Att söka och få nordiska bidrag

Detta kapitel handlar om hur de medverkande upplevt ansökningsprocessen och vilka svårigheter de stött på. Kapitlet behandlar olika delar av processen att söka och få bidrag, från att initiera projekt och skriva ansökan, till genomförande och rapportering. Här diskuteras också hur projektmottagare upplever kontakten med bidragsgivarna, samt hur de som arbetade med projekt under pandemin upplevde situationen.

De flesta är glada över att möjligheten att söka nordiskt projektstöd finns. Detta gäller särskilt för de kulturutövare som verkar i branscher och/eller länder där möjligheten till nationell eller lokal finansiering är liten, och där nordisk kulturfinansiering blir en viktig förutsättning för att kunna utöva sin konst.

Skillnaderna mellan exempelvis stora och små kommuner inom ett land skapar olika förutsättningar för att etablera samarbeten med kulturinstitutioner och möjligheter till medfinansiering vid sökande av nordiska bidrag. Det råder även varierande förutsättningar mellan länder, självstyrande områden och deras kommuner när det gäller att ekonomiskt stödja det lokala kulturlivet.

Trots att det förekommer försvårande omständigheter för områden med mindre kulturbudget och trots att förutsättningarna för att söka nordiska bidrag kan vara sämre, kan dock de nordiska bidragen fungera för att göra lokala projekt möjliga och därigenom göra kulturfinansiering mer jämlikt tillgänglig i Norden.

Ett av kriterierna för hur projekt som kan få stöd ska utformas gäller kravet på att det ska ingå deltagare från nordiska länder. I instruktionen för Nordisk kulturfonds projektstöd står till exempel att ”[d]et nordiska ska omfatta mer i projektet än ett samarbete mellan två nordiska länder: Projektet ska som minimum ha ett bredare nordiskt innehåll eller målgrupp" (Nordisk kulturfond, 2024b). Det finns alltså inget formellt krav på medverkande deltagare från fler än två nordiska länder, vilket också bekräftades i vår intervju med Nordisk kulturfonds företrädare. Bland våra intervjupersoner är det dock tydligt att de flesta har tolkat kriterierna så att det bör finnas medverkande från minst tre länder i projektet. För Nordisk kulturkontakt gäller i stället att det måste finnas medverkande från tre länder, varav två måste vara nordiska (Nordisk kulturkontakt, 2024a).

Även om deltagarna upplever det som värdefullt med deltagare från flera olika nordiska länder, uppfattas ibland ett sådant krav som krystat eller som skapande av merarbete för en liten organisation. Det kan vara mycket svårt för en frilansande konstnär att organisera ett sådant projekt jämfört med exempelvis en större kulturinstitution, som ett museum. En konstnär baserad i norra Sverige uttrycker till exempel att det för en liten konstnärsförening är svårt att organisera projekt med deltagare från flera olika organisationer och länder, medan man har lättare att ordna bilaterala samarbeten.    

Trots detta förhållande med svårigheter att identifiera och samarbeta med flera länder har vi i vårt material flera exempel där projekt ofta sträcker sig inte bara över tre nordiska länder utan över ännu fler, genom sådant som turnéer i flera länder eller medverkande konstnärer från många olika länder.

En del intervjupersoner uttrycker att de upplever ansökansprocessen till Nordisk kulturkontakt som mer komplicerad, eftersom den innehåller fler krav än Nordisk kulturfonds. Detta beror på att man förväntas lyfta fram social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet som en del av ansökan, vilket inte alltid är relevant för det aktuella projektet man arbetar med.

Den här typen av frågor som upplevs ”politiska” av sökanden kan både uppfattas som svåra att besvara och som utanför det konstnärliga. De projekt som ingår i studien är sådana som har fått sina projekt antagna av respektive medelstilldelare. Men deltagarna i studien har också erfarenheter av att få avslag. En projektledare som fått medel från Nordisk kulturfond men avslag från Nordisk kulturkontakt upplevde att det var svårt att förstå vad det var Nordisk kulturkontakt efterfrågade i sitt ansökningsformulär.

I detta fall blev det något lättare för personen som sökte att förstå varför man fått avslag på sin ansökan, även om det även vid intervjutillfället fortfarande framstod som något oklart. Det återkommer i flera av våra intervjuer att det kan vara svårt att förstå varför man fått avslag, särskilt från Nordisk kulturkontakt, och att man därför uppskattar möjligheten att få feedback och kunna söka igen.

En annan fråga som kommer upp i anslutning till hur ansökningsprocessen upplevs är huruvida man upplever att man har tillräcklig kunskap och förkunskaper som krävs för att kunna göra ansökan på ett bra sätt. Här är det svårare för enskilda eller mindre organisationer, särskilt om man inte har vana av att söka större finansiering tidigare, medan etablerade institutioner som exempelvis kommuner eller museer ofta har mer vana av att arbeta med större projekt och projektfinansiering. Ett liknande problem gäller även mellan länder och självstyrande områden, där det ofta finns sämre förutsättningar i självstyrande områden att inte bara organisera och söka medel men också för att gå in och medfinansiera en ansökan till Nordisk kulturkontakt eller Nordisk kulturfond.

Denna problematik blev exempelvis åskådliggjord i en intervju med en Danmarksbaserad konstnär. Hon hade haft samarbeten med institutioner och konstnärer i bland annat Norge, Sverige och Grönland.

Intervjudeltagaren beskrev under intervjun svårigheterna med att verka tillsammans med eller att söka pengar med utgångspunkt från Grönland. De olika förutsättningarna mellan länderna påverkade således inte bara medelstilldelningen utan också vilka länder, områden och kommuner som har en möjlighet att ens skicka in en ansökan.

Något som också återkom i intervjuerna var kopplingen mellan olika projekt. Personer uttryckte svårigheter med kravet på att projekt inte fick vara påbörjade när ansökan skickades in. Detta villkor menade vissa deltagare begränsade dem i deras planering och utförande av en konstnärlig idé. Medan andra som sökt olika bidragsformer kunde bygga vidare från ett initierat projekt finansierat genom exempelvis mobilitetsstöd från Nordisk kulturkontakt till ett mer storskaligt projekt genom projektstöd. Andra kunde också utveckla fortsättningsprojekt som tog vid där det andra slutade. Betydelsen av att kunna arbeta långsiktigt med projekt lyftes också upp som särskilt viktig i ett projekt med ungdomar på Grönland. Projektledaren var i detta projekt särskilt mån om att undvika det personen kallar för ”hit and run’-projekt”.  Med detta uttryck menade intervjudeltagaren att ungdomar på Grönland tidigare har involverats i projekt där de som påbörjade projektet aldrig kom tillbaka och förvaltade det som påbörjats, något man ville undvika att upprepa.

Utöver att olika aktörer har olika förutsättningar beroende på storlek, organisationsform och kulturform, skiljer sig också de ekonomiska förutsättningarna åt beroende på vilket land de medverkande är hemmahörande i. De ekonomiska förutsättningarna är exempelvis beroende på den valuta som bidragsmedlen betalas ut i, då deltagare från olika länder ska få lön utbetalad i valutan för det land de bor i. Vid intervjutillfället var den svenska valutan relativt lågt värderad, vilket hade som konsekvens att projektdeltagare ogärna ville ha bidrag i svensk valuta. Andra nationella skillnader rörde sådant som huruvida man kunde fakturera som privatperson eller inte och att skatterna skiljer sig beroende på var deltagarna är skrivna, vilket i sin tur påverkar hur lönen budgeteras för projektet. Samtidigt uttrycks också åsikten att samarbetet mellan de nordiska länderna gällande ekonomiska frågor är enklare än att samarbeta med ett land utanför Norden. Dock upplevde en del projektdeltagare att det tog lång tid att få igenom utbetalningarna från bidragsgivarna.

Ett återkommande problem i flera av intervjuerna var relationen mellan att betala skälig lön respektive att arbeta gratis samt att förväntas arbeta gratis. Exempelvis fick en del projekt mindre medelstilldelning än vad de sökt för och vad de hade förväntat sig att få. Denna tilldelning innebar att de bland annat kunde behöva minska den personal som var involverad. En del projektledare ägnade sig åt att arbeta mer än vad de fick betalt för bland annat för att möjliggöra att andra deltagare skulle få mer skälig lön. Trots detta förhållande kunde projektdeltagare också ge uttryck för åsikten att de fått mycket pengar för att genomföra projektet, vilket bland annat lett till att de kunnat göra större projekt än vad de annars hade tänkt varit möjligt. För ett projekt möjliggjorde medlen från Nordisk kulturfond att man kunde ge alla inbjudna medverkande i projektet skäligt betalt, och även avlöna sig själva.

Men för att det skulle vara möjligt krävdes ett stort antal ansökningar till flera olika medfinansiärer, och det krävdes också av projektledarna att de redan från början budgeterade för de medverkandes löner, samt att de själva arbetade mycket i projektet innan de visste om de skulle kunna betala sig själva ordentligt. I ett annat projekt löste projektledaren den stora budgetposten rörande löner och resor mellan olika länder i Europa med att anställa musiker i respektive land.

Genom att inte ha samma musiker genom hela projektet kunde kompositören spara pengar för löner och resor, samtidigt som det krävdes mer tid för repetitioner och att flera musiker blev involverade i projektet.

Vad gäller kontakten med de bidragsgivande institutionerna upplevs den på olika sätt. Möjligheten att skriva ansökan på olika språk ses som mycket positiv, både för att underlätta för den enskilde och för att främja samarbete över gränserna. Detsamma gäller möjligheten, som tidigare nämnts, att få återkoppling eller feedback på en ansökan som man fått avslag på. De flesta upplever att det är enkelt att få kontakt med institutionerna om man har frågor under ansökningsprocessen eller efter att man fått avslag och vill försöka söka igen. Detta återspeglas i de intervjuer vi genomförde med representanter för respektive institution, där båda uttrycker att de strävar efter att hjälpa sökande att göra processen så transparent som möjligt och därför gärna ger feedback på ansökan - inte dess konstnärliga innehåll, men hur olika kriterier är tänkta att tolkas. Även annan typ av återkoppling, som när Nordisk kulturkontakt hör av sig för att följa upp ett projekt genom att göra en liten film, var något som uppskattades av våra intervjudeltagare.

Det som uttrycks i citatet ovan är en känsla av ömsesidighet som återkommer som viktig. I ett exempel var det en motsatt känsla av att fonden inte varit särskilt intresserad efter att projektet satt i gång som överraskade projektledaren.

Projektmedelsmottagare som inte tidigare har genomfört och rapporterat från projekt till Nordisk kulturkontakt eller Nordisk kulturfond känner sig nervösa inför slutrapportering, där särskilt den ekonomiska redovisningen upplevs som svår av flera intervjudeltagare. En projektledare uttryckte att personen sköt upp att slutrapportera till i sista stund för att det kändes överväldigande. Men det visade sig att det inte alls var särskilt svårt när väl rapporteringen gjordes.

Intressant i detta utdrag är att det upplevs som svårare att rapportera till den nordiska bidragsgivaren än vid andra typer av stöd just för att det är nordiskt och ett relativt omfattande bidrag. I detta fall hade personen inte tidigare fått lika stort ekonomiskt bidrag från andra bidragsgivare, vilket bidrog till en idé om att också återrapporteringen skulle vara mer krävande.

Även om de vi intervjuat varit framgångsrika i sina projektansökningar, i och med att de fått medel, så upplevs beroendet av projektfinansiering ofta som ett påfrestande sätt att bedriva sin konstnärliga verksamhet på, då det är förenat med mycket osäkerhet. Denna osäkerhet är inte unik för de intervjuade personerna, utan projektbaserade karriärer inom kulturen är över lag omgärdade av osäkerhet (Fürst & Aspers, 2023). En del har helt valt att sluta söka medel eftersom det upplevts som ett ohållbart sätt att försörja sig på grund av kortsiktigheten i finansiering, man vill inte behöva vara beroende av projektstöd för att kunna utöva sin verksamhet. Ett sådant exempel är en cirkusartist som tidigare fått nordiska bidrag, men strukturerade om sin verksamhet i stället så att hon i stället kunde förlita sig på stabila publikintäkter från uppföranden. På så sätt kunde hon skapa en större stabilitet i sin finansiella situation samtidigt som hon inte behövde söka bidrag för projekt på samma sätt som tidigare.

De flesta projektledare vi intervjuat har övergripande varit väldigt nöjda med hur projekten har kunnat genomföras, inte minst för att man med hjälp av den nordiska bidragsgivningen kunnat genomföra ett större, mer ambitiöst projekt än vad som annars varit möjligt. Fördelar som särskilt lyfts i våra intervjuer handlar ofta om värdet av samarbete: genom projektet har man fått möjlighet att etablera eller fördjupa sina kontakter i andra nordiska länder, man har fått möjlighet att prata nordiska språk och möjliggöra ett rikt kulturutbyte.

Kontakten med andra inblandade i ett projekt kan upplevas som positiv för att den möjliggör etablerandet av nya kontakter, något som är särskilt viktigt för kulturutövare tidigt i karriären. I många fall upplevs det nordiska samarbetet som naturligt därför att man redan arbetar så med sin konst, detta gäller inte minst för de som upplever en geografisk närhet med enkla kommunikationer till andra nordiska länder, som exempelvis verksamma i Köpenhamn-Malmöområdet. Men den nordiska dimensionen bidrar också med ett kulturutbyte just mellan nordiska konstnärer, även i branscher där man har erfarenhet av att arbeta internationellt också utanför Norden.

För andra upplevs dock geografin som en stor utmaning när det gäller nordiskt samarbete. Detta gäller inte minst de som är verksamma eller vill samarbeta på Grönland, Island eller Färöarna, dit resor är dyra och tar lång tid. Kostnader för resande blev ibland större än planerat, exempelvis då ej ombokningsbara resor fick ställas in under covid-19-pandemin.

En återkommande problematik är spänningen mellan å ena sidan behovet av att resa mellan länder för att kunna utöva sin konst genom att till exempel turnera, dels då den nationella scenen är för liten, dels för att man ska kunna göra nordiska samarbeten. Och å andra sidan en stark klimatmedvetenhet och vilja att begränsa sitt flygresande. För många av de vi intervjuat är den här spänningen ständigt närvarande i planering och genomförande av projekten. En isländsk projektledare uttryckte att det kan bli märkligt att jämföra sig med ”fastlands-Norden” där man kan välja tåg, för att man har så annorlunda geografiska förutsättningar på Island.

Det är tydligt att spänningen mellan villkoren för att utöva sin konst och viljan att inte skada klimatet är något som många upplever. Sättet ett av de intervjuade projekten löste denna spänning på var att redan på planeringsstadiet bestämma att de inte skulle göra några flygresor i projektet, vilket också gick i linje med projektets tema som handlade om klimat och miljöfrågor i Norden. Men ett sådant aktivt val för att minska sina utsläpp krävde också väldigt mycket av projektets deltagare, bland annat för att resor med andra färdmedel (tåg, bil och fartyg) tar lång tid och kostar pengar. I deras fall blev tågresande också ohållbart på grund av mängden utrustning som behövde transporteras för att kunna genomföra projektet.

För många konstformer – musik, teater, måleri och skulptur för att nämna några – innebär en föreställning eller utställning också en hel del utrustning som behöver transporteras mellan olika platser. För en liten organisation som dessutom försöker minska sitt klimatavtryck kan det medföra de problem som nyss nämnts. Men ett annat problem som kan uppstå när man arbetar över gränser, även inom Norden, är när saker ska gå igenom tullkontroller. För de allra flesta vi intervjuat har korsandet av eller transport över gränser inte varit ett problem, ibland för att man har hittat ett transportföretag som har upparbetade rutiner för att skicka konst över gränserna i Norden. För de som har upplevt problem är det främst när konstverk ska transporteras över gränsen från Sverige till Norge som det kan vara krångligt och ta lång tid.

Andra problem som kan uppstå i genomförandet av projekt handlar om konstruktionen av nordiska projekt som kräver inblandning från många olika parter från olika länder. Även om detta i stort upplevs som något positivt, kan det ibland skapa vissa problem, särskilt för de mindre aktörerna som inte har uppbackning av en större organisation. Projektledarrollen tar ofta mer tid i anspråk än vad man räknat med, eller så har man räknat med en hel del (obetalt) arbete för att koordinera allt.

En intervjuad konstnär menar rentav att snarare än att fördela arbetet på fler personer blir det mer jobb ju fler medverkande från olika länder som är inblandade i ett projekt. Ofta måste man koordinera på distans vilket kan vara svårt, och även samarbete mellan organisationer av olika storlek eller olika språk kan kräva mycket av projektledarna. För andra innebär dock samarbete med en större organisation en fördel, då man exempelvis kan få stöd i praktiska frågor.

Som tidigare konstaterats drabbades kultursektorn i Norden hårt av covid-19-pandemin (Kulturanalys Norden, 2021, 2023). Detta gäller inte minst alla de fält som är beroende av publik för sina intäkter. I en tidigare rapport från Kulturanalys Norden konstateras att många kulturarbetare sett sina intäkter halveras (Kulturanalys Norden, 2021). I vårt material ingår projekt som fått medel före, under och efter denna pandemi, och vi kan därför se en del av effekterna som pandemin medförde för de som haft projektstöd och hur pandemins konsekvenser hanterades av dessa. Lyckligtvis verkar pandemins effekter ha varit kortvariga, de i vårt material som erhållit stöd efter 2021 har inte nämnt några konsekvenser av pandemin på de aktuella projekten (även om de i sin yrkesutövning påverkats av pandemin totalt sett). För de som fått projekt strax före eller under pandemin har vi dock noterat flera konsekvenser i genomförandet av projekten.

En tydlig och välkänd effekt också i andra branscher är att man delvis tvingats ändra arbetssätt. I stället för att resa och mötas lades mycket arbete under exempelvis 2020 online. Våra intervjupersoner har till exempel haft både projektmöten och repetitioner via onlinemöten, vilket upplevts fungera men inte ansetts lika bra som ett fysiskt möte.

För de allra flesta innebar pandemin att man fick ändra delar av projektets planering: antingen genom att delar av projektet ändrats, ställts in eller flyttats fram. Det har till exempel handlat om att man fått flytta fram en föreställning så långt att planerade medverkande inte längre kunnat vara med, så att man kanske förlorat anknytningen till ett av de nordiska länderna. I ett av fallen hindrade Norges inresebegränsningar en svensk konstnär från att delta i en utställning, och konstverket fick göras om från ett performance till ett konstverk som kunde skickas utan sin upphovsperson. I ett annat fall upplevdes stora problem med att planera en turné även när pandemin avtagit något, då det var svårt att få besked och boka in datum med konsertlokaler och spelställen när man fortfarande oroade sig för nya nedstängningar.

Under pandemin fanns en hel del oro hos våra intervjupersoner att de skulle tvingas avbryta eller inte kunna genomföra projektet när det inte kunde göras så som det ursprungligen planerats. De flesta har dock i kontakten med fonderna varit mycket uppskattande över den flexibilitet som varit möjlig, och att ändrade förhållanden som orsakades av covid-19-pandemin har kunnat hanteras och godkändes av bidragsgivarna. Detta har de vi intervjuat upplevt som mycket positivt.

De allra flesta vi intervjuat har, även i de fall de kunnat ändra på delar av sitt projekt under den tid som pandemins effekter var som värst, understrukit vikten av det fysiska mötet för att kunna genomföra sin konstform. Konsten behöver utövas och upplevas på plats för att komma till sin rätt.

På så vis har en återkommande utvärdering av samarbetena och framföranden av konstformerna online lett till insikten om det fysiska mötets stora vikt för samarbetet och presentationen av konstformen.