ansvarstagande och engagemang från det offentliga, exempelvis en kommun. Samtidigt pekar studier på att det ska mycket till för att en offentlig verksamhet inte ska ta emot privata medel eller donationer även om det innebär att offentliga resurser binds upp (Mahncke, 2016, s. 383ff). Samtidigt menar Mahncke (2016, s. 393) att privata investeringar, exempelvis renoveringar eller utbyggnader, i exempelvis offentliga kulturinstitutioner, ofta leder till ett uppsving som genererar ökade intäkter och att det därför inte är självklart att denna typ av privata investeringar leder till ökade offentliga driftskostnader.

Ytterligare en aspekt som lyfts i forskning och utredning är att det ökade fokuset på privat kulturfinansiering leder till en kulturpolitisk maktförskjutning där privata aktörer får ett allt större inflytande över vilken konst och kultur som tar plats i det offentliga (Bache, 2021; Myndigheten för kulturanalys, 2024a, s. 184ff). Detta kan vara positivt eftersom det ger fler aktörer inflytande och minskar risken för politisk styrning från det offentligas sida. Samtidigt pekas på att det framför allt är resursstarka privata aktörer som erbjuds inflytande. Bache (2021, s. 296) pekar på diskussionen i Danmark om att fondernas allt större inflytande leder till en odemokratisk, icke-transparent och aristokratisk kulturpolitik, där principer om professionella sakkunnigbedömningar och armlängds avstånd sätts ur spel (se också Marker & Rasmussen, 2019, 73).

Sammanfattande kommentar

Sammanfattningsvis diskuteras i studier om nordiska förhållanden en rad både reella och potentiella konsekvenser av en ökad privat kulturfinansiering och ett ökat kulturpolitiskt fokus på sådan finansiering. Konsekvenserna rymmer både positiva och negativa aspekter. De knyter också i flera avseenden an till kulturpolitiska kärnvärden i de nordiska länderna, exempelvis frågor om konstens autonomi, kulturens tillgänglighet och mångfald och allas möjlighet att delta i kulturlivet. I de flesta fall finns både potentiellt positiva och negativa konsekvenser. Vilka konsekvenserna blir beror dock i stor utsträckning på i vilken utsträckning tyngdpunkten förändras mellan den offentliga och privata finansieringen, hur den offentliga finansieringen utvecklas och hur kulturområdets samlade finansiering påverkas. När det gäller flera av de specifika risker som diskuteras i relation till den privata finansieringen, exempelvis risk för styrning och anpassning av konstnärligt innehåll, ökad projektifiering och transformering av kulturskaparprofessionen, är detta aspekter som också har problematiserats i relation till den offentliga kulturpolitiken (se t.ex. Kulturanalys Norden, 2022a; Myndigheten för kulturanalys, 2021b).