Gränsöver­skridande arbetsflöden inom Norden

Att arbeta i ett annat nordiskt land har för nordbor varit möjligt under mycket lång tid. De nordiska länderna ingick 1954 ett avtal om en gemensam nordisk arbetsmarknad som ger nordiska medborgare rätt att fritt kunna arbeta och bosätta sig i ett annat nordiskt land (Andersson & Wadensjö 2008). I syfte att ytterligare underlätta och skapa ett öppnare Norden där det är möjligt att flytta, pendla, studera och driva företag över nationsgränserna skapades 2014 Gränshinderrådet. Arbetet bedrivs bland annat genom att samla och dokumentera inrapporterade gränshinder i en gränshinderdatabas (Kulturanalys Norden 2022a). Gränshinderrådet fick förnyade mandat 2018, och från och med då är det kvantitativa målet att undanröja 8–12 gränshinder per år inom arbetsmarknads-, social-, utbildnings- och näringslivsområdena.

Trots den relativt långa tiden av öppenhet i Norden har studier visat att siffrorna över arbetspendling varit stabila eller till och med sjunkande sedan 1990-talet (Nordregio 2023b). Det gäller även när det kommer till andelen av befolkningen som inte pendlar utan är födda i ett annat nordiskt land, dvs. nordbor som invandrat. Denna andel har stadigt minskat i Sverige och Grönland sedan 1990, medan andelen på Åland och Färöarna har visat motsatt mönster under de senaste två decennierna (ibid). I denna rapport är dock fokus riktat mot kulturskapare och vi ska i detta kapitel studera dels andelen kulturskapare i Sverige som invandrat från andra nordiska länder, dels studera arbetspendlingen av nordiska kulturskapare till Sverige och Danmark.

Rörligheten av kulturskapare inom Norden handlar inte enkom om pendling, dvs. att kulturskapare har sin boendeort i ett nordiskt land och utför sitt arbete i ett annat. En del av arbetskraften i de nordiska länderna består naturligtvis även av permanentboende personer från andra nordiska länder. Tidigare studier har exempelvis visat att medan personer födda i Sverige utgör den största nordiska minoriteten i den danska huvudstadsregionen är den största minoriteten i många andra danska regioner födda på Grönland. I Sverige är den största nordiskfödda minoriteten från Finland men de regionala skillnaderna inom respektive land visar att närheten spelar roll (Nordregio 2023b). Exempelvis är danskar den största nordiska minoriteten i södra Sverige, norrmän i västra Sverige och finländare i övriga delar av landet (Nordregio 2022). Med utgångspunkt i denna förkunskap har frågan om hur det specifikt ser ut med nordbor bland sysselsatta i kultursektorn i Sverige adresserats nedan.

Denna genomgång har gjorts både för sysselsatta inom SNI 90 ”Konstnärlig och kulturell verksamhet samt underhållningsverksamhet” och SNI 91 ”Biblioteks-, arkiv- och museiverksamhet”, och för bredare avgränsning av kulturella och kreativa branscher (se bilaga 2).

Baserat på den mikrodata på individnivå som Kulturanalys Norden har tillgång till för Sverige är det möjligt att studera utvecklingen av verksamma inom kultursektorn avgränsat till individer som invandrat till Sverige från övriga Norden i vuxen ålder, från 25 år och uppåt. Med detta ges en indikation på flöden av arbetskraft inom kultursektorn. Personer som fötts i andra nordiska länder men invandrat till Sverige som barn och därmed haft sin uppväxt i Sverige har avgränsats bort.

När vi på detta sätt studerar antalet nordiska kulturskapare i Sverige över tid, kan vi i tabell 1 nedan se att dessa ökade något i antal mellan åren 2019 och 2021. I kulturella och kreativa branscher handlar det om strax över 1 100 personer och inom den snävare definitionen av kultursektorn om runt 600 personer.

Tabell 1. Sysselsatta inom kultursektorn i Sverige som är födda i annat nordiskt land, 2019–2021, antal och förändring.

Källa: Myndigheten för kulturanalys bearbetat av Kulturanalys Norden.

Det kan också vara intressant att ställa antalet nordiska kulturskapare som är verksamma inom den svenska kultursektorn i relation till hur många nordbor som arbetar på den svenska arbetsmarknaden i stort.

I tabell 2 nedan gör vi en sådan jämförelse, här kan vi se att i förhållande till antalet nordbor på den svenska arbetsmarknaden i stort har de nordiska kulturskaparnas andel inom kultursektorn (SNI 90–91) varit relativt konstant under de senaste åren. Inom KKB

För en närmare genomgång av vad som räknas till KKB se tidigare metodrapport från Kulturanalys Norden (Kulturanalys Norden 2022c) samt bilaga 2.

däremot har antalet verksamma nordbor minskat relativt det totala antalet sysselsatta från övriga Norden på svensk arbetsmarknad som helhet. Eftersom det i numerära tal inte visar på en nedgång för kulturskapare är det arbetsmarknaden som helhet som har växt.

Tabell 2. Nordbor inom kultursektorn i Sverige som andel av samtliga sysselsatta nordbor i Sverige, 2019–2021.

Källa: Myndigheten för kulturanalys bearbetat av Kulturanalys Norden.

*Förändringen mellan 2019–2021 visas i procentenheter och inte i procent.

I samtliga nordiska länder gäller att en mycket liten del av de sysselsatta arbetspendlar över nationsgräns. I jämförelse med den gränspendling som sker på den europeiska kontinenten är Norden långt ifrån den mest integrerade regionen.

Nordregio har i ett working paper sammanfattat de huvudsakliga teoretiska modeller som söker förklara gränsöverskridande pendling. Den kanske mest kända teoretiska modellen inom studier av drivkrafter för mobilitet är en s.k. ”push & pull-modell”, som listar fyra faktorer som påverkar migration: 1) pådrivande effekter, 2) attraktionseffekter, 3) hinder och 4) personliga faktorer (Nordregio 2022, Lee 1966). Pådrivande effekter kan vara sådana som hög konkurrens om jobb eller brist på intressanta jobbmöjligheter i boenderegionen. Attraktionseffekter kan exempelvis vara större möjligheter till intressanta jobbmöjligheter, högre lönenivåer och bättre arbetsförhållanden i regionen man väljer att pendla till. Hinder kan vara omständigheter som hindrar gränsöverskridande arbetspendling eller långa tidsavstånd

Tidsavstånd är en viktig parameter när det gäller pendlingsbenägenhet. Vissa menar exempelvis att den tid individer är villiga att avsätta till pendling är konstant oavsett tid och rum. Ur detta perspektiv, som brukar kallas ”Marchettis konstant”, skulle samma tidsmodell gälla exempelvis för pendling inom ett land som över landsgränser. Marchettis konstant är benämningen på den genomsnittliga tid som en person spenderar för att pendla varje arbetsdag. Dess värde är ungefär en timme, eller en halvtimme för en enkel resa. Måttet är uppkallat efter den italienske fysikern Cesare Marchetti.

medan personliga faktorer slutligen, kan vara sådant som att pendlaren har kopplingar till pendlingsregionen exempelvis genom sitt ursprung eller språkkännedom.

Av figuren nedan kan vi konstatera att endast en nordisk region förekommer bland de 25 europeiska NUTS2-regioner med störst andel gränsöverskridande pendling som andel av sysselsättningen. Data avser utpendlare och bygger på EU:s arbetskraftsundersökning som riktas till privata hushåll, 15 år och äldre (EU-LFS). De regioner i Europa som har allra störst gränsöverskridande pendling är regioner som gränsar till finans- och lågskatteländer. Absolut störst gränsöverskridande pendling har exempelvis den sydöstra belgiska provinsen Luxembourg som också gränsar till landet Luxemburg. Därefter kommer den tyska regionen Trier och den franska regionen Lorraine vilka också gränsar till landet Luxemburg, följt av den österrikiska regionen Vorarlberg som gränsar till Lichtenstein och den slovakiska regionen Východné Slovensko som gränsar till Wien i Österrike.

Ska man dra någon slutsats baserat på figur 2 är det för det första att det i samtliga fall med hög pendlingsandel handlar om gränsregioner dvs. regioner invid nationsgräns, och för det andra att dessa gränsregioner gränsar antingen till ett land med påtagligt högre lönenivåer eller i andra hand till huvudstadsregioner i det angränsande landet. Huvudstadsregioner erbjuder vanligen mer kvalificerade jobbmöjligheter och högre lönenivåer för jämförbara arbeten vilket naturligtvis är incitament till pendling. Att både närhet och löneläget spelar roll för gränsöverskridande arbetspendling ligger också i linje med vad tidigare studier konstaterat (Nordregio 2023b).

Figur 2. Gränsöverskridande utpendlare som andel av total sysselsättning per NUTS2-region, år 2015.

Källa: Eurostat bearbetat av Kulturanalys Norden.

Bearbetningen är gjord genom sammankoppling av data för pendling https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/lfst_r_lfe2ecomm/default/table?lang=en med data för sysselsättning https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/lfst_r_lfe2emp/default/table?lang=en

Studerar vi hur de generella pendlingsmönstren för de nordiska länderna sett ut över tid, kan vi konstatera att både för Sverige och Danmark har arbetspendlingen till ett annat land sjunkit i förhållande till hur nivåerna såg ut år 2013 (blå linje i grafer nedan). Under samma period har pendling till ett annat land ökat generellt inom EU och vi kan också observera en markant ökning av gränsöverskridande pendling i Finland.

Figur 3. Pendlingsmönster i Danmark, Finland, Sverige och EU27, 2013–2022.

Källa: Eurostat bearbetat av Kulturanalys Norden. (se fotnot 8)

Figuren ovan illustrerar total pendling inom regioner, länder samt till utlandet för tre nordiska länder samt EU sammantaget. Pendlingen till utlandet i dessa data avser gräns­överskridande pendling oavsett destinationsland. Tidigare studier har visat att den gränsöverskridande pendlingen specifikt inom Norden har varit relativt konstant under de senaste 30 åren (Nordregio 2023b). Det största flödet inom Norden består samtidigt av svenskar som arbetar i de andra nordiska länderna. Vi kan också konstatera att över hälften av utpendling från Sverige hade Norge som destinationsland och därefter är Danmark det vanligaste landet.

I denna del av rapporten redovisas uppdaterad pendlingsstatistik för kultursektorn specifikt. Utgångspunkten är inflöden av nordbor för Danmark respektive Sverige för åren 2019 till 2022. Kapiteldelen syftar till att ge en allmän beskrivning av hur väl integrerat Norden är ur ett arbetspendlingsperspektiv. Utöver pendlingsdata kompletteras också bilden av nordiska kulturskapare verksamma i andra nordiska länder med data över nordiska medborgare som under samma tidsperiod har betalat artistskatt (A-SINK) i Sverige. En viktig aspekt att ta i beaktande vid tolkning av data är att statistiken över inpendlare baseras på sk. arbetsgivardeklarationer och rör i huvudsak kulturskapare med anställning. Vi vet sedan tidigare studier att många kulturskapare är egenföretagare och kombinerar anställningar med egen fakturering. Detta kan leda till viss undervärdering av pendlingen som äger rum mellan länderna. Genom att i slutet av kapitlet även studera inbetald artistskatt undersöker vi en kompletterande beskrivning.

Vi börjar med att studera pendlingen till Danmark. I figur 4 nedan redovisas indexerade inpendlingsflödesvolymer dels för kultursektorn (SNI 90–91), dels för samtliga branscher kvartalsvis för åren 2019–2022. Den utveckling vi kan observera tyder på att den generella arbetspendlingen under perioden mellan det andra kvartalet 2020 och sista kvartalet 2021 (dvs. under covid-19-pandemin) sjönk under den nivå som rådde vid inledningen av år 2019. Därefter har arbetspendlingen till Danmark från övriga Norden överstigit den nivå som rådde vid periodens början.

När det gäller inpendlingen av kulturskapare från de övriga nordiska länderna till Danmark är flödena inte lika jämna. Här kan vi observera potentiella säsongsvariationer med i huvudsak ”toppar” under det fjärde kvartalet respektive år liksom relaterade ”bottnar” huvudsakligen vid det första kvartalet respektive år.

Även för pendlingen av kulturskapare till Danmark kan vi observera ett lägre flöde under år 2020 och inledningen av år 2021, dvs. den period då reserestriktioner som en konsekvens av pandemin var som hårdast liksom då restriktionerna för större kulturevenemang var som mest påtagliga.

Figur 4. Inpendling till Danmark, per kvartal 2019–2022.

Källa: Danmarks statistik, DST, bearbetat av Kulturanalys Norden.

Ovan har vi kunnat identifiera och beskriva de huvudsakliga mönstren för nordisk arbetsinpendling i den danska kontexten. Med nyligen framtagna data Danmarks statistik kan vi även studera dessa flöden inom Danmark, på regional nivå, liksom skilja ut från vilka nordiska länder pendlingsflödena härstammar.

När vi studerar pendlingsflödena mer i detalj, dvs. till vilka danska regioner de nordiska pendlingsflödena går, liksom från vilka ursprungsländer pendlingen utgår, finner vi ett antal tydliga mönster. När det gäller arbetspendlingen till Danmark från de övriga nordiska länderna kan vi konstatera att inpendlingen domineras av svenska arbetstagare, vilka utgör nära 88 % av de nordiska inpendlarna. Detta mönster förklaras troligen i huvudsak av ett antal faktorer: dels är Sverige den befolkningsrikaste nationen inom Norden, dels är Sverige det närmaste grannlandet i avstånd räknat liksom det enda nordiska land med vilket Danmark har direkt förbindelse för tåg-, buss- och biltrafik (via Öresundsbron). De regioner i Danmark och Sverige som via Öresundsbron är sammankopplade är samtidigt befolkningsrika regioner. Huvudstadsregionen i Danmark är den folkrikaste i Danmark och Skåne är en av Sveriges tre storstadsregioner, och den tredje folkrikaste regionen i Sverige. Svenskar är också den största nordiska minoriteten boende i den danska huvudstadsregionen (Nordregio 2022).

Dessa både demografiska (befolkningsstorlek) och infrastrukturella (Öresundsbron) faktorer gör att Öresundsregionen dominerar den nordiska arbetspendlingen till Danmark. Störst betydelse har troligen huvudstadsregionens storlek som arbetsmarknad och dess ekonomiska dynamik, då de huvudsakliga flödena även från de andra nordiska länderna går till denna region (ca 89 % av den nordiska inpendlingen), vilket framgår av figuren nedan.

Figur 5. Inpendling till Danmark fjärde kvartal 2022, andel per land.

Källa: Danmarks statistik, DST, bearbetat av Kulturanalys Norden.

Figur 6. Inpendling till Danmark fjärde kvartal 2022, andel per NUTS2-region.

Källa: Danmarks statistik, DST, bearbetat av Kulturanalys Norden.

Även avstånd påverkar rimligtvis pendlingsflödena eftersom avstånd och pendlingstid ofta är starkt sammankopplade. Sverige är det nordiska grannland som har kortast avstånd till Danmark och svenskarna dominerar pendlingsflödena, vilket också framgår av pendlingskartan nedan (figur 7).

Figur 7. Pendling till danska NUTS2-regioner från nordiska länder, fjärde kvartal 2022.

Källa: Danmarks statistik, DST, bearbetat av Kulturanalys Norden.

Huvudfokus i denna rapport ligger dock på arbetspendling specifikt inom kultursektorn, och väljer vi att filtrera pendlingen efter bransch finner vi ett antal intressanta mönster. För det första kan vi konstatera att denna enskilda sektor endast utgör ca 3–4 % av den totala nordiska inpendlingen till Danmark. Flera av de strukturer som gäller för den totala arbetspendlingen gäller dock även inom kultursektorn, bland annat kan vi även här konstatera att svenskarna dominerar flödena i lika hög grad, se figurer nedan. Motsvarande ca 88 % av de nordiska kulturarbetare som pendlar in till Danmark kommer från Sverige och när det gäller just denna sektor är även den danska huvudstadsregionen som arbetsmarknad lika dominerande; nära 90 % av alla inpendlande kulturskapare från övriga Norden till Danmark finner sin sysselsättning just i huvudstadsregionen.

Figur 8. Inpendling av kulturskapare till Danmark fjärde kvartal 2022, andel per land.

Källa: Danmarks statistik, DST, bearbetat av Kulturanalys Norden.

Figur 9. Inpendling av kulturskapare till Danmark fjärde kvartal 2022, andel per NUTS2-region.

Källa: Danmarks statistik, DST, bearbetat av Kulturanalys Norden.

Att svenskarna utgör en stor andel av de pendlande kulturarbetarna förklaras troligen av flera av de faktorer som vi tidigare nämnt - demografi, lägre löneläge i Sverige, geografisk närhet och infrastrukturell tillgänglighet. Till detta bör även läggas den relativa språkliga närheten mellan länderna samt det faktum att Danmarks och Sveriges gränsregioner är just storstadsregioner.

Kulturverksamheters lokalisering domineras av urbana miljöer i allmänhet och huvudstadslokalisering i synnerhet. Tidigare studier från Kulturanalys Norden har visat att klustren av kulturverksamheter sammanfaller med de nordiska storstadsområdena och de regioner som i den nordiska urban-rurala typologin klassas som urbana områden (Kulturanalys Norden 2023). Detta är troligen en av förklaringarna till att pendlingsrelationen mellan den danska huvudstadsregionen och Sverige dominerar flödena även när det gäller kulturskapare, vilket framgår av pendlingskartan nedan (figur 10).

Figur 10. Kulturskapare som pendlar till danska regioner från andra nordiska länder 2022.

Källa: Danmarks statistik, DST, bearbetat av Kulturanalys Norden.

För arbetspendlingen till Danmark driven av kultursektorn rörde det sig i sista kvartalet 2022 om den högsta siffran, totalt 228 kulturskapare, för hela den studerade perioden. I relation till den totala inpendlingen till Danmark från övriga Norden var motsvarande siffra 22 000. Covid-19-pandemin innebar en nedgång som pendlingen därefter återhämtat sig från. Av kulturskapare som pendlade till Danmark hade merparten, cirka 200, sin hemvist i Sverige. Därefter kom Norge med cirka 20 inpendlande kulturskapare och övriga länder hade endast enstaka.

Det är troligt att vi kan förvänta oss att huvudstadsregionerna kan komma att spela en viktig roll för att upprätthålla integrationen inom Norden även framöver. Större arbets­marknader har under överskådlig tid tenderat ha högre ekonomisk tillväxt och högre lönelägen. En följdfråga, som inte varit i fokus för denna studie men som naturligt inställer sig, är i vilken utsträckning löneläget för kulturskapare i de olika nordiska länderna påverkar den gränsöverskridande pendlingen. Med utgångspunkt i vad vi sedan tidigare vet om drivkrafterna bakom gräns­över­skridande pendling är det troligt att både högre lönelägen och tillgång till intressanta arbetstillfällen spelar relativt stor roll.

Om vi nu väljer att studera den nordiska inpendlingen till Sverige kan vi observera ett antal både likheter och skillnader jämfört med utvecklingen i Danmark. I figur 11 redovisas indexerade inpendlingsflödesvolymer dels för kultursektorn (SNI 90–91), dels för samtliga branscher kvartalsvis för åren 2019–2022. Den utveckling vi kan observera tyder på att den generella arbetspendlingen till Sverige från de övriga nordiska länderna avtog redan under det första kvartalet år 2020, dvs. det kvartal då covid-19-pandemin nådde Norden. Inpendlingen återhämtade sig dock och var under det fjärde kvartalet 2022 högre än någonsin under den studerade perioden, vilket också överensstämmer med utvecklingen i Danmark.

När det gäller inpendlingen av nordiska kulturskapare till Sverige ser vi att inpendlingsvolymerna påverkades negativt under pandemin och dessutom i än högre grad än den generella arbetspendlingen. Inpendlingen av nordiska kulturskapare återhämtade sig dock mot mitten av år 2022 och var under det fjärde kvartalet 2022 högre än någonsin under den studerade perioden.

Figur 11. Inpendling till Sverige per kvartal 2019–2022.

Källa: SCB bearbetat av Kulturanalys Norden.

För den totala arbetsinpendlingen från andra nordiska länder till Sverige har det största inflödet under den studerade perioden varit från Finland och därefter från Danmark, följt av Norge och Island. Nästan två femtedelar av den nordiska arbetsinpendlingen till Sverige kommer från Finland och ca en tredjedel från Danmark, se figur 12. När det gäller de svenska regionernas attraktivitet för nordisk arbetspendling finner vi att cirka en tredjedel av den nordiska arbetspendlingen till Sverige går till Stockholmsregionen och strax över en femtedel till Sydsverige. Därefter kommer Västsverige och Övre Norrland med cirka en tiondel vardera.

Figur 12. Inpendling till Sverige fjärde kvartal 2022, andel per land.

Källa: SCB bearbetat av Kulturanalys Norden.

Figur 13. Inpendling till Sverige fjärde kvartal 2022, andel per NUTS2-region.

Källa: SCB bearbetat av Kulturanalys Norden.

Att finländarna utgör en stor andel av de inpendlande nordborna till Sverige förklaras troligen av flera faktorer, såväl geografiska som historiska och kulturella band. Till skillnad från Danmark delar Sverige och Finland landsgräns i de norra delarna av landet, delar av den finska befolkningen talar svenska och länderna har en lång historisk gemenskap inte minst genom omfattande arbetskraftsinvandring från Finland till Sverige under efterkrigstiden. När det gäller den totala nordiska arbetsinpendlingen är det också Stockholmsregionen som dominerar som arbetsregion, här går en omfattande färjetrafik från och till flera finska kuststäder.

Figur 14. Pendling till svenska NUTS2-regioner från nordiska länder.

Källa: SCB bearbetat av Kulturanalys Norden.

För arbetspendling specifikt inom kultursektorn, finner vi ett antal andra intressanta mönster. För det första kan vi konstatera att flödena inom denna enskilda sektor naturligtvis är betydligt lägre, strax över 200 nordiska kulturskapare var inpendlare till Sverige under det sista kvartalet år 2022. Detta var visserligen den högsta siffran som registrerats under den studerade perioden men motsvarar relativt få arbetspendlare i relation till den totala nordiska arbetspendlingen till Sverige. Liksom i pendlingsdata för Danmark tycks det förekomma säsongsvariationer i pendlingen för nordiska kulturskapare till Sverige med toppar under det sista kvartalet respektive år.

När det gäller nordiska kulturskapares pendling till Sverige har, till skillnad från den generella bilden, inpendlingen från Danmark varit dominerande under hela den undersökta perioden, dvs. både före och efter pandemin. Med ca 135 inpendlande kulturskapare under det sista kvartalet 2022 är Danmark helt dominerande. Därefter kommer Norge med ca 40 inpendlande kulturskapare och Finland med knappt 30 inpendlande kulturskapare.

Vad gäller destination för de arbetspendlande kulturskaparna är det Sydsverige som dominerar totalt sett, ca hälften av de inpendlande nordiska kulturskaparna arbetar i Sydsverige. Därefter söker sig i stort sett lika många till Stockholm som till Västsverige och Göteborg och därefter till Östra Mellansverige dvs. regionen kring Stockholmsregionen. Till Mellersta och Övre Norrland har endast enstaka nordbor verksamma inom kultursektorn arbetspendlat under den studerade perioden.

Figur 15. Inpendling av kulturskapare till Sverige fjärde kvartal 2022, per land.

Källa: SCB bearbetat av Kulturanalys Norden.

Figur 16. Inpendling av kulturskapare till Sverige fjärde kvartal 2022, per NUTS2-region.

Källa: SCB bearbetat av Kulturanalys Norden.

Flödena av arbetspendlande nordiska kulturskapare till Sverige framgår av figur 17 nedan. Sammanfattningsvis visar flödena att arbetspendlingen inom kultursektorn från de nordiska länderna till Sverige är koncentrerad till Sydsverige och domineras av danskar. Vi har tidigare i denna rapport kunnat konstatera att för dansk del dominerar huvudstadsregionen och inpendlande svenskar flödet av nordiska kulturskapare till Danmark. Resultaten från denna genomgång befäster alltså bilden av huvudstäderna (inte minst Köpenhamn) som viktiga gränsregioner för nordisk arbetsintegration. Till detta kan vi nu alltså också tillägga att Öresundsregionen även, ur kulturarbetspendlingsperspektiv, tycks vara den viktigaste gränsregionen i Norden.

Figur 17. Kulturskapare som pendlar till svenska regioner från andra nordiska länder 2022.

Källa: SCB bearbetat av Kulturanalys Norden.

I avsnitten ovan har vi med hjälp av unika data över pendling mellan Sverige och Danmark kunnat studera flöden av kulturskapare mellan de båda länderna, både på nationell och regional nivå. Vi vet emellertid från tidigare studier av kultursektorn i Norden att en stor del av de verksamma inte arbetar under sådana omständigheter att de alltid med lätthet fångas upp av arbetsmarknadsbaserade registerdata. I syfte att bidra till metodutvecklingen inom studier av den nordiska kulturarbetsmarknaden har vi därför även valt att utgå från registren över nordiska medborgare som betalar s.k. artistskatt i ett annat nordiskt land. I arbetet med denna rapport har vi fått möjlighet att studera sådana data för Sverige, vilket redovisas i avsnittet nedan.

Inom ramen för denna studie har vi utöver pendlingsdata även haft möjlighet att studera uppgifter om antalet personer som betalar så kallad artistskatt i Sverige. Detta skapar en kompletterande bild över gränsutbyten till den som givits kring arbetspendling inom kultursektorn. A-SINK (Artistskatt) är en möjlighet till skatteavdrag med ca 15 % som en svensk arbetsgivare kan göra då man betalar ut ersättning till en i utlandet bosatt artist eller idrottsutövare eller till ett utländskt artistföretag. Motsvarande skatteavdrag finns även i de övriga nordiska länderna men det har inte varit möjligt för oss att inom ramen för detta uppdrag ta del av statistik från andra länder än Sverige. Tillgängliga data från det svenska Skatteverket möjliggör dock att studera viss fördelning mellan de nordiska länderna

Inget diagram redovisas för Island då endast 5 personer och endast under år 2019 registrerades för artistskatt inom konstnärlig och kulturell verksamhet i Sverige, till ett värde av ca 49 000 kr.

. Det har också varit möjligt att separera kulturskapare (Konstnärlig och kulturell verksamhet samt underhållningsverksamhet) från idrottsutövare i dessa dataunderlag. I figur 18 ser vi antalet kulturskapare med ursprung i olika nordiska länder som betalat artistskatt i Sverige under senare år.

Vad gäller antal kulturskapare som har inbetalat artistskatt, tycks det handla om få personer - 56 personer och ca 2 miljoner kronor i artistskatt - totalt för Norden år 2023. En andra observation är att volymerna både vad gäller antal personer och totalbelopp sjönk under pandemiåren 2020–2021.

Varken volymerna av antal personer eller totalbeloppen av inbetalad artistskatt inom kultursektorn har återhämtat sig till 2019 års nivåer för något av de nordiska länderna. Motsvarande utveckling kan även observeras för personer från länder utanför Norden och av de personer som betalar artistskatt i Sverige utgör nordbor ca en tredjedel, utöver de nordiska länderna är även Tyskland och Storbritannien vanliga hemvister för kulturskapare som betalat artistskatt i Sverige.

Figur 18. Kulturskapare från de nordiska länderna som betalat artistskatt i Sverige, åren 2017–2023, antal individer och totalbeloppen som inbetalats för artistskatt.

Källa: Skatteverket i Sverige bearbetat av Kulturanalys Norden.

Kommentar: Individer som betalar artistskatt (A-SINK) i Sverige fördelat efter vilket nordiskt land de är folkbokförda i.

Sammanfattningsvis visar data över svensk artistskatt att antalet personer från Norden som betalar artistskatt i Sverige och de totala beloppen för artistskatt har påverkats av pandemin och inte återhämtat sig till nivåerna från 2019 och tidigare. Detta överensstämmer inte med den utveckling vi sett i pendlingsstatistiken över in-pendlande kulturskapare till Sverige från övriga Norden. Generellt för nordiska kulturskapare överstiger i stället den gränsöverskridande pendlingen nu nivåerna från före pandemin. Här kan vi alltså möjligen identifiera en skillnad i dynamiken mellan artister som arbetar genom scenframträdanden och kulturskapare som på annat sätt arbetar med att organisera, ställa ut och kurera skapande eller annat konstnärligt arbete. Endast den som framträder med artistisk verksamhet på till exempel en scen omfattas nämligen av möjligheterna till artistskatt (se bilaga 1).

Dessutom ger statistiken insikter i fördelningen mellan nordiska länder och andra länder när det gäller betalning av artistskatt i Sverige, dvs. att de nordiska länderna utgör de största utbytesländerna trots deras relativa litenhet i jämförelse med exempelvis Tyskland och Storbritannien. I likhet med statistiken över inpendling av nordiska kulturskapare till Sverige ser vi också att även när det gäller artistskatt är danska kulturskapare/artister den största gruppen i Sverige (22 st år 2023) och norska kulturskapare/artister den näst största gruppen (20 st år 2023). Vi kan dock notera att antalet kulturskapare som betalar artistskatt är betydligt färre än antalet årligen inpendlande nordiska kulturskapare.