Introduktion

Ett gemensamt samhällsproblem och en stor folkhälsoutmaning i Norden är den psykiska ohälsan, och flera tidigare studier visar att den psykiska ohälsan särskilt ökar bland unga vuxna. Flickor och unga kvinnor lider i större utsträckning av psykisk ohälsa, men ohälsan växer även bland pojkar och unga män. Den finns en koppling mellan uttryck för psykisk ohälsa och begränsande normer kring kön. Maskulinitetsnormer påverkar hälsan hos män i negativ riktning i form av ökad risk för/förekomst av suicid, icke hälsofrämjande beteende, sämre socialt stöd, missbruk av droger, samt en rad olika riskbeteenden i bland annat trafiken och på arbetsplatser. Pojkar och män visar ibland även andra symptom på psykisk ohälsa än flickor och kvinnor, vilket gör att den inte alltid upptäcks och att de inte får rätt hjälp och behandling. Den psykiska ohälsan riskerar leda till aggressivitet, utåtagerande beteenden, självdestruktiva handlingar och våld mot sig själv och andra. I ett större perspektiv kan villkoren i skola och arbetsliv påverka unga mäns hälsa, och det omvända att unga mäns ohälsa och destruktiva maskulinitetsnormer kan påverka framtida utbildningsval och etablering på arbetsmarknaden.

Flera nationella studier visar att psykiskt välbefinnande har försämrats i de flesta grupper under den senaste tioårsperioden, bland både kvinnor och män och i olika åldersgrupper. Flera studier, däribland den norska offentliga utredningen ´Jenterom, gutterom og mulighetsrom´ (NOU 2019: 19) visar att den psykiska ohälsan särskilt ökar bland unga. Den norska utredningen lyfter vidare att omfånget av psykisk ohälsa ofta mäts genom självskattning i undersökningar, och att det framför allt är flickor och unga kvinnor som skattar sin psykiska hälsa som dålig. Samtidigt är pojkar och unga män överrepresenterade i statistiken över fullbordad suicid. Den svenska Folkhälsomyndigheten visar i rapporten ’Ojämlikheter i psykisk hälsa i Sverige’ (2019) att den psykiska hälsan är ojämnt fördelad och att vissa grupper; homo- och bisexuella, mottagare av ekonomiskt bistånd, arbetslösa unga vuxna, ensamstående mödrar och personer med funktionsnedsättning är extra utsatta. Redan i tidig ålder finns det en ojämn fördelning av psykisk hälsa beroende på familjens socioekonomiska status. Barn och unga som har det sämre ställt rapporterar exempelvis oftare psykisk och psykosomatisk ohälsa. Psykiska besvär kan senare utvecklas till allvarligare psykisk ohälsa, vilket kan få konsekvenser i vuxenlivet. Även andra faktorer, till exempel föräldrarnas födelseland och utbildningsnivå samt vilken typ av familj som barnet växer upp i, påverkar barns och ungas psykiska hälsa.

Det finns könsskillnader i hälsa, och i rapporten ’Ojämlikheter i psykisk hälsa’ (Folkhälsomyndigheten, 2019) framkommer att pojkar i yngre åldrar (0–12 år) har både fler och andra former av psykisk ohälsa än flickor. Pojkar uppvisar exempelvis mer neuropsykiatriska problem och externaliserade, det vill säga utåtagerande, problem än flickor. Flickor däremot har högre förekomst av ätstörningar och internaliserade, alltså inåtagerande problem såsom psykosomatiska besvär, nedstämdhet och ångest. Analyser av svenska patientdata visar att pojkar i åldern 7–17 år oftare har psykiatriska diagnoser i specialiserad öppenvård än flickor, men i åldern 18–24 år är förhållandet det motsatta.

Det finns svårigheter med att fånga upp mäns och pojkars psykiska ohälsa i tid, då de generellt söker hjälp i mindre utsträckning, och i ett senare skede än kvinnor (Sveriges kommuner och regioner, 2018). En forskningsöversikt över delmålet jämställd hälsa i svensk jämställdhetspolitik belyser särskilt medicinsk forskning om maskulinitet och ohälsa (Jämställdhetsmyndigheten, 2021) och visar att skolprestationer och omfattning av uttag av föräldraledighet har kopplingar till mäns ohälsa i ett längre perspektiv.

Flera internationella studier, som den svenska Folkhälsomyndigheten har sammanställt i rapporten ’Påverkar covid-19-pandemin befolkningens psykiska hälsa?’, indikerar att den psykiska ohälsan har ökat under pandemin. Resultaten pekar på att unga vuxna mår sämre. De visar vidare att det finns ett samband mellan psykisk ohälsa och sociokulturella mönster gällande könsuttryck (SOU, 2014).

Den distansundervisning som bedrivits på flera håll i Norden får också könade konsekvenser. Specifikt indikerar studier att brister inom undervisning och skolkvalitet särskilt missgynnat pojkar, då de i högre utsträckning är i behov av särskilt stöd i skolan, något som varit svårt att tillgodose under pandemin. Sammantaget har pandemin påverkat den psykiska ohälsan i samhället på både kort och lång sikt.

I den här rapporten är det den självskattade psykiska hälsan som är i fokus, det vill säga forskning där personens egen upplevelse och subjektiva skattning av sin hälsa utgör materialet. Objektiva bedömningar av hälsa gjorda av sjukvården har systematiskt exkluderats ur översikten.

För att kunna diskutera begreppet ohälsa behöver vi ta utgångspunkt i begreppet hälsa. Det enklaste sättet att se på hälsa är att en människa utan sjukdom är frisk, det vill säga hälsa är frånvaro av sjukdom (Sartorius, 2006). Hälsa är något mer än frånvaro av sjukdom, så som det definierades av Boorse på 1970-talet (Boorse, 1977). Men i den kanske mest spridda definitionen av hälsa, Världshälsoorganisationens (WHO) problematiseras detta: ”Hälsa är ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte enbart frånvaro av sjukdom” (WHO, 1948). WHO:s definition tar ett holistiskt grepp om hälsa och välbefinnande och inkluderar fysiska, psykiska och sociala aspekter. Fysisk hälsa avser fysiska förmågor och funktionsnivåer, psykisk hälsa inkluderar emotionell hälsa och välbefinnande och social hälsa kan beskrivas som graden av välfungerande sociala nätverk för individen och på samhällsnivå hur deltagande i samhällets organisationer fungerar.  WHO:s definition beskriver ett slags idealtillstånd av hälsa och begreppet har anklagats för att vara utopiskt och omöjligt att uppnå. Nordenfeldt (1991) har bidragit med ytterligare perspektiv med ett handlingsorienterat synsätt på hälsa. Här betonas individens förmåga att förverkliga sina mål under förutsättning att dessa mål är realistiska och möjliga att uppnå. Nordenfeldt menar att det måste finnas en balans mellan individens handlingsförmåga och mål och att en person som inte kan förverkliga sina mål har någon form av ohälsa. Denna definition har ett starkt individperspektiv, vilket kan kontrasteras mot en folkhälsovetenskaplig definition. Den svenska Folkhälsomyndigheten har till uppgift att regelbundet följa upp folkhälsan i landet och understryker vikten av god hälsa på lika villkor. De betonar att ”En god folkhälsa innebär att hälsan är så god och så jämlikt fördelad som möjligt mellan olika grupper i samhället. Hälsan i befolkningen formas genom ett samspel av faktorer – från ärftliga faktorer som individen själv bär på till levnadsvanor, livsvillkor och levnadsförhållanden” (Folkhälsomyndigheten, u.å.). Detta perspektiv innebär alltså att ohälsa inte enbart kan förstås i relation till individuella mål och individens handlingsförmåga. Sociala strukturer som formar levnadsförhållanden kan stå i vägen för uppnåelse av individuella mål, men också bidra till ohälsa eller tvärtom, till bättre hälsa. I de flesta definitioner finns någon slags relation mellan individ och socialt sammanhang beskriven, som till exempel hos Randell (2016) som beskriver hälsa i en manlig ungdomskontext som att må bra i kropp och sinne och att ha tillgång till tillitsfulla relationer. 

WHO har också formulerat en mer specifik definition gällande psykisk hälsa som ett tillstånd av psykiskt välbefinnande där varje individ kan förverkliga sina möjligheter, klara av vanliga påfrestningar, arbeta produktivt och bidra till det samhälle som hen lever i. Även för psykisk ohälsa gäller alltså enligt WHO att psykisk hälsa inte är detsamma som frånvaro av psykisk sjukdom. I en rapport om ohälsa från det svenska forskningsrådet Forte (Vingård, 2015) diskuteras WHO:s definition: ”torde avvikelser från detta idealtillstånd höra till vardagen. I de fall avvikelserna, eller störningarna, är kortvariga och/eller lindriga ses de i de flesta kulturer som del i ett livsförlopp, medan mer påtaglig påverkan på välbefinnandet leder över i det som i dagligt tal beskrivs som ohälsa” (Vingård, 2015:1).  Problemet med en väldigt bred och inkluderande förståelse av psykisk ohälsa är att allt från psykiskt nedsatt välbefinnande till allvarliga psykiska sjukdomar inbegrips: mer vardagliga ”normalpsykolgiska” tillstånd som kan bero på svåra livssituationer eller påfrestningar i livet blandas med allvarliga och/eller mer bestående tillstånd. Svenska Socialstyrelsen (2019) skriver i en rapport att psykisk ohälsa kan vara tillfälliga besvär av oro, nedstämdhet eller sömnbesvär, men uttrycket används också för att beskriva psykiska sjukdomar som ångest eller depression. Det som kännetecknar all psykisk ohälsa är att den påverkar vårt välbefinnande och får oss att fungera annorlunda än vanligt.

Hälsa och psykisk hälsa är således mångfacetterade begrepp som individer upplever på en glidande skala, från mycket god hälsa eller mycket god psykisk hälsa till mycket dålig hälsa eller ohälsa där de olika aspekterna psykiskt, socialt och fysiskt hänger samman och påverkar varandra. Den psykiska ohälsan kan ge olika typer av fysiska besvär som upplevs som kroppsliga, vilket gör tydliga gränsdragningar mellan psykisk och fysisk ohälsa mycket svåra. Ofta diskuteras hälsa och ohälsa i termer av psykosomatiska besvär. Det kan exempelvis handla om att känna sig nere eller ha svårt att sova. Det går inte alltid tydligt att peka ut ursprunget till ohälsa eller om kroppen eller psyket är orsaken. Det hänger samman. 

I rapporter från den svenska Folkhälsomyndigheten och andra dokument som berör hälsa kan det på senare år generellt noteras en förskjutning från ett ohälsoperspektiv mot ett hälsoperspektiv, liksom en utökad användning av salutogena, förebyggande och främjande hälsoperspektiv.  Ett salutogent perspektiv innebär att fokusera på vilka faktorer som orsakar och vidmakthåller hälsa mer än vad som orsakar sjukdom. Sammantaget, med ett brett ohälsobegrepp som inbegriper sociala sammanhang och lägger vikt vid samhällets normer och organisering, förändringar i utbildningssystem och arbetsmarknad samt med fokus på unga, som ofta står inför avgörande beslut angående framtida utbildnings- och yrkesval framträder unga mäns psykiska ohälsa som ett komplext problem. Utbildnings- och yrkesliv kan på samma gång vara orsak till psykisk ohälsa och hälsofrämjande beroende på en mängd faktorer, samtidigt som arbetslöshet och att stå utanför utbildningssystemen också kan leda till psykisk ohälsa. I ett starkt könssegregerat utbildnings- och yrkesliv är det också viktigt att få perspektiv på relationen mellan psykisk ohälsa och maskulinitet.

Mäns upplevda hälsa är paradoxal: i otaliga studier rapporteras att män uppger en bättre subjektiv, självskattad hälsa än kvinnor och är också mindre benägna att uppfatta att de har hälsoproblem och söka hjälp för dem. Samtidigt har pojkar och män en högre frekvens av fullbordad suicid även om flickor och kvinnor gör fler försök (Kimmel, 2010; McLoughlin, Gould, & Malone, 2015). Suicidfrekvensen, särskilt bland tonårspojkar i åldersgruppen 15–19 år och bland unga vuxna män, är ett problem både i Norden och i världen (Breland & Park, 2008; Kõlves & De Leo, 2016). Studier visar att män har större benägenhet att anamma en ohälsosam livsstil, utsätta sig för faror och risker och löper större risk för alla ledande dödsorsaker (Courtenay, 2003; Courtenay & Keeling, 2000; Oliffe et al., 2010). Detta mönster är också tydligt hos tonårspojkar, som i studier skattar sin hälsa högre än vad tonårsflickor gör (Ciarrochi, Deane, Wilson, & Rickwood, 2002; Johansson, Brunnberg, & Eriksson, 2007; MacLean, Hunt, & Sweeting, 2013). Samtidigt har fler pojkar fler neuropsykiatriska diagnoser och svårigheter såsom uppmärksamhetsstörning, hyperaktivitet eller beteendestörningar som kan medföra impulsivt beteende och behov av stöd i skolan. Pojkar och män är oftare inblandade i olyckor, de är i högre grad benägna att vara både förövare och offer för våld än flickor och kvinnor. Unga män har också generellt en ökad risk för olyckor och våld, och tonårspojkar är mycket mer benägna än flickor att ägna sig åt högriskbeteende (Boyle et al., 2011).

Maskulinitetsnormer kan ha en betydande inverkan på psykisk hälsa och välbefinnande hos tonårspojkar och unga män. Traditionella maskulinitetsnormer betonar ofta egenskaper som kontroll, självtillit och tuffhet, vilket kan få unga män att dölja sina känslor och undvika att söka hjälp för psykiska problem. Pojkars lägre benägenhet att söka hjälp i jämförelse med flickor är känt från tidigare forskning (Granrud, Bisholt, Anderzèn-Carlsson, & Steffenak, 2020; Wirback, Forsell, Larsson, Engström, & Edhborg, 2018). Dessutom kan samhälleliga förväntningar på vad det innebär att vara en "riktig ung man" leda till känslor av skam och otillräcklighet för unga män som inte uppfyller eller följer dessa normer, vilket ytterligare kan förvärra det psykiska måendet. Att själv bära på sina svårigheter utan att ha någon att vända sig till kan resultera i ökad stress, ångest och depression, något som i slutändan riskerar att leda till suicid. Det är viktigt att påvisa unga män alternativa maskuliniteter för att främja psykisk hälsa och välbefinnande, och utmana och omdefiniera de traditionella maskulinitetsnormer som kan vara skadliga för unga mäns hälsa.

Maskulinitetsbegreppet har utvecklats för att analysera hur normer för män upprätthålls dels genom att på olika sätt upprätthålla skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor, dels genom hierarkier inom gruppen män, där de som inte handlar i enlighet med maskulinitetsnormerna underordnas (De Visser, Smith, & McDonnell, 2009; Messerschmidt, 2009). Att använda begreppet maskuliniteter i pluralis innebär att erkänna dessa hierarkier inom gruppen män och att maktutövande inom gruppen män ofta sker genom att definiera de underordnade positionerna som ”feminina”. Maskulinitet konstrueras på flera arenor och homosocialt berättande är ett sätt att hävda sin maskulinitet (Vaynman, Sandberg, & Pedersen, 2020). Med begreppet homosocialitet avses hur män identifierar sig med och förstår sin sociala position i förhållande till andra män. Homosocialitet kan förklara varför det kan upplevas som skamligt att söka hjälp och visa svaghet, det kopplas samman med att ”feminiseras”. Mot bakgrund av denna betoning på homosocialitet är det lätt att tänka sig att unga män som bryter mot heteronormativa förväntningar och orienterar sig sexuellt mot andra män blir utsatta för olika former av fysiskt och psykiskt våld, diskriminering och hot. De nordiska länderna är i jämförelse med många andra länder långt fram när det gäller vissa områden av jämlikhet, men upprepningen av hegemoniska maskulinitetsnormer i Norden exkluderar och andrafierar fortfarande icke-vita, icke-heterosexuella och funktionsnedsatta män (Egeberg Holmgren, 2011). 

Maskulinitetsnormer är inbäddade i samhällets normer, och dessa normer, som visserligen är i ständig utveckling och förändring, formar och bidrar till unga mäns hälsa och hälsobeteenden; därmed interagerar individuella och strukturella faktorer på ett komplext sätt (Robertson, 2007; Thorpe & Halkitis, 2016). Således kan maskulinitetsnormer vara begränsande för pojkars och unga mäns hälsa samtidigt som maskuliniteter ständigt förändras och nya mer hälsofrämjande maskuliniteter kan skapas. 

De nordiska länderna har under de senaste femtio åren haft en förskjutning av könsroller, förändrade familjestrukturer och utvecklande av nya sociala normer. Dessa är fortfarande under förändring, inte minst när det gäller familjepolitiken och uttag av föräldradagar. Män förväntas ta både ett produktivt ansvar på arbetsmarknaden och ett ökat reproduktivt ansvar hemma. Dessa dubbla förväntningar kallas ”dubbel emancipation” (SOU 2014). En stark betoning på jämställdhet kan ibland leda till förvirring för unga män som försöker hantera och leva upp till de ofta snäva roller i samhället som de tillåts ta. Att vara tonårspojke och känna pressen på att vara både traditionellt maskulin och stark och samtidigt känslig och omtänksam på samma gång kan upplevas som utmanande (Randell, Jerdén, Öhman, Starrin, & Flacking, 2015). Maskulinitetsnormer kan på individnivå förstås som trygghetsskapande, vilket gör frågan om maskulinitetsnormer och ohälsa än mer komplex. I en intervjustudie om unga män i Reykjavík rapporteras det om förändrade maskulinitetsnormer, genomsyrade av jämställdhetsnormer, som ses som ett gemensamt mål. De unga männen är starkt påverkade av jämställdhetsdiskursen och välkomnar förändringar i beteendemönster (Jóhannsdóttir & Gíslason, 2018). Samtidigt uttrycker de osäkerheter när de beskriver både förändringar och stabilitet i vad som förväntas av dem som män. Det finns tydliga indikationer på att maskulinitet är bredare definierad än tidigare, att fler saker numera är "tillåtna". 

Uppluckrandet av maskulinitetsnormer kan leda till bättre psykisk hälsa, om det innebär en ökad möjlighet att uttrycka sig kring sina känslor. Att själv behöva bära sina svårigheter utan att ha någon att vända sig till kan resultera i ökad stress, ångest och depressivitet, något som i slutändan riskerar att leda till suicid. Olika maskuliniteter och känslouttryck är starkt sammanflätade och känslohantering i vardagslivet är avgörande för välbefinnandet. Att ha självkänsla, tillgång till förtroendefulla relationer och att våga stå emot traditionella maskulinitetsnormer utan att tappa status bidrar positivt till tonårspojkars välbefinnande. Forskare och yrkesverksamma som möter unga män behöver ta hänsyn till komplexiteten i deras hälsa, där normer, värderingar, relationer och genus utgör dess sociala bestämningsfaktorer (Randell, 2016). 

Klasstillhörighet och socioekonomi har också stor betydelse för den psykisk hälsan. Det finns studier som indikerar att de hegemoniska normer som påverkar unga män från arbetarklassens kan motverkas genom utbildning. I en utbildningskontext där det finns relationellt stöd kan de unga männen dra nytta av det för att stärkas i sitt välmående (Roberts, 2018; Ward, 2018). En studie visar att maskulina identiteter och omsorgsförmåga hos unga män som har erfarenheter av svåra relationer eller drogproblem också kan påverkas positivt av nära och omtänksamma relationer med sin mamma eller andra kvinnliga släktingar (O'Dell, Brownlow, & Bertilsdotter-Rosqvist, 2017). Även Furlong (2009) betonar betydelsen av relationella aspekter mellan generationerna och påpekar att hur unga vuxna klarar sig är beroende av ett gemensamt band och ett ’joint enterprise’ mellan barn och föräldrar. 

Samhällets normer har blivit mer tillåtande när det gäller sexualitet, sexuell identitet och uttryck, kön och relationer, men fortfarande finns starka heteronormativa samhällsnormer. Även kvantitativ forskning som saknar problematiserande hållning till ”könskategorier” är en del av denna reproduktion. Det kan i denna rådande samhällsnorm vara svårt för unga personer med icke-binär identifikation våga vara öppna. Öppenhet och synlighet för LGBTI-personer har bidragit till att bryta ner traditionella genusnormer och till en ökad variation av maskulina positioner. Dock visar studier att personer utanför heteronormen är fortsatt utsatta för utmaningar som påverkar deras hälsa negativt. Ohälsan bland transpersoner och icke-binära unga ger anledning till oro och påvisar behov av ökad uppmärksamhet.

Flera studier visar att ungdomar med trans eller icke-binär könsidentitet har flera och komplexa hälsoutmaningar. Dessutom ökar antalet ungdomar och unga vuxna som lider av könsdysfori. En svensk studie (Durbeej et al., 2021) bland tonåringar visar att ungdomar med icke-binär könsidentitet utgör en sårbar grupp när det gäller psykisk hälsa, men har samtidigt en större vilja att utöva inflytande och vara engagerade i kommunpolitiska frågor såsom socialpolitisk utveckling, utbildning, kommunal service och narkotika- och alkoholpolitik än personer med cis-identitet (25,3 % mot 38,0 %). Ungdomar med icke-binär könsidentitet har högre risk för psykiska problem och rapporterar mer skolk än personer med cis-identitet (36,5 % mot 49,6 %) (se även Gisladottir, Gronfeldt, Kristjansson, & Sigfusdottir, 2018; Vehmas, Holopainen, Suomalainen, & Savolainen-Peltonen, 2022)

Berättelser kan ge betydande inblickar i det dynamiska och komplexa skapandet av sexuella identiteter, vilket ger värdefulla ledtrådar till berättarens sårbarheter och styrkor. LBTQ-individers berättelser undersöktes i en norsk studie (Synnes & Malterud, 2019). Deltagarna var i olika åldrar och hade olika bakgrund. Studien visar att de alla hade upplevt minoritetsstress relaterat till deras sexuella läggning, med en betydande inverkan på identiteten, även när betydande andra var uppmuntrande. Berättelserna indikerar att personlig motståndskraft och sympatiska miljöer kan stödja psykisk hälsa och motverka negativa effekter av sådana processer som bidrar till minoritetsstress, såsom heteronormativitet och subtil mikroaggression.