Forskningsöversikt

Ungdomsperioden är en utvecklingsmässigt avgörande period då många beteenden grundläggs och uppkomsten av vissa tillstånd såsom psykisk ohälsa formar framtida hälsa och livsvillkor (Arnett, 2000). Arbetslöshet och tidigt utanförskap från utbildning och arbetsmarknad riskerar påverka hälsa och välbefinnande på individnivå, men utgör också i förlängningen en ekonomisk börda på samhällsnivå.

Med begreppet social hälsa fokuseras relationen mellan individens ohälsa och de organisatoriska och samhälleliga strukturer som omger individen, samt frågor om socialt samspel och stödjande relationer. Ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan skolans möjlighet att stödja elever och elevers förmåga att vistas i skolan visar på relationen mellan individ, organisation och samhällsstrukturer. Ohälsa kan leda till dålig förankring i utbildning men det fungerar även tvärtom, att villkoren i skolan överstiger elevers förmåga och skolkontexten kan generera ohälsa. Skolfrånvaro är ett stort problem som leder till förlorad skolgång, förlust av relationer och gör det svårare att ta examen.  Att ta gymnasieexamen utgör en viktig övergång i livet för framtida utbildning och sysselsättning, och avklarad skolgång är därför ett viktigt mål både för individen och samhället.

Det finns alltså stora hälsovinster både på kort och lång sikt om unga genomför grundläggande och vidare utbildning samt integreras i arbetslivet. Men psykisk ohälsa kan också vara en effekt av organisatoriska och strukturella villkor i skola och på arbetsplatser och dessutom sammanhang där maskulinitetsnormer upprätthålls.

Stor skolfrånvaro från grundskolan är ett allvarligt problem, och i en dansk intervjustudie av Dannow, Esbjørn, and Risom (2020) rörande elever med stor frånvaro deltog tre högstadiekillar och deras föräldrar. Studien visar att elever med ångestrelaterad skolfrånvaro upplevde att de var motiverade att gå i skolan. Däremot upplevdes många skolrelaterade faktorer såsom sociala (till exempel elev-lärare, elev-kamratrelationer) och strukturella (till exempel akademisk nivå, inlärningsmiljö) ha en negativ effekt på elevens förmåga att närvara. När det gällde frånvarorelaterade faktorer förknippade med föräldrarna rapporterade familjer att de var i behov av vägledning från professionella för att effektivt eliminera skolfrånvaron, men man fann att skolan som organisation var frånvarande, vilket lämnade föräldrarna med huvudansvaret.

På individnivå framkom ambivalens till skolgång vilket innebär motstridiga tankar om att gå i skolan. Orsaken var ångest vilket också väckte frustration på grund av att missad skolgången och missade sociala relationer. En av pojkarna beskrev dessa motstridiga känslor sålunda:

 I think that it’s a big pity [not going to school] because I want to go and see all my friends and say 'hi.' And it’s really, it’s really, really a shame that I can’t go and see them." (Bjørn).

På skol- och organisationsnivå var det stora sammankomster med många elever i klassen som utgjorde hinder. Utmaningar fanns även på relationsnivå mellan lärare och elev och mellan eleverna i klassen. När individen känner bristande tillhörighet till klassen, har negativa erfarenheter av relationer och få vänner, upplevdes detta utmanande av pojkarna i studien. Denna studie visar att skolkontexten spelar en viktig roll för den ångestrelaterade skolfrånvaron.

En dansk studie bland gymnasieelever (S. Andersen, Davidsen, Nielsen, & Tolstrup, 2021) visar att avhoppen från skolan var högst bland förstaårseleverna och bland de elever som kände bristande engagemang och tomhet. Denna grupp, samt elever som kände sig känslomässigt utmanade eller hade måttlig psykisk hälsa, hade cirka 1,5 till 3 gånger högre risk att hoppa av gymnasiet jämfört med gruppen välfungerande elever och könsfördelningen i avhoppargruppen var jämförbar för yngre män och kvinnor. Fyra grupper identifierades i studien: välfungerande psykisk hälsa (unga kvinnor: 38 %, unga män: 55 %), måttlig psykisk hälsa (kvinnor: 15 %, män: 20 %), känslomässigt utmanade (kvinnor: 28 %, män: 15 %) och elever som kände bristande engagemang och tomhet (kvinnor: 19 %, män: 10 %). Avhoppen från skolan var lägst i den välfungerande gruppen (män: 5,0 %; kvinnor: 2,4 %) och högst i gruppen med bristande engagemang och känsla av tomhet (män: 12,1 %; kvinnor: 7,8 %). Denna studie pekar på vikten av att vara särskilt uppmärksam under det första året på gymnasiet där de flesta elever hoppar av skolan.

Även om pojkar i högre grad har utåtagerande beteendeproblem och flickor inåtvända, visar en svensk studie bland elever i årskurs 9 (Bortes, Strandh, & Nilsson, 2019) att båda problemtyperna, dvs. både utåt- och inriktade problem har jämförbara negativa effekter på skolprestationer. I studien undersöktes sambandet mellan hälsoproblem under högstadiet och skolbetyg i årskurs 9. Studien visar att flickor i denna åldersgrupp är mer benägna att lida av psykiska störningar och beteendestörningar som kräver sjukhusvård än pojkar och att hälsoproblem av den sorten har särskilt starka negativa effekter på skolprestationer.

I en studie (Tiikkaja & Tindberg, 2021) analyseras sambandet mellan dåligt skolrelaterat välbefinnande och funktionsnedsättningar eller ADHD bland ungdomar 15–18 år i Sverige. Ungdomar med funktionsnedsättningar eller ADHD rapporterade att deras funktionshinder hade en negativ inverkan på skolan och jämfört med jämnåriga utan funktionshinder har de med funktionsnedsättning en ökad risk för dåligt skolrelaterat välbefinnande. Motsvarande risk fördubblades för ungdomar som rapporterade ADHD och det var flest pojkar i denna grupp. Sammanfattningsvis är ungdomar som har ADHD en särskilt utsatt grupp i skolan, som har en större risk för dåligt skolrelaterat välbefinnande.

I en longitudinell svensk studie (Gunnarsdottir, Hensing, & Hammarstrom, 2021) följdes en grupp upp från 16 års ålder till vuxen ålder. Dålig eller svag skolkontakt och skolanknytning i tonåren hade i studien samband med depressivitet i vuxen ålder men det fanns inget samband mellan dåligt familjeklimat såsom relationsproblem och senare depressivitet.

I en kvalitativ studie (Logdberg, Nilsson, & Kostenius, 2018) utforskades hur unga i Sverige, utan sysselsättning i form av arbete eller studier uppfattade sina livserfarenheter i relation till hälsa och välbefinnande. I studien genomfördes intervjuer med 16 deltagare i åldern 16–20 år som var arbetslösa och inte behöriga till gymnasieskolan, eller som hoppat av skolan. Tre teman framkom ur analysen som illustrerar hur de unga upplevde sina livserfarenheter i relation till hälsa och välbefinnande: att kämpa med svårigheter i avsaknad av omsorgsfulla relationer, att må bra i nära anknytning till andra och att tvingas ifrågasätta vad som har tagits för givet. De unga beskrev skolan som ett osäkert sammanhang där bråk med andra klasskamrater, trakasserier från lärare och mobbning förekom. De uttryckte erfarenheter av psykiskt våld och misshandel. En ung kille sa:

"… my teacher was harassing me too … He got on my case all the time when someone else in the class talked and told me to be quiet—not anyone else … He picked on me because I have ADD [Attention Deficit Hyperactivity Disorder] and problems with concentration…" (18-year-old male, P8) (Logdberg et al., 2018).

Utifrån de ungas berättelser om sina erfarenheter i studien ovan kan hälsa förstås som något som skapas i relation till andra och i relation till det sociala och kulturella sammanhanget; som något dynamiskt och föränderligt; som förmågan att anpassa sig och svara på utmaningar; och slutligen som något existerande på såväl kollektiv, organisatorisk som individuell nivå.

Psykiska problem gör ofta debut i tonåren. Trots detta är dessa problem allvarligt underbehandlade i denna åldersgrupp. Dels måste ungdomarna själva identifiera symptom, dels behöver de våga söka hjälp. En undersökning bland gymnasieelever i Norge (Haavik, Joa, Hatloy, Stain, & Langeveld, 2019) visade att kön spelar en betydande, men inte exklusiv roll i benägenheten att söka professionell hjälp för psykiska problem. De unga kvinnorna var bättre på att identifiera psykiska problem med ångest och trauma, hade mer kunskaper om var och hur söka hjälp, men upplevde fler hinder för att faktiskt söka hjälp med anledning av kostnader och väntetid. När det gällde att nyttja vården för psykiska besvär så var effekten av utbildningsform större än effekten av kön.   

Pojkars lägre benägenhet att söka hjälp i jämförelse med flickor är känt från tidigare forskning. I en intervjustudie i Norge (Granrud, Bisholt, Anderzèn-Carlsson, & Steffenak, 2020) undersöktes hjälpsökande i gymnasieskolan bland tonårspojkar i åldern 16–21. Studien visar att det är utmanande för tonårspojkar att besöka skolsköterskan för psykiska problem. Trots att skolhälsovården är relativt lättillgänglig på skolan upplevde tonårspojkarna vissa hinder för att besöka skolsköterskan. Bland annat hade skolsköterskor ibland flera skolor och var därför inte närvarande på samma skola alla dagar. Pojkarna önskade en mer tillgänglig skolsköterska och behövde känna att de kunde lita på skolsköterskans tystnadsplikt. Pojkarna upplevde att det var som ett brott mot normen att prata om psykiska problem och de kände sig stigmatiserade. När de väl hade övervunnit dessa barriärer kände de sig positiva till besöket hos skolsköterskan och upplevde att de fick ett nytt perspektiv på sina problem. Tonårspojkarna beskrev att det var viktigt att få en annan syn på sina psykiska problem: 

"I get most advice about how I can deal with my problems. I get another point of view on my problems which makes it easier to handle it."

Unga vuxna (16–30 år) som inte arbetar eller studerar och har liten eller ingen kontakt med samhället löper stor risk att bli permanent utestängda från samhället (Bäckman & Nilsson, 2016). Att hamna i långvarigt utanförskap, ibland permanent, innebär svåra konsekvenser för den psykiska hälsan med stort lidande för den enskilde.

Unga vuxna som inte är i utbildning, yrkesutbildning eller anställning/sysselsättning (förkortat NEET - not in education, employment or training) utgör ett problem i alla europeiska länder, även så i Norden. Andra begrepp som förekommer internationellt är det japanska ordet hikikomori och den svenska benämningen hemmasittare. Det beskriver socialt tillbakadragna eller isolerade individer som stannar hemma från skolan, ofta under långa perioder (Utbildningsdepartementet, 2015). Medan det ibland handlar om tillfälliga avbrott i övergångar mellan skola och studier eller skola och yrkesliv eller kortvarig inaktivitet, representerar vissa unga vuxna en mer utsatt grupp som riskerar att inte få tillträde till arbetsmarknaden. NEET-förkortningen avser unga människor med bristande anknytning till både arbets- och utbildningssystemet. NEET-terminologin har kritiserats för att inte uppmärksamma att det existerar skillnader inom gruppen ungdomar. Ungdomar är arbetslösa under längre eller kortare tid, ungdomar tar hand om sina barn, är tillfälligt sjuka eller långvarigt funktionshindrade och vissa tar bara en kort paus från arbete eller utbildning för att resa (Furlong, 2006). NEET-indikatorn anses dock vara ett bättre mått än traditionella arbetslöshetsmått som mäter jobbsökande mer kortsiktigt (Bäckman & Nilsson, 2016).

Vid det tredje kvartalet 2022 var över 10 % av 15–29-åringarna i Finland varken i utbildning, anställning eller yrkesutbildning (NEET), och är således det land i Norden som har det största problemet med NEET. I Sverige var förekomsten endast 5,6 %, den lägsta av de fem länderna. Danmark och Norge låg lika på 7,8 % och Island 6,2 %. År 2021 bedömdes 13,1 % av 15–29-åringar tillhöra gruppen NEET inom EU. Trots att alla nordiska länder ligger lägre än EU-genomsnittet så är det ett problem som bör hanteras då ett stort antal studier visar att NEET är ett allvarligt problem som kan ge negativa hälsokonsekvenser. Här nedan presenteras ett urval olika studier som alla handlar om NEET. (Statista, 2023)

Att förstå varför unga människor hoppar av skolan är av stor vikt för att förstå personer i NEET. I en intervjustudie (Ramsdal, Bergvik, & Wynn, 2018) genomförd med sju unga vuxna som hoppat av skolan indikeras att internaliserade symtom kan vara problematiska att identifiera. I den aktuella studien beskrivs en kombination av svårare grad internaliserande symtom och brist på lämpligt vuxenstöd som orsaker till svårigheter att etablera autonoma vuxenliv år efter att de hoppat av gymnasiet. De som hoppat av beskrev att deras problem inte uppmärksammades av lärare eller de andra eleverna. Deras internaliserade symtom och inlärningssvårigheter ägnades därför inte så mycket uppmärksamhet i klassen som fick till följd att de till stor del fick klara sig själva. De unga vuxna upplevde bristande stöd och bristande tillgänglighet till resurser när de kämpade för att stanna i skolan. En av de unga männen berättade:

“Well, there have been periods when I have been kind of depressed and stuff, by social things, with my schoolwork going down the drain.”

Ett exempel på detta var det faktum att bland de sex deltagarna som upplevde psykiska problem var det bara en som beskrev uppsökande initiativ från skolan under skoltiden. De andra fick hjälp först efter avhoppet.

En studie som adresserar förhållanden och omständigheter som riskerar leda till NEET-tillstånd genomfördes i Nordnorge i en mångkulturell ung vuxen population (Bania, Eckhoff, & Kvernmo, 2019). Syftet med studien var att undersöka prediktorer för NEET-tillstånd; dess förekomst och utveckling över tid. Studien baseras på självrapportering från deltagarna som följts upp med en studie baserad på registeranalyser 8–10 år senare. I den första undersökningen deltog alla 5877 tiondeklassare i åldern 15–16 år i Nordnorge som utgjorde 83% av den totala åldersgruppen från alla 87 kommuner. Uppföljningsstudierna inkluderade 3987 ungdomar varav 365 hade samisk etnicitet.

Studien visade att NEET- tillstånd i ung vuxen ålder var klart högre bland kvinnor (20,9 %) än bland män (16,2 %). Etniska skillnader förekom; NEET-tillstånd bland samiska män var klart högre än bland icke-samiska män, 23,0 % respektive 15,2 %. I studien identifierades viktiga orsaker till NEET-tillstånd; hos manliga deltagare rörde det sig om kamratproblem, beteendeproblem och muskuloskeletala problem [besvär med rörelseapparaten såsom ont i ryggen och ont i muskler]. När det gällde hyperaktivitetsproblem och relationsproblem var dessa förknippade med senare uppkomna NEET-tillstånd bland unga kvinnor. Föräldrarnas utbildningsnivå har betydelse för förekomst av NEET och låg utbildningsnivå är tydligt förknippad med efter hand uppkomna NEET-tillstånd bland både unga vuxna män och kvinnor.

I en svensk kvalitativ djupstudie påvisades emotionella stadier som kan förknippas med utvecklingen av NEET-status (Hammarstrom & Ahlgren, 2019). I denna longitudinella studie analyserades hälsoupplevelser bland ungdomar med NEET-klassificering i relation till deras positioner på arbetsmarknaden, från att de lämnade skolan till tidigt vuxenliv. I studien ingick sex kvinnor och åtta män i en ort i norra Sverige som blivit arbetslösa direkt efter att de gått ut grundskolan. Upprepade personliga intervjuer genomfördes med dem från 16 års ålder till 33 års ålder. Studien visar att hälsoupplevelsen utvecklas i de olika faserna: att lämna skolan; komma in på arbetsmarknaden; bli arbetslös och ha anställning. Informanternas upplevelser under var och en av dessa faser var bland annat känslor av bakslag och besvikelser; hopplöshet och resignation och slutligen – för det fall där individen slutligen fått en anställning – känslor av att behöva acceptera ogynnsamma arbetssituationer. Studien visar att hälsoupplevelse kan knytas till både sammanhang och process och relateras till de olika faserna. Det är en process från upplevd lättnad och hopp att gå ut grundskolan, medan inträde på arbetsmarknaden är relaterat till motgångar och besvikelser samt både hälsoförsämrande och hälsofrämjande upplevelser beroende på den faktiska positionen på arbetsmarknaden. Studiens övergripande tema ”Att leva i skuggan av arbetslöshet – en ohälsosam livssituation” innebär att det inte bara är den faktiska situationen att vara arbetslös som är problematisk utan att de andra faserna är färgade av tidigare erfarenheter av arbetslöshet. Studien lyfter fram att sociala processer påverkar och interagerar med individens hälsoupplevelse.

Det är viktigt att undersöka vad som kan förebygga och motverka NEET. Norska registerdata användes för att undersöka om tidig arbetslivserfarenhet i tonåren (16–18 år) kan bidra till att ungdomar med risk för NEET har större möjligheter att komma in i arbete och utbildning som ung vuxen och om tidig arbetslivserfarenhet är en skyddande faktor (Ballo, Heglum, Nilsen, & Bernstrøm, 2022). En hel födelsekohort med ca 50 000 individer ingick i studien och följdes från 16 till 29 års ålder. Resultaten visar att tidig arbetslivserfarenhet är relaterad till en lägre NEET-risk för samtliga, men sambandet var starkare för ungdomar med funktionsnedsättning och för de ungdomar som lämnat skolan tidigt. Detta fynd stöder betydelsen av tidig arbetslivserfarenhet som en potentiellt viktig skyddsfaktor mot senare NEET-status, särskilt bland utsatta ungdomar.

Att depressiva symtom är förknippade med arbetslöshet är känt sedan tidigare men i en dansk studie undersöktes om tidpunkten och varaktigheten av depressiva symtom i tonåren eller utbildningsnivå påverkar NEET i ung vuxen ålder (23 år) (Veldman et al., 2022). Förekomsten av depressiva symptom mättes vid tre tillfällen vid 14, 18 och 21 års ålder. Bland pojkar ökade depressiva symtom vid 14 och 21 års ålder risken för NEET. Bland flickor gällde detta depressiva symtom vid 18 och 21 års ålder. Varaktigheten av depressiva symtom bland pojkar ökade risken för NEET. Bland flickor ökade endast ihållande depressiva symtom risken för NEET. Således har både tidpunkt och varaktighet av depressiva symtom i tonåren betydelse för sambandet med NEET i ung vuxen ålder. Extra utsatta är de med både depressiva symtom och låg utbildningsnivå. Resultaten understryker vikten av stöd till dem som upplever depressiva symtom i övergången från skola till arbete. Dessutom pekar studien på att pojkar som uppvisar depressiva symptom i tidiga tonår behöver uppmärksammas.

Tidigt utanförskap från arbetsmarknaden innebär risk för psykisk ohälsa och försämrat välbefinnande. I en norsk studie undersöktes självupplevda orsaker till ohälsa samt sociala och hälsorelaterade problem bland unga vuxna med risk för tidigt arbetshandikapp (Sveinsdottir, Eriksen, Baste, Hetland, & Reme, 2018). 96 unga vuxna deltog i studien, medelåldern var 24 år och två tredjedelar var män. En tredjedel av de unga vuxna i studien rapporterade läs- och skrivsvårigheter och 40 % hade lägre utbildning än gymnasieutbildning. Majoriteten hade upplevt mobbning (66 %) eller våld (39 %) och 53 % rapporterar farligt alkoholbruk.

Ångest är det vanligaste hälsoproblemet, och kvinnor rapporterar generellt fler fysiska och psykiska problem än män. Självupplevda orsaker är främst relaterade till relationsproblem följt av hälsobeteenden, ärftlighet/genetik och yttre miljöfaktorer. Denna studie bidrar med en fördjupad insikt om en utsatt grupps betydande utmaningar relaterade till negativa sociala upplevelser, ångest och alkoholanvändning. Relationsproblem lyfts som den främsta orsaksfaktorn till ohälsa.

I samma studiepopulation som ovan undersöktes också om Individuell Placering och Stöd (IPS) kan vara ett effektivt tillvägagångssätt för att hjälpa personer med svår psykisk ohälsa att få sysselsättning (Sveinsdottir et al., 2020). Det var särskilt unga vuxna som riskerar att drabbas av tidigt arbetshandikapp på grund av olika sociala och hälsorelaterade problem. Deltagarna som tillhörde NEET, fick tillfälliga förmåner på grund av sociala eller hälsorelaterade problem och var berättigade till traditionell yrkesinriktad rehabilitering (TYR). Självrapporterade data samlades in vid starten samt vid sex och tolv månaders uppföljning. Det primära målet för deltagarna var att få någon avlönad anställning på den konkurrensutsatta arbetsmarknaden under uppföljningen. Även fysisk och psykisk hälsa, välbefinnande, coping, alkoholkonsumtion och droganvändning undersöktes.

Betydligt fler IPS-deltagare fick konkurrenskraftig anställning jämfört med TYR-deltagare under 12 månaders uppföljning; 48 % mot 8 %. IPS-gruppen rapporterade signifikant bättre resultat än TYR-gruppen i subjektiva hälsobesvär, hjälplöshet och hopplöshet. IPS-gruppen rapporterade betydligt bättre resultat även gällande funktionsnedsättningsnivå, optimism om framtida välbefinnande och droganvändning. Studien visar att individuell placering och stöd är effektivare än yrkesinriktad rehabilitering för unga vuxna med risk för tidigt arbetshandikapp gällande att uppnå anställning på den konkurrensutsatta arbetsmarknaden. 

En dansk observations- och intervjustudie om aktiveringsprogram för unga vuxna (J. H. Andersen, Tjornhoj-Thomsen, Reventlow, & Davidsen, 2019) visar att möjligheterna att ta itu med komplexiteten i deltagarnas problem inom programmet är begränsade. Trots att de unga vuxna uttryckte komplexiteten i sina problem under aktiviteter, dominerades aktiviteterna i programmet av "biografiska tekniker", som innebar att deltagarna själva var ansvariga för sina egna biografier och förväntades ha förmågan att själva lösa sina problem. Programmet innebar bland annat fysisk aktivitet, samarbetsövningar och övningar för personlig förändring, så som att uppnå en hälsosam livsstil, sätta upp mål, bryta negativa beteendemönster, ändra negativa tankar och strukturera vardagen. Deltagarnas specifika diagnoser eller psykiska problem pratades det sällan om och då endast på deltagarnas initiativ. Många deltagare ansåg dock att aktiviteterna var irrelevanta. De som uppskattade programmet upplever att det är skönt att ha något att gå upp för varje dag, de trivs i andras sällskap och tycker om mentorerna. Det är mer umgänget och inte innehållet som gjorde programmet meningsfullt för dem.

Unga vuxna i 20–30-års åldern som var långtidsarbetslösa intervjuades om sina liv i Finland (Husu & Ylilahti, 2020). De flesta av deltagarna beskrev känslor av att inte tillhöra och brist på tillit har uppstått inom familjerelationer och/eller kamratrelationer. Detta har enligt dem själva uppstått antingen genom en jämförelseprocess, dvs. att andra har något som de inte har, eller genom erfarenheter av försummelse. Bristen på emotionellt kapital som härrörde från de unga vuxnas tidiga livshistoria, och som sedan upprepas i olika sammanhang såsom i skolan och i kamratrelationer, kunde medföra psykiska problem och en känsla av utanförskap i vuxenlivet. Det råder konsensus om att emotionellt kapital är relaterat till föräldrars känslomässiga engagemang och investeringar i barnets välbefinnande, och det omfattar känslomässiga färdigheter och tillgångar som barn kan uppnå genom familjerelationer. Bristen på känslomässigt kapital kan skapa långsiktiga konsekvenser ända in i vuxenlivet. 

Svårigheter, så som psykisk ohälsa under skoltiden påverkar både övergången till arbetsliv och vilken typ av arbeten som därmed blir tillgängliga. Unga okvalificerade arbetstagare, inklusive arbetstagare som hoppar av skolan identifierades som särskilt utsatta grupper när det gäller till exempel arbetsolyckor. Lärlingar och unga yrkesarbetare vara sårbara för arbetsrelaterade sjukdomar.

En översikt som berör Norden visar att mekaniska faktorer som tunga lyft, psykosociala faktorer som låg kontroll över arbetstempot och organisatoriska faktorer som säkerhetsklimat alla är associerade med ökad skaderisk för unga nordiska arbetstagare (Hanvold et al., 2019). Tunga lyft och besvärliga ställningar är riskfaktorer för ländryggssmärta, och höga krav på jobb är riskfaktorer för psykisk hälsa. Marginalisering från arbetsmarknaden, dvs. allvarliga problem med att hitta och behålla ett jobb, är vanligt bland unga vuxna med uppmärksamhetsstörning/​hyperaktivitetsstörning (ADHD). I en befolkningsbaserad registerstudie (Helgesson et al., 2021) undersöktes drygt 6000 unga vuxna, i åldern 22–29 år, som hade sin första primära eller sekundära diagnos av ADHD. Cirka 61 % av unga vuxna kännetecknas av ökad marginalisering efter diagnosen ADHD.  Studien sätter fokus på att samhället särskilt bör uppmärksamma unga vuxna med diagnosen ADHD med låg utbildningsnivå för att undvika marginalisering.

En dansk studie (Just-Noerregaard, Andersen, Nohr, Vestergaard, & Winding, 2021) visar att sysselsättning och fritidsengagemang under tonåren är viktigt för att unga ska utveckla en stabil anknytning till arbetsmarknaden i vuxenlivet. Deltidsarbete var, både i mitten och senare i tonåren positivt förknippat med anknytning till utbildning och arbete. Fritidsaktiviteter i mitten av tonåren var förknippade med anknytning till utbildning och arbete. Bland män visade engagemanget i form av fritidsaktiviteter och deltidsjobb i mitten av tonåren starkast samband med senare koppling till utbildning eller arbete. Studien visar att ungdomars engagemang i samhället har positiva samband med senare utbildningsnivå och sysselsättning, med starkare inverkan av deltidsarbete jämfört med fritidsaktiviteter.

Tidigare studier har visat att regelbunden fysisk aktivitet bland tonåringar har positiva effekter på deras kognitiva funktioner såsom bättre arbetsminne och uppmärksamhet och akademiska prestationer i skolan (Donnelly et al., 2017; Khan & Hillman, 2014). Rörelse har även betydelse för arbetslivet, och en systematisk översikt visar att fysisk aktivitet har positiva effekter på produktivitet, arbetsprestation och arbetsrelaterat välbefinnande hos både män och kvinnor (Conn, Hafdahl, & Mehr, 2011). Regelbunden fysisk aktivitet främjar kognitiv, emotionell och motoriskt fungerande och minskar ångest och negativ påverkan. Det utövar en förebyggande roll vid ångest och depressiva tillstånd samt underlättar psykologiskt välbefinnande hos både ungdomar och vuxna (Archer, Josefsson, & Lindwall, 2014). Således har fysisk aktivitet kopplingar till både utbildning och arbetsliv, och regelbunden fysisk aktivitet är relaterat till välbefinnande.

Fysisk aktivitet kopplas samman med psykisk hälsa och en finsk studie (Appelqvist-Schmidlechner et al., 2020) bland unga vuxna män visar att fysisk aktivitet på fritiden spelar en viktig roll, särskilt för män med en låg nivå av positiv psykisk hälsa. I studien lyfts, förutom brist på intresse, tid och energi, ovilja att utöva idrott ensam som en betydande orsak till fysisk inaktivitet i denna målgrupp, vilket understryker vikten av sociala sammanhang. Möjligheten att på fritiden delta i olika fysiska aktiviteter i sociala sammanhang skapar möjligheter till umgänge med andra. Studien visar att fysisk aktivitet på fritiden med sociala interaktioner är speciellt viktigt för män med lägre psykiskt välbefinnande.

Kroppsuppfattning handlar om hur en individ uppfattar och känner sig i relation till sin kropp, inklusive faktorer som kroppsvikt, utseende och självkänsla. Tidigare studier visar att en negativ kroppsuppfattning kan ha negativa konsekvenser för skolframgången hos tonårspojkar och flickor. Negativ kroppsuppfattning är relaterat till nedstämdhet, lägre självkänsla och sämre skolprestationer, men effekterna kan vara mer framträdande hos flickor (Bucchianeri, Arikian, Hannan, Eisenberg, & Neumark-Sztainer, 2013; Paxton, Neumark-Sztainer, Hannan, & Eisenberg, 2006).

Det finns ett starkt samband mellan psykisk ohälsa, utbildning och arbetsliv. Villkoren i både skolan och i arbetslivet kan medföra stress och psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa påverkar också motivation till fullföljande av utbildning och ökar risken för osäker anknytning till arbetsmarknaden.

Unga kvinnor har generellt en högre grad av ohälsa än unga män, men även andra sociala aspekter har betydelse för ohälsa, till exempel föräldrarnas utbildningsnivå. Maskulinitetsnormer tycks stå i vägen för unga mäns hjälpsökande. I flera av studierna visar resultaten att utbildningsstrukturen brustit i att erbjuda stöd till unga män med psykisk ohälsa. Studierna som har redovisats här visar att ohälsa såsom depression och ångest kan leda till dålig förankring eller avhopp från utbildning och senare dålig förankring på arbetsmarknaden. Stökig skolmiljö, brister i organisation och i stöd till skolungdomar och unga arbetstagare kan leda till ohälsa. Skolan som den är organiserad idag riskerar att leda till att ungdomar med till exempel social fobi eller ångestproblematik inte fullföljer sin utbildning. De riskerar senare att inte komma in på arbetsmarknaden över huvud taget.

När unga män får stöd eller vård tycks det främst vara de sociala aspekterna som lyfts som hälsofrämjande, det vill säga att få stöd i att uttrycka sina känslor och upplevelser, att bli lyssnad på och befinna sig i ett socialt sammanhang. Olika mått har använts för att fånga barns och ungdomars koppling till skolan som inkluderar aspekter såsom betyg, delaktighet och engagemang och affektiva dimensioner som att tycka om skolan och känslan av samhörighet. Oavsett vilka faktorer som mäts har skolanknytning visat sig ha ett starkt samband med ungdomars akademiska resultat och senare depressiva symtom (Gunnarsdottir et al., 2021). Ungdomar som misslyckats i skolan, dvs. har gjort avbrott i studier och haft låga akademiska prestationer, har en avsevärt högre risk för suicidförsök än de med bättre akademiska prestationer. I synnerhet finns den högsta risken bland dem som hoppade av sin utbildning med över sexfaldig risk (Castellví et al., 2020).

Unga människor är särskilt utsatta för hälsoproblem när de är arbetslösa eller arbetar under otrygga förhållanden. Aktiva arbetsmarknads- och utbildningsprogram, inkluderande socialförsäkringsåtgärder, förbättrade arbetsvillkor och riktade hälsoprogram är viktiga för att åtgärda denna sårbarhet (Vancea & Utzet, 2017). En aspekt av att befinna sig i utbildning och på en arbetsplats är att detta är viktiga arenor för interventioner och hälsofrämjande insatser.

Arbetslöshet är kopplat till en ökad risk för psykiska problem, inklusive depression och ångest, bland unga vuxna. Även otrygga anställningsförhållanden är kopplade till psykisk hälsa och unga arbetstagare med osäkra anställningsvillkor har en ökad risk för psykiska problem och sämre psykisk hälsa jämfört med de som har mer stabila anställningar. Studier visar att ogynnsam arbetsmiljö, hög arbetsrelaterad stress, hög arbetsbelastning och brist på stöd från arbetsgivaren kan påverka den psykiska hälsan negativt.

Denna forskningsöversikt tyder på att unga män som är utanför sysselsättning och som känner sig deprimerade har ett individualiserat och holistiskt stödbehov där sociala aspekter behöver beaktas och lyftas i samtal. Antalet socialt isolerade unga vuxna är stort i flera länder enligt siffror från International Labour Organization 2014. Det är dock viktigt att betona att gruppen socialt isolerade unga vuxna inte är någon heterogen grupp utan individer med unika behov och olika levnadsvillkor. Flera unga vuxna män har erfarenheter av fattigdom, trauma, våld och diskriminering, vilket ökar risken för att bli marginaliserad och hamna i utanförskap. Studierna som presenterats i denna forskningsöversikt pekar alla åt samma håll, nämligen att insatser behöver skräddarsys och individualiseras för att vara framgångsrika och ge förväntat stöd.

För att bryta isoleringen hos unga vuxna utanför arbete och utbildning behöver yrkesverksamma motivera dem till delaktighet och stärka och stödja deras egen handlingskraft. Det finns behov av individuella stödinsatser liksom omfattande och samordnade insatser från yrkesverksamma som möter de unga vuxna. För att stödja de unga vuxna, och deras många gånger komplexa behov, krävs ett helhetsgrepp. Ett sådant grepp är baserat på ett empowerment-orienterat förhållningssätt där unga vuxnas unika behov beaktas (Ayoub, Udo, & Randell, 2021). Detta innebär fokus på personens styrkor och att stödja och stärka det som fungerar så att det kan växa. Det är således viktigt att vuxna och professionella har förmåga och kunskap att identifiera, tolka och förstå tecken som indikerar att ungdomar och unga vuxna upplever negativa känslor. Sveinsdottir et al (2020) visar att individuell placering och individuellt stöd är ett mer effektivt tillvägagångssätt än traditionell yrkesrehabilitering för att hjälpa personer med ohälsa till sysselsättning. 

För att komma till rätta med utestängning från utbildning och arbete måste särskild tonvikt läggas på att stödja ungdomar som kämpar med psykiska och fysiska hälsoproblem i gymnasiet. I denna forskningsöversikt har ett antal aspekter identifierats som har betydelse för praktiken. Tidig arbetslivserfarenhet i tonåren (åldrar 16–18) kan minska risken för NEET-status i tidig vuxenålder (25–29-års ålder) visar resultat baserat på longitudinella befolkningsdata för norska ungdomar. De samlade resultaten från studier gällande NEET tyder vidare på ett behov av ett brett fokus på psykologiska och sociala faktorer i yrkesinriktade rehabiliteringsinsatser riktade mot unga vuxna som riskerar att drabbas av tidigt arbetshandikapp. Helhetssyn och ett holistiskt förhållningssätt behövs. Individuell placering och stöd har visat sig vara överlägset i jämförelse med yrkesinriktad rehabilitering och bör erbjudas för att förbättra sysselsättningsgraden hos unga utsatta vuxna med olika hälsorelaterade besvär och hinder. Att förebygga och åtgärda NEET bör ske aktivt med samlade insatser från skola, socialtjänst, sjukvård och arbetsförmedling med fokus på hälsofrämjande insatser som stärker individen.

Med förståelse av hälsa som något dynamiskt och föränderligt, som står i relation till sociala sammanhang, kommunikation och känslomässigt tillstånd, vilket är aspekter som påverkas på såväl kollektiv, organisatorisk som individuell nivå, blir det också viktigt att beakta maskulinitetsnormer. Att orientera sig mot andra praktiker än de som traditionellt förknippas med maskulinitet kan bryta mönster som orsakar psykisk ohälsa. Engagemang och omsorg för andra, träning av känslomässiga färdigheter och att förmåga att uttrycka sig själv är delar av hälsofrämjande processer för unga män.