Inledning
De nordiska ländernas kulturpolitik har länge präglats av ett likartat förhållningssätt till kulturområdets finansiering, och i ett internationellt perspektiv räknas länderna huvudsakligen till den så kallade arkitektmodellen. I denna modell betraktas den offentliga kulturfinansieringen som central. Framför allt har finansieringen setts som viktig för att uppnå goda arbetsvillkor, men också konstnärlig frihet, kulturell mångfald och möjlighet för alla invånare att delta i kulturlivet, vilka sammantaget kan beskrivas som kärnvärden i de nordiska ländernas kulturpolitik (se Hillman Chartrand & McCaughey, 1989, Mangset, 2010).
Numera är det emellertid också ett gemensamt kulturpolitiskt drag i Norden att ökad privat kulturfinansiering betonas alltmer. Under särskilt de senaste 15–20 åren har flera av länderna genomfört specifika åtgärder i syfte att uppmuntra sådan finansiering, även i verksamheter som uppbär offentligt stöd. Exempel på sådana åtgärder är införande av avdrag för donationer till kulturell verksamhet och införande av matchningssystem och satsningar på nya finansieringsmodeller, men även tilltagande krav och förväntningar på kulturverksamheter att öka sina egenintäkter och erhålla stöd från privata aktörer (se t.ex. Det kongelege kultur- og kyrkjedepartement, 2003; Kulturministeriet, 2000, 2004, 2006a, 2006b; Ministry of Education, 2009; prop. 2009/10:3). Samtidigt har diskussionen om hur den privata finansieringen kan öka tilltagit, och det har även diskussionen om vad en förskjutning mot ökad privat kulturfinansiering kan innebära för kulturlivet och de målsättningar som präglar de nordiska ländernas kulturpolitik (se t.ex. Baeré & Elmelund, 2019; Jungerfelt, 2024; Liljestrand, 2024; Ljøgodt, 2015; Redder, 2011).
Den här kunskapsöversikten handlar om privat kulturfinansiering inom kulturområden som är i fokus för den offentliga kulturpolitiken i Norden. Ett särskilt fokus ligger på museiområdet och scenkonstområdet, men även andra kulturområden berörs i rapportens olika delar. Med privat kulturfinansiering avses sådan finansiering som inte härstammar från offentliga anslag, bidrag och stöd. Den privata finansieringen inkluderar därmed både bidrag, stöd och sponsring från privata aktörer, och olika typer av egenintäkter i form av exempelvis entréavgifter och intäkter från sidoinkomster, uppdrag och uthyrning (se Figur 1). I kunskapsöversikten beskrivs hur de nordiska ländernas synsätt på kulturens finansiering har utvecklats över tid, och hur ländernas samtida kulturpolitik är utformad i relation till frågan om privat finansiering. I översikten sammanställs också statistik om förekomsten av privat kulturfinansiering i länderna. Utifrån forskning och utredningar redogörs sedan för vilka konsekvenser ett ökat fokus på privat kulturfinansiering får, och kan få, för kulturområdet som helhet.
Kunskapsöversikten utgår följaktligen från fyra frågeställningar:
- Hur har de nordiska ländernas kulturpolitik historiskt förhållit sig till frågan om kulturens finansiering och ansvarsfördelningen mellan offentlig och privat sektor?
- Hur förhåller sig de nordiska ländernas samtida kulturpolitik till frågan om privat kulturfinansiering, särskilt med avseende på specifika åtgärder?
- I vilken utsträckning förekommer privat kulturfinansiering i de nordiska länderna?
- Vilka typer av konsekvenser för kulturområdet är kopplade till ett ökat fokus på privat kulturfinansiering i de nordiska länderna?
Frågorna besvaras på övergripande nordisk nivå, men i rapporten redogörs också för, och diskuteras, likheter och skillnader mellan de nordiska länderna.
Tillvägagångssätt, avgränsningar och centrala begrepp
Kunskapsöversikten bygger på tre olika undersökningar.
- En undersökning av de nordiska ländernas politiska och policymässiga förhållningssätt till privat kulturfinansiering baserad på kulturpolitisk forskning och offentliga styrdokument i de nordiska länderna.
- En undersökning av förekomsten av privat kulturfinansiering i de nordiska länderna. Undersökningen är baserad på tillgänglig statistik om privata finansieringskällor på kulturområdet. Statistiken presenteras på aggregerad nivå i länderna, men också inom två specifika kulturområden.
- En undersökning av möjliga konsekvenser av ett ökat fokus på privat kulturfinansiering i de nordiska länderna. Undersökningen är främst baserad på tidigare forskning, offentliga utredningar och annan grå litteratur.
Undersökning av ländernas kulturpolitiska förhållningssätt
Denna undersökning har fokus på frågeställning 1 och 2 och tar sin utgångspunkt i forskning om de nordiska ländernas kulturpolitiska historia och i kulturpolitiska styr- och policydokument. Den historiska redogörelsen är på övergripande nivå och har tagit avstamp i framväxten av olika typer av kulturinstitutioner i de nordiska länderna. Centralt i denna del har varit att beskriva hur politiken över tid har förhållit sig till balansen mellan offentlig och privat finansiering på kulturområdet. Beskrivningen av ländernas samtida förhållningssätt till privat kulturfinansiering inkluderar framför allt en beskrivning av åtgärder som genomförts och genomförs i syfte att uppmuntra ökad privat kulturfinansiering.
Undersökning av förekomsten av privat kulturfinansiering
Denna undersökning fokuserar på frågeställning 3 och tar sin utgångspunkt i tillgänglig statistik om privat kulturfinansiering i de nordiska länderna. Undersökningen har fokuserat på att sammanställa statistik om några olika privata finansieringskällor på aggregerad nivå, och ger sedan exempel från museiområdet och scenkonstområdet i de nordiska länderna.
Undersökningen bygger på tillgänglig statistik för de olika länderna och inkluderar ingen ytterligare datainsamling från Kulturanalys Norden. Flera olika källor används. Bland annat används data från statistikansvariga myndigheter i länderna. Detta gäller diskussionen om hushållens utgifter för kultur, men också redogörelsen för den privata finansieringen på museiområdet och scenkonstområdet. I några fall används statistik som är publicerad av branschorganisationer i länderna. Detta gäller särskilt statistik om stiftelsefinansiering och sponsring. Tidsserier saknas ofta och har i flera fall sammanställts av Kulturanalys Norden utifrån myndigheters och branschorganisationers årliga rapportering. Statistiktillgången och möjligheten att göra jämförelser mellan de nordiska länderna diskuteras i relation till presentationen av statistiken. Variationer mellan länderna finns i både insamlingsmetoder och populationer, vilket gör att jämförelser ska göras med försiktighet.
Undersökning av möjliga konsekvenser
Denna undersökning har fokus på frågeställning 4 och lyfter fram forskning om åtgärders effekter för kulturområdets finansiering, men framför allt vilka typer av konsekvenser ett ökat fokus på privat kulturfinansiering kan få för kulturområdet som helhet. Undersökningen tar sin utgångspunkt i forskning och utredningar om privat kulturfinansiering i Norden, men hänsyn tas också till forskning i ett bredare internationellt perspektiv. När det gäller forskningen har avstamp tagits i akademiska tidskrifter om kulturpolitik
Dessa tidskrifter är International Journal of Cultural Policy, 2) Journal of Cultural Economics, 3) Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift, 4) Cultural Trends och 5) Journal of Arts, Managements, Law and Society.
Centrala avgränsningar och begrepp
Utöver det empiriska fokus som beskrivits ovan finns skäl att tydliggöra flera av de avgränsningar som gjorts i arbetet med kunskapsöversikten, samt hur kunskapsöversiktens centrala begrepp används och definieras.
Fokus på kulturpolitikens kulturbegrepp, på verksamheter och på museer och scenkonst
En undersökning om privat kulturfinansiering rymmer potentiellt sett en stor mångfald av kulturområden och verksamheter. Den här kunskapsöversikten är emellertid inriktad mot konst- och kulturformer och verksamheter som är i fokus för den offentliga kulturpolitiken och stödsystemen i de nordiska länderna. Inriktningen kommer sig av Kulturanalys Nordens generella uppdrag och att utgångspunkten för kunskapsöversikten är det ökade politiska fokuset på privat finansiering inom konst- och kulturområden som uppbär offentlig finansiering. Kunskapsöversikten präglas i viss mån av ett särskilt fokus på museiområdet och scenkonstområdet, även om andra kulturområden också berörs i rapportens olika delar. Rapporten har också fokus på verksamheter snarare än enskilda kulturskapare. Dessa avgränsningar gör sammantaget att bland annat upphovsrättsersättningar och privata investeringar i kommersiellt syfte redogörs för, och diskuteras, i mindre utsträckning.
Begreppen offentlig och privat kulturfinansiering
Två centrala begrepp i rapporten är offentlig respektive privat kulturfinansiering. Med offentlig kulturfinansiering avses i utredningen de utgifter som staten, regionerna och kommunerna har på det kulturpolitiska området i de nordiska länderna. Särskilt fokus ligger på offentliga utgifter i form av drift, anslag, bidrag och stöd till kulturverksamhet. Till den offentliga finansieringen hör även finansiering med ursprung i EU och i det nordiska samarbetet. Med privat finansiering avses finansiering av kulturverksamhet som i huvudsak härstammar från andra källor än offentliga. Denna finansiering kan delas in i två kategorier, för det första olika typer av privata stöd och investeringar, och för det andra olika typer av egenintäkter. Det första inkluderar sådant som stöd från privata stiftelser och fonder, sponsring, donationer och crowdfunding, det andra sådant som intäkter från entréavgifter, försäljning, uppdragsverksamhet, uthyrning av lokaler och olika typer av sidoverksamheter (se Figur 1).
Figur 1. Kulturområdets olika finansieringsslag
* I policydokument, forskningslitteratur och statistik som ligger till grund för rapporten används också termen egenfinansiering. När denna term används i rapporten görs det synonymt med termen privat kulturfinansiering.
Ett gränsdragningsproblem, som delvis framgår av Figur 1, är svårigheten att i vissa fall skilja mellan offentlig och privat finansiering. Exempelvis rymmer kulturverksamheters finansiering från uppdragsverksamhet, försäljning och uthyrning även medel från offentliga aktörer. Detta gäller också intäkter från sponsring när det sponsrande företaget är helt eller delvis offentligt ägt. När begreppen offentlig och privat finansiering operationaliseras blir därför den främsta åtskillnaden den mellan å ena sidan offentliga anslag, bidrag och stöd, och å andra sidan övrig finansiering.
Varierande tillgång till underlag för de nordiska länderna
Avslutningsvis är det viktigt att påpeka att tillgången på underlag skiljer sig åt mellan länderna. Den stora skillnaden är den mellan å ena sidan Danmark, Finland, Norge och Sverige, där tillgången till underlag generellt sett är god, och å andra sidan Island och särskilt de självstyrande länderna, där det i stor utsträckning saknas underlag till kunskapsöversikten. Skillnaden gäller tillgång till både policydokument, utredningar, forskningsartiklar och statistik om privat kulturfinansiering. Denna skillnad i tillgång på material präglar framställningen i dess olika delar.
Rapportens disposition
Rapporten är indelad i sex kapitel. Efter inledningen följer kapitel 2 som redogör för hur de nordiska ländernas förhållningssätt till privat och offentlig kulturfinansiering har växt fram historiskt och hur detta har påverkat finansieringsstrukturen på kulturområdet. I kapitel 3 beskrivs de nordiska ländernas samtida förhållningssätt till privat kulturfinansiering utifrån konkreta exempel på åtgärder som länderna har genomfört. Detta kapitel innehåller också ett avsnitt om hur åtgärdernas påverkan på finansieringen bedöms i olika delar av forskningen. I det efterföljande kapitel 4 redogörs för, och diskuteras, förekomsten av privat kulturfinansiering i de nordiska länderna. I kapitel 5 redogörs sedan för möjliga konsekvenser för kulturområdet av ett ökat fokus på privat kulturfinansiering. I det avslutande kapitel 6 redogörs för, och diskuteras, rapportens slutsatser.