Politik för privat kulturfinansiering i Sverige
I Tid för kultur, den senaste svenska kulturpolitiska propositionen från 2009, skrev den dåvarande regeringen tydligt fram att det inte finns några givna motsättningar mellan hög konstnärlig kvalitet och kommersiell potential. Det betonas också att det vore
positivt om inslaget av ickeoffentlig finansiering ökar även i Sverige – fler kulturprojekt skulle komma till stånd och kultursektorns beroende av politiska beslut skulle minska. Hur enskildas finansiering av kulturverksamhet kan öka behöver därför ges ytterligare uppmärksamhet. (Proposition 2009/10:3, s. 13).
I propositionen skriver regeringen att ”kulturens möjligheter till utveckling och oberoende” stärks av ett i större utsträckning delat ansvar mellan offentliga, privata och ideella krafter och finansiärer (prop. 2009/10:3, s. 13). Regeringen noterar samtidigt att den privata finansieringen av kultur är låg i Sverige jämfört med andra länder och att det därför behöver tas initiativ för att stödja utvecklingen mot ökad privat kulturfinansiering. De mer konkreta åtgärderna har i Sverige främst handlat om kompetensutveckling och nya finansieringsmodeller samt vissa ekonomiska incitament och förändringar i regelverk.
Kompetensutveckling och nya finansieringsmodeller
I samband med propositionen Tid för kultur 2009 beslutades att instifta Kulturbryggan, vilken etablerades som en bidragsordning syftandes bland annat till att främja nya sätt att finansiera kulturverksamhet (se SOU 2012:16). I dag är Kulturbryggan en integrerad del av Konstnärsnämndens bidragsgivning och fördelar cirka 25 miljoner svenska kronor om året till olika kulturprojekt. En mindre del av dessa medel, cirka 3–6 miljoner, har under de senaste åren gått till projekt som specifikt syftar till att utveckla nya finansieringsmodeller på kulturområdet. Medel ur Kulturbryggan har bland annat fördelats till organisationer och företag som arbetat med att utveckla utbildningar i filantropiskt stöd riktade till det fria kulturlivet eller utvecklat investeringsmodeller för svensk film eller modeller för ökad medborgarfinansiering, så kallad crowdfunding, på kulturområdet (Konstnärsnämnden, 2025a; Myndigheten för kulturanalys, 2024a, s. 133ff).
Liksom i övriga nordiska länder finns i Sverige ett pågående arbete med att utveckla politiken för de kulturella och kreativa näringarna och hur detta kan bidra till ökad samverkan mellan kultur och näringsliv. Detta beskrivs i den strategi för kulturella och kreativa näringar som regeringen lanserade 2024 (skr. 2023/24/111). I Sverige har kulturpolitiken inte varit lika aktiv som i flera av de andra nordiska länderna när det gäller att etablera olika forum och mäklarverksamheter för samverkan mellan kultur och näringsliv. Föreningen Kultur och Näringsliv finns dock etablerad i Sverige sedan 1988 och fungerar som en medlemsorganisation för både näringsliv och kulturaktörer och syftar till ökad samverkan mellan dessa parter. Flera större kommuner har också etablerat så kallade kulturlotsar som ska verka för bättre kontaktytor mellan kulturskapare och exempelvis privata fastighetsägare (Myndigheten för kulturanalys, 2024a).
Skattelättnader och förändrade regelverk
Sverige har i lägre grad än Danmark och Norge infört specifika ekonomiska incitament för att öka den privata kulturfinansieringen. När det gäller avkastningsstiftelsers möjligheter att göra avdrag för stöd till kulturverksamhet har dock en översyn genomförts under 2000-talet. Sverige har historiskt skilt ut sig jämfört med övriga nordiska länder genom att kultur inte räknats som ett allmännyttigt ändamål, vilket bidragit till att relativt få avkastningsstiftelser har kultur som ändamål. Detta har gjort att avkastningsstiftelser med kultur som ändamål haft svårt att dra nytta av stiftelseformens skattemässiga fördelar. Efter en utredning som presenterades 2009 (SOU 2009:65) förändrades detta, och från och med 2014 räknas kultur som ett allmännyttigt ändamål på ett liknande sätt som i övriga nordiska länder (prop. 2013/14:1, Finansplan och skattefrågor, s. 284f).
Sverige har sedan 2022 infört ett produktionsincitament för att locka investeringar och filmproduktioner till Sverige (SFS 2022:1386). För 2025 ligger anslaget på 87 miljoner kronor, och incitamentet innebär att produktioner kan få tillbaka 25 procent av de utgifter som uppstått i Sverige, exempelvis löner till arbetstagare som är skattskyldiga i Sverige. Ytterligare initiativ som kan nämnas är att den moderatledda regeringen hösten 2024 tillsatte en utredning där företags möjligheter att få avdrag för sponsring till kulturverksamhet ska ses över (dir. 2024:103). Detta har sin bakgrund i att det generellt sett upplevs som svårt att sponsra kultur i Sverige utifrån nuvarande regelverk (se Myndigheten för kulturanalys, 2024a). I juni 2025 tillsattes ytterligare en utredning som ska se över möjligheterna att införa ett system där privata donationer ska matchas med offentliga medel. Samma utredning ska också utreda förutsättningarna för att införa avdragsrätt för gåvor till kulturverksamhet i Sverige (dir. 2025:61).
I Sverige finns liknande möjligheter till skatteutjämning som i andra nordiska länder. Skälen är desamma, att inkomster som baseras på arbete som genomförts under flera år skattemässigt ska kunna spridas ut under en längre tidsperiod (Skatteverket, 2025a). När det gäller moms på kulturella varor och tjänster finns även i Sverige en mängd avsteg från standardmomsen på 25 procent. Exempelvis är entréavgifter till museer med offentlig huvudman helt momsbefriade, liksom artisters ersättning för publikframträdanden. I övrigt omfattas flera kulturella varor och tjänster av 6 procents moms. Detta gäller exempelvis entréavgifter till scenkonstföreställningar och försäljning av böcker. Andra kulturella varor och tjänster, exempelvis biobiljetter och försäljning av musik och streamingtjänster, omfattas dock av standardmomsen.
Konstnärers försäljning av egen originalkonst är momsfri upp till 300 000, vilket liknar regelverket i Finland och Danmark. Om en konstnär säljer för mer än 300 000 svenska kronor ska dock 12 procents moms betalas från första kronan. Den reducerade momssatsen på 12 procent gäller numera också för förmedlare, exempelvis gallerier och konsthallar (Skatteverket, 2025b).
Grönland, Färöarna och Åland
Grönlands, Färöarnas och Ålands kulturpolitik har på övergripande nivå länge varit i linje med övriga nordiska länder (se t.ex. Duelund, 2003). I Ålands kulturpolitiska strategi betonas på ett liknande sätt de kulturella och kreativa branschernas betydelse för landets ekonomi, turism och arbetsmarknad. I strategin formuleras också mer allmänna ställningstaganden om vikten av goda förutsättningar för företag inom den kreativa och kulturella sektorn (Ålands landskapsregering, 2024). I specifik relation till privat finansiering skriver Ålands landskapsregering att man ska utreda ”alternativa lokala och externa finansieringskanaler” och arbeta för att öka medvetenheten om möjligheterna till olika typer av ”extern” kulturfinansiering (Ålands landskapsregering, 2024, s. 17). Generellt följer Åland den finska skattelagstiftningen när det gäller momssatser och avdragsregler (se t.ex. Ålands Näringsliv, 2025).
När det gäller Grönland avviker de från övriga Norden genom att varor och tjänster i landet är momsfria, vilket således gäller även på kulturområdet. Enligt de uppgifter som finns saknar Grönland och Färöarna avdrag på donationer motsvarande de som finns i Danmark (PwC, 2025). Tillgången till information om de självstyrande ländernas förhållningssätt till frågan om privat kulturfinansiering är dock mycket begränsad.
Internationell utblick och åtgärders effekter
De åtgärder för ökad privat kulturfinansiering som genomförts i de nordiska länderna är vanligt förekommande också i ett bredare internationellt sammanhang. Produktionsincitament på filmområdet är mer regel än undantag i europeiska länder i dag och i många fall mer omfattande än i Norden (Čopič et al., 2011; Orankiewicz, 2022). På ett liknande sätt är det vanligt förekommande med skattelättnader på konsumtion genom särskilda momssatser på kulturella varor och tjänster (se t.ex. Borowiecki & Navarette, 2018; García-Enríquez & Echevarrìa, 2018; Molenaar, 2017; prop. 1996/97:10).
Möjligheter till avdrag för donationer och sponsring av kulturverksamhet är vanliga utanför Norden (Hemels, 2017; Rushton, 2018). Detsamma gäller möjligheter till skatteutjämning. Det finns även flera exempel på att konstnärligt och kreativt arbete beskattas lägre än annat arbete. Ett tydligt exempel är Irland där årsinkomster upp till 50 000 euro är helt skattebefriade för författare, musiker och bild- och formkonstnärer (Molenaar, 2017). I andra länder förekommer skattelättnader på kulturverksamheters sidoinkomster, exempelvis kafé- och butiksverksamhet (McAndrew, 2002; Molenaar, 2017; Mulcahy, 2020).
Även så kallade matchningssystem finns i flera andra länder. I några fall har sådana också kombinerats med kompetens- och kapacitetshöjande insatser. Exempelvis har de inkluderat ekonomiskt stöd för att öka kulturverksamheters möjligheter att arbeta mer aktivt med privat finansiering (Čopič et al., 2011; Greer, 2021; Hemels, 2017; Karlan & List, 2006; Loots et al., 2023; Rushton, 2008; Traverso et al., 2020; se också Arts Council England, 2019, 2022; Mèndez-Carbajo & Stanziola, 2008; Rykkja et al., 2020; Stanziola, 2007, 2011).
Andra åtgärder, där det finns exempel från Schweiz, Italien och Spanien, är att man arbetar aktivt för att bygga in företagskompetens och kunskap om privat finansiering i offentliga kulturinstitutioners styrelser (se t.ex. Betzler, 2015; Dubini & Monti, 2018; Rubio-Aropstegui & Villarroya, 2022). Krav på att kulturverksamheter ska nå upp till en viss grad av egenfinansiering förekommer också utanför Norden (se t.ex. Casado-Molina et al., 2023; Hemels, 2017, s. 109). Dessa krav är i praktiken dock ofta en konsekvens av en lägre nivå på den offentliga kulturfinansieringen. Det tydligaste exemplet på detta är kulturpolitiken i USA, men också i Storbritannien, där nivån på bidragsgivningen nödvändiggör en större andel egenintäkter och privat stöd.
I en nordisk kontext finns få studier som undersökt vilka effekter olika åtgärder för ökad privat kulturfinansiering har. Den internationella forskningen närmar sig dock frågan i större utsträckning. För det första undersöks dynamiken mellan den offentliga och privata finansieringen. För det andra undersöks och diskuteras effekten av olika typer av åtgärder, vilka ofta sätts i relation till olika kontextuella faktorer. Generellt saknas kunskap om åtgärders effekter i relation till deras kostnader. Nedan sammanfattas och diskuteras resultaten utifrån forskning och utredningar på detta tema.
Crowding-out eller crowding-in?
I relation till politiska initiativ för att minska den offentliga finansieringen och samtidigt ställa krav på ökad privat finansiering finns forskning som undersöker relationen mellan den offentliga och privata finansieringen. Detta görs huvudsakligen utifrån två hypoteser, crowding-out och crowding-in. Hypotesen om crowding-out innebär att för stor offentlig finansiering hämmar den privata finansieringen, exempelvis därför att privata aktörer får svårt att se nyttan med sitt bidrag, men också därför att kulturverksamheters incitament att öka den privata finansieringen inte blir tillräckliga (se t.ex. Dokko, 2009). Hypotesen om crowding-in pekar i stället på den offentliga finansieringens betydelse för kulturverksamheters, och hela kulturområdets, möjligheter att attrahera privat finansiering (se t.ex. Smith, 2003, 2007). Exempelvis pekas på att den offentliga finansieringen, särskilt från vissa bidragsgivare, fungerar som en kvalitetsmärkning för en verksamhet (se t.ex. Borgonovi, 2006; Smith, 2023). Verksamheter med en stabil finansiell bas kan också vara i en resursmässigt bättre position att arbeta med att bredda sin finansiering. Inom filmens område beskrivs offentligt stöd exempelvis som en finansiell hävstång för att kunna få privata medel, även till filmproduktioner som på sikt kan bära sig kommersiellt (se SOU 2025:24, s. 95f). I detta sammanhang finns nordiska studier som pekar mot att privata aktörer sällan vill stå för kulturverksamheters basfinansiering utan främst vill finansiera specifika projekt, satsningar eller verksamhetsgrenar (se t.ex. Marker & Rasmussen, 2019; Myndigheten för kulturanalys, 2024a).
Forskningen om crowding-out och crowding-in i kultursektorn är relativt omfattande men domineras av forskning från en amerikansk kontext, vilket gör slutsatserna svåröversatta till en nordisk kontext. Stöd finns dock för båda hypoteserna (se t.ex. Dokko, 2009; Kim & Ryzin, 2014; Neto, 2018; Smith 2003, 2007). Samtidigt framstår sambanden som relativt komplexa. Utifrån en dansk kontext konstaterar exempelvis Marker och Rasmussen (2021, s. 101) att danska museers privata finansiering generellt sett har ökat som en konsekvens av sänkta offentliga anslag. Samtidigt pekar de på att ökningen inte kunnat väga upp för minskningen i offentligt stöd, och att detta lett till nedskärningar och en minskning av antalet årsarbetskrafter på museiområdet (se också Svalund, 2021).
Utöver denna generella bild finns det några ytterligare tendenser i forskningen om crowding-out och crowding-in. Exempelvis pekar flera forskare på att offentligt stöd upp till en viss nivå ofta främjar den privata finansieringen. Samma forskning pekar på att det finns en brytpunkt där nivån på det offentliga stödet i stället börjar hämma den privata finansieringen (se t.ex. Borgonovi, 2006; Brooks, 2000; Neto, 2018). Att den offentliga finansieringen vid någon nivå påverkar den privata finansieringen negativt verkar utifrån den tillgängliga forskningen vara sannolikt, men det är svårare att uttala sig om vilken denna nivå är och vilken mix som, inom rimliga gränser, kan få bäst effekter på enskilda verksamheters finansiering och för kulturområdet som helhet. Ett exempel på denna svårighet är att krav på ökad privat finansiering hos offentligt finansierade kulturinstitutioner också kan få konsekvenser för kulturverksamheter som står utanför de offentliga stödsystemen. På scenkonstområdet i Norge har det på senare år framförts kritik om att det ökade fokuset på egenintäkter bland offentligt finansierade scenkonstverksamheter snedvridit konkurrensen och försämrat förutsättningarna att driva scenkonst på rent kommersiella villkor. Kritiken går ut på att offentligt finansierade verksamheter, i sin jakt på ökade egenintäkter, har börjat erbjuda ett liknande utbud som privatteatrarna, men till ett lägre pris eftersom de samtidigt uppbär offentliga medel (se Gran & Gjӕrum, 2019, s. 41ff; Mangset & Hylland, 2017, s. 38). Sammantaget pekar forskningsresultaten mot att relationen mellan den offentliga och privata finansieringen kan fungera tämligen olika beroende på sammanhang.
Ekonomiska incitament och deras kontextberoende
När det gäller att värdera specifika åtgärders förutsättningar att främja ökad privat finansiering är vägledningen från den internationella forskningen begränsad. Ekonomiska incitament, exempelvis skatteavdrag och matchningssystem, bedöms generellt kunna öka den privata finansieringen, men de förväntade effekterna av enskilda åtgärder beskrivs samtidigt som begränsade (se t.ex. Hemel, 2017; Morel, 2005; Stenström, 2008). I detta sammanhang bör även åtgärders omfattning spela en betydande roll.
Sammanställningar för Gavaforsterkningsordningen i Norge visar att det mellan 2014 och 2021 betalades ut 710 miljoner norska kronor i gåvoförstärkningsmedel på kulturområdet, vilket motsvarar privata donationer på drygt 2,8 miljarder norska kronor under samma period (Norges museumsforbund och Kultur- og likestillingsdepartementet, u.å.). Det är dock svårt att bedöma hur stor del av dessa donationer som hade kommit kulturområdet till del även utan Gaveforsterkningsordningen. Ett liknande förhållande gäller Talent Norge, där privata aktörer i relativt stor utsträckning medfinansierar olika projekt, men där det likväl är svårt att säga i vilken utsträckning den privata kulturfinansieringen i sin helhet påverkats av programmet.
En utvärdering av det isländska filmproduktionsincitamentet visar att det bidragit till filmproduktioner och privata investeringar som annars inte kommit till stånd. Dessutom pekas på positiva bieffekter i termer av kunskapsbyggande, talangutveckling och anställningsmöjligheter (Olsberg & SPI, 2024). Liknande slutsatser dras i utvärderingar av det norska produktionsincitamentet på filmområdet (Olsberg & SPI, 2023). Även studier i en bredare internationell kontext pekar på positiva effekter, men det finns också forskning som menar att konkurrensfördelarna med produktionsincitament håller på att avta i takt med att allt fler länder inför dem (se t.ex. Swensen, 2016).
När det gäller i vilken utsträckning sänkt moms på kulturkonsumtion ökar de privata intäkterna är resultaten blandade. Dock förefaller det kunna leda till ökade intäkter, inte minst eftersom priserna inte alltid sänks i paritet med momssänkningen. För vissa varor finns samtidigt en osäkerhet kring huruvida intäkterna från momssänkningar tillfaller kulturskapare eller snarare aktörer i distributionsledet (Borowiecki & Navarette, 2018; Gòmez-Antonio et al., 2022).
Vad som enligt forskningen gör det svårt att dra generella slutsatser om olika åtgärders effektivitet är de kontextuella förhållanden inom vilka olika åtgärder genomförs. Två sådana förhållanden är vilken givarkultur och vilken syn på det offentligas respektive det privatas ansvar som över tid utvecklats i ett samhälle i relation till kulturområdets finansiering. Morel (2005) pekar exempelvis på att det finns betydande skillnader mellan USA och Europa men också skillnader mellan europeiska länder. Helgesson (2004) jämför i detta avseende donationskulturen i Sverige med den i USA. Helgesson pekar på att det i USA funnits få barriärer mot förmögenhetsbildning och att centralmakten länge var svag, vilket både nödvändiggjort och skapat förutsättningar för privata lösningar och initiativ. Detta menar Helgesson har bidragit till framväxandet av en donationskultur som är bredare än att bara mycket välbärgade personer donerar pengar till olika ändamål. Sverige har i stället präglats av ett samhällskontrakt som byggt på individers och företags skatteinbetalningar och där staten i gengäld finansierat olika verksamheter. Helgesson (2004, s. 152) pekar också på att de låga skatterna på förmögenhetsbildning i USA kombinerats med en hög arvsskatt, vilket lett till en omfattande stiftelsebildning, bland annat i syfte att undvika arvsskatt. Detta har i sin tur lett till återinvesteringar i allmännyttiga ändamål, exempelvis konst och kultur.
Ytterligare kontextuella faktorer som diskuteras i forskningen är det generella skattesystemets betydelse för donationsviljan, exempelvis att lägre skatter kan leda till större privata förmögenheter, samtidigt som effekten av avdrag blir större när skatten är högre (se Biles & Morris, 1982; Rushton, 2008; Hemels, 2017). Till detta kan också föras faktorer som den generella estetiska bildningsnivån och det kulturella intresset, exempelvis bland företagare, i ett samhälle eller i en specifik geografisk kontext (Durand et al., 1996; Lewandowska, 2018).
Effekter av åtgärder för kompetensutveckling och samverkan
Utvärdering och forskning om åtgärder för kompetens- och kapacitetsuppbyggnad är ovanliga i de nordiska länderna. Från Norge finns en utvärdering av Arts and Business Norways verksamhet från 2011. Utvärderingen konstaterar att Arts and Business Norway har varit viktigt som ett sätt att etablera en mötesplats mellan kultur och näringsliv men att de konkreta effekterna, i form av olika samarbeten mellan kultur och näringsliv, samtidigt varit få (Econ Pöyry, 2011). I detta avseende ger en utvärdering av CKO:s verksamhet i Danmark en något mer positiv bild av effekterna av kunskapshöjande insatsers påverkan på etableringen av konkreta samarbeten mellan kulturverksamheter och näringslivsaktörer (Deloitte, 2012).
Från Storbritannien finns utvärderingar av program där man stöttat kulturverksamheters arbete med ökad privat finansiering genom en kombination av kunskapsuppbyggnad, ekonomiskt stöd till att arbeta med fundraising, och offentlig matchning av privata donationer. Dessa utvärderingar pekar på positiva effekter i termer av en förändrad finansieringsstruktur hos de kulturverksamheter som deltar, samtidigt som det råder osäkerhet kring effekternas långsiktighet, särskilt eftersom den privata finansiering som genereras ofta är projektbaserad. Studierna visar också på stora skillnader i effekter mellan olika typer av kulturverksamheter (Greer, 2021; Traverso et al., 2020). Ytterligare en tydlig lärdom från dessa program är att det är ett långsiktigt och strategiskt arbete att förändra en verksamhets finansieringsstruktur. Detta är också något som påpekas i utvärderingar i en svensk kontext (Wennström et al., 2023, 2025).