Om den nordiska dimensionen

I detta kapitel undersöks vad den nordiska dimensionen betyder för de som genomför projekt som finansieras av de nordiska bidragsgivarna. Vad innebär det egentligen att göra ett ”nordiskt” konstprojekt och hur tänker våra respondenter på det nordiska i sin konst? Centrala teman som kom upp i våra intervjuer handlar om Nordens geografiska dimensioner, hur man förhåller sig till en eventuell nordisk identitet, och hur idéer om ”det nordiska” integreras i det konstnärliga skapandet när man söker projektfinansiering från en nordisk bidragsgivare.

Den nordiska dimensionen kan vara mer eller mindre lätt att tänka kring och integrera i projektansökan och i utförandet av projektet. När det handlar om det nordiska kommer geografiska aspekter ofta på tal, särskilt vad som utgör centrum och periferi i Norden och de olika förutsättningarna som finns för de som befinner sig på olika platser i Norden. De olika förutsättningarna inkluderar ekonomiska och kulturella aspekter för de som är i centrum respektive periferi inom ett land men också inom det nordiska samarbetet.

Det är tydligt i intervjuerna att det, när en bidragssökare upplever att dennas projektland befinner sig i en periferi, som i Island eller de självstyrande områdena Åland, Färöarna och Grönland, blir viktigare med den nordiska dimensionen för att inte bli utelämnade från det nordiska, samtidigt som att man har en tilltro till sina nordiska rötter. En deltagare från ett konstprojekt som involverade projektdeltagare från Island gav uttryck för ett sådant resonemang.

I detta fall blir det tydligt att den intervjuade personen lyfter fram vikten av det nordiska för det berörda landet. Något som dock kan hindra samarbetet här är språket – medan Danmark, Norge, Sverige och Åland förenas genom språket, kan andra aktörer i det nordiska samarbetet som de med bas i Grönland, Island, Färöarna och Finland ha svårigheter när de inte inom projektet kan tala på sitt förstaspråk.

Något som också utmärker mindre länder i samarbetet är de begränsningar som finns för kulturstöd inom det egna landet. Ett strategiskt sätt är då att vända sig till den nordiska bidragsgivningen, vilket gör den nordiska tillhörigheten ännu viktigare. Dock kan kraven på medfinansiering göra det svårt för mindre aktörer att få till en ansökan, eftersom resurserna kan vara mindre och tilläggsstöd från organisationer, myndigheter och liknande kan vara mer begränsade i förhållande till de som befinner sig mer i ett nordiskt centrum. Denna spänning återfinns också inom länder, där det underlättar att vara baserad vid institutioner för kulturutövande på orter som har bättre reseförbindelser med övriga Norden, än att befinna sig i ett lands kommunikations- eller institutionsmässiga periferi.

Vad som ska inkluderas i begreppet ”Norden” är något som de intervjuade personerna resonerar kring. Deras resonemang innefattar hur man ska förhålla sig till sådant som indirekt kan relateras till olika områdens ställning och betydelse för det nordiska samarbetet, såsom samarbeten med baltländerna, betydelsen av en gemenskap i norra Norden samt vad man inom projekten använder som sätt att förena det som är nordiskt. 

Projekt med deltagare från norra Norden tenderar att ha en samhörighet genom sådant som kopplingen till naturen och erfarenheter från miljön och att kunna förenas i ett gemensamt förhållande till ett centrum från en periferiposition. Här kan känslan vara att man är kulturellt närmare varandra på tvärs över landsgränserna än vad man är till respektive lands huvudstäder. Det som förenar kan således vara sådant som överskrider geografiska gränser, så som en viss natur eller ett gemensamt hav. Det som påkallar en orientering mot det nordiska kan också vara att andra internationella samarbeten blir svåra att genomföra. Ett sådant exempel är att det nordiska samarbetet och bidragsgivningen blir viktigare för vissa aktörer i Finland som före gränsstängningar har haft upparbetade relationer, samarbeten och bidragsgivning kopplat till Ryssland.

I och med att det nordiska behöver skrivas fram i ansökningar, i synnerhet gällande kravet på antalet medverkande länder, är det något som medelssökande behöver förhålla sig till. Det nordiska kan involvera samarbetsaktörer men också de länder som ingår i projektet. I termer av samarbetsländer kan denna dimension falla sig mer eller mindre naturlig.

När det nordiska samarbetet faller sig naturligt handlar det ofta om att projektdeltagare redan har upparbetade samarbeten över landsgränserna. Bara genom att deltagare kommer från olika nordiska länder och förhåller sig till ett gemensamt tema kan upplevas som tillräckligt för att också fånga den nordiska dimensionen inom projektet. Som tidigare nämnts struktureras olika konstnärliga fält i olika utsträckning av det nordiska, vissa kulturformer såsom cirkus är präglade av det nordiska, där personer från de nordiska länderna går på de fåtal cirkusutbildningar som finns i Norden. Denna nordiska profil på kulturfältet blir särskilt påtaglig när det inte involverar den språkliga dimensionen.

En cirkusartist med bas i Danmark åskådliggör denna nordiska profil för cirkuskonsten och menar att den nordiska dimensionen är mer eller mindre självklar för henne som cirkusutövare.

Cirkusartisten har gått utbildning i Norden och verkat i kompanier och samarbeten som involverar deltagare från Norden. I hennes redogörelse blir det också tydligt att kulturutövarna befinner sig i ett nordiskt nätverk, vilket framhäver den nordiska dimensionen och samarbetet. Detta är inte något hon har reflekterat över alltid, eftersom det har blivit som en andra natur. Andra konstnärliga fält är mer bundna till det egna landet i och med att det finns uppbyggda utbildnings- och karriärvägar, med finansiering från exempelvis landets kulturråd.

Intervjupersoner från andra projekt upplever att kravet på samverkande länder kan leda till att länder läggs till projektet när det egentligen inte behövs för att utföra projektidén. Resonemanget kring att lägga till länder till projektet baserar sig ofta på den lätthet med vilken man kan ta sig till landet och samarbeta med personer över landsgränserna.

Den nordiska identiteten är något som i intervjuerna ofta framkommer när en sådan identitet inte upplevs självklar. Återigen är det områden som befinner sig i periferin av det nordiska samarbetet och de nordiska länderna som särskilt tycks förhålla sig till den nordiska identiteten och vad denna skulle kunna inbegripa och inte. Delade värderingar, eller idéer om nordiska socialpolitiska modeller, kan lyftas fram som något som särskiljer Norden från andra regioner och länder. Andra gånger är det en nordisk identitet, att ”känna sig nordisk” eller som en ”nordisk medborgare”, som framkommer i intervjudeltagarnas svar.

Det nordiska kan också exempelvis framhävas som ett särskilt nordiskt uttryck i konstformen, som musik som handlar om miljöproblem som förekommer i de nordiska länderna. Det kan också vara att det som symboliskt tycks tillhöra Norden är något som lyfts fram i konstuttryck: naturen, karghet och andra aspekter som får länderna att likna varandra. Detta gör att periferin i Norden lyfts fram som det som förenar, som exempelvis den gemensamma naturen i norra Norden eller de nordiska ländernas periferi och dramatiska naturlandskap.

Den nordiska identiteten kan också upplevas som en problematisk konstruktion och för exempelvis personer som bott i flera länder i Norden är det inte en självklarhet att helt identifiera sig med en sådan konstruktion. I och med att identiteten innefattar saker som inkluderas och exkluderas förhåller sig många intervjupersoner till dess gränser och möjligheter för dem och andra personer att inkluderas och exkluderas. En konstnär som ingår i ett konstnärskollektiv med medlemmar som har sitt ursprung utanför de nordiska länderna, uttryckte att den nordiska dimensionen och idéer om det nordiska kan vara väldigt problematiskt att behöva förhålla sig till i sitt skapande. I några av intervjuerna diskuteras särskilt Danmarks koloniala arv på Grönland och Färöarna, eller nykolonialismen i Sápmi. Andra aspekter som kan upplevas problematiska är själv-exotifiering för att anpassa sig till föreställningen om Norden, som att inlemma kargheten och naturen på Island, eller en stereotypt nordisk minimalism, i sitt konstuttryck. Men, återigen, uppfattas det som att Norden och den nordiska identiteten blir särskilt betydelsefull symboliskt och ekonomiskt för områden i periferin i det nordiska samarbetet.

Den nordiska bidragsgivningen har ett särskilt fokus på att ansökningarna ska behandla den nordiska dimensionen. Det innebär också att den nordiska dimensionen kan arbetas fram inom projektansökan och i projektet på olika sätt. En del som söker medel börjar ”tänka nordiskt” för att kunna söka pengar och andra har en nordisk idé eller samarbete innan de söker finansiering och söker sig till den nordiska finansieringen för att realisera denna idé. Att tänka nordiskt kan också framträda som en konsekvens av arbetet inom projektet. Att det nordiska är öppet för tolkning är dock något som uppskattas.

Flera intervjuade personer beskriver att de utifrån kunskap om att det finns finansiering att söka för nordiskt samarbete började utveckla konstnärliga idéer och samarbeten som inbegrep Norden. Detta förhållande talar för den kraft och påverkan som den nordiska bidragsgivningen har för konstutövandet i Norden och det sätt som konstnärliga projekt formas för att innehållsmässigt behandla Norden men också för att inbegripa gränsöverskridande samarbeten i Norden.

Det är dock inte alltid lätt för projektdeltagarna att särskilja vad som kom först, om det var en nordisk projektidé eller existensen av den nordiska bidragsgivningen. Denna dynamik blir särskilt påtaglig för dem som redan arbetat upp en portfölj med nordiska arbeten och samarbeten. För ett projekt blev mötet med en särskild plats avgörande för att först formulera en konstnärlig idé som inbegrep Norden och därefter finna, söka och få medel från den nordiska bidragsgivningen. Dessutom ska inte aspekten av att börja samarbeta och utveckla idéer som har nordisk resonans underskattas. Att som en konsekvens av genomförandet av ett projekt kunna möta personer och miljöer från andra nordiska länder och utveckla ett gränsöverskridande kulturellt samarbete kan få återverkningar på den framtida konstnärliga praktiken.