Villkor för kulturskapande

I detta kapitel diskuterar vi vad de nordiska projektmedlen har inneburit för våra intervjudeltagare på lite längre sikt, samt hur de upplever projektmedlens roll för villkoren för kulturutövande och kulturkonsumtion i stort. Våra intervjudeltagare lyfter bland annat hur viktig den nordiska bidragsgivningen är för utvecklingen av en konstnärlig karriär, men att det också finns svårigheter, särskilt i spänningen mellan å ena sidan konstens autonomi och å andra sidan dess ekonomiska förutsättningar. Kapitlet avslutas med en diskussion om informanternas egna upplevelser av och önskningar om projektmedlens utformning.

Den nordiska bidragsgivningen ses av vissa intervjupersoner som en karriärmässig språngbräda för dem själva eller andra medverkande i projektet. Denna språngbräda handlar dels om att de får tillgång till en nordisk kulturarena, dels om att de genom verkandet i det nordiska kulturlivet får tillgång till andra internationella arenor. En projektledare för ett konstprojekt som riktade sig särskilt mot personer tidigt i karriären betonade vikten av den nordiska bidragsgivningen för att möjliggöra en sådan språngbräda.

Den eventuella karriärmässiga språngbrädan är beroende av det kulturella uttrycket och dess nationella, nordiska och internationella villkor. För denna konstform (konsthantverk) var betoningen på att föra in konstnärer i andra nordiska länder ett led i att ta konstnären ”till nästa nivå”. Denna ambition om karriärprogression har i detta fall varit central för projektansökan och för genomförandet av projektet. För de som befinner sig i länder som ligger i den nordiska periferin, men med konstformer som kan breddas till andra nordiska arenor, blir det särskilt viktigt med internationella karriärer.

Genom medelstilldelningen och projektet kan de medverkande dessutom bygga vidare på sin portfolio, även om det inte med nödvändighet ger tillgång till nya internationella arenor, och vidare öka möjligheterna att framöver kunna fortsätta verka som konstnärer. En projektledare beskriver att kravet på dokumentation också blir till en tillgång för karriärutvecklingen tillsammans med det nätverkande som det gränsöverskridande samarbetet möjliggör.

Genom projektet bekräftas och skapas således nya nordiska kontakter av vikt för de medverkandes kulturutövande. Detta nätverkande var inte en avsedd effekt av samarbetet med det konstnärliga uttrycket inom projektet, men ledde fram till fortsatta samarbeten.

En central spänning för kulturutövandet på många områden är spänningen mellan konstnärlig autonomi och frihet respektive olika sorters styrning av konsten. Medelstilldelningen beskrivs som en förutsättning för att göra konstnärligt vågade projekt som annars kanske inte skulle bära sig ekonomiskt. I vissa fall kontrasteras de nordiska bidragen mot andra bidrag från fonder och företag där medelstilldelningen upplevs vara mer villkorad, vilket i sin tur påverkar det konstnärliga uttrycket och dess konstnärliga legitimitet. För konstnärer orienterade mot konstnärlig originalitet i sitt uttryck blir det viktigt att hävda att den estetiska utformningen och uttrycket av projektet är viktigare än de medel som finns tillgängliga att söka, vilket särskilt kommer att åskådliggöras nedan när det gäller hur den nordiska dimensionen kommer in i projektet.

Däremot kan den osäkerhet som det medför att söka projektmedel, och inte veta om man kommer få tillräckligt med ekonomiskt stöd för att bära både projektet och den privata ekonomin, leda till en mer kommersiell orientering hos vissa kulturutövare. En kulturutövare beskriver det som att de numera utformar projekt där de förlitar sig på biljettintäkter i stället för bidrag. Andra beskriver problem med att göra projektet mer kommersiellt gångbart, exempelvis på så sätt att de inte har haft en tillräckligt stor budgetpost för marknadsföring.

Den nordiska dimensionen kan vara ett utlopp för kreativitet och upplevd konstnärlig frihet. Men den kan också ses som något som påtvingas och kan hindra den konstnärliga frihetens fulla uttryck. För projekt där det nordiska samarbetet ses som integrerat och självklart blir detta mindre problematiskt.

Ett återkommande problem för medelsmottagarna är, som tidigare nämnts, att de inte kan ge skälig lön till de som har medverkat i projektet. Till detta finns en åldersdimension där äldre kulturskapare upplever att karriärmässigt och kronologiskt yngre personer inte i samma utsträckning som förut går med på att arbeta obetalt. Personer som precis har lämnat denna fas upplever å sin sida att de till viss del tidigare har gått med på hårdare ekonomiska levnadsvillkor som de inte längre vill acceptera i sin nuvarande livs- och familjesituation.

En kulturutövare beskriver en period med medel från nordisk bidragsgivning som ekonomiskt påfrestande. Personen hade tillsammans med sin konstnärsgrupp precis avslutat en utbildning och bodde hemma hos vänner och försökte dra ner på matkostnader för att möjliggöra mer tid för kulturutövandet. Men i dag resonerar kulturutövaren kring att de inte längre skulle acceptera samma villkor.

Konstnärliga karriärer exemplifierar å ena sidan en eftersträvansvärd arbetssituation som ger möjlighet till självuttryck men å andra sidan är de ekonomiska villkoren ofta prekära. För denna person var en del av etableringsfasen i karriären att göra personliga och ekonomiska uppoffringar. Detta var i sin tur en mer eller mindre strategisk investering i karriären för framtiden och framtida bidragsgivning. Men att kunna kombinera konstutövandet med familjeliv och en stabil inkomst beskrevs som utmanande. Problemet med att inte kunna betala ut skäliga löner vägs mot möjligheten att fullfölja en konstnärlig ambition och vision, men kan leda till både kortsiktiga och långsiktiga personliga och ekonomiska konsekvenser för familjeliv, bostad och framtida pensioner.

Ett ämne som inte direkt är kopplat till bidragsgivningen men som ändå tydligt hänger ihop med den eftersom det också kan påverka finansieringen är skillnader mellan de nordiska länderna (och även mellan exempelvis större och mindre städer inom länder) vad gäller villkoren för konsumtionen av den kultur som skapas. Exempelvis kan storleken på den potentiella publiken spela stor roll för biljettintäkter, även om dessa intäkter för de flesta projekt utgör en mindre del av den totala finansieringen. Det är ofta svårt att på förhand veta hur stort publikintresset kommer att vara för ett evenemang, vilket kan leda till överraskningar om både mindre eller större antal besökare än vad de planerat och budgeterat för. Därtill kan prissättningen av ett evenemang eller utställning som äger rum på flera platser i Norden, därmed även de ekonomiska villkoren för kulturkonsumtionen, variera mellan de olika nordiska länderna.

Förutsättningarna för föreställningar inom projekten tenderar att variera mellan de olika nordiska länderna. Exempelvis kan olika lokaler i de nordiska länderna passa olika bra för det kreativa uttryck man har planerat för. För projekt från exempelvis Island blir möjligheten att ha tillgång till en större publik genom en nordisk turné avgörande för att sätta upp större arrangemang. Dessutom kan de olika kulturliven och kulturellt präglade föreställningar som varierar mellan länderna påverka mottagandet av föreställningar som turnerar i de nordiska länderna. Förutsättningarna för att visa kulturuttrycket kan också variera mellan länderna beroende på exempelvis att prissättningen för evenemanget kan variera mellan de nordiska länderna och därmed ha potential att nå olika köpstarka grupper.

Även om bidragsmottagarna kan vara mer eller mindre nöjda med genomförandet av projektet och de ibland ekonomiskt ansträngda villkor som de verkat under, ges det genomgående uttryck för att de är tacksamma för att den nordiska bidragsgivningen finns. Ibland är det en övergripande upplevelse av tacksamhet som ges uttryck för, vilket tycks vara en av anledningarna till att personer väljer att vara med på intervjun, för att på så sätt återgälda sin tacksamhet inför bidragsgivningen.

I andra fall kan det vara mer specifik tacksamhet, exempelvis att bidragsgivningen från Nordisk kulturkontakt innefattar en bred idé om vad en konstform är och kan vara, att bidragsgivarna är unika i förhållande till andra länder i Europa som man varit involverad i samarbete med tidigare, att det är en möjlighet att verkligen satsa och göra ett mer ambitiöst projekt än vad som annars skulle vara möjligt.

Den här känslan återkommer bland flera av de vi intervjuat, att den nordiska finansieringen gör att man kan satsa på en annan typ av projekt än vad som varit möjligt annars. Även om just det stora åtagandet som ett projekt som involverar deltagare från flera olika länder är utmanande och kräver mycket av projektledarna, har de flesta också gått in i processen just med ambitionen att göra något utöver det vanliga. När projektdeltagarna väl har rott projektet i hamn har de också kunnat vara väldigt nöjda med vad de gjort.

De intervjuade personerna är ofta medvetna om ekonomiska, miljömässiga och sociala utmaningar med projekten och önskar gärna se att bidragsgivningen generellt tar hänsyn till de olika förutsättningar och villkor som råder för nordiskt kultursamarbete.

Intervjudeltagarna ger uttryck för en ”projektsjuka” med kortsiktiga bidrag som leder till att satsningar som görs medan ett projekt pågår försvinner när projektet avslutas. Det finns en särskild sårbarhet för projekt som sker i periferin, där det inte finns andra stödstrukturer som kvarstår efter att projektet lämnar. Därför önskar vissa intervjupersoner att större hänsyn tas till denna problematik.

Vidare betonar vissa intervjupersoner vikten av miljömässigt hållbara projekt, det innefattar bland annat att ta hänsyn till de miljömässiga konsekvenserna av resandet inom Norden. Men det handlar också om att det material som skapas inom projektet inte ska destrueras när projektet är slut utan kunna fortsätta användas i andra sammanhang. Detta kan kopplas till en idé om ”kreativ hållbarhet”, där flertalet projektdeltagare upplever att projekt tenderar att avslutas för tidigt och att det inte finns bidrag att söka för att fortsätta projektet eller för större projekt. En del påtalar också vikten av att kunna söka mindre summor för att kunna starta projekt, som att kunna få resebidrag för planeringsmöten inför ansökningar som annars bekostas av de sökande själva. Inte heller ges det möjlighet att ha påbörjat projektet innan ansökan inkommer, vilket ytterligare leder till kortsiktiga projekt som inte har den ekonomiska, sociala och kreativa hållbarheten i fokus. Den sociala hållbarheten innefattar här att arbetsvillkoren är drägliga och att projektet tar hänsyn till marginaliserade grupper, länder och grupper. En del uttrycker också en önskan om mindre antal nordiska partners i samarbetet, särskilt för mindre grupper där antalet partner kan vara kopplat till svårigheter i koordinering av projekt, genomförande av den kreativa visionen och resor mellan de i projektet ingående länderna.